Blogginlägg från 2010-08-28

Bono och Edge i nya Costello-serien

Postad: 2010-08-28 15:38
Kategori: Blogg


Efter många om och men och lång väntan är andra säsongens program från serien ”Spectacle with…” med Elvis Costello som värd igång. Med sedvanlig hög nivå på gästerna, helt avslappnade Bono och The Edge som dök upp mitt under brinnande turné förra hösten, och några mycket laddade musikaliska inslag. Elvis var på sitt rockigaste humör, spelade genomgående elgitarr genom hela programmet, och inledde med en rent explosiv ”Mysterious ways” tillsammans med sitt Imposters.
   Som vanligt var programmet lika mycket intressant snack som musik och det var för min vän Lasse en högtidsstund av sällan skådat slag när Bono erkände sin fascination för Echo & the Bunnymen. Och Elvis, som kommer från Liverpool liksom Echos band, hakade på hyllningarna. Det fick Lasse, som egentligen gillar pubrock i allmänhet och Mickey Jupp i synnerhet, att fyra av ett sms till mig med ”Bästa Costello någonsin!”.
   För mig var nog de guldkantade musikinslagen av ännu större värde. Som i duetten mellan Bono och Elvis i ”Stuck in a moment you can’t get out of” som svängde så hårt att till och med trummisen Pete Thomas satt och sjöng med, se nedan. En huvudsakligen akustisk ”Stay (faraway, so close!)” svängde inte mindre.
   Och avslutningen, ett märkligt medley på ”Pump it up”, ”Get on your boots” och ”Subterranean homesick blues”, med låtar som gick in och ut i varandra var en festlig final på ännu ett toppenavsnitt i Elvis Costello-serien.
   Däremot saknade jag Bonos ”Two shots of happy, oneshot of sad” (eller satt jag och sov sent igår kväll?) som enligt den här sidan bör ha varit med i programmet. Men det är väl Svt som i vanlig misshandlande ordning stryker och ändrar efter behag. Efter det här programmet ska de på fredag och nästa fredag visa de båda programmen där Bruce Springsteen gästar fast de enligt den ursprungliga planen ska vara program 5 och 6 av 7. Märkligt är bara förnamnet.

Några avsnitt ur gårdagens program: ”Stuck in a moment you can’t get out of” och ”Pump it up”/”Get on your boots”.





/ Håkan

Broussard tillbaka men inte publiken

Postad: 2010-08-28 08:44
Kategori: Live-recensioner

En något kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 28/8 2010.

KONSERT
Rick Broussard’s Two Hoots and a Holler
Stuart Warburton
Harrys, Örebro 26 augusti 2010
Konsertlängd: 22:15-22:40 (25 min), 22:45-23:40 (55 min)
Min plats: ca 5 meter rakt framför scenen.


Frånsett den unika överdosen om några veckor med levande musik i snart sagt varje kvarter är konsertintensiteten på klubbnivå i Örebro inte alltför uppskruvad. Få spelställen och följaktligen ännu färre konserter. Därför är det glädjande att Harrys valt att satsa på regelbunden liveverksamhet med en viss inriktning på mogen och vuxen rock i olika skepnader.
   Vi som har varit mer än normalt musikintresserad har tidigare varit tvingade att söka oss till privata spelställen för att få tillfredsställa det mogna sinnet för folkrockcountrymusik. Den snabbt tillyxade genren räcker ändå inte till för att beskriva musiken och showen som Austin-killen Rick Broussard bjöd på med sitt band Two Hoots and a Holler i torsdagskväll i den fina pubmiljön.
   Nej, i den knappt timmen långa första avdelningen av konserten fanns det utrymme för ytterligare spektakulära sorters musik som pop, surf, punkinspirerad rock och elektrisk country. Men också lite japansk instrumentalmusik i form av klassikern ”Sukiyaki”. Det kanske på pappret låter som en musikaliskt splittrad kväll men när den naturliga scennärvaron gjorde sig mest påmind var det ingen, allra minst jag, som stod och funderade på att det bjöds på alltför tvära kast i repertoaren, spretiga arrangemang, ojämnt låtval eller för många överraskningar.
   Broussard med band uppträdde i Örebro i våras ("Oj, vad snö det var", mindes Rick när jag pratade med honom kort innan konserten) och på den privata konserten var det svett, dans och trängsel. Den här gången var publiktillströmningen till konserten i blygsammaste laget och de flesta tillbringade första konserttimmen på dansgolvet framför bandet. Utan att skymma speciellt mycket. En viss svettig publikrespons hade nog höjt mitt intryck av konserten men samtidigt var det en både underhållande och fint varierad timme musik som slungades från scen.
   Rick och hans band, numera med en norrman på trummor, har ju även producerat några skivor men det är ju på scenen deras energi och musikalitet känner sig mest hemma. När de tajt och tufft spelade hårt driven rock som går att jämföra med de en gång så unika Rockpile fast här filtrerat genom Austins mångkulturella musikhistoria som gjorde att jag stundtals också stod och kände vibrationer av Los Lobos. En mix som sannerligen är svår att beskriva i ord men som jag live uppfattade som den ultimata musikgenren.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (436)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (229)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (128)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2010 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Björn Stein 7/06: Ferne är legend från gruppen Risken Finns, då med en annan legend Gunnar Dani...

Silja 7/06: Bilden på Richard och Andi. En meter???...

Björn Stein 6/06: Jag såg Lars Winnerbäck, innan jag läste under bilden......

Tommy Mannfolk 31/05: Har Cantona Albumet, frågan är vilket av alla dessa lag är Ians lag? ...

Jan Arne Martin Lennell 26/05: Alltid lär man sig något nytt! Läser denna artikel och upptäcker till min f...

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.