Blogginlägg från augusti, 2010

#33/70: "Tracks on wax 4"

Postad: 2010-08-30 07:56
Kategori: 70-talets bästa

DAVE EDMUNDS: Tracks on wax 4 (Swan Song, 1978)

Nu känns det som att den här listan verkligen börjar närma sig de genuina favoriterna. Som om varje kommande skiva på listan skulle kunna vara bland de tio första beroende på dagsform hos den som har bestämt ordningen (det vill säga jag). Dave Edmunds klassiska album från 1978, ”Tracks on wax 4” har ju styrkan i varje detalj, precis som de övriga skivorna som är kvar att avslöjas, att tillhöra den exklusiva skaran.
   Så sent som i somras, över 30 år sedan skivan släpptes, lärde jag mig att skivan faktiskt heter ”Tracks on wax 4”, med just en fyra på slutet. Jag har alltid enbart kallat den ”Tracks on wax”, och i folkmun har den väl också hetat så genom åren, och faktum är att även på den recension, från Melody Maker, som jag hittar i skivkonvolutet saknar titeln en fyra. När jag sedan letar upp min egen recension från september 1978, när skivan släpptes, har även jag missat 4:an i titeln. Visuellt gömmer sig den stora och lilla fyran långt ner på skivomslaget. Men idag när rockhistorien ska återberättas korrekt är titeln på Dave Edmunds fjärde album ”Tracks on wax 4” och inget annat.
   Bandet Rockpile, med Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams, hade bildats under 1976 och turnerade flitigt men kunde av kontraktsproblem inte ge ut skivor under det namnet förrän 1980. Men på den här skivan gör Rockpile sin kollektiva premiär utan att gruppnamnet nämns förutom i ”Produced by Dave Edmunds for Rockpile Productions” på omslaget, precis likadant som på "Get it" året före.
   Den sättningen skulle sedan figurera på flera skivor med Nick Lowe, Dave Edmunds och Carlene Carter under de här åren. De få extramusikerna Gerry Hogan, pedalsteel, och Pete Kelly, piano, på ”Tracks on wax 4” hade marginell betydelse för soundet.
   Recensionen i Melody Maker inleds med den övertygande beskrivningen ”This is an album that burns from beginning to end, eclipsing even the raging rock ’n’ rollof Edmunds last album, ”Get it”. It’s an album that has the fabled Rockpile cornered on plastic for the first time. An album that starts on a high and gets higher by the second. What more do you want from life?”.
   Själv var jag inte mindre positiv. Under rubriken ”Rock, rock, Rockpile” skrev jag bland annat: “Edmunds befinner sig just nu i sin tveklöst mest kreativa period. Förut gjorde han det mesta själv på sina skivor men nu har han en grupp som förstår att kompa honom, Rockpile. Han har minskat de rena plagieringarna och istället försöker han skriva låtar som om de gjordes på Presleys, Hollys eller Cochrans tid. Han har lyckats”.
   ”Dave Edmunds är entusiasm till skillnad från en massa halvfigurer som Sha Na Na och Darts som enbart förstör det goda musikaliska arvet 50-talet än i dag representerar. Edmunds har en häpnadsväckande friskhet”
.
   Edmunds har skrivit eller delvis skrivit fyra låtar på den här skivan och det är rekord för alla soloskivor från Edmunds. Om man inte räknar med ”Information”, som också hade fyra Edmunds-kompositioner, men det gör man väl inte... Producenten Jeff Lynne hade just då en inte helt nyttig påverkan på Edmunds sound 1984.
   ”Tracks on wax 4” har som sagt en fin blandning av egna originallåtar, andra originallåtar och sedan både kända och mindre kända covers. Låtarna på skivan som har fått mest uppmärksamhet är skrivna av Rockpile-kollegorna Nick Lowe och Billy Bremner. Under namnet Billy Murray har Bremner skrivit ”Trouble boys” och “Not a woman, not a child” (tillsammans med Ray Peters) och den förstnämnda är ju en kanonstart på hela skivan. Edmunds har fångat Bremners attackerande röst.
   Låten blev också en hörnsten på Rockpile-konserterna (med Bremner vid mikrofonen) där den exempelvis 1979 inledde konserten och blev sedan, 19 år senare, titellåt på Refreshments andra album när Bremner precis hade blivit medlem i gruppen. Fast då var låtskrivarnamnet hans riktiga. ”Not a woman…” är för övrigt en härlig 50-talspastisch. Ren och fin rock’n’roll med gitarrsolo och allt.
   På skivomslaget står det att Billy Bremner medverkar med tillstånd av State Records, skivbolaget som Bremner vid tillfället hade kontrakt med. I februari 1978 släppte han solosingeln, återigen under alter ego-namnet Billy Murray, ”Heart and the stone”/”I don’t want to be hero” just på den etiketten
   Bland låtarna som Edmunds är delaktig i som låtskrivare i finns det flera pärlor. ”Deborah” är väl ytterligare en pastisch, den här gången mixar Lowe och Edmunds ihop Buddy Holly med klassisk pop. Och Edmunds förkärlek för countrytoner märks i två andra av hans låtar, ”Never been in love” och ”What looks best on you” (där skuggan av Everly Brothers hänger tungt över låt och sound).
   Låten Edmunds har skrivit med Will Birch, ”A1 on the jukebox”, har både en fantastisk titel och text och är också lite countryinfluerad. Med det klassiska temat om låten som ligger först på jukeboxen: “But if you could stand in my shoes you wouldn't feel so smart/'Cause I'm A-1 on the jukebox, nowhere on the charts” .
   Nick Lowes låt “Television” är faktiskt några år gammal då den förekom redan 1975 på Kursaal Flyers andra album ”The great artiste”. Men passar ändå in i mönstret med sitt popstuk, piano och starka körer.
   Sista låten på förstasidan, ”Readers wives”, är kanske den största representanten för det berömda Rockpile-soundet. Trumintrot, det effektiva drivet i kompet och en vilt skrikande Edmunds vid mikrofonen. Chuck Berrys ”It’s my own business” är också den vild a la Little Richard.
   Skivan avslutas på absolut toppnivå med ännu en version av “Heart of the city”, Nick Lowe-låten som var med och lanserade skivbolaget Stiff i augusti 1976 i en kort och kärnfull version under två minuter lång. Nu två år senare är det Dave Edmunds som sjunger i en något längre tolkning, över tre minuter. En underbar final på en underbar platta.

/ Håkan

Bono och Edge i nya Costello-serien

Postad: 2010-08-28 15:38
Kategori: Blogg


Efter många om och men och lång väntan är andra säsongens program från serien ”Spectacle with…” med Elvis Costello som värd igång. Med sedvanlig hög nivå på gästerna, helt avslappnade Bono och The Edge som dök upp mitt under brinnande turné förra hösten, och några mycket laddade musikaliska inslag. Elvis var på sitt rockigaste humör, spelade genomgående elgitarr genom hela programmet, och inledde med en rent explosiv ”Mysterious ways” tillsammans med sitt Imposters.
   Som vanligt var programmet lika mycket intressant snack som musik och det var för min vän Lasse en högtidsstund av sällan skådat slag när Bono erkände sin fascination för Echo & the Bunnymen. Och Elvis, som kommer från Liverpool liksom Echos band, hakade på hyllningarna. Det fick Lasse, som egentligen gillar pubrock i allmänhet och Mickey Jupp i synnerhet, att fyra av ett sms till mig med ”Bästa Costello någonsin!”.
   För mig var nog de guldkantade musikinslagen av ännu större värde. Som i duetten mellan Bono och Elvis i ”Stuck in a moment you can’t get out of” som svängde så hårt att till och med trummisen Pete Thomas satt och sjöng med, se nedan. En huvudsakligen akustisk ”Stay (faraway, so close!)” svängde inte mindre.
   Och avslutningen, ett märkligt medley på ”Pump it up”, ”Get on your boots” och ”Subterranean homesick blues”, med låtar som gick in och ut i varandra var en festlig final på ännu ett toppenavsnitt i Elvis Costello-serien.
   Däremot saknade jag Bonos ”Two shots of happy, oneshot of sad” (eller satt jag och sov sent igår kväll?) som enligt den här sidan bör ha varit med i programmet. Men det är väl Svt som i vanlig misshandlande ordning stryker och ändrar efter behag. Efter det här programmet ska de på fredag och nästa fredag visa de båda programmen där Bruce Springsteen gästar fast de enligt den ursprungliga planen ska vara program 5 och 6 av 7. Märkligt är bara förnamnet.

Några avsnitt ur gårdagens program: ”Stuck in a moment you can’t get out of” och ”Pump it up”/”Get on your boots”.





/ Håkan

Broussard tillbaka men inte publiken

Postad: 2010-08-28 08:44
Kategori: Live-recensioner

En något kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 28/8 2010.

KONSERT
Rick Broussard’s Two Hoots and a Holler
Stuart Warburton
Harrys, Örebro 26 augusti 2010
Konsertlängd: 22:15-22:40 (25 min), 22:45-23:40 (55 min)
Min plats: ca 5 meter rakt framför scenen.


Frånsett den unika överdosen om några veckor med levande musik i snart sagt varje kvarter är konsertintensiteten på klubbnivå i Örebro inte alltför uppskruvad. Få spelställen och följaktligen ännu färre konserter. Därför är det glädjande att Harrys valt att satsa på regelbunden liveverksamhet med en viss inriktning på mogen och vuxen rock i olika skepnader.
   Vi som har varit mer än normalt musikintresserad har tidigare varit tvingade att söka oss till privata spelställen för att få tillfredsställa det mogna sinnet för folkrockcountrymusik. Den snabbt tillyxade genren räcker ändå inte till för att beskriva musiken och showen som Austin-killen Rick Broussard bjöd på med sitt band Two Hoots and a Holler i torsdagskväll i den fina pubmiljön.
   Nej, i den knappt timmen långa första avdelningen av konserten fanns det utrymme för ytterligare spektakulära sorters musik som pop, surf, punkinspirerad rock och elektrisk country. Men också lite japansk instrumentalmusik i form av klassikern ”Sukiyaki”. Det kanske på pappret låter som en musikaliskt splittrad kväll men när den naturliga scennärvaron gjorde sig mest påmind var det ingen, allra minst jag, som stod och funderade på att det bjöds på alltför tvära kast i repertoaren, spretiga arrangemang, ojämnt låtval eller för många överraskningar.
   Broussard med band uppträdde i Örebro i våras ("Oj, vad snö det var", mindes Rick när jag pratade med honom kort innan konserten) och på den privata konserten var det svett, dans och trängsel. Den här gången var publiktillströmningen till konserten i blygsammaste laget och de flesta tillbringade första konserttimmen på dansgolvet framför bandet. Utan att skymma speciellt mycket. En viss svettig publikrespons hade nog höjt mitt intryck av konserten men samtidigt var det en både underhållande och fint varierad timme musik som slungades från scen.
   Rick och hans band, numera med en norrman på trummor, har ju även producerat några skivor men det är ju på scenen deras energi och musikalitet känner sig mest hemma. När de tajt och tufft spelade hårt driven rock som går att jämföra med de en gång så unika Rockpile fast här filtrerat genom Austins mångkulturella musikhistoria som gjorde att jag stundtals också stod och kände vibrationer av Los Lobos. En mix som sannerligen är svår att beskriva i ord men som jag live uppfattade som den ultimata musikgenren.

/ Håkan

Het festival med Sting i

Postad: 2010-08-27 07:56
Kategori: 70-talskonserter

Resan till Pink Pop-festivalen i Holland under pingsthelgen 1979 har jag redogjort för tidigare. Här har jag berättat hur målet var att se Dire Straits men att det var Police som blev det stora minnet.
   Av 40 års Pink Pop-festivaler var 1979 den bästa! Allt enligt festivalens chef under alla år, Jan Smeets.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 1979.

MASSADA
AVERAGE WHITE BAND
THE POLICE
DIRE STRAITS
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
RUSH
PETER TOSH

Pink Pop Festival, Geleen, Holland 4 juni 1979

Festivaldagen 4 juni, annandag påsk, var en het dag i Holland. Sommarvärmen var tryckande och ett befriande åskregn under Elvis Costellos uppträdande räddade säkert halva församlingen från solsting. Det var ett mastigt program som årets Pink Pop-festival bjöd på. Under tio timmar, från 11 på förmiddagen till 21 på kvällen, framfördes musik av sju olika grupper eller artister från tre olika scener.
   Holländska Massada, som är föga kända utanför landets gränser, inledde medan publikmassorna ännu invaderade festivalområdet. De spelade främst instrumental musik med mycket percussion och framträdande gitarrer som ibland hade uppenbara likheter med Santana. Alltså en svag och ointressant början som bara manade publiken att inta sina platser inför de stora kanonernas presentation.
   Average White Band fortsatte. Det vita engelska bandet som nått så stora framgångar i USA med sin jazzfunkmusik. Det är ett kompetent band med många skickliga musiker men spelade en i mitt tyckte helt likgiltig och tråkig musik. Men delar av publiken dansade sig svettiga till deras rytmiska musik.
   Så var det dags för festivalens stora överraskning – the Police. De spelade rockmusik i nutid utan att förfalla till punktravesteringar. De blandade gärna upp med lite reggae men framförallt lyckades de vara underhållande på bara tre man.
   Andy Summers är den tuffaste gitarrist som jag har sett på länge och Sting, som sjunger och spelar bas, var spänstig och hade, just det, sting i rösten. Bra skrivna låtar och ett i övrigt perfekt framträdande gjorde det lättare att förstå deras genombrott i USA.
   Sedan var det dags för ännu ett engelskt gäng som nått oerhörda framgångar over there – Dire Straits. Klockan var 13:58 när Pink Pops huvudnamn (Costello och Tosh får ursäkta) med Mark Knopfler i spetsen äntrade scenen och satte igång entimmeshypnosen med ”Down to the waterline” så man glömde både tid och rum.
   Det här var ett av de få gig som gruppen gör i Europa. Den tidigare så fylliga turnéplanen blev starkt avkortad då de blev fördröjda av skivinspelning med Bob Dylan i USA. Med tanke på att de sålt allra mest skivor i Holland var besöket där inte oväntat. De själva var, när jag talade med dem efteråt, inte nöjda med att spela inför så mycket folk men vi i publiken tyckte deras show var enbart positiv.

Dire Straits gör redan på skiva lättutförlig musik så jag hade lätt att umgås också med scenupplagans versioner av deras låtar. Jag imponerades bara ytterligare av den precision och självsäkerhet som gruppen utstrålade. Deras musik följer inte några trender och själva saknar de image men responsen var tydlig.
   De borde vara allas rättighet att få uppleva 45 000 människor hoppa jämfota av lycka när inledningstonerna på självskrivna hitlåten “Sultans of swing” introducerades. Hypnosen var total.
   Elvis Costellos framträdande var dagens andra överraskning. Det var en öppen och glad engelsman som tog emot publikens ovationsartade hyllningar. Hade få likheter med hans Sverigekonserter förra sommaren. Här svängde det oavbrutet och några av de tveksamma låtarna på senaste albumet får här respektfulla tolkningar. Exempelvis blev ”Olver’s army” utan ABBA-piano helt perfekt.
   Kanadensiska Rush var sedan i tur med hårdrock av den tyngre sorten. Här var det återigen kompetenta musiker som fick fram sina avancerade ljudkonster förträffligt. Naturligtvis var det bra framfört men ack så tråkigt. Rökbomber och hög ljudvolym tände åtminstone publiken.
   Inför Peter Toshs entré trissades intresset upp bakom scenen. Plötsligt dök Mick Jagger upp oannonserad och blev omsvärmad av pressfolk och otaliga fotografer. Förhoppningar och förväntningar om ett Jagger-inhopp gjorde att det speciella pressområdet strax framför scenen befolkades snabbt.
   Nu kom aldrig någon Jagger in på scenen under Peter Tosh-framträdandet. Han stod sig dock bra med sin inspirerade reggaemusik utan draghjälp. Toshs reggae var hård och tung men han slog inte sin tidigare arbetsgivare Bob Marley i kraft och styrka.
   Den tionde årgången av Pink Pop Festival var slut. Inga intermezzon, förträfflig blandning av musik och ett perfekt organisatorisk arbete av arrangören som funderar på att genomföra en jubileumsfestival i höst.

The Police:
Sting: bas och sång
Andy Summers: gitarr
Stewart Copeland: trummor

Låtarna:
01. Truth Hits Everybody
02. So Lonely
03. Fall Out
04. Born In The 50's
05. Hole In My Life
06. Message In A Bottle
07. Peanuts
08. Roxanne
09. Next To You
10. Can't Stand Losing You

Dire Straits:
Mark Knopfler: gitarr och sång
David Knopfler: gutrarr och sång
John Illsley: bas och sång
Pick Withers: trummor

Trolig setlist:
1. Down to the Waterline
2. Six Blade Knife
3. Once Upon a Time in the West
4. Lady Writer
5. Single Handed Sailor
6. Water of Love
7. In the Gallery
8. Follow Me Home
9. What's the Matter, Baby?
10. Lions
11. Wild West End
12. Where Do You Think You're Going
13. Setting Me Up
14. Southbound Again

Elvis Costello & the Attractions:
Elvis Costello: gitarr och sång
Bruce Thomas; bas
Pete Thomas: trummor
Steve Nieve: keyboards

Låtarna:
01. I Stand Accused
02. Goon Squad
03. The Beat
04. B Movie
05. Green Shirt
06. (I Don't Want To Go To) Chelsea
07. Opportunity
08. Oliver's Army
09. So Young
10. Party Girl
11. Girls Talk
12. Accidents Will Happen
13. High Fidelity
14. Lipstick Vogue
15. Watching The Detectives
16. Big Boys
17. Pump It Up
18. You Belong To Me
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?

Rush:
• Geddy Lee - Vocals / Bass
• Alex Lifeson - Guitar
• Neil Peart - Drums

Låtarna:
A Passage To Bangkok
Xanadu
The Trees
Cygnus X-1
Hemispheres
Closer To The Heart
La Villa Strangiato
2112
i) Discovery (last verse)
ii) Presentation
iii) Soliloquy
iv) Grand Finale
In The Mood
Drum Solo

YouTube: Elvis Costello med "Lipstick vogue" och "Watching the detectives" (inte så bra ljud tyvärr) från Pink Pop 1979.



/ Håkan

Tributes: Bruce Springsteen

Postad: 2010-08-25 07:43
Kategori: Tribute-skivor



"Light of day" (Revolver/Schoolhouse, 2004)

”Light Of Day” är inte bara en makalös rock'n'roll-dänga med Mr Springsteen. Det är också namnet på en organisation som samlar in pengar till Parkinson's Disease-fonden men också till en fond till stöd för cancerdrabbade familjer, The Kristen Carr Fund. Kristen Carr var dotter till Barbara Carr, Springsteen-manager, och Dave Marsh, rockskribent. Organisationen bildades 1998 och varje år arrangeras konserter och turnéer för att upplysa och engagera intresserade människor. Jag var själv på en sådan konsert i Stockholm 2008 där artister som Jesse Malin, Willie Nile och Joe D’Urso medverkade. Samma artister finns givetvis med på den här samlingsskivan, två cd, som alltså innehåller 37 Springsteen-låtar med lika många artister.

Bruce Springsteen-låtar är aldrig fel. Är de dessutom inspelade av andra artister blir det än mer intressant. Jag har redan avhandlat två skivor i ”Tributes”-kategorin med Springsteen-låtar, ”One step up/two steps back” 080910och ”Badlands”090603, och nu landar den kanske mest generösa av dem alla, ”Light of day”. Här finns utrymme för många personliga tolkningar och medverkande artister berättar utförligt i cd-häftet hur mycket de högaktar Bruce Springsteen och hur och varför de har valt sina låtar.
   Samlingen är ingen stor mönstring av kända artister utan bredden och variationen har fått råda. Och flera mindre kända artister med någon koppling till Springsteen och/eller New Jersey får sin chans att visa upp sig.
   Elliott Murphy inleder och det är ju en alldeles perfekt start på den här skivan. Dels har Murphy personliga kopplingar till Springsteen, han skriver i cd-häftet positivt om sina minnen med Bruce, och låten ”Better days” är en uppfriskande optimistisk sång i sammanhanget. Spetsad med ett vackert akustiskt slidegitarrsolo.
   Även andra låten, Dions ”Book of dreams” , är en läcker höjdpunkt där kören så effektivt och fint ersätter keyboarden från originalet. Dions bidrag är en av bara tre låtar som tidigare finns utgivna på skiva. Resten är producerat och inspelat för den här skivan.
   Medverkande artister har inte valt så utpräglat kända Bruce-låtar men ändå är det genomgående tidigare utgivet material. Nils Lofgrens ”Man at the top” har en speciell bakgrund. Den förekom redan på ”Born in the USA”-turnén men kom inte ut med Bruce förrän 1998 på ”Tracks”-boxen. Men dessförinnan, faktiskt redan 1986, spelade Lofgren den live på sin akustiska turné och jag hade själv nöjet att uppleva den i Brunnsparken i Örebro. Här är den, som mycket annat på samlingsskivan, i en akustisk sparsmakad version.
   Men det finns gott om konventionell rock efter ursprungsmodellen och för mig är det ögonblicken av känsliga tolkningar som tillhör topparna på skivan. Som när altcountry-sångaren Matthew Ryan gör en hes och avklädd ”Something in the night”, Jennifer Glass country/bluegrass-aktiga ”Bobby Jean”, Rosie Flores akustiska ”Lucky town”, Kirk Kellys ukulele-kryddade ”Downbound train” och Patty Griffins röststarka ”Stolen car” som är skivans toppar.
   Men det är också ett nöje att läsa artisternas beskrivningar och förklaringar. Som när Graham Parker berättar varför han har valt att göra den simpla ”Pink cadillac”: ”It will annoy people who might expect me to cover something with more weight. Bruce, like most of us, has been influenced by Chuck Berry, and if Chuck were capable of experiencing flattery, he’d surely be pleased with this number” .

Skivans innehåll:
1. Better Days - Elliot Murphy
2. Book Of Dreams - Dion
3. Valentine's Day - Lucky 7
4. Thunder Road - Dan Bern
5. Candy's Room - Crazysloth
6. Johnny 99 - The Mystic Knights Of The Sea
7. Man At The Top - Nils Lofgren
8. If I Should Fall Behind - Cindy Bullens
9. Something In The Night - Matthew Ryan
10. Atlantic City - Mike Rimbaud
11. Highway Patrolman - Sid Griffin
12. Mansion On The Hill - Billy Bragg And The Blokes
13. Badlands - Joe D'Urso & Stone Caravan
14. State Trooper - Steve Wynn
15. Ain't Got You - Gary Lucas & Gods And Monsters
16. Bobby Jean - Jennifer Glass
17. River - The Clarks
18. Back In Your Arms - Marc Broussard
19. E Street Shufffle - John Cafferty & The Beaver Brown Band
20. Brilliant Disguise - Elvis Costello
21. New York City Serenade - Pete Yorn
22. Pink Cadillac - Graham Parker
23. Streets Of Philadelphia - Garland Jeffreys
24. My Hometown - Jason Ringenberg
25. Light Of Day - Joe Grushecky & The Houserockers
26. Lucky Town - Rosie Flores
27. I'm On Fire - Willie Nile
28. Downbound Train - Kirk Kelly
29. Stolen Car - Patty Griffin
30. Souls Of The Departed - Paradise Brothers
31. Two Hearts - Mark Wright
32. Promise - The Graziano Romani
33. For You - The Format
34. Hungry Heart - Jesse Malin
35. Secret Garden - Tom Cochrane And Damhnait Doyle
36. Born To Run - Cowboy Mouth
37. Working On The Highway - Joe Ely

YouTube: Dion med "Book of dreams" och Rosie Flores i en liveversion av "Lucky town".





/ Håkan

Från Kippington Lodge till Brinsley Schwarz

Postad: 2010-08-24 07:49
Kategori: Pubrock


Kippington Lodge.

Det är med skam i kroppen som jag lägger mig platt ned och erkänner: Brinsley Schwarz, pubrockens absoluta förgrundsgestalter (förlåt, Ducks Deluxe!), tillhörde aldrig mina husgudar när det begav sig. OK, jag hörde låtar på radion och noterade givetvis gruppens existens men skivorna blev aldrig min egendom.
   Första Brinsley-skivan jag köpte var ”Fifteen thoughts of Brinsley Schwarz”, den eleganta samlingsskivan, och i samma andetag läste jag Lennart Perssons iögonfallande intervju/artikel om bandet och Nick Lowe i Larm och kunde givetvis inte låta bli att sugas in i den viktiga musikhistorien och mustigt svälja varje detalj om gruppen och Nick Lowes tidiga steg i karriären – många år försent.
   Vid den tidpunkten hade ju gruppmedlemmarna gått vidare, Brinsley Schwarz och Bob Andrews spelade med Graham Parkers Rumour och Nick Lowes karriär som både soloartist och Rockpile-medlem var i full blom sedan några år tillbaka, och där hade min musiksmak däremot landat med full kraft.
   Gruppen Brinsley Schwarz har ju alltid funnits med, direkt eller indirekt, när jag på den här sidan har berättat historier tillbaka i tiden. Namnet Brinsley Schwarz förekommer redan i 25-30 artiklar här men jag har aldrig berättat mitt förhållande och mina minnen till gruppen. Mest med anledning av att jag aldrig hade något direktförhållande med den talangfulla gruppen medan de existerade.
   Med hjälp av vännen Lasse Kärrbäcks bottendjupa entusiasm och kunnande i ämnet, och framförallt hans energi att plocka fram skivor och plåta etiketter, har jag ägnat sommaren åt att detaljstudera Brinsley Schwarzs skivhistoria, upprepa låttitlar, bestämma kronologin, notera intressanta covers och låt-för-låt notera Nick Lowes utveckling som låtskrivare under främst åren 1969 till 1975 och även uppmärksamma Ian Gomms karriärstart som låtskrivare och sångare.
   Det har varit en intressant sommar och, som sagt, utan Lasse Kärrbäcks hjälp och Lennart Perssons gamla Larm-artiklar hade jag aldrig gått i mål med de här diskografierna.
   Jag har alltså samlat både Kippington Lodge- och Brinsley Schwarz-diskografier och belyser även i en artikel några tidstypiska skivor med Ernie Graham, Frankie Miller och Dave Edmunds där hela bandet Brinsley Schwarz medverkar. Dessutom en djupt grävande anekdot om låttiteln "I'm gonna make you love me".


Brinsley Schwarz.

/ Håkan

Brinsley Schwarz Discography

Postad: 2010-08-24 07:48
Kategori: Diskografier


Brinsley Schwarz 1969-1972. Från vänster Billy Rankin,
Nick Lowe, Brinsley Schwarz och Bob Andrews.


BRINSLEY SCHWARZ engelska diskografi

Förlagan Kippington Lodge jagades av stora ekonomiska problem och i oktober 1969 lämnade Pete Whale gruppen men Brinsley Schwarz, Bob Andrews och Nick Lowe fortsatte med ny trummis, Billy Rankin, och gruppen bytte samtidigt namn till Brinsley Schwarz.


April 1970
BRINSLEY SCHWARZ: Brinsley Schwarz
Producerad av Brinsley Schwarz/Dave Robinson
(United Artists UAS 29111)

"Hymn to Me" (Nick Lowe/Billy Rankin/Brinsley Schwarz/Bob Andrews) – 4:50
"Shining Brightly" (Nick Lowe) – 4:20
"Rock and Roll Women" (Nick Lowe) – 3:19
"Lady Constant" (Nick Lowe) – 7:23
"What Do You Suggest?" (Nick Lowe) – 4:47
"Mayfly" (Nick Lowe) – 4:37
"Ballad of a Has Been Beauty Queen" (Nick Lowe) – 10:26
   Nye managern, irländaren Dave Robinson, var med och producerade första albumet med Brinsley Schwarz. Med en stor majoritet Nick Lowe-låtar.


Maj 1970
Shining Brightly (Nick Lowe)/ Hymn to me (Nick Lowe/Billy Rankin/Brinsley Schwarz/Bob Andrews)
Producerad av Brinsley Schwarz/Dave Robinson
(United Artists UP 35118)
   Två låtar från första albumet.

I maj 1970 gick hela gruppen in i studion med den amerikanske låtskrivaren och artisten Jim Ford med ambitionen att spela in ett album. Det slutade med ingenting. Ford, som då hade svåra drogproblem, spelade in allt solo men inspelningarna har försvunnit. Men Nick Lowe och grabbarna i bandet fick höra många genuina Ford-låtar som sedan kom att dyka upp både på Brinsley- och Lowe-skivor.


30 oktober 1970
Country Girl (Nick Lowe)/ Funk Angel (Nick Lowe)
Producerad av Dave Robinson/Brinsley Schwarz
(Liberty LBY 15419)
   Två Lowe-låtar från det kommande andra albumet med gruppen.


November 1970
BRINSLEY SCHWARZ: Despite it all
Producerad av Dave Robinson/Brinsley Schwarz
(Liberty LBG 83427)

"Country Girl" (Nick Lowe) – 3:10
"The Slow One" (Nick Lowe) – 5:33
"Funk Angel" (Nick Lowe) – 4:21
"Piece of Home" (Bob Andrews) – 6:19
"Love Song" (Nick Lowe) – 4:10
"Star Ship" (Nick Lowe) – 2:40
"Ebury Down" (Nick Lowe) – 5:15
"Old Jarrow" (Nick Lowe) – 7:11
   Andra albumet med uteslutande originallåtar. I september 1970, när den här skivan var inspelad men inte utgiven, utökades gruppen med gitarristen, sångaren och låtskrivaren Ian Gomm.


Brinsley Schwarz 1971-1975. Från vänster Billy Rankin, Nick Lowe, Brinsley Schwarz, Bob Andrews och Ian Gomm.


På landet med Brinsley Schwarz.

1971 kompade hela gruppen irländaren Ernie Graham på hans soloskiva "Ernie Graham".


Februari 1972
BRINSLEY SCHWARZ: Silver pistol
Producerad av Dave Robinson
(United Artists UAS 29217)

"Dry Land" (Ian Gomm) – 2:42
"Merry Go Round" (Nick Lowe) – 4:11
"One More Day" (Ian Gomm) – 2:54
"Nightingale" (Nick Lowe) – 3:07
"Silver Pistol" (Nick Lowe) – 3:38
"The Last Time I Was Fooled" (Nick Lowe) – 4:05
"Unknown Number" (Nick Lowe) – 2:58
"Range War" (Ian Gomm) – 2:34
"Egypt" (Nick Lowe) – 5:23
"Niki Hoeke Speedway" (Jim Ford) – 3:30
"Ju Ju Man" (Jim Ford/Lolly Vegas) – 3:37
"Rockin' Chair" (Ian Gomm) – 2:27
   Första albumet som kvintett och med Robinson som ensam producent. Med två uppmärksammade Jim Ford-covers utöver originalmaterialet som både Lowe och Gomm hade skrivit. Brinsleys "Ju ju man" är den första utgivna versionen av låten. "Niki Hoeke Speedway" är mer känd som "Niki Hoeky" och spelades först in av P J Proby 1966 och Aretha Franklin (på "Lady Soul") 1968.

Januari 1972
Country Girl (Nick Lowe) /Funk Angel (Nick Lowe)
Producerad av Brinsley Schwarz/Dave Robinson
(United Artists UP 35312)
   Ännu en gång släpptes den här singeln utan att jag vet varför. Kanske för att understryka att gruppen tillhörde United Artists-stallet och inte Liberty som första singeln gavs ut på.


28 april 1972
“Greasy Truckers Party”
(United Artists UDX 203/4)
BRINSLEY SCHWARZ: “Wonder Woman" (Allen Toussaint) - 4.02
BRINSLEY SCHWARZ: "It’s Just My Way of Saying Thank You" (Nick Lowe) - 6.35
BRINSLEY SCHWARZ: "I'm Ahead If I Can Quit While I'm Behind" (Jim Ford) - 4.22
BRINSLEY SCHWARZ: "Midnight Train" (trad. arr Brinsley Schwarz) - 4.22
BRINSLEY SCHWARZ: "Surrender to the Rhythm" (Nick Lowe) - 4.25

På en återutgivning 2007 utökades Brinsley Schwarz-spåren med:
BRINSLEY SCHWARZ: "Intro" – 1.05
BRINSLEY SCHWARZ: "Country Girl" (Nick Lowe) – 3.12
BRINSLEY SCHWARZ: "One More Day" (Ian Gomm) – 3.02
BRINSLEY SCHWARZ: "Unknown Number" (Nick Lowe) – 2.46
BRINSLEY SCHWARZ: "She's Got to Be Real" (Smokey Robinson/Ronald White)– 3.34
BRINSLEY SCHWARZ: "Home Work" (Dave Clark/Al Perkins) – 2.54
BRINSLEY SCHWARZ: "Nervous on the Road (But Can't Stay at Home)" (Nick Lowe) – 5.11
BRINSLEY SCHWARZ: "Range War" (Ian Gomm) – 2.25
BRINSLEY SCHWARZ: "Silver Pistol" (Nick Lowe) – 3.38
BRINSLEY SCHWARZ: "Going Down the Road" (trad. arr Brinsley Schwarz) – 6.02
BRINSLEY SCHWARZ: "Private Number" (Booker T Jones/William Bell) – 3.52
   En liveinspelning från Roundhouse i London 13 februari 1972 som gavs ut några månader senare tillsammans med artister som Man, Magic Michael och Hawkwind.
   På många sätt en intressant Brinsley-repertoar. "It's just my way of saying thank you" är en ny exklusiv Lowe-låt som inte finns tillgänglig någon annanstans och två andra Lowe-låtar, "Surrender To The Rhythm" och "Nervous On The Road", skulle officiellt inte släppas på skiva förrän till hösten 1972. Och några covers tillhör kategorin exklusiva. Som exempelvis ytterligare en Jim Ford-låt, "I'm Ahead If I Can Quit While I'm Behind", som här ges ut för första gången. Däremot hade både Jim Ford och P J Proby spelat in låten redan 1971, inspelningar som gavs ut först 2008.
   Samt den udda Smokey Robinson-låten "She's got to be real" (från en Marvin Gaye-singel 1965), Otis Rush-låten "Home work" (1962) och Judy Clay & Williams Bell-låten "Private number" (1968). Plus standardlåten "Going down the road" och traditionella "Midnight train".
   
Hösten 1972 kompade hela Brinsley Schwarz Frankie Miller på hans debutalbum "Once in a blue moon" (1973).


Juni 1972
"Glastonbury Fayre"
(Revelation 1/2/3)
BRINSLEY SCHWARZ: "Love Song" – 4:10
   En samlingsskiva med artister som spelade på Glastonbury-festivalen 1971. Brinsleys bidrar med en låt från "Despite it all"-albumet. Övriga artister på de tre vinylskivorna är bland annat Grateful Dead, Marc Bolan, David Bowie, Pete Townshend och Hawkwind.
   

September 1972
BRINSLEY SCHWARZ: Nervous on the road
Producerad av Dave Robinson
(United Artists UAS 29374)

"It's Been So Long" (Ian Gomm) – 2:07
"Happy Doing What We're Doing" (Nick Lowe/Bob Andrews) – 4:43
"Surrender to the Rhythm" (Nick Lowe) – 3:25
"Don't Lose Your Grip On Love" (Nick Lowe) – 4:24
"Nervous On The Road (But Can't Stay At Home)" (Nick Lowe) – 4:58
"Feel A Little Funky" (Nick Lowe) – 5:09
"I Like It Like That" (Chris Kenner/Allen Toussaint) – 3:06
"Brand New You, Brand New Me" (Nick Lowe) – 4:39
"My Home In My Hand" (Ronnie Self) – 2:56
"Why, Why, Why, Why, Why" (Nick Lowe) – 3:49
   Ännu ett Brinsley-album med övervägande originallåtar. Men också två covers, Chris Kenners "I like it like that" och en låt skriven av rockabillysångaren och låtskrivaren Ronnie Self, "My home in my hand", en titel som senare kortades till "Home in my hand". En låt som förmodligen spelades in första gången 1966 av Dallas Frazier. Lennart Persson har dock en teori i Larm 8 (Juni 1978) att Brinsleys version är influerad av en tolkning som Commander Cody & his Lost Planet Airmen gjorde 1971.
   Brinsley gav ut låten ännu en gång på "Please don't change" (1973), då liveinspelad.


27 april 1973 (som THE HITTERS)
Hypocrite (Bob Marley)/ The Version (Hypocrite) (Bob Marley)
Producerad av Shane O’Fancy
(United Artists UP 35530)
   Brinsley Schwarz under ett annat gruppnamn. Popreggae i en låt av Bob Marley från 1971. Låten har på senare utgåvor krediterats Leroy Sibbles från reggaegruppen The Heptones. Det annorlunda producentnamnet är lika med Dave Robinson.



Sommaren 1973 turnerade Brinsley Schwarz som förband till Paul McCartneys Wings. Här är det så kallade kontraktet...


Oktober 1973
BRINSLEY SCHWARZ: Please don’t ever change
Producerad av Brinsley Schwarz/Vic Maile
(United Artists UAS 29489)

"Hooked on Love" (Ian Gomm) – 2:31
"Why Do We Hurt The One We Love" (Nick Lowe) – 3:47
"I Worry ('Bout You Baby)" (Nick Lowe) – 2:59
"Don't Ever Change" (Gerry Goffin/Carole King) – 3:48
"Home in My Hand" (Ronnie Self) – 5:28
"Play That Fast Thing (One More Time)" (Nick Lowe) – 4:24
"I Won't Make It Without You" (Nick Lowe) – 4:19
"Down in Mexico" (Nick Lowe) – 3:48
"Speedoo" (Esther Navarro) – 2:41
"The Version (Hypocrite)" (Bob Marley) – 2:46
   Här dyker "Home in my hand" upp ännu en gång, nu liveinspelad på Hope & Anchor, London 1973! Och Hitters-singelversionen av Bob Marleys låt samt två andra covers, "Don't ever change" från en Crickets-singel (1962) och "Speedo", en singel med doo wop-gruppen The Cadillacs (1955).
   Den inledande Gomm-låten kom senare att inleda Gomms soloalbum "Summer holiday"´(1978) och den låten finns även med på Ian Gomm/Jeb Loy Nichols-skivan "Only time will tell" (2009).
   

September 1973
Speedoo (Esther Navarro)/ I Worry (‘Bout You Baby) (Nick Lowe)
Producerad av Brinsley Schwarz-Vic Maile
(United Artists UP 35588)
   Två singellåtar hämtade från det aktuella albumet.


Mars 1974
BRINSLEY SCHWARZ: Original Golden Greats
(United Artists USP 101)

"Shining Brightly" (Nick Lowe) – 4:20
"Country Girl" (Nick Lowe) – 3:10
"Star Ship" (Nick Lowe) – 2:40
"Funk Angel" (Nick Lowe) – 4:21
"Nightingale" (Nick Lowe) – 3:07
"Ju Ju Man" (Jim Ford/Lolly Vegas) – 3:37
"Happy Doing What We're Doing" (Nick Lowe/Bob Andrews) – 4:43
"Surrender to the Rhythm" (Nick Lowe) – 3:25
"Don't Lose Your Grip On Love" (Nick Lowe) – 4:24
"Hypocrite" (Bob Marley)
"(It’s Gonna Be A) Bring Down" (Ian Gomm)
"Run Rudolph Run" (Chuck Berry/Johnny Marks)
   En samlingsskiva med några ommixade låtar ("Funk angel" och "Shining brightly") och en liveinspelad "Run Rudolph run", inspelad på Rolling Stones Mobile 10 juli 1973 i Newcastle City Hall. Det var avslutningskvällen på en Paul McCartney & Wings-turné där Brinsleys agerade förband. Gomms "(It’s Gonna Be A) Bring Down" var vid den här tidpunkten outgiven.


1 mars 1974
I've Cried My Last Tear (Ernie K-Doe)/ (It’s Gonna Be A) Bring Down (Ian Gomm)
Producerad av Brinsley Schwarz
(United Artists UP 35642)
   En singel med en cover från b-sidan till Ernie K-Does hit "Mother-in-law" (1961). På etiketten namnges Ernie som låtskrivare men det riktiga är Naomi Neville som rättats till på senare utgivningar. A-sidan är inspelad i december 1973. B-sidan, från aktuellt album, är inspelad i oktober 1973..


Juli 1974
BRINSLEY SCHWARZ: The New Favourites of Brinsley Schwarz
Producerad av Dave Edmunds
(United Artists UAS 29641)

"(What's So Funny 'Bout) Peace Love and Understanding" (Nick Lowe) – 3:34
"Ever Since You're Gone" (Nick Lowe) – 4:08
"The Ugly Things" (Nick Lowe) – 2:48
"I Got the Real Thing" (Ian Gomm/Nick Lowe) – 3:48
"The Look That's in Your Eye Tonight" (Nick Lowe) – 4:14
"Now's the Time" (Allan Clarke/Graham Nash) – 2:06
"Small Town, Big City" (Nick Lowe) – 4:31
"Trying To Live My Life Without You" (Eugene Williams) – 3:24
"I Like You, I Don't Love You" (Ian Gomm/Nick Lowe) – 3:27
"Down in the Dive" (Nick Lowe/Brinsley Schwarz) – 4:54
   Brinsley Schwarzs officiella finalalbum. Två coverlåtar, "Now's..." var b-sida på The Hollies singel "Stay" (1963) och "Trying..." var en singel med Otis Clay (1972). "I like you..."-låten hamnade senare i Gomms solorepertoar.

Sommaren 1974 turnerade Dave Edmunds i England med hela Brinsley Schwarz som kompband. Trummisen Billy Rankin kunde inte medverka på turnén med anledning av bruten tumme och ersattes då av Pick Withers. Två liveinspelade låtar från den turnén återfinns på Edmunds album "Subtle as a flying mallet" (1975).


Juni 1974
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding (Nick Lowe)/ Ever Since You're Gone (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
(United Artists UP 35700)
   Två singellåtar från det aktuella albumet. Båda inspelade i maj 1974 i Rockfield-studion.


Oktober 1974
"Stardust"
(Ronco RG2009/10))

DAVE EDMUNDS & THE ELECTRICIANS: "Da Doo Ron Ron" (Jeff Barry/Ellie Greenwich/Phil Spector) - 2:17
   Från filmen "Stardust". Dave Edmunds var musikansvarig och spelade in den här gamla Crystals-singeln (1963) tillsammans med Brinsley Schwarz som här uppträdde under ännu ett alternativt gruppnamn, The Electricians.



10 januari 1975
Everybody (Tommy Roe)/ I Like You, I Don't Love You (Ian Gomm/Nick Lowe)
(1) Producerad av Steve Verroca
(2) Producerad av Dave Edmunds
(United Artists UP 35768)
   A-sidan, inspelad i november 1974, är en Tommy Roe-singel (1962). B-sidan, inspelad i april 1974, är från det senaste albumet. Ny producent var amerikanen Steve Verroca som tidigare producerat bland annat Juicy Lucy, Link Wray och Kevin Coyne.



10 januari 1975 (som THE LIMELIGHT)
I Should Have Known Better (John Lennon/Paul McCartney)/ Tell Me Why (John Lennon/Paul McCartney)
Producerad av Steve Verroca
(United Artists UP 35779)
   En Beatles-coversingel under annat gruppnamn. Båda låtarna hämtade från "A hard day's night"-albumet. Båda låtarna är inspelade i Rockfield-studion i november 1974.


14 februari 1975 (som THE KNEES)
Day Tripper (John Lennon/Paul McCartney)/ Slow Down (Larry Williams)
Producerad av David Charles/Clive John
(United Artists UP 35773)
   Ännu en singel under annat gruppnamn och med Beatlesrelaterat material. A-sidan var en Beatlessingel (1965) och B-sidan gjorde Beatles på ep:n "Long tall Sally" (1964). Originalet kom på singel (1958) med låtskrivaren.
   Om producenterna: David Charles (Dave Charles) var också trummis, spelade i bland annat Help Yourself, och Clive John var gammal original-Man-medlem.

Efter en Brinsley Schwarz-spelning på Marquee i London 18 mars 1975 splittrades bandet. Och tio dagar senare gavs gruppens sista singel ut. Bob Andrews och Brinsley Schwarz började spela i Graham Parkers band The Rumour, Billy Rankin gick med i Big Jim Sullivans grupp Tiger, Ian Gomm satsade på en solokarriär och Nick Lowe inledde sin bana som låtskrivare och skivproducent.


28 mars 1975 (som THE BRINSLEYS)
There's A Cloud In My Heart (Nick Lowe)/ I Got The Real Thing (Ian Gomm/Nick Lowe)
(1) Producerad av Steve Verroca
(2) Producerad av Dave Edmunds
(United Artists UP 35812)
   Ny Nick Lowe-låt på a-sidan som är inspelad i Rockfield-studion i januari 1975. B-sidan är hämtad från sista albumet.


21 juli 1978
BRINSLEY SCHWARZ: Fifteen thoughts of Brinsley Schwarz
(United Artists UAK 30177)

"(What's So Funny 'Bout) Peace Love and Understanding" (Nick Lowe) – 3:32
"There's a Cloud in My Heart" (Nick Lowe) - 3:04
"Nightingale" (Nick Lowe) - 3:00
"Hypocrite" (Bob Marley) - 2:57
"Funk Angel" (Nick Lowe) - 4:16
"I Like You, I Don't Love You" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:25
"Rockin' Chair" (Ian Gomm) - 2:08
"Shining Brightly" (Nick Lowe) - 4:17
"Country Girl" (Nick Lowe) - 3:07
"Surrender to the Rhythm" (Nick Lowe) - 3:18
"Hooked on Love" (Ian Gomm) - 2:30
"Don't Lose Your Grip on Love" (Nick Lowe) - 4:15
"The Ugly Things" (Nick Lowe) - 2:46
"Nervous on the Road (But Can't Stay at Home)" (Nick Lowe) 4:50
"Home in My Hand" (Ronnie Self) - 5:22
   En samlingsskiva med redan utgivna Brinsley-låtar inklusive den liveinspelade "Home in my hand" (Hope & Anchor, London 1973).
   "Sleeve concept: Chairman Mao" är ju en notering utöver det vanliga på omslaget.


21 juli 1978
Country Girl (Nick Lowe)/ Surrender to the rhythm (Nick Lowe)/ Hooked on love (Ian Gomm)
(1) (2) Producerad av Brinsley Schwarz/Dave Robinson
(3) Producerad av Brinsley Schwarz/Vic Maile
(United Artists UP 36409)
   I samband med samlingsskivan "Fifteen thoughts..." återutgavs några Brinsley-singlar.


September 1978
(What's So Funny 'Bout) Peace Love And Understanding (Nick Lowe)/ I cried my last tear (Naomi Neville)
(1) Producerad av Dave Edmunds
(2) Producerad av Brinsley Schwarz
(United Artists UP 36446)
   Ytterligare en återutgivning. Lustigt nog har b-sidan döpts om från "I've cried my last tear" till "I cried my last tear" men låtskrivarnamnet Naomi Neville är den här gången korrekt.


1988
BRINSLEY SCHWARZ: It’s all over now
(Decal LIK 22)

“We can mess around” (Nick Lowe)
“Cruel to be kind” (Nick Lowe/Ian Gomm)
“As lovers do” (Nick Lowe)
“I’ll take good care of you” (Bert Berns/Jerry Ragavoy)
”Hey baby (they’re playing our song)” (Marvin Hamlisch/Carole Bayer Sager)
”The cod” (Nick Lowe)
”God bless (whoever made you)” (Nick Lowe/Ian Gomm)
”Everybody” (Tommy Roe)
”Private number” (Booker T Jones/William Bell)
”Tell me why” (John Lennon/Paul McCartney)
”It’s all over now” (Bobby Womack)
   Ian Gomm mixade de här låtarna 1987 och skivan gavs ut 1988 men drogs omedelbart in. Här kan du läsa mer om detaljerna om och på skivan.


1998
BRINSLEY SCHWARZ: Hens' teeth
(Edsel EDC 546)

"Shy Boy" (Keith Hopkins-Ken Burgess) - 2:36
"Lady On A Bicycle" (Brinsley Schwarz) - 3:02
"Rumours" ( J Ferdy) - 2:23
"And She Cried" (Barry Landeman/Brinsley Schwarz) - 2:47
"Tell Me A Story" (Barry Landeman) - 2:50
"Understand A Woman" (Derek Leckenby/Keith Hopwood/Roger Brook) - 2:58
"Tomorrow Today" (Roger Greenaway/Roger Cook) - 2:37
"Turn Out The Light" (Barry Landeman) - 3:02
"In My Life" (John Lennon/Paul McCartney) - 3:18
"I Can See Her Face" (Nick Lowe) - 2:15
"Hypocrite" (Leroy Sibbles) - 3:00
"The Version (Hypocrite)" (Leroy Sibbles) - 2:56
"I've Cried My Last Tear" (Naomi Neville) - 2:36
"(It's Gonna Be A) Bring Down" (Ian Gomm) - 2:54
"Everybody" (Tommy Roe) - 3:02
"I Like You I Don't Love You" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:27
"Day Tripper (John Lennon/Paul McCartney) - 2:46
"Slow Down" (Larry Williams) - 2:47
"I Should Have Known Better" (John Lennon/Paul McCartney) 3:14
"Tell Me Why" (John Lennon/Paul McCartney) - 3:02
"There's A Cloud In My Heart" (Nick Lowe) - 3:06
"I Got The Real Thing" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:35
   En intressant samling från 90-talet med både samtliga Kippington Lodge-singlarna och några udda Brinsley-singlar.


12 november 2001
BRINSLEY SCHWARZ: What Is So Funny About Peace Love and Understanding?
(Hux 023)

"Havin' A Party" (Sam Cooke) - 3:09
"It's Been So Long" (Ian Gomm) - 2:10
"She's Got To Be Real (Smokey Robinson/Ronald White) - 3:15
"Nervous On The Road (But Can't Stay At Home)" (Nick Lowe) - 5:03
"You Got Me Hummin'" (Iaac Hayes-David Porter) - 3:11
"Mama Told Me Not To Come" (Randy Newman) - 2:51
"Play That Fast Thing (One More Time)" (Nick Lowe) - 4:33
"I Worry ('Bout You Baby)" (Nick Lowe) - 2:59
"Ju Ju Man" (Jim Ford) - 3:06
"Small Town Big City" (Nick Lowe) - 4:50
"Everybody" (Tommy Roe) - 2:34
"I Got The Real Thing" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:39
"(What's So Funny 'Bout) Peace Love & Understanding" (Nick Lowe) - 3:31
with Frankie Miller
"Ann Eliza Jane" (Frankie Miller) - 3:25
"No Resistance" (Frankie Miller) - 3:27
"You Don't Need To Laugh" (Frankie Miller) - 3:40
"Wild Night" (Van Morrison) - 3:30
   BBC-inspelningar gjorda 1972-1975. Med flera covers som inte finns tillgängliga med Brinsley Schwarz på officiella skivor. Som Sam Cookes "Havin' a party" (1962), Randy Newmans "Mama told me not to come" (en hit med Three Dog Night 1970 men gavs ut redan 1967 med Eric Burdon & the Animals på albumet "Eric is here") och Sam & Daves "You got me hummin'" (1967).
   Här finns också fyra låtar inspelade i januari 1973 med Frankie Miller som sångare. Tre låtar från hans debutalbum "Once in a blue moon" (1972) plus en cover på Van Morrisons "Wild night".


26 april 2004
BRINSLEY SCHWARZ: Cruel to be kind
(Hux 052)

"Surrender To The Rhythm" (Nick Lowe) - 3:36
"Range War" (Ian Gomm) - 2:23
"Silver Pistol" (Nick Lowe) - 3:21
"Nervous On The Road (But Can't Stay At Home)" (Nick Lowe) - 4:54
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) - 3:36
"Egypt" (Nick Lowe) - 5:10
"Ju Ju Man" (Jim Ford) - 4:22
"Home In My Hand (Ronnie Self) - 3:20
"Rocking Chair" (Ian Gomm) - 2:12
"Do The Cod (The Thirty Pounder)" (Nick Lowe/Billy Rankin/Brinsley Schwarz/Bob Andrews) - 2:21
"Hooked On Love" (Ian Gomm) - 2:59
"Why Do We Hurt The One We Love" (Nick Lowe) - 4:06
"Don't Lose Your Grip On Love" (Nick Lowe) - 4:48
"I'm Gonna Make You Love Me" (Nick Lowe) - 6:58
"Wait" (Seth Justman/Peter Wolf) - 4:54
"We Can Mess Around With Anything But Love" (Nick Lowe) - 3:10
"Cruel To Be Kind" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:04
"I've Cried My Last Tear" (Naomi Neville) - 2:36
"Give Me Back My Love" (Ian Gomm/Nick Lowe) - 3:16
   Ytterligare BBC-inspelningar från åren 1971-1975. Många redan kända låtar men också några nya outgivna Lowe-original: "I'm gonna make you love me", "Cruel to be kind" och "We can mess around with love". De två sistnämnda låtarna dök upp på 1988-skivan i studioinspelningar liksom den instrumentala parentesen "Do The Cod (The Thirty Pounder)". "Give me back my love" finns inte utgiven i någon annan version med gruppen.
    Så några sedvanliga men tidigare outgivna covers: Chuck Berrys "You never can tell" (1964) och J Geils Bands "Wait" (1970).


11 juni 2012
"The Old Grey Whistle Test Box Set"
(Rhino)

BRINSLEY SCHWARZ: Hooked on love (Ian Gomm)

En 3-cd-box med både historiska och nyinspelade (2011) livelåtar från den klassiska engelska musikshowen. Brinsleys låt är hämtad från ett 70-talsprogram.



23 oktober 2015
BRINSLEY SCHWARZ: Live favourites
(Mega Dodo BSLP1/Mega Dodo BSCDP1)

"Country girl" (Nick Lowe)
"Hooked on love" (Ian Gomm)
"Trying to live my life without you" (Eugene Williams)
"Small town, big city" (Nick Lowe)
"I'm gonna play the honky tonks" (Marie Adams/Don Robey)
"Peace, love and understanding" (Nick Lowe)
"It's been so long" (Ian Gomm)
"Private number" (Booker T Jones/William Bell)
"Happy doing what we're doing" (Bob Andrews/Nick Lowe)
"Surrender to the rhythm" (Nick Lowe)
"You're so fine" (Lance Finney/Willie Schofield/Bob West)
"Hip city - pt 1" (Autry DeWalt/Ed Hollis)
"Ju ju man" (Jim Ford/Lolly Vegas)
   En konsert inspelad med Brinsley Schwarz 19 juni 1974 på den populära klubben Top Rank på Queen Street i Cardiff. Repertoaren är övervägande covers av vilka tre låtar aldrig släpptes på skiva med Brinsleys. "I'm gonna play the honky tonks" var en singel 1952 med Marie Adams, "You're so fine" var en singel 1959 med The Falcons och "Hip city - pt 1" var b-sida på en singel 1968 med Jr Walker And The All Stars.

Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för info och bilder.

YouTube: "Hooked on love", "Love is gone" (6 mars i Tyskland, 12 dagar innan bandet splittrades) och "Surrender to the rhythm".







/ Håkan

Brinsley-gruppen var eftertraktade kompmusiker

Postad: 2010-08-24 07:47
Kategori: Blogg

Bandet Brinsley Schwarz var, både som helhet och enskilda musiker, under sin existens mellan 1969 och 1975 eftertraktade killar i kompet på åtskilliga skivor med andra artister och grupper. Jag har lyssnat närmare på tre skivor med Ernie Graham, Frankie Miller och Dave Edmunds där hela bandet förekommer som komp. Och längst ned har jag listat samtliga skivor där en eller flera Brinsley-medlemmar har funnits med under skivinspelningarna.

ERNIE GRAHAM: Ernie Graham (Liberty, 1971)
Ernie var nordirländare och en gång medlem av gruppen Eire Apparent som var mest känd för att Jimi Hendrix producerade gruppens enda skiva, ”Sunrise”. På den här skivan kompas Ernie av både hela Brinsley Schwarz och Help Yourself (som han senare blev medlem i) och hans manager, den i sammanhanget inte helt okände Dave Robinson, har producerat.
   En förvånansvärt blandad kompott låtar. Från exakt Dylan-influerade "Sebastian", poppiga låtar och oerhört typiska The Band-arrangemang till ren och skär irländsk folkmusik.

FRANKIE MILLER: Once in a blue moon (Chrysalis, 1972)
Det här är en kanonskiva och kanske den bästa skiva som bandet Brinsley Schwarz varit inblandad i, inklusive deras egna. Den skotske sångaren och låtskrivarens debut där han visar prov på både det ena och det andra. Allt från soul och tillbakalutad rock till typisk pubrock.
   Brinsleys komp är inte oväntat både proffsigt och tillbakahållet. Skivan kan mycket väl vara Millers allra bästa, där personligheten lyser starkare än på alla senare skivor. Just vid den här tiden fick väl Frankie stå i skuggan av Rod Stewart, en annan hes och framträdande stämma, men jag är övertygad om att en låt som ”Ann Eliza Jane” med lite tur kunde ha blivit lika stor som ”Maggie Mae”.

DAVE EDMUNDS: Subtle as a flying mallet (RCA, 1975)
Edmunds andra soloskiva är huvudsakligen riktigt soloproducerad med sig själv på de flesta instrument. Men det finns undantag. Frånsett några spridda hjälpmusiker som Pique Withers (senare känd som Pick Withers i Dire Straits), Bob Andrews och Nick Lowe är det hela Brinsley Schwarz som kompar på de två livespåren, traditionellt rockiga ”Let it rock” och bluesiga ”No money down”, båda skrivna av Chuck Berry, inspelade på Top Rank, Cardiff 19 juni 1974. Dynamiskt och tätt komp där Brinsley-gruppen gör sitt bästa för att följa med i Edmunds rock’n’roll-svängiga sound. Trummisen Billy Rankin kunde inte medverka på turnén med anledning av bruten tumme och ersattes då av just Pick Withers.

Ett stort tack till Lasse Kärrbäck för info och bilder.

Övriga skivor med Brinsley-folk i kompet:
COLIN SCOT: Colin Scot (1971) Brinsley Schwarz+Billy Rankin
LEIGH STEPHENS: Cast of thousands (1971) Bob Andrews
CENTIPEDE: Septober energy (1971) Billy Rankin
CHILLI WILLI & THE RED HOT PEPPERS: Kings of the robot rhythm (1972) Bob Andrews+Nick Lowe+Billy Rankin
KEITH CROSS & PETER ROSS: Bored civilians (1972) Nick Lowe
AL STEWART: Orange (1972) Bob Andrews+Brinsley Schwarz
CHILLI WILLI & THE RED HOT PEPPERS: Bongos over Balham (1974) Bob Andrews
DUCKS DELUXE: Ducks Deluxe (1974) Bob Andrews
AL STEWART: Past, present and future” (1974) Bob Andrews
DR FEELGOOD: Down by the jetty (1975) Bob Andrews+Brinsley Schwarz

/ Håkan

Historien bakom en låttitel

Postad: 2010-08-24 07:46
Kategori: Blogg

Det finns egentligen ingen gräns på hur djupt man kan gräva i ett ämne. Men ibland blir det nästan förvirrande många grenar som ska analyseras, kollas och undersökas. Som i det alldeles nyss avslutade projektet med Brinsley Schwarzs diskografi vars historia innehåller flera uppseendeväckande tillfälligheter som jag inte direkt kan lämna orörda.
   Som den absolut intressanta tråden om låten ”I’m gonna make you love”. Under sin existens gav Brinsley Schwarz aldrig ut en låt med den titeln men spelade den originallåten, skriven av Nick Lowe, vid ett flertal tillfällen på sina BBC-spelningar. Lowe-låten publicerades till slut på ”Cruel to be kind”-BBC-samlingen 2004. Jag trodde först i men enfald att låten hade sitt ursprung på en Jim Ford-skiva, ”Harlan county”, men är alltså skriven av Lowe och har (säkert inte alls utan anledning) en titel som också är identisk med både en hit 1969 och en låt på The Rumours första album.
   Om vi börjar kronologiskt med Ford-inspelningen så var det ett stort detektivarbete att hitta originalet. Den härstammar alltså från en Stevie Wonder-skiva, albumet ”For once in my life”, som kom 1968 men låten hette då ”I wanna make her love me” och var skriven av Wonder tillsammans med tre andra Motown-låtskrivare. En sedvanligt explosiv Stevie Wonder-låt med ett lika energiskt Motown-komp:


Jim Ford gjorde året därpå en cover på låten men han ändrade titeln till ”I’m gonna make her love me” på det klassiska ”Harlan County”-albumet.
   Att låten åtta år senare hamnade på The Rumours första album på egen hand, ”Max”, under den lätt omskrivna titeln ”I’m gonna make you love me” i ett arrangemang identiskt med Jim Ford finns det bara en förklaring till. Två av Rumour-medlemmarna, Brinsley Schwarz och Bob Andrews, var tidigare med i gruppen Brinsley Schwarz och jobbade ju 1970 med Jim Ford på en uppföljare till ”Harlan County”. Den gruppen, och även Nick Lowe, kom ju också att senare göra flera Ford-låtar på skiva.

1968 släpper Motown en helt annan låt med titeln ”I’m gonna make you love”. Det är det första geniala försöket att förena två grupper på en singel, Diana Ross & the Supremes och The Temptations, som i januari 1969 nådde andraplatsen i USA. Till saken hör att den här låten i original inte tillhör Motown-stallet vilket under 60-talet var mycket ovanligt. Det hade bara hänt en gång tidigare i Motowns historia, det var när Four Tops 1967 gjorde en cover på Tim Hardins ”If I were a carpenter”:


”I’m gonna make you love me” var 1966 ursprungligen en skapelse av det då ännu inte etablerade låtskrivarteamet Kenny Gamble och Leon Huff tillsammans med Jerry Ross. Sångerskan Dee Dee Warwick gjorde första inspelningen av låten som 1966 blev en mindre hit.


En låt som alltså inte har något gemensamt med den (omdöpta) ”I’m gonna make you love” som Jim Ford och The Rumour gjort på skiva. Ändå är det tämligen ironiskt att se det här klippet där Diana Ross 1968 presenterar och sedan sjunger duett med Stevie Wonder i den låt som hon senare gjorde till en hit tillsammans med Temptations:


/ Håkan

Kippington Lodge discography

Postad: 2010-08-24 07:45
Kategori: Diskografier

I mitten på 60-talet bildade basisten Nick Lowe och gitarristen Brinsley Schwarz skolgruppen Sounds 4 + 2 tillsammans med organisten Barry Landeman. En covergrupp med bland annat Little Richard, Lonnie Donegan, Eddie Cochran och Chuck Berry på repertoaren. Men gruppen gav inte ut några skivor.
   Efter parentesen Three's A Crowd bytte Brinsley Schwarz namn på bandet till Kippington Lodge (uppkallad efter Brinsleys föräldrahem i Sevenoaks) där även Landeman, basisten Dave Cottam och trummisen Pete Wale var medlemmar.


Kippington Lodge. Från vänster Barry Landeman, Brinsley Schwartz, Nick Lowe och Pete Wale.

KIPPINGTON LODGE ENGELSKA SINGLAR


28 Oktober 1967
Shy Boy (Keith Hopkins-Ken Burgess) / Lady On A Bicycle (Brinsley Schwarz)
Producerad av Mark P Wirtz
(Parlophone R 5645)
   Månaden innan den här singeln släpptes hade Keith West (alias Keith Hopkins, låtskrivare här) en stor hit (2:a i England, 1:a på Tio i Topp) med "Excerpt from a teenage opera" producerad av Mark P Wirtz som även figurerar på den här singeln. Ken Burgess är låtskrivarpartner och gammal skolkamrat till West och dessutom skivproducent. "Shy boy" hade spelats in av gruppen Tomorrow, där Keith West sjöng, för deras debutalbum. B-sidan är Brinsleys första kända komposition.

15 mars 1968
Rumours (J Ferdy)/ And She Cried (Barry Landeman/Brinsley Schwarz)
Producerad av Mark P Wirtz
(Parlophone R 5677)
   Nu var Nick Lowe medlem av gruppen där han officiellt 11 februari 1968 ersatte Cottam men inspelningen är gjord av studiomusiker plus Brinsley. Men troligen spelade Nick med gruppen redan på hösten 1967. En grupplåt på b-sidan som spelades in redan 15 december 1967. Låtskrivaren "J Ferdy" var en pseudonym för Wirtz.

På Kippington Lodges två första singlar använde sig producenten Mark Wirtz av studiomusiker: Clem Cattini, trummor, Russ Stebleford, bas, Big Jim Sullivan, elektrisk gitarr, Alan Parker, elektrisk gitarr, och Nicky Hopkins, piano. Wirtz spelade själv keyboards och elektrisk gitarr och i kören fanns John Carter, Ken Lewis, Peter Lee Stirling och Chas Mills.
   Informationen (tack, Lasse!) kommer direkt från Wirtz och har aldrig tidigare avslöjats!

16 augusti 1968
Tell Me A Story (Barry Landeman) / Understand A Woman (Derek Leckenby/Keith Hopwood/Roger Brooks)
Producerad av Mike Collier
(Parlophone R 5717)
   Kors i taket, en originallåt som A-sida. B-sidan skriven av några medlemmar i Herman's Hermits som dock inte spelat in låten. Nye producenten Mike Collier hade tidigare producerat bland annat Downliners Sect. Allt inspelat 24 maj 1968.

December 1968
Tomorrow Today (Roger Greenaway/Roger Cook) / Turn Out The Light (Barry Landeman)
Producerad av T.I.M for Gentry Records
(Parlophone R 5750)
   Proffslåtskrivarna Greenaway/Cook var redan kända för sina hits men här hände ingenting. B-sidan var Landemans sista insats i gruppen som han lämnade för lite större hits ("Hitchin' a ride" bland annat) med Vanity Fare som också producerades av Easterby/Champ.


Maj 1969
In My Life (John Lennon/Paul McCartney) / I Can See Her Face (Nick Lowe)
Producerad av Roger Easterby/Des Champ for T.I.M for Gentry Records
(Parlophone R 5776)
   Bob Andrews, från P P Arnolds kompgrupp, gör entré på keyboards och en Beatles-cover, från "Rubber soul"-albumet, blev a-sida på nya singeln. Och som b-sida finns Nick Lowes första inspelade komposition.


November 1978
Rumours (J Ferdy) / Lady On A Bicycle (Brinsley Schwarz) / And She Cried (Barry Landeman/Brinsley Schwarz) / Shy Boy (Keith Hopkins-Ken Burgess)
Producerad av Mark P Wirtz
(EMI 2894)
   EMI passade på att släppa bandets två första singlar som en ep. Fast de hade kastat om den kronologiska ordningen på låtarna...



Stort tack till Lasse Kärrbäck för info och bilder.

YouTube: "Shy boy", "And she cried", "Lady on a bicycle" och "I can see her face".









/ Håkan

Nu kommer Säsong 2 med Elvis Costello

Postad: 2010-08-23 15:57
Kategori: Blogg

När det gäller Elvis Costello och programserien "Spectacle: Elvis Costello with..." är Sveriges Television ungefär ett år efter i reaktion. Men vi får ta det onda med det goda för nu kommer äntligen nya delar av de mycket intressanta musik/intervjuprogrammen. Säsong 2 startar på fredag kl 23.00 i Svt 1.
   I den sju program långa serien väntar både Bono, The Edge (första programmet), Sheryl Crow, Ron Sexsmith, Nick Lowe och Bruce Springsteen (två program!).
   Svt har redan lagt ut en aptitretare på Svt Play där Bono och The Edge framför "Stay". Fast länken bredvid klippet går tillbaka till programseriens första program...

/ Håkan

#34/70: "Just an old fashioned love song"

Postad: 2010-08-23 07:51
Kategori: 70-talets bästa

PAUL WILLIAMS: Just an old fashioned love song (A&M, 1971)

Höstsäsongen 2010 på min följetong ”70-talet bästa” gör härmed en magnifik mjukstart med vacker pop, romantiska texter, sagolikt fina melodier och underbart mjuka arrangemang. Jag är inte enbart en förespråkare för pop och rock. Jag har mina djupa rötter bland genuina låtskrivare, vissa softa popsånger och så kallade enkla pophits. Min fascination för namnen som stod med mindre stil på skivetiketterna och ofta inom parentes (låtskrivarna) väckte tidigt mitt stora intresse. Jag vet att jag satt och noggrant antecknade låttitlar under olika låtskrivare för att på så sätt ha koll på varje låtskrivares produktion.
   Ofta var det engelska namn som Tony Macaulay, Roger Greenaway eller Geoff Stephens men också hela den amerikanska Brill Building-generationen, Barry Mann, Carole King, Ellie Greenwich med flera, låg mig varmt om hjärtat. Där någonstans kom också Paul Williams in i bilden. Innan hans förhållandevis stora solokarriär som sångare inleddes, 1971 med just den här skivan, hade han haft låtskrivarframgångar med artister som Three Dog Night och framförallt Carpenters. Förvisso mjukt och sött och på ytan enkel hitpop av sällan uppenbar lång livslängd. Men jag tyckte mig ändå höra klassiker, små evergreens i popformat, i låtar som ”We’ve only just begun” och ”Rainy days and Mondays” och när jag idag lyssnar är det faktiskt tidlös historisk popmusik.
   Och ännu bättre blev det på Paul Williams egna skivor. Han hade en röst, varken kraftfull eller stark, som skar genom märg och ben. Inga stora sångkvalitéer men han förvandlade sina små söta sånger till något mycket personligt.
   Han sjöng om sin ensamhet, förlorade kärleksaffärer och vemodiga tillkortakommanden med sådan innerlig känsla att jag aldrig har kunnat uppfatta den här enkla popmusiken som annat än genuint välskriven.
   Allra bäst på den här skivan blir det i utlämnande texter som ”Waking up alone”, ”I never had it so good”, ”When I was all alone” och ”Gone forever”. De här sångerna, de här arrangemangen och den här produktionen hade naturligtvis inte blivit så bra om inte musikerna bakom Paul Williams hade uppträtt så perfekt anpassat och spelat så oerhört känsligt och skickligt.
   Paul sitter visserligen vid pianot på skivomslagets baksida men spelar själv inget instrument på den här skivan och inte heller på någon annan av sina skivor. Däremot är det Craig Doerges piano som ofta bildar den musikaliska grunden till de vackra sångerna. Men han får hjälp av en klassisk rytmsektion, trummisen Russ Kunkel och basisten Leland Sklar, och gitarristen David Spinozza som läckert dekorerar de finstilta arrangemangen med både elektriska och akustiska gitarrer.
   Sedan har arrangemangen här ytterligare en dimension med blås, stråkar och hel orkester. Men utan att blåsa upp eller förvanska känslan. När exempelvis det klassiskt vemodiga oboe-soundet traskar in på ”Waking up alone” är det faktiskt en av pophistoriens stora höjdpunkter som vi hör.
   När Paul 1970 gjorde sin solodebut med skivan ”Someday man” hade han skrivit alla låtarna tillsammans med Roger Nichols. Paul stod enbart för texterna och Roger för musiken. Nichols fanns med även på den här skivan men majoriteten av låtarna hade Paul skrivit själv och det är ju en imponerande uppvisning från en låtskrivare som fram till då varit så ensidigt inriktad på texter och lyrik.
   I titellåten förklarar Williams sin fascination för de klassiska låtskrivarna på 40-talet och på några skivor senare gjorde Williams versioner av evergreens som ”That lucky old sun” och ”Moonlight becomes you”.
   Lite överraskande gör han även en cover på den här skivan, Graham Nashs ”Simple man”, som så perfekt passar in bland skivans övriga repertoar där det anspråkslösa temat textmässigt ofta är ”I am a simple man/And I sing a simple song”.
   Enkla sånger, ja. För en enkel lyssnare som jag framstår ju låtarna som tämligen enkla eftersom de utan omväg siktar in sig på hjärtat. Men jag har förstått att Paul Williams (eller hans partners) låtskrivande inte har varit så tekniskt enkelt där melodierna inte alltid följt de konventionella ackordföljderna och ingen har riktigt kunnat förutse vilken riktning sångerna ska ta. Det kanske är just den hemligheten som förklarar Paul Williams storhet och att hans material, hur sötsliskigt de än må låta på ytan, håller för tid och evighet.
   Sedan får vi Pauls egen version av ”We’ve only just begun”, låten som Carpenters redan haft en kommersiell hit med. Låten som från början var skriven till en reklamfilm för en bank… Men hans tolkning är långtifrån sockersöt och hitanpassad.
   Namnet Paul Williams är inte helt unikt i pop- och rockhistorien. Just vid den här tiden, runt 1971, fanns det ytterligare minst två sångare med det namnet som var kända. Dels en av sångarna i Temptations och dels en engelsk sångare i rock/blues-genren i grupper som Juicy Lucy och Tempest.
   Efter 1971 fortsatte framgångarna för Paul Williams, både kommersiellt och musikaliskt, både som låtskrivare och sångare. Och jag hade fått en favorit som jag följde noggrant under några år. Genom de egna skivorna ”Life goes on”, ”A little bit of love”, ”Here comes inspiration” och ”Ordinary fool”. Skivor som dessvärre hade en fallande kvalitetsnivå, arrangemangen blev med tiden allt större och opersonligare och Williams blev inblandad i stora filmprojekt, både som låtskrivare och skådespelare, och det tog närmast död på det finsnickrande låtskrivargeniet. Den lille mannen med de vackra sångerna blev plötsligt en clown på film.

YouTube: "Waking up alone" och "That's enough for me".





/ Håkan

70-talet är populärt på tv

Postad: 2010-08-22 22:06
Kategori: Blogg



Så har även Sveriges Television och Rolf Hammarlund vaknat till och uppmärksammar sedan i somras 70-talets viktigaste musikaliska händelser. Det är givetvis en konst att klämma in, komprimera och förkorta ett helt musikår till blott 30 minuter men jag tycker Hammarlund lyckats bra med tanke på en alltför begränsad sändningstid. Däremot har det nästan i varje program förekommit helt uppenbara, ibland katastrofala och ofta upprörande sakfel.
   Det började lite småslarvigt i 1970-programmet med felstavning på gruppen Matthews Southern Comfort som hade tappat s:et i Ian Matthews efternamn och ”Space oddity” var ju bokstavligen en hit hösten 1969 och inte 1970.
   I det andra programmet, 1971, hade Hammarlund mycket påpassligt letat upp Don McLean och Gilbert O’Sullivan. Att han har letat upp alla gamla och ibland bortglömda pop- och rockstjärnor är programseriens lyckade detaljer. Men här envisades Hammarlund med att genomgående uttala McLeans efternamn som ”MacLaine”.
   Men den stora fadäsen och felaktigheten var att påstå att Roberta Flack skrivit ”Killing me softly with his song”. Flack varken skrev eller spelade in den första versionen. Det var låtskrivarparet Norman Gimbel/Charles Fox som skrev låten på uppdrag av Lori Lieberman som spelade in den först.
   I 1972-programmet, som hade politiskt tema, fick trummisen Alan White uttala sig om de politiska texterna på John Lennons ”Some time in New York City” fast han inte alls var inblandad i de inspelningarna. Däremot var han helt riktigt medlem i Lennons Plastic Ono Band. Men att, som Hammarlund, sedan påstå att John Lennon skulle ha fyllt 70 år i september i år är ett slarvfel på fel sida om gränsen till det tillåtna. John Lennon föddes, som alla andra vet, 9 oktober 1940.
   På 1973-programmet, om Mott The Hoople med Magnus Uggla-intervju, upptäckte jag faktiskt inga tabbar och i förra veckans program var det bara ett irriterande stavfel på Donovans ”Sunny Goodge Street” där naturligtvis tvärgatan till Tottenham Court Road i London stavas med två o.
   Även på det senaste programmet var det svårt att stava rätt, Bob Marleys jättehit ”No woman no cry” stavas inte ”No women no cry”. Sedan fick man i programmet uppfattningen att Paul McCartney och Wings var i Sverige runt 1975 men det stämmer inte alls. Gruppen var i Sverige 1972, bland annat Örebro, men kom inte tillbaka till det här landet förrän 1989.

På den här sidan vet ni trogna läsare att jag redan förra hösten inledde min serie med 70-talets bästa album. En lista som räknar ned från plats 70 (vad annars?) och inte kommer att nå förstaplatsen förrän någon gång till våren. Ni kan lite snabbt navigera er igenom listans sista 34 placeringar, som jag publicerade under hösten 2009 och våren 2010, genom att klicka på skivorna här nedanför:

#35: "Yachtless"
#36: "Damn the torpedoes"
#37: "Desperado"
#38: "Wish you were here"
#39: "New boots and panties!!"
#40: "Rumours"
#41: "Siren"
#42: "Stick to me"
#43: "This years model"
#44: "Nils Lofgren"
#45: "Taxi to the terminal zone"
#46: "Ripp Rapp"
#47: "Excitable boy"
#48: "Crazy Horse"
#49: "Livet är en fest"
#50: "Sticky fingers"
#51: "Adventure"
#52: "Death of a ladies man"
#53: "Madman across the water"
#54: "Vem är det som är rädd?"
#55: "Labour of lust"
#56: "Jackrabbit Slim"
#57: "Oh la la"
#58: "Berlin"
#59: "Surfs up"
#60: "Bad Company"
#61: "Never mind the bollocks heres the Sex Pistols"
#62: "Let it be"
#63: "No reason to cry"
#64: "Out of the blue"
#65: "Alive on arrival"
#66: "For your pleasure"
#67: "Elite hotel"
#68: "Tapestry"
#69: "Slug line"
#70: "Outlandos dAmour"

/ Håkan

Folklig succé med ett förstärkt Jeremias Session Band

Postad: 2010-08-22 21:02
Kategori: Konserter

KONSERT
JEREMIAS SESSION BAND
MATS RONANDER
NICLAS EKHOLM
OSKAR BLY
Järntorget, Örebro 21 augusti 2010


Kungen var i Örebro, han hade hela familjen med sig och staden firade 200-årsminnet av att Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare just i Örebro för exakt 200 år sedan.
   Bernadottejubileet avslutades med en konsert med Örebros nuvarande och gamla stoltheter när det gäller pop och rock. Vi kom lite senare till platsen och fick se ett väldigt förstärkt Jeremias Session Band, med både körtjejer, percussion och extrablås, dels framföra några egna låtar och dels kompa Mats Ronander.
   Staffan Ernestam och hans band var ryggraden i konsertutbudet, både Niclas Ekholm och den sedvanligt skönsjungande Karin Wistrand dominerade på scenen. Men det var faktiskt Mats Ronander, för kvällen i sommarhatt, som överraskade mest.
   Han kom in och inledde lite kaxigt med ”Bluesman”, låten om Örebro och en Marlbororökande bluesman. Och han gjorde en version som aldrig förr. Mycket starkt och imponerande. Han fortsatte med sin största hit, ”Gör mig lycklig”, och sedan ”50/50”, ”För kärleks skull” och den nästan lika kända ”Kött och blod”.
   Efter ett kort avbrott kom Örebro Kammarorkester in och satte sig bakom Jeremias Session Band. Oskar Bly sjöng den nya pampiga Örebro-hymnen, skriven av Staffan Ernestam, och alla på scenen förenades i en maffig avslutning på konsertkvällen med ett medley på ”Live and let die” och ”With a little help from my friends” (den ”kända Joe Cocker-låten" som någon bredvid mig förklarade...) där sångarna avlöste varandra vid mikrofonerna där bland annat Ronander exploderade i ett magiskt munspelssolo.

/ Håkan

Nu fortsätter Håkans Pop med säsong 7

Postad: 2010-08-22 09:37
Kategori: Blogg

Idag är det exakt tre år sedan jag startade den här sidan. Händelserika och fantastiskt intressanta år med många nya kontakter, nya infallsvinklar, nya spännande ämnen och en strid ström av idéer. På idéstadiet tar kreativiteten aldrig slut. Däremot känns det som att dygnets alla timmar krymper i både antal och storlek. Viljan och ambitionsnivån att presentera så mycket som möjligt är med andra ord starkare än den tid som står till buds. Men den regelbundna läsarresponsen gör naturligtvis mödan värd.
   Imorgon inleder jag säsong 7 med att presentera #34 på min 70-lista över 70-talets bästa album. Även i övrigt kommer vi så smått att känna igen oss när jag lotsar läsarna fram via kända kategorier som Coverskivor, Tributeskivor och 70-talskonserter.
   Då och då dyker det upp något tillfälligt ämne som kräver utrymme och naturligtvis kommer jag även i fortsättningen att bevaka musiknyheter som berör oss som är intresserade av pop- och rockhistoria.
   Närmast väntar en alldeles fenomenal genomgång av pubrockgruppen Brinsley Schwarzs diskografi med snygga etiketter (tack Lasse Kärrbäck för info och foton), skivomslag och information kring varje release. På tisdag exploderar den koncentrerade attacken med fem olika artiklar!

Välkommen till säsong 7 på Håkans Pop!

/ Håkan

Squeeze i högform

Postad: 2010-08-20 07:55
Kategori: Filmklipp

Jag vet att konkurrensen är stenhård men det här kan nog vara Squeezes allra bästa låt, ”Another Nail In My Heart” från 1980. Det här är dessutom promovideon till nämnda singel.



/ Håkan

Dokumentärt med The Beatles

Postad: 2010-08-19 07:56
Kategori: Beatles

Det är sådana här klipp som gör att jag ständigt längtar efter ”Let it be”-filmen, dokumentären med The Beatles från en minst sagt turbulent tid. Titellåten live i studion.



/ Håkan

Tecknad Costello-video

Postad: 2010-08-18 07:53
Kategori: Filmklipp

Musikvideor har kanske ett kortare bäst före-datum, se bara här, men å andra sidan är de ett större och viktigare tidsdokument. Titta bara på den här animerade Elvis Costello-videon ”Accidents will happen” från 1979.



/ Håkan

Nick Lowe gånger två

Postad: 2010-08-17 07:49
Kategori: Filmklipp

Nick Lowes ”Cracking up” var en anspråkslös singel 1979. Det här klippet är häftigare med hela Rockpile stiligt uppradade. Som bonus kommer därefter en senare Lowe-låt, ”Raging eyes”, med hans dåvarande kompband med Paul Carrack och Martin Belmont i spetsen.



/ Håkan

Sean Tylas nya biografi

Postad: 2010-08-16 17:01
Kategori: Blogg



Känns lite exklusivt att redan nu visa upp framsidan på Sean Tylas nya bok ”Jumpin’ the fire”. En biografi som kommer att bli mäkta intressant. Bara omslaget (se ovan), gjord av vår vän Tobbe Stuhre i Visby, trissar upp intresset enormt.
   Boken kommer att säljas på Tyla Gangs Sverigeturné i oktober.

/ Håkan

Evigt underbara Ducks Deluxe 1974

Postad: 2010-08-16 07:51
Kategori: Filmklipp

Ett fantastiskt klipp (Old Grey Whistle Test 1974) av en fantastisk låt (”Coast to coast”) med ett fantastiskt band, Ducks Deluxe , med den fantastiske sångaren Sean Tyla i spetsen.



/ Håkan

”Only time will tell”

Postad: 2010-08-14 09:26
Kategori: Skiv-recensioner

IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only time will tell
(Relaxa)


Ibland är mina recensioner knappast dagsaktuella. Den här skivan släpptes officiellt, eller smögs ut, i höstas men hamnade strax innan sommaren i mina händer. Nu är väl Ian Gomms musik i allmänhet och den här skivan i synnerhet så tidlöst präglad att den känns ständigt aktuell. Också med tanke på att Ian Gomm är en högst sporadisk artist i ”Nya skivor”-facket.
   På den här skivan har engelsmannen Gomm slagit sig ihop med amerikanen Jeb Loy Nichols, som också är konstnär och författare förutom singer/songwriter, och duon har numera sin bas i Wales. Det är väl främst Gomm, den mest rutinerade av de två, som satt sin prägel på den här skivan. Från Brinsley Schwarz och under sin sporadiska solokarriär har Gomm varit en snällare sångare och låtskrivare än exempelvis gamle kollegan Nick Lowe. Men på den här skivan hör jag inledningsvis tydliga paralleller med Lowes vuxet mogna och vemodiga repertoar med åtskilliga ballader på programmet.
   Gomm/Nichols röster vävs in i varandra och har väldigt likartade karaktärer. Där Jeb Loy har en lite souligare touch medan Ian förespråkar en mer traditionell popprägel. Men det är genomgående vackra röster, snygga gitarrer och genomgående läckra arrangemang. I övervägande lugnt tempo mellan ballad och halvfart som gör den här skivan till en läcker lyssning.
   På en låt, Curtis Mayfields ”You must believe me”, står skivan tempomässigt ut i sin fartigare framtoning. Från akustiska gitarrintrot via elgitarren till nästan Rockpile-influerade rytmer.
   Helt i linje med de ofta dämpade arrangemangen återfinns inte så många musiker i bakgrunden men det är ett tydligt kvalitetstecken att hitta Clive Gregson, elgitarr och dragspel, och Nanci Griffith-trummisen Pat McInerney bland musikerna på skivan. Skivan är för övrigt inspelad i walesiska Llanferfyl och sedan mixad i Nashville.
   Allra roligast med ”Only time will tell” är mixen av originallåtar och intressanta covers. Exempelvis har Gomm plockat upp ”I’ll take good care of you” igen. En cover som Brinsley Schwarz spelade in i slutskedet och inte kom på skiva förrän 1988 fast den då snabbt drogs in. Jag har berättat den historien här.
   Och för att knyta ihop banden ytterligare med Brinsley återfinns två fina Jim Ford-låtar här, ”Surprise surprise” och ”Go through Sunday”. Brinsley-bandet och senare Nick Lowe var experter på att göra Ford-covers. Att återigen göra ”Hooked on love”, som både Brinsley och Gomm gjort tidigare på skiva, är kanske lite väl fantasilöst och upprepande fast den här framförs i ett mer dämpat och annorlunda arrangemang med snyggt elpiano i kompet.
   Några andra covers tillhör också höjdpunkterna på skivan. Exempelvis ”Mister moon” som de har hittat på en Clover-skiva och på den inledande ”Take this hurt off me”, från southern soul-artisten Big John Hamiltons obskyra repertoar, är det ren och skär balladmagi i nivå med Nick Lowes senare alster.
   Skivan avslutas lite korthugget (20 sekunder) men mycket vitsigt med ”I can’t write another song”. En låt som avslutas efter den enda textraden/titeln och glada skratt och applåder i studion.

/ Håkan

Sveriges bästa på 60-talet

Postad: 2010-08-13 07:54
Kategori: Filmklipp

Tages var kanske Sveriges bästa popgrupp under åren 1966-1968. Deras nästa sista singel (innan de ändrade namn till Blond), ”Fantasy island”, hade klart psykedeliska inslag:



/ Håkan

Det ska vara ska i sommar

Postad: 2010-08-12 07:45
Kategori: Filmklipp

Mer ska och mer The Selecter. Det här klippet, med den inspirerade sångerskan Pauline Black i spetsen, är hämtat från holländsk tv och är deras första singel “On My Radio” som kom 1979.



/ Håkan

Nordirländsk rock på 70-talet

Postad: 2010-08-11 07:43
Kategori: Filmklipp

The Undertones var Nordirlands främsta representanter när det gällde ny rock i slutet på 70-talet. Det här är singeln “You’ve Got My Number (Why Don’t You Use It)” från 1979. Ett snyggt tv-framträdande som dock huggs av lite plötsligt på slutet.



/ Håkan

Trångt på scenen

Postad: 2010-08-10 07:57
Kategori: Beatles

Här kryllar det av superstars. När The Beatles valdes in i Rock’n’Roll Hall of Fame 1988 var det väl ungefär 25 år för sent. Men festen slutade med ett gigantiskt jam kring låten ”I saw her standing there” med nästan mer folk på scenen än i publiken. Här trängs bland annat George Harrison, Ringo Starr, Bob Dylan, delar av The Beach Boys, Billy Joel, Bruce Springsteen, Neil Young, Elton John, John Fogerty, Dave Edmunds och Jeff Beck under ledning av Paul Shaffer.
   Musikaliskt var det kanske inte av samma dignitet men det är kul att identifiera så många man hinner med.



/ Håkan

Original-Pretenders i två fina klipp

Postad: 2010-08-09 07:58
Kategori: Filmklipp

Jag såg The Pretenders en gång, i juni 1980. Alltså det riktiga bandet, originalet med både James Honeyman-Scott och Pete Farndon vid sidan av Chrissie Hynde. Sedan dess har ju bandet utvecklats till en solokarriär för Hynde som fortfarande gör starka skivor, nu senast ”Break up the concrete” som jag några dagar innan jul förra året ”utropade” till förra årets bästa utländska album.
   Här kommer däremot några mer än 30 år gamla klipp med original-Pretenders, en liveversion av ”Up the neck” och en live i studion-version av klassiska ”Brass in pocket”.





/ Håkan

Chevron i Radiators

Postad: 2010-08-06 07:46
Kategori: Filmklipp

Den irländska rockgruppen The Radiators From Space tillhörde punkgenerationen. Debuterade på skiva 1977, kortade sedan namnet till enbart The Radiators och gav 1979 ut sitt andra album ”Ghostown”, där låten “Kitty Rickets” blev singel. Steve Rapid sjöng och Philip Chevron (tredje man från vänster) spelar gitarr. Chevron blev senare känd som Pogues-medlem och strax innan, i januari 1985, hade jag ett kort och spontant samtal med honom.



/ Håkan

Avslappnad konsert på Värdshuset

Postad: 2010-08-05 11:49
Kategori: Konserter

KONSERT
Nikola Sarcevic
Värdshuset Vinön 4 augusti 2010
Konsertlängd: 20:19-20:56 och 21:21-22:21 (96 minuter)
Min plats: Ca 6 meter från scenen snett till vänster.


Nikola Sarcevic: akustisk gitarr och sång
Henrik Wind: gitarr, munspel och sång
Ricard Harryson: trummor
Andreas Wolfbrandt: bas
Patrik Kolar: keyboards

Mat och musik ännu en gång. På värdshuset som ligger på en ö, Vinön, mitt i Hjälmaren som det tar ungefär 30 minuters bilfärd och 20 minuters färja att nå. En fantastiskt välsmakande gös som sedan toppades av konsert med Millencolin-sångaren Nikolas spontana konsert i två akter.
   Som vanligt i sådana här inofficiella konsertsituationer i goda vänners lag la jag ifrån mig anteckningsboken och kan inte redovisa någon exakt låtlista men ni kan väl läsa den strikta recensionen jag gjorde av Nikolas konsert i våras som fingervisning. Inklusive den låtlistan för det handlade i onsdagskväll låtmässigt om ungefär samma innehåll. Men med några stora avvikande undantag.
   I våras delade Nikola upp konserten i en svensk och en engelsk avdelning men nu blandade han och gav utan någon som helst i förhand uträknad ordning. Hela konserten gick för övrigt i den spontana känslans tecken. Han bjöd till och med upp huvudpersonen i en pågående svensexa för att låta honom ta i med en allsång med ”My Bonnie”. Sådant kanske inte gjorde konsertupplevelsen så homogen men däremot väldigt rolig och personlig.
   Bandet bakom och vid sidan av Nikola, som går under namnet Fattiglapparna, gjorde ett sedvanligt kompetent intryck fast det egentligen inte behövdes för det låg något av spontan klubbkänsla över konserten. Tätt och lätt stökigt fast publiken höll sig överraskande på mattan förutom en person som envisades med att önska Big Deal och ”Svenska sommar” vilket Nikola vänligt men bestämt avböjde att spela.
   Vi hörde kanske en eller två låtar vi inte direkt kände igen men annars var repertoaren nog som vanligt en känd blandning av låtar från Nikolas tre skivor. Däremot dök det upp en överraskande cover när andra avdelningen öppnade med Nikolas ensam på scen med en akustisk gitarr, Ulf Dagebys översättning av Bob Dylans ”Men bara om min älskade väntar” som var en av Tottas mest kända låtar. Då hördes bevis på att Nikola inte ”bara” är sångare i ett rock’n’roll-band utan är också en stor musikant i egen hög person.

/ Håkan

En tidig Any Trouble-singel

Postad: 2010-08-05 07:51
Kategori: Filmklipp

Jag har ännu inte fått till hyllningsartikeln om Clive Gregson och Any Trouble. I väntan på den presenterar jag gruppens tredje singel ”Girls are always right” hämtad från debutalbumet från 1980. Gruppens andra singel ”Second choice” hamnade på min Stiff-lista.



/ Håkan

Håller Hellman för comeback?

Postad: 2010-08-04 07:56
Kategori: Blogg

Jag såg en comebackande Jakob Hellman på Allsång från Skansen på tv igår kväll. Mycket kan idag sägas om artisten som 1989 var den hetaste i Sverige. Och inte är det beskrivningar som stabil, tonsäker eller stor legend som dyker upp. Men det var ändå fantastiskt att höra hans ”Hon har ett sätt”, en låt som verkligen håller än idag drygt 21 år senare.
   Jag har genom åren skrivit en hel del om Jakob. Just kring de aktuella åren 1989 och 1990 recenserade jag skivan ”…och stora havet” , två konserter och intervjuade honom också. Jag har beskrivit det mesta i den här artikeln och här kan ni också läsa min recension av hans katastrofala inhopp på Kalas-turnén 1999.
   Men om vi för en stund ska ägna oss åt Jakob Hellmans storhetstid så är det här YouTube-klippet mycket fint, kanske med undantag av Kjell Lönnås intervju… Jakob inleder ensam med Cornelis Vreeswijks "Ballad på en soptipp" och sedan tillsammans med bandet hans egen "Säg att det är mig du vill ha" som faktiskt aldrig gavs ut på skiva.



/ Håkan

Starten för Barracudas

Postad: 2010-08-03 07:48
Kategori: Filmklipp

Det Englandsbaserade amerikanska poprockbandet The Barracudas tillhörde eftervågen av nya rock- och punkgrupper på slutet av 70-talet. Det här är deras debutsingel “I Want My Woody Back,” från 1979. Våren 1984 såg jag bandet live två gånger, både i London och Örebro, och så dags hade bandet utökats med förre Flamin Groovies-medlemmen Chris Wilson.



/ Håkan

Mer soul med Elvis Costello

Postad: 2010-08-02 07:50
Kategori: Filmklipp

Jag har tidigare den här sommaren visat en video och en låt från Elvis Costellos souliga ”Get happy!”-album och här kommer ytterligare ett, inledningslåten “Love for Tender.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2010 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.