Blogginlägg

“Man from another time”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 2009 i en förkortad version.

Seasick Steve
Man from another time
(Warner)

Du blir aldrig för gammal för att slå igenom. Nu vet ingen med säkerhet, inte ens Steve Wold själv (allt enligt myten), exakt hur gammal amerikanen Seasick Steve är men det talas om 60 nånting och han slog oväntat igenom för några år sedan i England och är stor i Norge också.
   En hip farbror eller musikaliskt geni? Varken eller men han har ett eget uttryck fast instrumenteringen är traditionell à la tidig akustisk blues med primitiva egentillverkade gitarrer i en analog inspelningsstudio. Det låter med andra ord som inget annat. Ändå drar jag röstmässiga paralleller med J J Cale, Dr John och Steve Earle. På gott och ont när det gäller originalitet. Men det är ingen tillfällighet att Spotify nämner Tony Joe White som liknande artist.
   Instrumenteringen är extremt sparsmakad. Alla olika gitarrer spelas av Steve själv och den enda musikern i övrigt, trummisen Dan Magnusson, är svensk.
   På pappret låter receptet torftigt, monotont och händelsefattigt men sound, låtar och sång är något helt annat. Bredden är sensationell. Fina avskalade och underbart framförda ballader avlöser de slidegitarrkryddade och tempoladdade primitiva utbrotten och aldrig någonsin blir det tråkigt eller förutsägbart som på en traditionell bluesskiva att lyssna på Seasick Steve.
   Det är nog rösten som gör mig mest imponerad och gör mig skeptisk till hans påstådda ålder. Kraftig och stark stämma som toppar de ibland lite väl begränsade musikaliska arrangemangen. Men ibland är det just det lågmälda och finstilta som gör att jag oavbrutet vill lyssna vidare. Och tålamodet ger mig till slut rätt.
   Den officiella skivan avslutas tämligen monotont med ”Seasick boogie” som följs av ett förvirrat inspelat telefonsamtal med trummisen som plötsligt övergår i en fantastiskt trollbindande duett, Hank Williams klassiska ”I’m so lonesome I could cry”, med Steve och den amerikanska sångerskan Amy LaVere. Vackrare och mer oöverträffat kan ingen skiva sluta.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.