Blogginlägg

Glädje från Sydamerika

Sydamerikansk folkmusik var populärt på 70-talet. Startskottet för intresset var gruppen Los Incas medverkande på Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" med låten "El condor pasa". Los Calchakis hade funnits sedan 1960 och existerar fortfarande som grupp.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/11 1972.

LOS CALCHAKIS
Konserthuset, Örebro 9 november 1972

Den sydamerikanska gruppen Los Calchakis framträdande i ett välfyllt Konserthus på torsdagskvällen blev som våntat en strålande uppvisning med sina exotiska och glädjespridande folkvisor från Sydamerika. Calchakis är den allra mest kända gruppen som just nu reser i Europa och sprider sin hemlandsmusik vidare.
   Att gruppen blivit sÃ¥ känd och populär beror väl delvis pÃ¥ deras instrumentala skicklighet. Alla musikerna spelar alla instrument, flöjt, trumma och gitarr. En annan anledning till framgÃ¥ngarna är förstÃ¥s den publikfriande repertoaren. Den är inte tidsbunden och är inte speciell extrem utan vänder sig till sÃ¥ gott som alla som vill lyssna.
   Det är ju ocksÃ¥ de sydamerikanska gruppernas motto: Lyssna och njut! Det gjorde ocksÃ¥ de flesta under Calchakis-konserten.
   Melodierna som nästan var oförskämt enkla hade ofta flöjten som huvudinstrument. Flöjten är ocksÃ¥ nÃ¥got av nÃ¥got av nationalinstrument i Sydamerika och lever kvar sedan mÃ¥nga Ã¥rhundraden. Gitarren, som ocksÃ¥ förkom i mÃ¥nga former, kom ju till Sydamerika frÃ¥n Spanien redan pÃ¥ 1500-talet.
   SÃ¥ngerna i Calchakis konsertprogram var till övervägande del instrumentala med en lättförstÃ¥elig ramsa som med precision gnuggades in i lyssnarens medvetande. Den suggestiva rytmen frÃ¥n Bomba-trumman gjorde musiken handklappsvänlig men trots det var det märkvärdigt tyst i salongen.
   Bland den digra uppsättningen av instrument fanns det följaktligen mÃ¥nga flöjter. Den som jag personligen fastnade mest för var Siku-flöjten. Konversationen, som de uttryckte det, mellan de tvÃ¥ siku-flöjterna tycker jag säger allt om sydamerikansk folkmusik. Konserten var pÃ¥ inget sätt musikaliskt perfekt men även en enkel melodi med enkla instrument kunde i torsdagskväll fästa sig hos Ã¥hörarna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.