Blogginlägg

Oförglömlig konsertkväll med historier

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2010.

CHIP TAYLOR
SIMON LYNGE
Teaterkaféet (Club 700), Örebro 24 september 2010
Konsertlängd: 20:05-20.41 (36 min), 21:07-23:11 (124 min)
Min plats: ca 7 meter svagt till höger framför scenen.

Kombinationen att släppa en samlingsskiva, med sina bästa och mest uppskattade låtar, och att sedan ge sig ut på turné måste för artist och publik vara det definitiva turnétillfället. Inga förhållningsorder, inga prioriterade låtar och framförallt en gränslös frihet att välja repertoar från olika epoker under karriären. Jag förstår att Chip Taylor och publiken trivdes på konserten i fredagskväll. En konsert som var annonserad till Club 700 men genomfördes i det betydligt intimare och människovänligare Teaterkaféet till allas glädje.
   Det var nog inte bara friheten till repertoaren som gjorde att amerikanen Chip fysiskt uppskattade de dryga två timmarna på scenen. Han är ju en historieberättare av rang och lyckades tvinna ihop låttexter med egna berättelser på ett hisnande och närvarande sätt. Och när publiken på ca 130-140 personer till stor del, förutom några pladdrande par i baren, lyssnade andäktigt var det naturligtvis ett kvalificerat nöje för Chip att stå i centrum och dra sina självbiografiska anekdoter som nästan alltid hade en poäng.
   Sedan är Chip inte bara en skivartist, låtskrivare och en hårt arbetande scenartist. Han är ju faktiskt också en musiker med många fantastiska melodier på sitt samvete och naturligtvis trivdes han också storartat som ledar för ett band som både lågmält och underbart tajt dekorerade många av de starka sångerna. Det var kanske därför Chip lite ovanligt inledde konserten med att innan första låten presentera bandet som var en mix av svenskar och amerikaner.
   Den legendariske gitarristen John Platania, som vet vad återhållsamhet i arrangemangen betyder, och trummisen Tony Leone vid sidan av de båda Willy Clay-medlemmarna Örjan Mäki, steelgitarr, och Björn Pettersson, bas, gav givetvis Chip en underbar musikalisk språngbräda i de ordrika sångerna.
   Men egentligen var det mellansnacket och texterna, där det droppades namn mycket flitigt, som gjorde konserten så gemytlig och minnesrik. Kanske drog Chips enorma berättarlust, både i och mellan låtarna, och långa nekdoter om barndom, livet som gambler och branschkontakter ner tempot i konserten. Mellansnacken blev till små miniseminarier av tolkningar från barndomen. Där låtarna i sig var så lågmälda att arrangemangen stundtals nästan stod stilla. Ändå var det extremt intressanta historier som gjorde att jag gick hem med både ett leende på läpparna och en god känsla i hjärtat.
   Utan medsångare saknade konserten förvisso duetter men Chip drog sig inte för att framföra låtarna på egen hand. Och jag saknade inte Jill Johnsons röst på den mycket fina ”Forever’s going underground”. Vilket förklarar att fredagskonserten aldrig handlade om att exakt efterlikna skivarrangemangen och därmed skapades istället en unik närvaro med levande tolkningar till följd.
   Det lilla intima Teaterkaféet blev en underbar estrad för Chip Taylors uppträdande. En gudomlig akustik bäddade för stor respons hos publiken vid varje lustighet i mellansnacken.
   Just akustiken gjorde också att kvällens inledande artist, grönlänningen Simon Lynge som nu bor i Seattle, fick underbara förutsättningar att visa upp hela sitt kunnande av klockren sång, underbart gitarrspel och världsvant uppträdande. Med säker engelska, några exklusiva originallåtaroch en personlig tolkning av Bill Withers ”Lean on me” var Simon Lynge inte alls vad man väntat sig från en man med det danska språket som modersmål. Med inte bara den nya singer/songwriter-genren som arbetsfält. Han visade snarare upp sig som en arvtagare till Paul Simon eller Al Stewart.

Simon Lynges låtar:
London town
So and so (skriven tillsammans med Severin Browne)
Love comes back to you
Lean on me
We don’t want life to end
The future

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.