Blogginlägg

Apple var mitt stora skivsamlarprojekt

Som skivsamlare är jag inte lika nitisk och noggrann som jag en gång var. Den stora förändringen i mitt liv skedde naturligtvis när vinylskivan i stort sett gick i graven i slutet på 80-talet. Det var inte längre viktigt vilket land skivan pressats i, möjligheten att läsa intressanta vinyletiketter var helt borta och cd-skivan var inte längre intressant som fysisk produkt jämfört med vinyl. Musiken blev på något sätt viktigare än skivan och det är väl i och för sig en nyttig och sympatisk utveckling – men inte för skivsamlare.
   Mitt stora skivsamlarprojekt har i första hand i alla tider varit inriktat på Beatles. Allt de har gjort både som grupp och soloartister, vad varje medlem sedan varit inblandad i som gäster på andra artisters skivor och på kuppen blev jag en genuin samlare av skivbolaget Apples alla utgivningar på både singel och album Dels för att Beatles-medlemmarna i de flesta fall bokstavligen var inblandade i produktionerna och dels för att det gröna äpplet-etiketten hade enorm visuell dragningskraft.
   Och historierna om och kring skivbolaget var alltid intressanta att läsa om. Det finns två böcker som jag rekommenderar i ämnet, Richard DiLellos ”The longest cocktail party” och Stefan Granados ”Those were the days”.
   Skivbolaget Apple gav ut sina första skivor i augusti 1968 och tidsmässigt var det en lyckad tajming för mig ty samma månad började jag jobba efter skolan och hade därför ekonomiska förutsättningar att följa Apple-utgivningen från dag 1. Samtidigt som jag då hade börjat köpa ifatt alla Beatles-skivor som jag till dags dato inte ägde.
   Fram till 1974 släpptes skivor på Apple dock i en allt långsammare takt innan nyproduktionen upphörde. Skivbolagsnamnet förknippades i fortsättningen bara med Beatles-medlemmarnas egna skivor. George Harrisons singel ”This guitar (can’t keep from crying)” var den sista officiella Apple-singeln från skivbolagets första epok.
   Apple som namn spelade sedan en tillbakadragen roll i skivbranschen och på de olika Beatles-medlemmarnas skivor innan skivbolaget pånyttföddes i början på 90-talet med åtskilliga återutgivningar på schemat. Dels många album med artister som James Taylor, Badfinger, Mary Hopkin, Radha Krshna Tewmple, Doris Troy, Jackie Lomax och Billy Preston och sedan inleddes den stora återutgivningshysterin med Beatles egna gamla inspelningar.
   1994 gavs BBC-inspelningar officiellt ut för första gången och sedan följde de tre ”Anthology”-volymerna ackompanjerade med de specialkonstruerade Beatles-singlarna ”Free as a bird” och ”Real love” där John Lennons röst hade mixats in.
   Sedan har det under årens lopp släppts ytterligare förfinade återutgivningar med Beatles-musik: ”Yellow submarine – songtrack” (1999), singelsamlingen ”1” (2000), ”Let it be… naked” (2003) och ”Love” (2006). Allt utgivet med Apples spektakulära logotype.
   I dagarna uppdateras Apples utgivning på ett revolutionerande sätt. Dels kommer det tolv album med artisterna Billy Preston, Jackie Lomax, Mary Hopkin, James Taylor, Badfinger, Doris Troy och Radha Krshna Temple och dels släpps det två stycken ”two in one”-album (två album på samma cd) med Modern Jazz Quartet och den klassiske kompositören John Taverner.
   Jag har ju skivorna tidigare på vinyl och sedan också på cd från 90-talet så det känns ju en aning overkill att ännu en gång köpa skivor med musik som jag redan äger. Återutgivningar är naturligtvis skivbranschens överlevnadstrick och jag har tidigare under alla decennier, alla generationer och alla återutgivningar snällt fogat mig men den här gången är det med urskiljning jag kommer att skaffa Apple-skivor.
   Marknadsföringen kring de här Apple-skivorna har ju effektivt flaggat för extraspår, exklusiva bonusspår och till och med downloads för att locka till köp men när jag läser detaljerna kring varje återutgivning och dess uppradade så kallade ”rare recordings” är det väldigt sparsamt med riktigt exklusiva nya låtar.
   ”Instrumental version”, ”Extended stereo version”, ”Alternative version”, ”Mono demo version”, ”1968 mono mix”, ”Stripped back rock version” och liknande beteckningar är ju som att koka soppa på samma spik. Och de rejäla ”previously unreleased song”-låtarna är ju sammanlagt väldigt få på de här skivorna.
   Men i samband med den här återutgivningskavalkaden släpps det också en unik samlingssplatta med 21 mer eller mindre klassiska Apple-singlar, ”Come and get it: The best of Apple Records”. Massor med musik som aldrig har givits ut på cd tidigare, med Black Dyke Mills Band, Hot Chocolate Band, Ronnie Spector, Chris Hodge, The Sundown Playboys, Bill Elliot & the Elastic Oz Band och Lon & Derrek Van Eaton.
   Dessutom finns det en låt på samlingen som aldrig har givits ut överhuvudtaget: Brute Force med ”King of Fuh”. Låten som var planerad som skivnumret Apple 8 i maj 1969 men drogs in för att i texten förekommer orden ”the Fuh king” som kunde uppfattas som stötande och skulle förmodligen bannlysts från alla radiostationer.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.