Blogginlägg

#65/70: "Alive on arrival"

Postad: 2009-09-28 08:00
Kategori: 70-talets bästa

STEVE FORBERT: Alive on arrival (Nemperor, 1978)

Amerikanen Steve Forbert har alltid funnits med, tycks det som, men när jag analyserar mitt musikaliskt upplevda liv så finns det saker jag nu kan erkänna. Jag hade inte full koll på Forberts artistkarriär från dag 1, det hade jag inte. Därför missade jag den här 70-talspärlan när den kom ut hösten 1978 och den var väl musikaliskt och soundmässigt tämligen lågprofilerad när den släpptes. Det är ju till stor del en gatutrubadur som skivdebuterar men han gör det med stil och med stor personlighet.
   När vi ändå är inne på bekännelser så var det först året därpå jag drogs till namnet Steve Forbert och hans andra album, ”Jackrabbit Slim”. Och lockbetet var bonus-7”-singeln som bifogades albumet. Men den skivan har vi all anledning att återkomma till…
   Det var alltså först efter Forberts andra skiva som jag letade mig tillbaka till debuten och fick alla de härliga sångerna och några av klassikerna till livs. Bara skivomslaget är så där enkelt genuint. Med en stor fyrfärgsbild på Forbert, redan här är likheten med en ung Göran Stangertz slående, på framsidan med artistnamn och albumtitel slarvigt nedklottrat i vitt. Och på omslagets baksida står Forbert i klassisk pose med akustisk gitarr, munspelsställ och känslofullt ansiktsuttryck.
   Forbert föddes 1954 i Meridian, Mississippi, och delar därmed födelseort med legenden Jimmie Rodgers, den sjungande joddlaren. I mitten på 70-talet kom Forbert till New York och började spela, först på gatorna och sedan på de mindre klubbarna. Erfarenheterna då kom att ligga till grund för Forberts första egna sånger. ”Grand Central Station, March 18, 1977”, en av de bästa låtarna på debutalbumet, skildrar uppenbart upplevda ögonblicksbilder. Med en text som än i dag sitter etsad i min ryggrad och andas mycket New York:
   Grand Central Station
   Wheels and it deals
   The crowds rush and scramble
   Round past the newsstands
   And out across the floors

   And I did some singing
   And I played guitar
   Down near a doorway
   Howling out words
   And banging out chords

   Well, think what you will
   Laugh if you like
   It don't make no difference to me
   I'll open my case
   And I might catch a coin
   But all ears may listen for free


I ”Tonight I feel so far away from home”, låten därpå, är det en liten man i en stor, stor hård stad som berättar:
   Standin' on the corner, waiting for the snow,
   wishin' I's a little warmer, wond'rin' where to go...
   I saw a man break down today,
   break down into tears,
   tonight I feel so far away from home.

   Who can I confide in? Who can really hear?
   Who can keep my secrets? Who can see me clear?
   I saw a man break down today,
   break down into tears,
   tonight I feel so far away from home.


“Alive on arrival” innehåller kanske mest vemodiga trubadurinriktade sånger, som ovannämnda, men också både gladare och rockigare låtar. ”Goin’ down to Laurel” har en lätt countrytouch tack vare steelgitarristen men tämligen okände Harvey Shapiro och rockiga ”What kinda guy?” är en låt som Rockpile kunde ha haft på sin repertoar. Nu blev det nästan så för Rosanne Cash spelade in låten 1981 men döpte om den till ”What kinda guy?”.
   ”Big city cat” andas lite opersonlig storstadspuls med soul, regnvåta gator, rytmer och wahwah-gitarr. Och ett malplacerat saxofonsolo av jazzgiganten David Sanborn. Och avslutningslåten ”You cannot win if you do not play”, även den gjorde en tjej (Carolyne Mas) en cover på.
   Men i övrigt är ”Alive on arrival” en typisk debutplatta i den lågmälda stilen där låtar som ”Steve Forberts midsummer night’s toast”, ”Thinkin’” och ”Settle down” också tillhör topparna tillsammans med de två först nämnda låtarna.
   ”Alive on arrival” producerades av Steve Burgh som 1978 var rätt färsk som producent, Steve Goodman och David Bromberg, men hade spelat gitarr med artister som John Prine, Phoebe Snow, Willie Nelson och Judy Collins. Burgh, som för övrigt dog i februari i år, fortsatte till och från att arbeta med Steve Forbert under många år.
   Min vän Jan-Ola har berättat att Forbert vid sitt senaste Sverigebesök på konserten i Uppsala spelade sex, kanske sju, låtar från sin debutplatta. Tyder på att många av låtarna har en klassisk prägel.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.