Blogginlägg

Oförglömlig konsertkväll med historier

Postad: 2010-09-26 11:18
Kategori: Live-recensioner

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 26/9 2010.

KONSERT
Chip Taylor
Simon Lynge
Club 700, Örebro 24 september 2010
Konsertlängd: 20:05-20.41 (36 min), 21:07-23:11 (124 min)
Min plats: ca 7 meter svagt till höger framför scenen.


Kombinationen att släppa en samlingsskiva, med sina bästa och mest uppskattade låtar, och att sedan ge sig ut på turné måste för artist och publik vara det definitiva turnétillfället. Inga förhållningsorder, inga prioriterade låtar och framförallt en gränslös frihet att välja repertoar från olika epoker under karriären. Jag förstår att Chip Taylor och publiken trivdes på konserten i fredagskväll. En konsert som var annonserad till Club 700 men genomfördes i det betydligt intimare och människovänligare Teaterkaféet till allas glädje.
   Det var nog inte bara friheten till repertoaren som gjorde att amerikanen Chip fysiskt uppskattade de dryga två timmarna på scenen. Han är ju en historieberättare av rang och lyckades tvinna ihop låttexter med egna berättelser på ett hisnande och närvarande sätt. Och när publiken på ca 130-140 personer till stor del, förutom några pladdrande par i baren, lyssnade andäktigt var det naturligtvis ett kvalificerat nöje för Chip att stå i centrum och dra sina självbiografiska anekdoter som nästan alltid hade en poäng.
   Sedan är Chip inte bara en skivartist, låtskrivare och en hårt arbetande scenartist. Han är ju faktiskt också en musiker med många fantastiska melodier på sitt samvete och naturligtvis trivdes han också storartat som ledar för ett band som både lågmält och underbart tajt dekorerade många av de starka sångerna. Det var kanske därför Chip lite ovanligt inledde konserten med att innan första låten presentera bandet som var en mix av svenskar och amerikaner.
   Den legendariske gitarristen John Platania, som vet vad återhållsamhet i arrangemangen betyder, och trummisen Tony Leone vid sidan av de båda Willy Clay-medlemmarna Örjan Mäki, steelgitarr, och Björn Pettersson, bas, gav givetvis Chip en underbar musikalisk språngbräda i de ordrika sångerna.
   Men egentligen var det mellansnacket och texterna, där det droppades namn mycket flitigt, som gjorde konserten så gemytlig och minnesrik. Kanske drog Chips enorma berättarlust, både i och mellan låtarna, och långa nekdoter om barndom, livet som gambler och branschkontakter ner tempot i konserten. Mellansnacken blev till små miniseminarier av tolkningar från barndomen. Där låtarna i sig var så lågmälda att arrangemangen stundtals nästan stod stilla. Ändå var det extremt intressanta historier som gjorde att jag gick hem med både ett leende på läpparna och en god känsla i hjärtat.
   Utan medsångare saknade konserten förvisso duetter men Chip drog sig inte för att framföra låtarna på egen hand. Och jag saknade inte Jill Johnsons röst på den mycket fina ”Forever’s going underground”. Vilket förklarar att fredagskonserten aldrig handlade om att exakt efterlikna skivarrangemangen och därmed skapades istället en unik närvaro med levande tolkningar till följd.
   Det lilla intima Teaterkaféet blev en underbar estrad för Chip Taylors uppträdande. En gudomlig akustik bäddade för stor respons hos publiken vid varje lustighet i mellansnacken.
   Just akustiken gjorde också att kvällens inledande artist, grönlänningen Simon Lynge som nu bor i Seattle, fick underbara förutsättningar att visa upp hela sitt kunnande av klockren sång, underbart gitarrspel och världsvant uppträdande. Med säker engelska, några exklusiva originallåtaroch en personlig tolkning av Bill Withers ”Lean on me” var Simon Lynge inte alls vad man väntat sig från en man med det danska språket som modersmål. Med inte bara den nya singer/songwriter-genren som arbetsfält. Han visade snarare upp sig som en arvtagare till Paul Simon eller Al Stewart.

Simon Lynges låtar:
London town
So and so (skriven tillsammans med Severin Browne)
Love comes back to you
Lean on me
We don’t want life to end
The future

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2010 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.