Blogginlägg från oktober, 2009

Plötslig comeback av Elvis Costellos tv-följetong

Under sommaren var jag en trogen och hängiven följare av Elvis Costellos följetong ”Spectacle: Elvis Costello with…” på svensk tv. Från 30 maj till 8 augusti fångade programserien, med både intressanta diskussioner och unika framträdanden, mitt totala intresse. Innan Svt tog det omöjligt oförklarliga beslutet att fimpa serien och inte visa de avslutande avsnitten. Det fick mig att mejla Svt och fick svar men det var knappast tillfredsställande.
   Nu plötsligt ikväll togs serien upp igen. Jag upptäckte på eftermiddagen att serien var tillbaka och den återkom på exakt den plats där den avbröts i augusti. Med det musikfullpackade programmet där, från vänster, Norah Jones, Kris Kristofferson, Elvis i svart hatt, Rosanne Cash och John Mellencamp satt på scenen samtidigt och avlöste varandra eller sjöng tillsammans och allt var gudomligt vackert.
   Jag har aldrig hört uttrycket ”guitar pull” men det betyder att artister träffas, möts och spelar låtar tillsammans. Enligt Rosanne hände det väldigt ofta hemma hos hennes far Johnny Cash och familjen.
   Ikväll, eller 15 september 2008 när programmet spelades in, fick vi höra alla sjunga Johnny Cashs ”Big river” tillsammans. Sedan följde sololåtar från varje artist med mer eller mindre hjälp från de övriga.
   Mellencamp gjorde sin gamla ”Small town”, från ”Scarecrow” (1985) i en avskalat akustisk version, Jones framförde en gammal ofullbordad Hank Williams-låt, ”How many times have you broken my heart”, som hon själv avslutat. En vemodigt gråtmild countrylåt.
   Sedan gjorde Kris sin egen klassiker ”Sunday morning coming down”, Rosanne ”Seven year ache” och Elvis Costello ”Sulphur to sugarcane” som vid inspelningstillfället var outgiven. Den kom senare på årets Costello-skiva, ”Secret, profane and sugarcane”.
   Programmet avslutades med Mellencamps ”Longest days”, från senaste skivan, och en specialskriven (av Cash, Costello och Kristofferson) låt, ”April 5th”. Sedan sjöng Kris sin ”Here comes that rainbow again”, från 1978, och avslutningen blev storslagen med ännu en tvättäkta klassiker, Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”, som alla sjöng tillsammans.
   Ett sådant program har vi aldrig hört tidigare och vi kommer nog aldrig uppleva något liknande. Nästan hundra procent musik, några korta mellansnack och full koncentration på framförandet. Gitarristen John Lewenthal var enda övrig musikant på scenen.
   Här nere har jag samlat ”Big river”, ”How many times have you broken my heart”, “April 5th” (programmets och kanske hela programseriens höjdpunkt!) och ”Me and Bobby McGee”.









/ Håkan

Soundtracks: "Good will hunting"

GOOD WILL HUNTING (Capitol, 1997)

På omslaget till det här soundtracket ståtar Robin Williams och Matt Damon, som spelar två av huvdrollerna i den här filmen, men ingen av dem tar tack och lov en ton på den här skivan. Däremot är det skivan (och filmen) där kultförklarade singer/songwriter-artisten Elliott Smith gör debut i stort sammanhang. Det leder så småningom till en Oscars-nominering men ingen vinst ty det priset tog Celine Dion, med ”My heart will go on”, framför ögonen på Smith.
   På den här skivan äger Smith en stor plats när han bidrar med sex låtar, fem tidigare utgivna och en helt ny, ”Miss misery”. Det var den senare låten som han Oscars-nominerades för och inte nog med det. Han ställde sig upp på galan på scen i vit kostym och framförde låten. Jag glömmer det aldrig.
   Hans övriga låtar på skivan är hämtade från de tidigare skivorna ”Roman candle” (1994) och ”Either/Or” (1997).
   Men det är också ett soundtrack som innehåller lite för många låtar i kategorin ”gammal skåpmat”. Gerry Raffertys ”Baker street”, ” Al Greens version av Bee Gees ”How can you mend a broken heart” (där kompet, hammondorgeln, kören, det komprimerade stråkarrangemanget och Greens falsett är himmelskt vackert!) och The Waterboys ”Fisherman’s blues” är bra låtar men stör nyhetsvärdet och helheten på skivan. Tillsammans med tidigare utgivna men inte så kända låtar med Dandy Warhols, Jeb Loy Nichols och Lucious Jackson.
   Filmmusikskrivaren Danny Elfman ansvarar för filmens musik och hans stråkarrangemang på Elliott Smiths ”Between the bars”, hans egna ledmotiv och den avslutande finallåten, inbäddad i symfoniskt arrangemang, är väldigt vackert.
   Elfman ligger bakom musik till filmer som ”Batman”, ”Beetlejuice”, ”Mission impossible” och tv-serien ”Desperate housewifes”.
   Tillsammans med pärlan ”Miss misery”, där man kan dra paralleller med Simon & Garfunkel, är Smiths återupptäckta låtar ”Angeles” och ”Say yes” makalöst vackra bidrag till filmen.

Innehåll:
1. Between the Bars [Orchestral] - Elliott Smith
2. As the Rain - Jeb Loy Nichols
3. Angeles - Elliott Smith
4. No Name #3 - Elliott Smith
5. Fisherman's Blues - The Waterboys
6. Why Do I Lie? - Luscious Jackson
7. Will Hunting [Main Titles]
8. Between the Bars - Elliott Smith
9. Say Yes - Elliott Smith
10. Baker Street - Gerry Rafferty
11. Somebody's Baby - Andru Donalds
12. Boys Better - The Dandy Warhols
13. How Can You Mend a Broken Heart? - Al Green
14. Miss Misery - Elliott Smith
15. Weepy Donuts - Steve Bartek, Danny Elfman

/ Håkan

Covers; Rod Stewart & Jill Johnson

Min serie "Cover-skivor" är tidlös och innehåller ofta tillbakablickar i musikhistorien. Men genren är också i allra högsta grad aktuell, förra veckan kom exempelvis nyheten att Di Leva släpper en coverskiva i slutet av november, och just idag släpps två coverskivor som jag här passar på att recensera och detaljerat presentera.

ROD STEWART: Soulbook (J Records, 2009)
Vi har glömt bort det idag. När soloartisten Rod Stewart var som bäst, under 70-talet, var covers en stor del av hans repertoar. Ändå minns vi ”Every picture tells a story” och några skivor till som makalöst personliga steg i hans utveckling. Idag är covers den lättaste, blekaste och mest opersonliga vägen till banken för Rod.
   Rods coverskivor under senare år har varit fyllda av evergreens i mer eller mindre tråkiga versioner. Smärtsamt ointressant. På nya skivan är han tillbaka bland materialet som lyfte 70-talsskivorna, en blandning av Motown, Stax, Sam Cooke- och Dylan-låtar, men”tolkningarna” är gränslöst fantasilösa och rena hissmusiken.
   Nästan hälften av låtarna är hämtade från Motown-katalogen och det hjälper inte att klassiska namn som Smokey Robinson och Stevie Wonder hjälper till med sången. Snarare tvärtom: Deras entré, på sina egna låtar, ger bara en fadd smak om att det var bättre förr.

   Låtarna:
   1. It’s The Same Old Song (Lamont Dozier/Eddie Holland/Brian Holland)
   1965. Singel (Motown) med Four Tops.
   2. My Cherie Amour (Henry Cosby/Sylvia Moy/Stevie Wonder)
   1969. Singel (Tamla) med Stevie Wonder.
   3. You Make Me Feel Brand New (Thom Bell/Linda Creed)
1974. Singel (Avco) med The Stylistics.
   4. (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher (Gary Jackson-Carl Smith)
   1967. Singel (Brunswick) med Jackie Wilson.
   5. The Tracks Of My Tears (Warren ”Pete” Moore/William Robinson, Jr/Marvin Tarplin)
   1965. Singel (Tamla) med The Miracles.
   6. Let It Be Me (Gilbert Bécaud/Mann Curtis/Pierre Delanoë)
   1957. I tv-serien Climax med Jill Corey. Sedan hit (Cadence) med Everly Brothers 1960.
   7. Rainy Night In Georgia (Tony Joe White)
   1969. Från albumet ”Continued...” (Monument) med låtskrivaren själv. Sedan stor hit (Atlantic) med Brook Benton 1970.
   8. What Becomes Of The Broken Hearted (James Dean/Paul Riser/William Weatherspoon)
   1966. Singel (Soul) med Jimmy Ruffin.
   9. Love Train (Kenny Gamble/Leon Huff)
   1973. Singel (Philadelphia International) med The O’Jays.
   10. You’ve Really Got A Hold On Me (William Robinson)
   1962. Singel (Tamla) med The Miracles.
   11. Wonderful World (Sam Cooke)
   1960. Singel (Keen) med låtskrivaren själv.
   12. If You Don’t Know Me By Now (Kenny Gamble/Leon Huff)
   1972. Singel (Philadelphia International) med Harold Melvin & the Blue Notes.
   13. Just My Imagination (Barrett Strong/Norman Whitfield)
   1971. Singel (Gordy) med The Temptations. Då med tillägget ”(Running away with me)”.


JILL JOHNSON: Music Row II (Lionheart, 2009)
Jill Johnson gjorde under några år några väldigt imponerande, avslappnat lågmälda konserter. Där hon gjorde varje låt till ett personligt nummer fast det till övervägande del handlade om covers. På skiva är hon nu tillbaka på den bredaste amerikanska motorvägen med överdimensionerade elgitarrsolon, strömlinjeformade arrangemang och en mängd opersonliga covers.
   Det finns ett nummer på skivan där försämringen är uppenbart tydlig. När Jill stod på topp livemässigt avslutade hon konserterna med en rolig, spontan och akustisk version av Neil Youngs ”Love is a rose”. Här inleder den nya skivan med uppblåst dussinarrangemang som inte utstrålar någon inspiration.
   I övrigt tar Jill rygg på Bonnie Raitt och Dolly Parton och det fungerar vid ett enda tillfälle, på Raitts underbart fräcka ”I can’t make you love me”. Annars är skivans mest avskalade låt, Bob Dylans ”What good am I”, höjdpunkt på skivan. Där visar Jill hur bra och innerligt hon kan sjunga.

   Låtarna:
   1. Love Is a Rose (Neil Young)
   1975. Låtskrivaren planerade att ge ut låten på skiva 1974, på albumet ”Homegrown”, men ångrade sig. Linda Ronstadt gav ut den första inspelningen av låten på albumet ”Prisoner in disguise” (Asylum).
   2. Thing Called Love (John Hiatt)
   1987. På låtskrivaren album ”Bring the family” (A&M).
   3. It’s a Heartache (Ronnie Scott/Steve Wolfe)
   1977. Juice Newton gjorde första inspelningen av låten på den internationella utgivningen av albumet ”Come to me” (Capitol).
   4. What Good Am I (Bob Dylan)
   1989. Låtskrivarens album ”Oh mercy” (Columbia).
   5. Lost Without Your Love (David Gates)
   1976. Singel (Elektra) med gruppen Bread där Gates sjöng.
   6. No Surrender (Bruce Springsteen)
   1984. Från låtskrivarens album ”Born in the USA” (Columbia).
   7. Here You Come Again (Barry Mann/Cynthia Weil)
   1977. Singel (RCA) med Dolly Parton.   
   8. Too Far Gone (Billy Sherrill)
   1973. På Joe Stampleys album ”Soul song” (Dot).
   9. Love Me Like a Man (Chris Smither)
   1972. Från Raitts album ”Give it up” (Warner Bros).
   10. Two Doors Down (Dolly Parton)
   1978. Singel (RCA) med låtskrivaren.
   11. Together Again (Buck Owens)
   1964. Singel (Capitol) med låtskrivaren.   
   12. I Can’t Make You Love Me (Mike Reid/James Allen II Shamblin)
   1991. Från Bonnie Raitts album ”Luck of the draw” (Capitol).

/ Håkan

#61/70: "Never mind the bollocks heres the Sex Pistols"

SEX PISTOLS: Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols (Virgin, 1977)

På den här listan trängs personligheterna: Förra veckan var det Beatles, idag ett steg högre upp är det Sex Pistols. Men först den stora bekännelsen: Jag hade inga större sympatier för punkrock 1977, beskrev den ofta som alltför musikaliskt likriktad, och uppfattade just Sex Pistols som affischnamn i en grandios marknadsföringskampanj där det var viktigare att vräka ur sig spydigheter, provokationer och befinna sig i det massmediala centrum än att åstadkomma och skapa bra rockmusik.
   Med facit i hand kan jag konstatera att jag 1977 hade både rätt och fel. Energin i flertalet låtar på deras första, och enda album värd namnet, är ju historiskt tidlös medan alla jippoinfluerade upptåg i deras spår var tomma ord och ganska poänglösa. Deras historia var extremt kort.
   Och stora säkerhetsnålar i kinderna har jag aldrig förstått mig på, varken då eller nu.
   Vad jag än tyckte och tänkte då var och är Sex Pistols det mesta kända punkbandet. Men också det sista i raden av kända band som till slut gav ut ett album. ”Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols” gavs ut 28 oktober 1977, nästan på dagen för 32 år sedan, men historien om deras tidiga skivkarriär är turbulent och kantad med många skandaler.
   EMI gav ut deras ”Anarchy in the UK”-singel redan i november 1976 innan gruppen fick sparken från skivbolaget i januari 1977 samtidigt som basisten Glen Matlock lämnade gruppen. A&M tog över inför andra singeln, ”God save the queen” (det existerar singlar med den etiketten), men det blev slutligen Virgin som släppte den officiella singeln i maj 1977 och redan i juli samma år kom tredjesingeln ”Pretty vacant”.
   Sex Pistols hann även med fjärde singeln, ”Holidays in the sun”, innan albumet kom. Redan där hade väl skivbolag, manager Malcolm McLaren och gruppen klämt ur sig det viktigaste och det bästa. Vilket fick mig i recensionen av albumet i Nerikes Allehanda 8 november 1977 att peka ut gruppen som enbart intressant som singelartister. Mitt punkförakt fick mig också att påstå: ”Det är skrämmande att se, än mer höra, att de tillsammans med den garvade skivproducenten Chris Thomas inte kunnat göra en mer fulländad produkt. Skivan brister på många punkter.”
   Det är naturligtvis ingenting jag står för idag, vilket 69-placeringen på min lista är ett tecken på, och när jag lyssnar på skivan idag finns energin kvar och det finns fortfarande nerv och en otrolig attack i gitarrerna (jag kan förstå att ryktet om att Chris Spedding spelade på skivan verkligen var befogat) som överlevt alla trender, alla decennier och modenycker. Jag hade fel, helt enkelt.
   Ändå är jag av den åsikten att gruppen musikaliskt var så mycket bättre när Matlock var medlem av bandet. Vilket bevisas av låtarna på albumet som i nio fall av tolv är skrivna innan Matlock lämnade gruppen. Sedan går det ju alltid att efterlysa mer variation, inte en enda ballad, men attacken och bettet är ju egentligen oöverträffat i engelsk punk.
   Frånsett de klassiska singellåtarna finns det ytterligare några höjdpunkter på albumet. ”No feelings” har ett intro i klass med Kinks på 60-talet, den hårda London-accenten i ”Seventeen” (”I’m a lazy sod”, som Johnny Rotten spottar fram) och ”E.M.I.” som är gruppens bittra avsked till ett tidigare skivbolag. En låt som även slutar med ”Goodbye A&M” och en stor fjärt. Punkt slut.

/ Håkan

“Man from another time”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 2009 i en förkortad version.

Seasick Steve
Man from another time
(Warner)

Du blir aldrig för gammal för att slå igenom. Nu vet ingen med säkerhet, inte ens Steve Wold själv (allt enligt myten), exakt hur gammal amerikanen Seasick Steve är men det talas om 60 nånting och han slog oväntat igenom för några år sedan i England och är stor i Norge också.
   En hip farbror eller musikaliskt geni? Varken eller men han har ett eget uttryck fast instrumenteringen är traditionell à la tidig akustisk blues med primitiva egentillverkade gitarrer i en analog inspelningsstudio. Det låter med andra ord som inget annat. Ändå drar jag röstmässiga paralleller med J J Cale, Dr John och Steve Earle. På gott och ont när det gäller originalitet. Men det är ingen tillfällighet att Spotify nämner Tony Joe White som liknande artist.
   Instrumenteringen är extremt sparsmakad. Alla olika gitarrer spelas av Steve själv och den enda musikern i övrigt, trummisen Dan Magnusson, är svensk.
   På pappret låter receptet torftigt, monotont och händelsefattigt men sound, låtar och sång är något helt annat. Bredden är sensationell. Fina avskalade och underbart framförda ballader avlöser de slidegitarrkryddade och tempoladdade primitiva utbrotten och aldrig någonsin blir det tråkigt eller förutsägbart som på en traditionell bluesskiva att lyssna på Seasick Steve.
   Det är nog rösten som gör mig mest imponerad och gör mig skeptisk till hans påstådda ålder. Kraftig och stark stämma som toppar de ibland lite väl begränsade musikaliska arrangemangen. Men ibland är det just det lågmälda och finstilta som gör att jag oavbrutet vill lyssna vidare. Och tålamodet ger mig till slut rätt.
   Den officiella skivan avslutas tämligen monotont med ”Seasick boogie” som följs av ett förvirrat inspelat telefonsamtal med trummisen som plötsligt övergår i en fantastiskt trollbindande duett, Hank Williams klassiska ”I’m so lonesome I could cry”, med Steve och den amerikanska sångerskan Amy LaVere. Vackrare och mer oöverträffat kan ingen skiva sluta.

/ Håkan

Mycket personlighet i den lilla kroppen

Eilen Jewell och hennes band. Fr v John Sciascia, Jerry Miller och Jason Beek.


KONSERT
Eilen Jewell
Mathias Lilja & Olle Unenge
Privat 23 oktober 2009
Konsertlängd: Mathias & Olle: 21:40-22:10 (30 min)
Eilen: 22.35-23.35 00:10-01.20 (130 min)
Min plats: Huvudsakligen 2 meter från scenen lite snett till höger.

Wow, en på alla sätt fantastisk kväll. Konserten, lokalen, atmosfären och upplevelsen var en knockout. Vi befann oss igår kväll i en för mig helt ny miljö. Konserten med den amerikanska sångerskan Eilen Jewell, från Idaho, och hennes tremannaband arrangerades av skivbutiken Najz Prajz Anders Damberg och allt genomfördes i en samlingslokal i ett industriområde på öster i Örebro.
   Givetvis var det spännande. Från grindarna där man fick ett svart tuschstreck på handen som okej för inträde till garagelokalen på källarnivå där ett stor biljardbord och krokar att hänga upp jackorna på fanns innanför entrén. Den lilla konsertlokalen med plats för cirka 130 personer fanns i rummet innanför.
   De lokala trubadurerna Mathias och Olle, med kända insatser i banden Strollers, Maharajas och Tullamore Brothers, inledde kvällen med huvudsakligen Mathias solorepertoar som uteslutande bestod av Townes Van Zandt-låtar i sedvanligt mycket trollbindande versioner. Det var första gången de två uppträdde tillsammans och Mathias sjöng och spelade gitarr och Olle kompade på sitt rutinerade sätt.
   Jag är tämligen obevandrad i Van Zandts låtrepertoar men jag hörde bland annat ”Pancho & Lefty”, som jag känner mest från en Emmylou Harris-skiva. De hann även med, från Olles älsklingsrepertoar, en Bert Jansch-låt innan Eilen och bandet snabbt riggade om scenen och anspråkslöst drog igång sina timmar på scen.
   En till storleken mycket näpen amerikanska gjorde stort intryck från låt ett. Från sidan av scenen försvann hon stundtals bokstavligen bakom John Sciascias stora ståbas men musikaliskt stod hon i centrum med sin fantastiska röst, som jag brukar jämföra med en ung Lucinda Williams, sina låtar och hela framförande.
   Soundmässigt hade även gitarristen Jerry Miller, bandets rutinerade man, en stor roll med sin elgitarr. Men bandet var som helhet mycket samspelt, oerhört inspirerat och spelsugna. Trummisen Jason Beek sjöng ofta med i låtarna och fick även sjunga en låt, ”Six days on the road”, på egen hand.
   Repertoaren var huvudsakligen Eilen Jewells egna låtar, hämtad från hennes skivor, men jag kunde även notera två-tre Loretta Lynn-låtar, bland annat ”The darkest day”, Eric Andersens ”Dusty boxcar walls” och hennes och bandets blixtrande version av ”Shakin’ all over”.
   De bjöd även på gospeltakter i en låt, Gary Davis ”Twelve gates to the city”, som Eilen presenterade med förklaringen att bandet även figurerar i gospelgruppen The Sacred Shakers. Vilket visar sig, nu när jag kollar upp det, att bandet gav ut ett album förra året.
   Kvällen gick annars mest i rock- och countrytakt och det svängde oavbrutet och mellansnacken tenderade att bli längre och längre och mer och mer privata och underhållande. Hennes önskemål av låtförslag spårade ur vid ett tillfälle när hon översköljdes av en mängd låtar som hon kände igen men tyvärr inte kunde spela. Ett litet, litet misstag på en beundransvärt älskvärd konsertkväll. Där värmen från scenen blandade sig med kärleken som publiken utstrålade. Eilen är en stor personlighet med mycket naturlig och avväpnande humor i sin lilla kropp.
   En klassisk konsert i det lilla formatet.

/ Håkan

70-talets mesta och bästa kompgrupp

NATURE 1970: Fr v Pär David Johnson, Lasse Wellander, Bosse Skoglund och Mats Ronander.

NÄR PEPS LÄMNADE BLUES QUALITY AV HÄLSOSKÄL våren 1970 blev blott 16-årige Mats ”Malla” Ronander hans ersättare. Mats var redan då ett aktat bluesnamn i Örebro på Power House, där han figurerade i Crossway Blues, och munspel hade han spelat i flera år. De övriga medlemmarna i bandet, Lasse Wellander, gitarr, Pär David Johnson, bas, och Bosse Skoglund, trummor, (se bilden ovan) passade samtidigt på byta namn på gruppen till NATURE.
   Nature blev snart en rutinerad scengrupp på sina långa turnéer runt Sverige. Men de skulle också komma att bli Sveriges mesta och bästa kompgrupp åt en rad etablerade artister. Jag såg ett av deras första jobb som kompgrupp när de på Konserthuset i Örebro i februari 1972 backade upp den engelske klaviaturkillen Dave Greenslade som precis hade hoppat av bandet Colosseum.
   Det var ett kort och tillfälligt samarbete. Det skulle följa fler, längre och mer prestigeladdade kompjobb. Strax efter Greenslade-turnén gav Pugh Rogefeldt ut sitt album ”Hollywood” där Lasse Wellander medverkade och den kontakten gjorde att Nature började turnera som Pughs kompband på våren 1972. Det ledde i sin tur till Natures skivdebut med albumet ”Nature” på Metronomes underetikett Gump. Jag har förresten samlat information om Natures hela skivproduktion här.
   Nature-skivan producerades också av Pugh och var väl en, vad vi idag skulle kalla, lite ojämn och osammanhängande debutplatta. Med ändå intressant. Jag kan berätta att vinyloriginalet nyligen såldes för över 1900 kr på Tradera. Mats sjunger ”Dreams”, en bluesrockig låt, mycket bluesvuxet och Lasse slänger in ett gitarrsolo på skämt. På ”Driftin’”, som inleds med vågskvalp, sjunger Mats lika rutinerat. ”Uppe på berget” var en svensk tillbakalutad blueslåt med typiskt Malla-munspel i huvudrollen.
   Bland all rock och blues på Natures debutskiva är det nog ändå deras cover av ”Rock around the clock” som gått till historien. Inte minst för det inledande snacket på brett Närkemål där de gör sig lustiga över trummisen Skoglunds ålder. ”Han Ronanders grabb är väl bara 13 och Skoglund är väl uppåt 50” innan en hejdlöst svängig version av rockklassikern på munspel och dragspel följde. Bosse Skoglund var vid tillfället 36 år…
   Wellander-Ronander hade tonsatt en William Blake-dikt, ”How sweet I roamed…”, som visar upp en fingerfärdig Wellander och ännu en bländande sånginsats av Ronander. Ännu en blueslåt på svenska, ”Den killen är en stjärna”, den tunga bluesrockiga ”Blind Willie” och ”Tillbaka”, som blandar rock med folkmusik och långt gitarrsolo, avslutar skivan.
   ”Blind Willie”, med musik och text av Susie Heine, har en liten märklig historia. Texten fanns på skiva redan 1970, på en Made In Sweden-skiva, ”Made in England”. Den jazzinfluerade melodin hade då skrivits av medlemmarna Georg Wadenius och Bo Häggström. Heine hade ett speciellt förhållande till Nature. Den färgade sångerskan medverkade i musikalen ”Hår” 1968 och var faktiskt en av kandidaterna till att ersätta Peps i Blues Quality…

Samtidigt som Natures första album släpptes, i juni 1972, kom den första unika singeln med Pugh & Nature. A-sidan hade en text av Ulf Lundell (se bilden till höger), då helt okänd, som Pugh sedan hade tonsatt i sedvanlig stil. Pugh och Mats sjunger unisont den smått komiska texten: ”Jag föddes 51/Jag vägde ganska lätt/Sen blev det ingen sprätt/Jag fann snart att jag var av en annan sort/Som är för kort”. Efter 1:22 spelar Lasse Wellander ett typiskt gitarrsolo jämförbart med hans insatser på Pughs ”Hollywood”.
   B-sidan ”Karneval” var en märklig sak där refrängen ”Karneval som samlat alla till fest” sjöngs, även den här gången av Pugh och Mats tillsammans, medan Pugh i versen berättade en märklig vardagshistoria hämtad från mars 1972 i Västerås centrum. Om en man som bröt ihop inför folkmassorna.
   Pugh & Nature turnerade flitigt under hösten 1972, då Bosse Skoglund (som nu spelade med Arbete & Fritid) hade ersatts av Erik ”Kapten” Dahlbäck (som spelat med Fläsket Brinner) på trummor, och i november kom nästa singelresultat från det unika samarbetet. Se bild nedan.
   A-sidan ”Slavsång” inleddes med ett typiskt gitarrsolointro från Lasse Wellander som också hade skrivit låten tillsammans med Pugh. Den tveklöst progginfluerade texten (”Det är dom rika som tar…” hette det bland annat) viskade Pugh fram i bästa Nationalteatern-stil innan Wellander fick avsluta låten med ett minuten långt gitarrsolo.
   Även på B-sidan ”Lejon” viskar Pugh sin text. En låt i halvfart med akustisk gitarr.
   Efter turnésamarbetet med Pugh, som avslutades våren 1973, fortsatte Nature turnera på egen hand i flera år. Men både sommaren 1973 och 1974 kompade de Ted Gärdestad. Jag såg Ted och bandet på Prisma i Örebro i augusti 1974 och det var uppenbart att bandet gav Ted en rockigare stil och jag efterlyste då en skiva från samarbetet. De kompade Ted även på sommaren 1976 när de samtidigt hade blivit nytt kompband på Ulf Lundells nystartade karriär som turnéartist.
   Samtidigt var Natures andra album, ”Earthmover”, på gång och föregicks av två singlar med fyra låtar som också fanns med på albumet. Skivan producerades av Claes af Geijerstam och Nature hade ännu en ny trummis, Thomas Rydberg, som spelat med Life och Resan. Se bild nedan.
   En kort lägesrapport om af Geijerstam 1974: Året innan hade han vunnit den svenska Melodifestivalen med duon Malta där örebroaren Göran Fristorp var den andra halvan. När ABBA 1974 vann stora Europafinalen engagerades af Geijerstam som livetekniker medan han själv hade en liten solokarriär på g. I gruppen Rocket, där även gitarristen Björn Linder och sångerskan Kerstin Wretmark (även hon örebroare) var medlemmar, var Clabbe ledare och soundet var utpräglat rockigt. Såg en konsert med bandet hösten 1974 och det var onekligen en intressant upplevelse. Rocket gjorde även en singel, ”Friday’s on my mind” (EMI).

Natures andra album hade uppenbart större budget vid inspelningen då musiker som Björn J:son Lindh (som var med och skrev en låt), Alain Leroux och jazzgiganten Bernt Rosengren på saxofon medverkade. Omslaget är en läcker målning av Lasse Åberg på en broderad jeansbakficka.
   ”Earthmover” var som sagt resultatet av en större produktion och det lät både proffsigare och bättre om Nature och deras egna låtar var nu på en helt annan och högre nivå. Dels genom låtar som ”Lookin’ for rock n’ roll” och ”Midnight dreamer” på bluesrockig traditionell grund och dels i mer äventyrliga låtar, ”20:th century kid” och ”Mystery brew”, där det förekom både fasförskjutning, saxsolo (Bernt Rosengren), mellotron (Björn J:son Lindh), både akustiska och elektriska gitarrer och en i övrigt drömsk nästan psykedelisk känsla.
   Coverlåtarna, singellåtarna, får nog tillskrivas den kommersiella eftergiften (Clabbe var ju producent) men Mats sjöng på det här albumet ännu bättre och ännu mer vuxet. På både originallåtar och covers.
   Det hände ändå inte så mycket med Natures egen karriär och sommaren 1975 kompade de Göran Fristorp i de svenska folkparkerna. Och Nature hade ännu en gång bytt trummis, Stanley Larsson från hårdrockande Neon Rose. Bandet skulle snart dessutom utökas med en saxofonist, engelsmannen Reg Ward från Newcastle som spelat med gruppen Midsommar. Det stora mötet med Ulf Lundell närmade sig. Se bild nedan.
   Lundell hade träffat Mats Ronander i Vitabergsparken 1975 och Malla fick vara med och spela munspel på Lundells första skiva, ”Vargmåne”. Det ena gav det andra och när Lundell för första gången professionellt skulle ställa sig på scen, i april 1976 på Häktet i Gamla Stan, var det med Nature som kompgrupp. Men gitarristen hette då inte Wellander, som just då turnerade med ABBA, utan Richard Rolf, känd som gitarrist i gruppen November.

Ulf Lundell & Nature skulle bli ett av den svenska musikhistoriens största samarbeten. På scen. På skiva litade Ulf och folket på EMI mer på studiomusikerna under ledning av gitarristen Finn Sjöberg, även han med rötterna i Örebro…
   Tre långa turnéer under 1976-1977 och en liveplatta, ”Natten hade varit mild och öm”, blev deras uppmärksammade resultat. Lundell har beskrivit den som Sveriges första punkskiva, en stökig och larmig liveplatta. Med ett icke-konventionellt innehåll. Där endast två av elva låtar fanns på skiva med Lundell innan.
   Här finns fyra nya Lundell-original, hans svenska text till Chuck Berrys ”Johnny B Goode” och hans musik till den skotske poeten Robert Burns dikt ”O, Guid Ale Comes”. Märkligaste parentesen på skivan är den 45 sekunder långa instrumentalpassagen innan ”My generation”. ”Yellow tango” skrevs av pianisten Richard Twardzick men gjordes känd 1953 av en annan pianist, Russ Freeman. Låten nämns inte på omslaget till ”Natten hade varit mild och öm” men finns med på etiketten.
   Två av coverlåtarna på skivan, ”Route 66” och ”My generation”, sjungs med pondus av Mats Ronander.
   ”Natten hade varit mild och öm” spelades in på Ulf Lundell och Natures andra långa turné mellan oktober 1976 och januari 1977. Den ursprungliga inspelningen gjordes på Jarlateatern i Stockholm men den gick inte att använda. Då gjorde de om inspelningen på Bullerbyn i Stockholm och det gick bättre – men publikljudet hämtades från Jarlateatern-inspelningen!
   Lundell och Nature gjorde sin sista spelning tillsammans 25 juni 1977 men Wellander och Ronander ingick även i Lundells nya band som turnerade under juli och augusti 1978. Innan de bildade det egna bandet Wellander-Ronander som resulterade i ett album på Polar. Finns anledning att återkomma till den historien.
   Efter Nature började Reg Ward spela med Magnus Lindberg men det var mer tyst om Pär David och Stanley. Lasse Wellander berättar att Pär-David spelade med Björnsson under större delen av 80-talet. Gjorde en skiva 1990, ”Äntligen” där även Lasse medverkade. Han spelade även i en trio med Micke ”Nord” Andersson innan han avled 1992.
   Det var tyst om Stanley Larsson efter Lundell-äventyret men här finns en artikel om Stanleys historia. Stanley avled i januari 2007.
   Stort tack till Lasse Wellander för bilder och information.


PUGH & NATURE 1972: Fr v Mats Ronander, Lasse Wellander, Erik "Kapten" Dahlbäck, Pär David Johnson och Pugh Rogefeldt.


NATURE 1973-74 när de kompade Ted Gärdestad: Fr v Lasse Wellander, Thomas Rydberg, Ted, Mats Ronander och Pär David Johnson.


ULF LUNDELL & NATURE 1976: Fr v Lasse Wellander, Stanley Larsson, Reg Ward, Pär David Johnson, Mats Ronander och Ulf.

/ Håkan

NATURE diskografi

Juni 1972
NATURE: Nature (Gump 3)
Dreams (Lars Wellander-Mats Ronander-Bosse Skoglund)
Driftin’ (Lars Wellander-Mats Ronander)
Uppe på berget (Lars Wellander-Mats Ronander)
Rock around the clock (Jimmy DeKnight-Max Freedman)
How sweet I roamed… (Lars Wellander-Mats Ronander-William Blake)
Den killen är en stjärna (Lars Wellander-Mats Ronander-Tony Strandberg-Pugh Rogefeldt)
Blind Willie (Susie Heine)
Tillbaka (Lars Wellander-Mats Ronander-Pugh Rogefeldt)
Producerad av Pugh Rogefeldt

Juni 1972
PUGH & NATURE (Metronome. J 27.110)
A. En gång tog jag tåget bort (Pugh Rogefeldt-Ulf Lundell)
B. Karneval (Pugh Rogefeldt)
Producerad av Anders Burman





November 1972
PUGH & NATURE (Metronome. J 27.120)
A. Slavsång (Pugh Rogefeldt-Lars Wellander)
B. Lejon (Pugh Rogefeldt)
Producerad av Anders Burman






1974
NATURE(Sonet T-7921)
A. This wheel’s on fire (Bob Dylan)
B. Meating (Lasse Wellander)
Producerad av Claes af Geijerstam






1974
NATURE (Sonet T-7926)
A. Going home (Nature-Claes af Geijerstam)
B. Summer in the city (John Sebastian)
Producerad av Claes af Geijerstam





Juni 1974
NATURE: Earthmover (Sonet SLP 2554)
Lookin’ for rock n’roll (Nature)
Going home (Nature-Claes af Geijerstam)
Summer in the city (John Sebastian)
20:th century kid (Lasse Wellander-Mats Ronander)
Mystery brew (Lasse Wellander-Mats Ronander-Björn J:son Lindh)
Midnight dreamer (Nature)
Meating (Lasse Wellander)
One room country shack (Mercy Dee Walton)
Follow my heart (Lasse Wellander-Mats Ronander)
This wheel’s on fire (Bob Dylan)
Producerad av Claes af Geijerstam

20 april 1977
ULF LUNDELL & NATURE:
Natten hade varit mild och öm
(Harvest/EMI 7C 062-35388)
Stockholms city (Ulf Lundell)
Som en syster (Ulf Lundell)
Lismare (Ulf Lundell)
Om vi vill och törs (Ulf Lundell)
Sextisju, sextisju (Ulf Lundell)
Lilla Anette (Ulf Lundell)
Route 66 (Bobby Troup)
Jonny Gitarr (Chuck Berry-Ulf Lundell)
Yellow tango (Richard Twardzick)
My generation (Pete Townshend)
Och gott öl kom (Ulf Lundell-Robert Burns-Frans G Bengtsson)
Producerad av Björn Boström

/ Håkan

Ian Hunter överspelad

Efter Mick Ronson-samarbetet som följde på Mott The Hoople-sammanbrottet hade Hunter ett nytt delvis amerikanskt kompband, Overnight Angels, med bland annat Earl Slick, gitarr, som senast hade spelat med David Bowie. Hunters album ”Overnight Angels” hade släppts en månad innan.
   John Cales senaste rockplatta hette "Helen of Troy", inspelad i England med engelska musiker. Nu hade Cale, förutom skotten Bain, ett amerikanskt band med sig.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/6 1977.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
JOHN CALE BAND
Brunnsparken, Örebro 18 juni 1977

Årets musikhelg i Örebro inleddes i ett sommarvarmt Brunnsparken på lördagseftermiddagen med John Cale Band och Ian Hunter med Overnight Angels. En rockkonsert med blandade känslor. Det klart mest överraskande och glädjande var John Cale som fick med publiken i sina varierade låtar.
   Det vackra vädret och de kända artisterna gjorde att man väntade sig större publik än det nu var. Men stämningen var gemytlig både på och framför scenen. Barn som äldre trivdes bland hundar, svarta lakritsbåtar, röda hallonbåtar, fantaflaskor och avslöjande plastkassar.
   John Cale inledde och det med besked. Han stod där i vit nattskjorta med svart kors på ryggen. Som vore han Jesus uppstånden. Och han var en nyckens man som gjorde vad som föll honom in. Försökte tugga sönder mikrofonsladden och gjorde ett desperat försök att strypa sig med mikrofonstativet samtidigt som han livsfarligt balanserade på ett par högtalare nära scenkanten.
   Hans musik var inte mindre våghalsig. Den har numera sina rötter i den hårda rockmusiken men var på scen så pass varierad och originell att den är ett bra alternativ till den strömlinjeformade typen som kör med raka rör och inget annat.
   Själv bytte Cale mellan gitarr och piano och den akustiska flygeln lät befriande och vågad. Det är nämligen vågat att spela piano i dagens rockmusik. I alla fick jag den uppfattningen ju mer jag hörde av det.
   Cale och hans kompisar, av vilka gitarristen Ritchie Fliegler var den vassaste, körde ett tvärsnitt av Cales repertoar från hans soloskivor. ”Paris 1919” och ”Gun” var de mest uppskattade.
   Cale lämnade scenen bejublad och en scenförändring påbörjades i bokstavlig mening. Åtta starka män kom in och flyttade på det stora pianot. Är det något som är viktigt inom rockmusiken så är det var pianot står. Eller inte?
   Nästa par sologlasögon anlände. Det var tuffe Ian Hunter med grupp som tog scenen i besittning men det var en besvikelse från början till slut.
   De spelade och sjöng alldeles för högt. Visst rev Earl Slick av några högexplosiva solon men helheten föll rätt och slätt till marken.
   Hunters musik var betydligt mer anpassad förutbestämda mallar än exempelvis Cales. Jag stod och tänkte att jag hade hört allt tidigare. Att ”All the young dudes”, ”All the way from Memphis” och ”Roll away the stone”, Mott The Hooples milstolpar, var bäst var signifikativt för Hunters framträdande.
   Många kom för att se Ian Hunter men många gick därifrån med Cales framträdande som bästa minne. Och ”Paris 1919”, Cales skiva från 1973, framstår alltmer som ett av rockmusikens större mästerverk.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
Ian Hunter, gitarr, piano och sång
Earl Slick, gitarr
Peter Oxendale, keyboards
Curly Smith, trummor
Rob Rawlinson, bas

Trolig setlist:
1. Golden Opportunity
2. One Of The Boys
3. Overnight Angels
4. All The Way From Memphis
5. (Miss) Silver Dime
6. Once Bitten, Twice Shy
7. Violence
8. Roll Away The Stone/All The Young Dudes
9. Letter To Britannia From The Union Jack
10. England Rocks

JOHN CALE BAND:
John Cale – gitarr, keyboards och sång
Ritchie Fliegler - gitarr
Jimmy Bain - keyboards
Mike Visceglia - bas
Joe Stefko - trummor

/ Håkan

#62/70: "Let it be"

THE BEATLES: Let it be (Apple, 1970)

Spontant hör The Beatles skivor knappast hemma i 70-talet, när medlemmarna koncentrerade sig på sina solokarriärer (vars skivor kan dyka upp senare i den här serien…), men gruppens sista skivutgivning är ändå värd en plats på min 70-lista, tycker jag, fast den inte alls tillhör topparna i Beatles diskografi.
   ”Let it be” var alltså Beatles finalskiva men det var inte deras sista inspelning. Inspelningarna till ”Let it be” skedde redan i januari 1969 och ambitionen var att spela in en skiva enkelt och spontant utan pålägg eller tekniska tricks. Tanken var att skivan skulle bli som ett soundtrack till en tv-film som spelades in samtidigt. Att det till slut, skivan gavs inte ut förrän i maj 1970, blev något helt annat är en lång och egendomlig historia.
   Från ”Let it be”-inspelningarna, som egentligen hette ”Get back” från början, hämtades två låtar, nämnda ”Get back” och ”Don’t let me down”, till en singel i april 1969 men sedan lades allt på is.
   ”Abbey Road” kom emellan, släpptes i september 1969, och när tanken på att ge ut ”Get back”-inspelningarna våren 1970 dök upp föreslog John Lennon att Phil Spector skulle mixa och arrangera om låtarna. Märkligt, det var nämligen Lennon som först drev idén om att göra en enkel skiva. Men Lennon och Spector hade träffats tidigt 1970, inför inspelningen av ”Instant karma”.
   Det gjorde att skivan som nu fick titeln ”Let it be” släpptes som ”Reproduced för disc by Phil Spector” på omslaget och namnet på Beatles producent sedan hösten 1962, George Martin, var degraderad till Thanks-listan tillsammans med sex andra namn.
   Jag köpte ”Let it be” i en svart kartong med skivan och en väldigt omfångsrik bok som gick under namnet ”Get back” och innehöll framförallt massor med fotografier från inspelningen av skivan och filmen. Huvudlöst nog klippte jag sönder kartongen och sparade bara skivan och boken… Boken innehöll också repliker mellan Beatles-medlemmarna och regissören Michael Lindsay-Hogg.
   Däremot finns det ett frågetecken med min vinylskiva. Mitt vinylexemplar, som jag bevisligen köpte i maj 1970, har skivnumret PCS 7096 fast det i alla officiella sammanhang påstås att skivan som ingick i boxen har PXS 1 och först när den släpptes i november 1970 fick numret PCS 7096.
   Skivan blev musikaliskt inte riktigt som John Lennon en gång ville och trodde. Phil Spectors inverkan är inte så revolutionerande som jag en gång tyckte. Han har naturligtvis mixat om låtarna men det är bara fyra låtar han har satt sin tydliga stämpel på: stråkarna på: ”Let it be”, ”Across the universe” och ”I me mine” och sedan symfonin och himmelska kören på Paul McCartneys ”The long and winding road”. Paul blev naturligtvis rasande och Beatles sprack definitivt under de där tidiga månaderna 1970.
   Jag kan tycka att Spector gjort ett bra jobb, även om soundet kanske inte är Beatles egna till hundra procent. Och mixen av väldigt enkla låtar, ”Two of us”, ”Dig a pony”, ”Maggie Mae”, ”Get back” och ”One after 909” (en av Lennons allra tidigaste kompositioner) med Spectors vidlyftiga arrangemang kan uppfattas som ojämnt. Ändå var och är det en Beatles-skiva som fyller sin plats i en fantastisk skivproduktion.
   Frånsett de korta ögonblickslåtarna "Dig it" och "Maggie Mae" innehåller "Let it be" många profilstarka låtar. Singlarna "Get back", titellåten och "The long and winding road" (släpptes i USA som singel), märkligt nog är alla McCartney-signerade, tillhör ju gruppens mest kända material.
   Lennons bidrag är inte så mycket sämre, "I've got a feeling" och "Across the universe". Den senare låten är en nyuppfräschad version av den låt som återfinns på välgörenhetsskivan "No one's gonna save our world". Även George Harrison-låtarna "For you blue" och "I me mine" tillhör ju det enkla artilleriet fast Spector har lagt stråkar på den senare.
   Men för första gången sedan 1967 och "Sgt Pepper" saknar ett Beatles-album något bidrag från Ringo Starr. Men det kanske inte är något uppenbart negativt?

/ Håkan

”En modern man”

Nisse Hellberg
En modern man
(Metronome)

Efter två bra men inte suveräna soloskivor, som däremot sålt otroligt fint, når Nisse Hellbergs solokarriär på 2000-talet en ny höjdpunkt. Genom att sänka decibelvågorna, lämna förstärkarna hemma och ändå öka svänget. Genom att skriva än mer fantastiska texter och behålla den melodiska känslan är ”En modern man” en mycket positiv upplevelse.
   Nisse kompas av samma gäng som tidigare men scenförvandlingen har givit bandet en större personlighet och ett större utrymme. Janne Lindéns akustiska slide pryder ljudbilden på flera låtar och tillsammans med Nisse lyckas två akustiska gitarrer skapa ett tidlöst sound som jag närmast kan jämföra med Elvis Presleys tv-special 1969. Både spontant och koncentrerat på samma gång.
   Det svänger hejdlöst på flera låtar och mina tankar flyger iväg till artister som Dave Edmunds och, som i ”Den står där du ställt den” när pianot plockas fram,, Geraint Watkins och jag blir övertygad om att hade Rockpile spelat in en akustisk rockskiva hade soundet varit i närheten av ”En modern man”.
   Ändå är det, som vanligt när det gällt Nisse och hans låtar under dryga två decennier med Wilmer X, materialet som är den viktigaste beståndsdelen på hans nya skiva. Där texterna är så finurligt finsnickrade och tänkvärda. Där melodierna med sina ofta djupa rötter i musikhistorien låter väldigt moderna.
   Men som sagt, texterna gör Nisses nya skiva så otroligt tilldragande. Där det handlar om hemlängtan (”Alltid hem, hem, hem, hem”), bibeln ("Bok i retur" ger en klart kritisk bild och är skivans stora höjdpunkt), samarbete mellan människor (”Ett enda kugghjul”) i gospeltakt, Johnny Cash (”En man i svart”), härlig rock (”Kan livet nånsin bli bättre än så här”/”Vem ska ro båten i land”) och den ”Apache”-influerade instrumentallåten (”Ocean boy”).

/ Håkan

Soundtracks: "Steal this movie"

STEAL THIS MOVIE (Artemis/E Squared/Epic, 1993)

Jag vet ingenting om den här filmen men läser på IMDb att den baseras på Abbie Hoffmans liv och hans avslöjanden om FBI.s spioneri. Hoffman var en amerikansk politisk aktivist som på 60-talet som ledde många protester men som också jagades av polisen för knarkinnehav och konspiration. ”Steal this movie” är följaktligen en politisk film där Hoffmans bok ”Steal this book” är förebilden.
   Eftersom filmen utspelar sig på 60-talet är också urvalet av låtar hämtat från det decenniet. Fast ofta i nya fräscha inspelningar. Inte så sällan i duetter dessutom. I filmmusiken, men inte på skivan, återfinns också andra tidstypiska namn som The Fugs och David Peel.
   På skivan finns inte bara nyinspelade låtar utan också originallåtar från Phil Ochs, Country Joe & the Fish och Edwin Starrs i sammanhanget perfekt anpassade ”War” från 1970, låten som Bruce Springsteen senare gjorde på sina 80-talskonserter.
   Det är alltså politiskt tema på nästan alla låtar men även de nya inspelningarna andas mycket engagemang. Som när Steve Earle, vars skivbolag var med och gav ut den här skivan, och Sheryl Crow framför Chambers Brothers ”Time has come today” i en underbart stark duett ackompanjerad av en revoltkör, autentiska nyhetssändningar och politiska tal.
   Samma producent, The Twangtrust (som är Earle och Ray Kennedy), ligger bakom skivans andra stora duett, ”My back pages”. Där Joan Osborne och Jackson Browne möts i den fantastiska Dylan-låten som är långsammare än originalet men ändå mäktig. Brownes sång är inspelad i en studio i Barcelona…
   John Lennons ”Power to the people” hör naturligtvis också hemma i det här sammanhanget. Eric Burdon och Billy Preston gör en udda duett och Ringo Starr spelar trummor. Vem som spelar gitarr får vi aldrig veta men det låter misstänkt likt George Harrison.
   Den fina slidegitarren på Bonnie Raitts ”It’s all over now baby blue” spelas enligt cd-häftet av den engelske gitarristen Alan Darby och inte Raitt själv. Märkligt.
   Ani DiFranco passar också perfekt in i sammanhanget med sina versioner av Woody Guthrie- och Phil Ochs-låtar medan Eagles-medlemmen Timothy B Schmit simpelt kopierat Stephen Stills original av ”Carry on”. Men Mary Chapin Carpenter viskar snyggt i en lätt blueskryddad men avskalad version av Donovans ”Mellow yellow”.
   De gamla originallåtarna fyller visserligen sin plats, Country Joes ”Feel like I’m fixin’ to die rag” avslutas med en kulspruta, men gör ändå soundtracket som helhet lite ojämnt.

Innehåll:
1. Time Has Come Today - Sheryl Crow, Steve Earle
2. It's All over Now, Baby Blue - Bonnie Raitt
3. I Ain't Marching Anymore - Phil Ochs
4. My Back Pages - Jackson Browne, Joan Osborne
5. This Land Is Your Land - Ani DiFranco
6. Superbird - Country Joe & the Fish
7. War - Edwin Starr
8. Power to the People - Eric Burdon, Billy Preston
9. Carry On - Timothy B. Schmit   
10. I Feel Like I'm Fixin' to Die Rag - Country Joe & the Fish
11. Mellow Yellow - Mary Chapin Carpenter
12. When I'm Gone - Ani DiFranco

/ Håkan

Covers: Elvis Costello

ELVIS COSTELLO: Kojak variety (Warner Bros 1995)

Det här är inte Elvis Costellos första och mest kända coverskiva, ”Almost blue” kom 1981 och jag kanske får möjlighet att återkomma till den klassiska skivan vid ett senare tillfälle, men min serie om världens alla coverskivor är varken kronologisk eller någon graderad lista.
   Även om ”Kojak variety” hamnar i skuggan av homogena ”Almost blue” är skivan mycket intressant, kanske mest för att urvalet av låtar på skivan som huvudsakligen är mindre kända och därför spännande att höra. Elvis förklarar just det i en osedvanligt intressant och informativ text i cd-häftet. Där jag har fått mycket hjälp till att identifiera vilka artister som har gjort originalen till låtarna och när och hur de släpptes.
   Programförklaringen till skivan står angivet på omslaget: ”Rhythm & blues – Popular ballads” och där någonstans finns den gemensamma nämnaren på låtarna.
   Costello har samlat ett förhållandevis litet sammanhållande gäng musiker till inspelningen: Pete Thomas, trummor, Jim Keltner, trummor, Jerry Scheff, bas, nyligen avlidne Larry Knechtel, keyboards, Marc Ribot, gitarr, och James Burton, gitarr. Trummisarna och gitarristerna skiftar ofta plats men på två låtar, ”Leave my kitten alone” och ”Bama lama bama loo”, spelar samtliga musiker samtidigt. Två extremt svängiga låtar med ett oerhört tajt komp. På den senare låten bryter Ribot/Burton ut i en häftig gitarrduell.
   Skivan är uppenbart enkelt inspelad, jag gissar att många låtar är live i studion, och är en traditionell sångskiva där Elvis alla olika röster får god plats.
   Mina favoriter på skivan är Bob Dylans ”I threw it all away” med mycket emotionell sång av Elvis, balladen ”Must you throw dirt in my face” med känslig orgel och ännu bättre Elvis-sång och Burt Bacharachs ”Please stay” är ytterst fin balladpop. Några år innan Costellos stora Bacharach-samarbete började.
   Några andra bra höjdpunkter på skivan är den för mig okända låten ”Remove this doubt” med Phil Spector-intro där Elvis sedan sjunger kör med sig själv, soullåten ”Pouring water on a drowning man” som passat perfekt på ”Get happy!”-skivan och, givetvis, Elvis underbart långsamma version av Ray Davies pärla till poplåt, ”Days”.
   I cd-häftet skriver Elvis om skivan som ”Volume One” och att han kan tänka sig en ”Volume Two” i framtiden. Ännu har det inte hänt men jag ser fram mot nästa volym.

   "Strange" (Walter Hawkins)
   1964. B-sida på Screamin’ Jay Hawkins “The whammy”-singel. Låtskrivarnamnet är felaktigt. Ska vara Screamin’ Jay Hawkins.
   "Hidden Charms" (Willie Dixon)
   1966. Låt från Howlin Wolfs album “The real folk blues”.
   "Remove This Doubt" (Lamont Dozier/Brian Holland/Edward Holland, Jr.)
   1966. En av låtskrivartrions mindre kända låtar. Från Supremes album “Sing Holland-Dozier-Holland”.
   "I Threw It All Away" (Bob Dylan)
   1969. Första singeln från albumet “Nashville skyline”.
   "Leave My Kitten Alone" (Little Willie John/Titus Turner)
   1956. Låt från Little Willie Johns album “Fever”. Men det var Beatles version som påverkade Costello. Även Jay McDougal är låtskrivare.
   "Everybody's Crying Mercy" (Mose Allison)
   1962. Låt från “The best of Mose Allison”. Costellos version är inspirerad av Bonnie Raitts tolkning från albumet “Takin’ my time” 1973.
   "I've Been Wrong Before" (Randy Newman)
   1965. Cilla Black-singel.
   "Bama Lama Bama Loo" (Richard W Penniman)
   1964. Little Richard (Penniman)-singel.
   "Must You Throw Dirt in My Face?" (Bill Anderson)
   1962. Louvin Brothers sista hitsingel.
   "Pouring Water on a Drowning Man" (Drew Baker/Dani McCormick)
   1967. Låt från James Carrs album “You got my mind messed up”.
   "The Very Thought of You" (Ray Noble)
   1934. Singel med låtskrivaren och hans storband.
   "Payday" (Jesse Winchester)
   1970. Från låtskrivarens debutalbum “Jesse Winchester”.
   "Please Stay" (Burt Bacharach/Hal David)
   1961. The Drifters-singel med den fullständiga titeln “(Don’t Go)    Please Stay”. Låtskrivarnamnet Hal David är fel. Rätt ska vara Bob Hilliard som det står på senare upplagor av skivan.
   "Running Out of Fools" (Richard Ahlert/Kay Rogers)
   1964. Titellåt på Aretha Franklin-albumet “Runnin’ out of fools”.
   "Days" (Ray Davies)
   1968. The Kinks-singel.

/ Håkan

September månads bästa skivor

En liten sen påminnelse om de bästa skivorna i september. En månad av tämligen lågmälda favoriter. Kanske behövs den där värmande intima känslan för att man ska kunna stå ut med höstmörkret.

TOM MALMQUIST: Smoke and dial (art by accident) (Bonnier Amigo)
Malmquist har en oförglömlig stämma i all sin bräcklighet med sina vingliga tonarter. Väldigt spännande och väldigt osvenskt när Tom ger oss sin amerikanskt influerade singer/songwriter-pop med stänk av country och klassisk americana.

PETE YORN & SCARLETT JOHANSSON: Break up (Atco/Rhino)
En låtskrivare möter en röst. Det slår inga blixtar men många varma vibrationer. ”Break up”, förmodligen singer-songwriter-killen Yorns mest framgångsrika hittills, är mycket bra i genren vi brukar kalla för enkel och anspråkslös popmusik.

/ Håkan

#63/70: "No reason to cry"

ERIC CLAPTON: No reason to cry (RSO, 1976)

Eric Claptons 70-tal var minst sagt turbulent. Efter Cream, Blind Faith och Derek & the Dominoes inleddes solokarriären charmant med J J Cales “After midnight” som succé. Men Claptons drogberoende höll på att knäcka honom innan vänner, Pete Townshend och Ron Wood, fick honom på fötter igen och en helt ny karriär satte fart.
   Den stora återkomsten skedde i USA med ett nästan helt nytt band bakom sig. Basisten Carl Radle var kvar från Dominoes men i övrigt var det nya ansikten. Bland annat två tjejer, Yvonne Elliman och Marcy Levy som tog alltmer plats i Claptons 70-talssound. Med klara gospelinfluenser.
   På skiva var ”461 Ocean Boulevard” (1974) Claptons comeback och Bob Marleys ”I shot the sheriff” var en dundersuccé. En mjuk fin platta med många bra låtar. Efter ytterligare en studioplatta med sitt nya band, ”There’s one in every crowd” (1975), och en liveskiva, ”E.C. was here” (1975), kom ”No reason to cry” som då blev en mycket stor favorit för mig.
   Fortfarande var Clapton irrationell i sin karriär. Han hade ett stadigt band men ville så mycket mer. Vid ett tillfälle avslöjade han att han mest av allt ville bli medlem i The Band och just på den här skivan medverkar samtliga Band-medlemmar. På skivan finns ingen officiell lista på medverkande musiker och därför uppstod spekulationer om vilka som är med och inte.
   Clapton tackar en lång rad människor på baksidan av omslaget. Många är musiker och artister, Billy Preston, Georgie Fame, Ronnie Wood, Wah Wah Watson och Chris Jagger, men alla spelar inte på skivan. Inte heller ”Geoffrey Harrison”, ännu en pseudonym för George Harrison?
   Skivan spelades in i Shangri-La Studios i Malibu i Kalifornien. Låg vid Pacific Coast Highway norr om Malibu och inspelningarna producerades av Rob Fraboni, mest känd som tekniker, som hade byggt och designat studion. Även Clapton och Radle nämns som producenter av skivan.
   Även materialet på skivan hade tydliga The Band-influenser. Inledningslåten ”Beautiful thing” är skriven av Richard Manuel och Rick Danko. Här är originalet av låten, det finns visserligen en kort version (1:41) på The Bands samlingsskiva ”A Musical history”. På ”All our past times” sjunger Clapton duett med låtens upphovsman Rick Danko. Låten förekom något år senare på The Bands ”The last waltz”-evenemang. Finns inkluderad på 4 cd-boxen av konsertkvällen.
   Bob Dylan gör ett uppseendeväckande inhopp på sin egen ”Sign language”, en låt Dylan aldrig har spelat själv. Här medverkar dessutom Robbie Robertson på typisk gitarr.
   De två kvinnliga medlemmarna i Claptons band har en alldeles speciell historia. Yvonne Elliman slog igenom som rösten på ”Jesus Christ Superstar” där hon gestaltade Maria Magdalena och sjöng hitlåten ”I don’t know how to love him”. Marcy Levy kom att skriva låtar tillsammans med Clapton, ”Lay down Sally” är kanske deras största hit, och på den här skivan har hon skrivit den gospelkryddade ”Innocent times” som hon överraskande också sjunger. Dessutom har hon skrivit en av skivans bästa låtar, ”Hungry”, tillsammans med bandets organist Dick Sims.
   Efter Clapton-samarbetet inledde Levy en helt ny karriär. Under nytt namn, Marcella Detroit (efter staden hon är född i). Först som en halvan av duon Shakespear’s Sister och sedan soloartist.
   Några bluescovers, Otis Rushs ”Double trouble” och Alfred Fields ”County jail blues” och några finstämda Clapton-original, ”Hello old friend” och ”Black summer rain”, gör också skivan, trots det splittrade intrycket, till en av hans bästa 70-talsskivor.

/ Håkan

"Cookatoo friends"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 2009.

Elin Ruth Sigvardsson
Cookatoo friends
(Divers Avenue/Bonnier Amigo)

De första lyssningarna på Elin Ruths fjärde album ger ett splittrat intryck som en emotionell berg-o-dalbana. Men efter åtskilliga fler lyssningar, jag ger verkligen Elin Ruth fler chanser, är jag beredd att ta alla hennes sidor till mitt hjärta.
   Skivan inleds överraskande soulpotentiellt med blås och sugande rytmer. Som vore Mönsterås-tjejen uppvuxen med Muscle Shoals tillsammans med morgonflingorna. Sedan fortsätter det med några spår i ohämmad Miss Li-influerad energi. Som blandas upp med samma imponerande singer-songwriter-pop hon har gjort avtryck med tidigare.
   Det blir naturligtvis inte sämre när hon sjunger flera stämmor själv, ”Shine a little light”, och på en låt tillsammans med Ane Brun, eller delar låt, ”Love”, med Idol-profilen Lars Eriksson där känslorna tar överhand.
   Men det är slutet på skivan som gör mig övertygad. Finalen ”1000 hands” är nog årets vackraste låt med simpelt men effektivt piano (inspirerat av Mozart), Elins underbart nakna sångstämma, sträva cellopartier och en stor kör (av både kända och okända personer) som sätter en mäktig punkt på en skiva som växer för varje lyssning.

/ Håkan

Kirsty skulle ha fyllt 50 idag

Jag har svårt att hålla reda på alla födelsedagar. Igår skulle John Lennon ha fyllt 69 år och idag skulle Kirsty MacColl ha fyllt 50 år. Båda lika tragiskt saknade. Jag fick en påminnelse alldeles nyss av min gode vän Mr Kärrbäck som också tipsade om en alldeles förträfflig minnesartikel om Kirsty i dagens Svd. Jag träffade Lasse igår och vill passa på att tacka för en god men kort och trevlig samvaro innan vi lämnade Stockholm med buss kl 18.
   Apropå Kirsty så tog jag i sedvanlig ordning en kort promenad genom Soho Square, där det finns en parksoffa med inskriptionen ”Kirsty MacColl 1959–2000 / ’One day I’ll be Waiting There / No Empty Bench in Soho Square.”, i söndags när jag var i London.

/ Håkan

Mors, lilla Olle

KONSERT
Olle Ljungström
Hornstull Strand, Stockholm 8 oktober 2009
Konsertlängd: 21.56-23.18 (82 minuter)
Min plats: ca 15 meter rakt fram från scenen

Jag lånar rubriken från en kommentar som min vän Johan släppte direkt efter den minst sagt okonventionella konserten i torsdagskväll med en av Sveriges mest profilstarka artister. Jag är glad att jag inte behöver skriva en sedvanlig recension men samtidigt var det en konsertupplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Och då tänker jag i första hand inte positivt. För Olle Ljungström var knappast samlad, han sjöng inte klockrent eller ens nära sin normala falsksång, han pratade alldeles för mycket strunt eller kom aldrig till punkt och det var blott ett fåtal låtar där magin stämde när jag kunde ana hur bra det kunde ha varit i sin helhet i den bästa av världar.
   Nej, jag skrev inte någon låtlista. Jag ville slappna av, ta en öl ihop med vänner på en förmodad i alla avseende intressant konsert så jag ska bara skriva några korta minnesanteckningar.
   Känslan efteråt var att Olle pratade sönder konserten med ostrukturerade mellansnack utan mening. Det gick naturligtvis ut över repertoaren där låtarna vi minns var ett fåtal. Som exempelvis ”Överallt”, ”Norrländska präriens gudinna”, ”Nåt för dom som väntar” (fast där var det nog den tålmodiga publikens förtjänst som gjorde framförandet så känslofullt), ”Jag och min far” (äntligen en samlad sånginsats från Olle), ”En apa som liknar dig”, ”En förgiftad man” och ”Svenskt stål”.
   Olle sjöng också ”Hvila vid denna källa”, reklamlåten, medan han på scen knappast var en fin förebild till budskapet om en drogfri ungdom. Jag ska inte påstå att Olle var onykter eller drogad, för det hade jag svårt att avgöra, men det blev ju stundtals långa pauser i kommunikationen när han plötsligt skrek ”Håll käften” till publiken eller plötsligt bröt ut i en helt överraskande och spontan version av ”Born in the USA” vid två tillfällen.
   Naturligtvis var det en tragisk upplevelse på en konsert med en artist som är uppenbart trasig och förvirrad, både psykiskt och fysiskt. Men som vi sa efteråt: Efter alla hundratals konserter som pendlat mellan strömlinjeformad och genomskinligt blek så var Olles framförande i torsdagskväll något vi aldrig kommer att glömma.
   Han sa inte mycket vettigt i sina evigt oändliga haranger av tomma ord. Men det var vid ett tillfälle han fällde en för oss oförlömlig kommentar:
   - Det är bra att ni klappar händerna och ni som inte kan kan väl i alla fall skriva ett – formulär.
   Mors, lilla Olle.

/ Håkan

Långhelg i London med musical på programmet

Det blev en långhelg i London. Fem härliga höstdagar och fyra nätter på hotell. Ett underbart tacksamt sätt att ladda batterierna inför en ännu mörkare höst med påföljande vinter. Och när de första dagarna av oktober kan erbjuda ett betydligt ljummare och huvudsakligen soligare väder än Sverige under samma dagar är jag mer än tillfredsställd.
   Vi började fredagen med en sedvanlig och mycket uppfriskande promenad på Themsens södra sida. Från Westminster Bridge till Tower Bridge. Snabbt förbi London Eye, under Hungerford och Waterloo Bridge, passerade London Television Centre där de filmade matlagning med London skyline i fonden, förbi Tate Modern, Millennium Bridge och Shakespeare’s Globe, ett trevlig nedslag i mat- och grönsakmarknaden Borough Market bakom Southwark Cathedral, en London Pride-öl på Old Thameside Inn med utsikt över Themsen och vidare bort mot Tower Bridge och lunch på The Dickens Inn vid det natursköna St Katherine’s Dock där miljonyachterna gungade i kapp med öltapparna på puben.
   Vi hann även med ett kort besök på Spitalfields Market i kvarteret bredvid Liverpool Street Station där jag för ett ögonblick fick återvända till den nostalgiska känslan att bläddra bland begagnade vinyl-7”:or utan omslag. Jag hittade absolut ingenting men känslan att dra upp och läsa skivetiketter är obetalbar.
   Även på Camden Lock, den tredje marknaden på två dagar, på lördagen fanns det givetvis också många begagnade skivstånd men bläddrandet var kortvarigt och oplanerat. Men dofterna, eller de stickande lukterna av orientaliska smaker, blandades med allt annat till en oemotståndlig mix av lockelse och avsky.
   På vägen ner från marknaden i den oavbrutna trängseln på trottoarerna stötte jag ihop med örebroaren Dennis Karlsson, en stor profil och en ännu större musikentusiast. Han hade på torsdagen upplevt första konserten på Mott The Hooples fem kvällar långa återföreningssession på HMV Apollo, som en gång i tiden hette Hammersmith Odeon, i Hammersmith. Och kunde rapportera om ett ringrostigt band med en trummis, Dale Griffin, som är allvarligt sjuk och inte kunde delta aktivt i konserten. Han spelade bara slagverk på extralåtarna medan Pretenders trummis, Martin Chambers, spelade under hela konserten.
   Dennis berättade också att han hade sett det svenska bandet Diablo Swing Orchestra på klubben Purple Turtle i Camden kvällen innan. En konsert som inte ens var omnämnd i Time Out.
   Den här London-resans enda musikupplevelse för mig (och min fru Carina) blev istället en musical, Jersey Boys, på Prince Edwards Theatre. Som handlar om Frankie Valli och Four Seasons och massor av musik, fantastiska poplåtar och en underbar stämsång. Jag är ingen musicalfreak men kunde inte stå emot raden av klockrena 60-tals från gruppens historia.
   Jag minns Four Seasons som en ganska frekvent hitmaskin men när jag kollar nu var det bara ”Rag doll” som tog sig in på Tio i Topp. Men här följde bland annat ”Sherry”, ”Big girls don’t cry”, ”Walk like a man”, ”Beggin’”, ”Let’s hang on” och ”C’mon Marianne” tillsammans med historien om gruppens utveckling och bakgrund. Med maffiakopplingar som inte jag kände igen tidigare.
   Snyggt sjunget och snyggt spelat. Där killen som spelade ”Bob Gaudio”, Stephen Ashfield, överträffade ”Frankie Valli” (Ryan Molloy) i sång men där ”Bob Crewe”, producenten och låtskrivaren som spelades av Christopher D Hunt, var roligaste rollgestalten.

/ Håkan

Robert Kirby (1948-2009)

Jag har konstaterat det tidigare och gör det nu igen: Det är inte bara de kända namnen och de stora artisterna som lämnat avtryck efter sig i mitt minne. Engelsmannen Robert Kirby var känd för sina stråkarrangemang och själv ”sprang jag på” hans namn för första gången 1971. När han hade arrangerat kören på ett par låtar till Elton Johns ”Madman across the water” fast John redan då arbetade med arrangören Paul Buckmaster.
   Kirby hade några år tidigare gjort sig känd för de dystra vemodiga arrangemangen på Nick Drakes första skiva ”Five leaves left”. Men det visste jag inte då ty Drakes musik kom in i mitt liv långt senare.
   Kirby jobbade ofta tillsammans med engelska folkrockartister, som Richard & Linda Thompson, Sandy Denny och Strawbs, men har också arrangerat två låtar på Any Troubles ”Wrong end of the race” och Nick Lowes låt ”L.A.F.S.” från ”Cowboy Pitfits”-skivan samt att han arrangerade några låtar som Elvis Costello framförde på Royal Albert Hall i London.
   Robert Kirby dog under en operation 3 oktober.

/ Håkan

Soundtracks: "Philadelphia"

PHILADELPHIA (Epic, 1993)

Frånsett Tom Hanks makalösa huvudrollsgestaltning är Bruce Springsteens ödesmättade låt ”Streets of Philadelphia” den Jonathan Demme-regisserade filmens mest kända detalj. 1993 var E Street Band ett (tillfälligt) avslutat kapitel och arrangemanget är onekligen Bruce på egen hand men med mycket hjälp från maskiner, keyboards och stråkar. Det märkliga är att låten på Spotify namnger artisten som Bruce Springsteen & the E Street Band fast han uppenbart framför låten själv.
   Bruce fick oerhörda framgångar och uppmärksamhet med låten men soundtracket innehåller fler och ännu större höjdpunkter. Peter Gabriel specialskrev en typiskt emotionell och suggestiv Gabriel-ballad, ”Lovetown”, som perfekt passar in i filmens ödesmättade tema. Gabriel var i fin form 1993 och hade året innan gjort en bra skiva, ”Us”.
   Pauletta Washington, okänd soulsångerska utan några egna skivor, gör här en växande men lite opersonlig ballad. Haiti-gruppen RAM är nog filmskivans mest udda bidrag. Dansorienterad pop med inslag av traditionell haitisk musik. De gav ut låten senare på en egen skiva. I övrigt innehåller soundtracket övervägande exklusiva inspelningar. som inte finns någon annanstans. Men det förekommer flera covers.
   Sade, med den sammetsviskande men också starka rösten, gör Percy Mayfields bluesballad “Please send me someone to love” från 1950. Med rökig saxofon och allt.
   Spin Doctors gör en negativt överraskande konventionell cover av John Fogertys “Have you ever seen the rain” medan Indigo Girls finstämda och huvudsakligen akustiska version av ”I don’t wanna talk about it” kryddas med både mandolin och fiol. Men givetvis överträffar den inte låtskrivaren Danny Whittens egen version med Crazy Horse.
   ”Philadelphia”-soundtracket innehåller också opera. Maria Callas “La Mamma Morta” (1955) från operan Giordano's Andrea Chénier (1896), som handlar om en fransk poet som halshöggs under den franska revolutionen. Ett mäktigt och seriöst inslag.
   Neil Youngs låt ”Philadelphia” överträffar Bruce med stor marginal. Neil vid sitt piano, sjungande i falsett rakt in i hjärtat utan omvägar. Och några autentiska stråkar förstärker vemodet. En ren pärla helt bortglömd i Neil Youngs stora produktion.
   Howard Shores ledmotiv avslutar skivan. Maffiga stråkar i ett vemodigt men också pampigt slut.
   Både Tom Hanks och Bruce Springsteen fick varsin Oscar för sina bidrag till filmen.

Innehåll:
1. Streets of Philadelphia - Bruce Springsteen
2. Lovetown - Peter Gabriel
3. It's in Your Eyes - Pauletta Washington
4. Ibo Lele (Dreams Come True) - RAM
5. Please Send Me Someone to Love - Sade
6. Have You Ever Seen the Rain? - Spin Doctors
7. I Don't Wanna Talk About It - Indigo Girls
8. Mamma Morta [From the Opera Andrea Chenier] - Maria Callas   
9. Philadelphia - Neil Young
10. Precedent

/ Håkan

#64/70: "Out of the blue"

ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Out of the blue (Jet, 1977)

När Roy Wood lämnade Electric Light Orchestra 1972 och Jeff Lynne tog over rodret i en av 70-talets mest intressanta popgrupper blev det alltmer hitinriktat för varje år och varje skiva. 1977 nådde gruppen sin definitiva höjdpunkt med dubbelalbumet ”Out of the blue”.
   Jag älskade den första ELO-skivan, då Wood fortfarande var med, men tappade intresset några år innan jag 1974 åter blev hängiven ELO-fantast. På tre skivor, ”Eldorado” (1974), ”Face the music” (1975) och ”A new world record” (1976), hade Lynne och bandet förädlat pop- och hitinfluenserna till max och ”Out of the blue” var och är en fullständigt läcker skiva.
   Denna maffiga samling, på sammanlagt 17 låtar, kanske inte soundmässigt har överlevt alla trender som passerat förbi sedan 1977. Men ibland måste man släppa in nostalgin som en värdemätare och då har ELO sin prydliga plats i minnets mest kärleksfulla kammare.
   Genomarbetat är ett bättre ord än överproducerat och storslaget är mer beskrivande än bombastisk. Men där någonstans befann sig Lynne och grabbarna 1977. Jag uppfattade det inte då men nu när jag lyssnar koncentrerat på den här skivan upptäcker jag influenser av både Bee Gees (när Lynne tar till falsettknepet), Beatles (och då mest John Lennon) och ABBA.
   Skivan är inspelad i Musicland Studios i München. Där härjade vid tillfället Giorgio Moroder och hans discofierade sound och det var hans tekniker Mack, riktigt namn Reinhold Mack, som rattade inspelningarna till ”Out of the blue”.
   Mack inledde sin bana som tekniker 1975 på ELO-skivan ”Face the music”. Fortsatte sedan på skivor med Giorgio och Donna Summer innan han 1981 debuterade som producent på en skiva med Billy Squier. Sedan blev han anlitad producent åt både Sparks, Meatloaf, Black Sabbath och på Moroder-soundtracket ”Metropolis”.
   Jeff Lynne hade däremot skrivit låtarna till skivan i schweiziska Bassins på bara tre och en halv vecka. På inspelningarna använde han sig av många avancerade instrument, exempelvis Gibson EDS 1275, Ovation 1615/4, Wurlitzer E.P. 200, och under avdelningen ”Special effects” återfinns än mer udda mackapärer som Eventide harmonizer, Shaffer Vega diversity systems och Musictronics octave divider.
   När skivan släpptes var jag grymt imponerad av ”Out of the blue” eller som jag skrev i Nerikes Allehanda 15 november 1977:

”Rockgenerations egen lilla farkost har åter tagit mark. ELO är nu en världsgrupp kända i alla led och folkgrupper. Blev det genom förra årets ”A new world record”. En sjudundrande succé som nu alltså ska följas upp.
   ’Out of the blue’ skiljer sig inte nämnvärt från föregångaren. Skönt, säger de flesta. Jasså, säger någon. ELO strövar hela tiden på egen mark och egna områden. Jeff Lynne skriver låtar som ingen annan. ELO framför dem som inga andra. Det räcker.
   Skivorna är omåttligt överarrangerade och genomtänkta. Det fina är dock att arrangemangen aldrig tar udden av de instinkter Lynne haft vid låtskrivandet. Körer, ekon och bakgrunder faller in på de rätta ställena och snarare profilerar än döljer och slätar ut.
   Trots fullkomliga stråkarrangemang utför ELO musik som fungerar på rockmusikens villkor. Aggressiviteten och rockkänslan finns tack och lov bevarad.
   Jeff Lynne är en kompositör av den gamla stammen. Låtarna är inte upphängda på några få ackord. Det är istället lättfångade refränger som omger de täta och kompakta verserna. Paralleller med Beatles är på sin plats. Som de möjligen hade låtit idag.
   ”Out of the blue” är som väntat sprängfylld med fina låtar. Avslutningen på tredjesidans regniga svit ”Concerto for a rainy day”, en finurligt upplagd kärlekshistoria, heter ”Mr blue sky” och är favoriten just nu. Men det är många om budet. Så se upp, i morgon kan det vara en annan melodi.
   ELO, evigt lysande orkestern, har alltså gjort det igen. Men det är inte på något sätt överraskande.”
   Det tog nästan två år för Lynne och ELO att följa upp ”Out of the blue” men de kunde aldrig upprepa succén därefter med något starkt album eller bra låtar som ”Turn to stone”, ”Mr blue sky” eller ”Sweet talkin’ woman”.

/ Håkan

"Cohen - The Scandinavian report"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/10 2009.

Diverse artister
Cohen - The Scandinavian report
(Columbia/Sony)

Leonard Cohen har verkligen varit på tapeten på sistone. Både på skivor och i nyheterna där han både har fyllt 75 år och kollapsat på scen. Här kommer en svensk hyllning under ledning av gitarristen och producenten Lars Halapi och en brokig samling svenska och norska artister.
   Jag både älskar och hatar sådana här hyllningar. Helheten blir i nio fall av tio ohjälpligt ojämn då blandningen av artister ofta är spektakulärt bred, förmodligen av kommersiella skäl, och tolkningarna pendlar tveklöst mellan himmel och helvete. Men kanske mest upprörande är versionerna som varken lägger till eller drar ifrån jämfört med originalen.
   Därför koncentrerar jag mig på de lysande stunderna. Moto Boy överraskar stort i den icke sönderspelade ”If it be your will”, Sara Isaksson sjunger sedvanligt suveränt i ”Hey that’s no way to say goodbye”, Mikael Wiehe har hittat hem i den politiskt starka ”USA är redo för demokrati” och den norska duon Vidar & Peter är anspråkslöst lysande i ”In my secret life”.

/ Håkan

Covers: Magnus Uggla

MAGNUS UGGLA: Allting som ni gör kan jag göra bättre (CBS, 1987)

Helt i Magnus Ugglas taktik är det en kaxig och provocerande titel på hans skiva med enbart andra artisters låtar. Dessutom har han huvudsakligen haft svenska progglåtar i skottlinjen som han sedan både musikaliskt och arrangemangsmässigt gjort om till sina egna. Det är väl inget som helst fel att sätta sin egen prägel på coverlåtar. Det är väl istället en väldigt viktig egenskap att kunna ge det lånade materialet en egen profil. Men när Uggla ”tolkar” materialet så gör han det så envist personligt att det samtidigt blir så monotont och allsångsmässigt att låtarna här kan passera som konventionella Uggla-original.
   Uggla hade tidigare använt samma recept på en ep med gamla schlagers men nu blev det genast känsligare när han tog Mikael Wiehes, Björn Afzelius och Ulf Dagebys texter i sin mun. Eller som när han i Wiehe-låten ”Vem kan man lita på” skrev om en textrad, utan upphovsmannens tillstånd, och där riktade in sig på kollegan Afzelius: ”och Björn Afzelius har flytt till Italien med miljonerna”.
   Det blev naturligtvis stora protester från Wiehe och stor uppståndelse i pressen, och det är nästan så att jag tror det var med beräkning som Uggla satte igång den här turbulensen för att i vanlig ordning skapa uppmärksamhet kring sin nya skiva. Protesterna gjorde att Uggla fick ta tillbaka den nedlåtande textraden, dra tillbaka förstaupplagan av skivan (som jag faktiskt äger på vinyl) och ge ut en ny skiva med den Wiehes ursprungliga text.
   Men musikaliskt var det inte så mycket att uppmärksamma egentligen. De övervägande programmerade arrangemangen (”All programmering gjord med Atari”, som det stod på omslaget) var alla stöpta i samma mall. Sedan kan man alltid diskutera om det var parodi eller skämt som Uggla levererade. Själv var jag vid den här tiden tämligen missnöjd med skivan och skrev bland annat så här i Nerikes Allehanda. I en recension med rubriken ”Ska man skratta eller gråta åt Magnus Uggla?”:
   Ingen kan med gott samvete påstå att Uggla på en enda punkt överträffar eller ens snuddar vid originalens styrka. Skivan siktar in sig på Ugglas yngre publik som fram till nu är helt obekant med materialet.
   Han vänder således ryggen till sina äldre fans kring 30 och retar säkert upp åtskilliga upphovsmän. Möjligen med undantag för Tomas Ledin, som producerat skivan, och Peps Persson, som sjunger på en av skivans roligare låtar, ”Hög standard”.
   Parodi eller allvar? Visst kan man ta ”In kommer Gösta”, progghit från 1972, med ett stort leende men i övrigt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt Ugglas härjningar.
   Skivan innehåller också mycket ironi, det är jag idag mycket övertygad om. Versionen av ”Livet är en fest” är givetvis en stor hit i Uggla-land lika tydlig som ”Jag mår illa”. Redan på andra låten, ”Påtalåten”, är konceptet uttjatat. Syntar och ekotrummor i en olyssningsbar mix. Fast Uggla är en mästare på att frasera är det svårt att höra texten och det andfådda oooh-andet i refrängerna känns verkligen malplacerat.
   Jag misstänker att musiker som Per Lindvall, Peter Ljung, Henrik Jansson och en felstavad Jonas Isacsson förekommer begränsat ty de maskinella arrangemangen dominerar och ”Vem kan man lita på” är inget undantag. Men jag hör ännu en hit.
   ”Hög standard” är en mix av schlager och technoreggae men Peps bidrag på sång höjer intresset något. Uggla skapar ett löjets skimmer över de feministiska textradern i medleylåten ”Tjejer” med sin operettliknande sångstil.
   Den minimalistiska raplåten ”In kommer Gösta” är så gott som olyssningsbar, ”Speedy Gonzales” och ”Hog farm” är ytterligare två tydliga hitlåtar innan ”Ska vi gå hem till dig” står för den obligatoriska balladen på Ugglas skivor. Med himmelska köret och programmerade syntar och allt låter så förtvivlat konstruerat och inget jag vill höra igen på mycket länge.

   1. "Livet är en fest" (Nationalteatern)
   1974. Titellåt på Nationalteaterns klassiska album. Då krediterad ”Nationalteatern”. Numera, på exempelvis samlingsskivor, är det Ulf Dageby som står som låtskrivare.
   2. "Påtalåten" (Ola Magnell)
   1973. Singel (Telefunken U–5471)med Magnell. Året efter titellåt på Magnells debutalbum men då framfördes låten instrumentalt.
   3. "Vem kan man lita på?" (Mikael Wiehe)
   1972. Titellåt på Hoola Bandoola Bands klassiska album. Här finns en historia om Wiehes protest om Ugglas delvis nya text.
   4. "Häng med på party" (Uffe Neidemar)
   1971. Neidemars mest kända låt.
   5. "I natt är jag din" (Tomas Ledin)
   1977. Från albumet ”Tomas Ledin”.
   6. "Hög standard" (Peps Persson)
   1975. Titellåt på Peps Blodsbands klassiska album.
   7. "Tjejer (Potpurri)" "Vi måste höja våra röster"/"1000 systrar” (Gunnar Edander/Margareta Garpe/Suzanne Osten)
   1971/1975. ”Vi måste höja…” från albumet ”Sånger om kvinnor” (och pjäsen Tjejsnack) och ”1000…” från albumet ”Jösses Flickor Befrielsen Är Nära”.
   8. "In kommer Gösta" (Mats Larsson)
   1972. Från albumet ”Philemon Arthur and the Dung”.
   9. "Speedy Gonzales" (Anders Melander)
   1974. Från albumet ”Livet är en fest”.
   10. "Hog farm" (Pugh Rogefeldt)
   1974. Från Pugh Rogefeldt & Rainrocks album ”Bolla och rulla”.
   11. "Ska vi gå hem till dig" (Lasse Tennander)
   1974. Från albumet ”Lars Vegas”.

/ Håkan

Greg Ladanyi (1952-2009)

På 70-talet läste jag skivomslag väldigt noga, speciellt den finstilta texten. Då lärde jag mig namnen på inspelningstekniker och annat löst folk. Namnet Greg Ladanyi etsade sig fast tidigt i mitt medvetande. Mest tack vare hans jobb på strategiskt viktiga skivor. Han mastrade Jackson Brownes första tre skivor utan att få sitt namn på omslaget.
   Första gången jag på allvar mötte hans namn var nog på John David Southers ”Black rose” (1976) men sedan förekom han på ytterligare Jackson Browne-skivor, bland annat den prestigeladdade liveskivan ”Running on empty”, men också på favoritskivor med Karla Bonoff, Andrew Gold och Warren Zevon. Givetvis lärde jag mig under de här åren i slutet på 70-talet att stava till det annorlunda namnet Ladanyi.
   Först som tekniker och sedan som producent. ”Excitable boy” med Warren Zevon var nog hans första producentjobb och sedan fortsatte det med fler Zevon-skivor, ”Hold out” med Jackson Browne, Don Henleys solodebut ”I can’t stand still”, fler Henley-skivor, en Fleetwood Mac-skiva (”Behind the mask”, 1990) men också skivor med Clannad, Church och Cruzados.
   För mig var han ett mycket känt namn och det känns sorgligt att läsa om hans tragiska död. I tisdags, 29 september, dog han efter skadorna han hade fått efter ett fall från en konsertscen på Cypern.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.