Blogginlägg från september, 2009

Jag upptäckte ett korrekturfel i nya Beatles-boxen!

Postad: 2009-09-29 23:21
Kategori: Beatles


Idag gav jag mig själv en några dagar försenad födelsedagspresent: Den nyremastrade Beatles-boxen, stereoversionen. Jag vet att alla hängivna Beatles-fantaster enligt protokoll A helst ska inhandla monoboxen för där kan man upptäcka de unika variationerna i mixningen. Men jag ville ha en komplett box med samtliga Beatles-album, monoboxen utelämnar nämligen ”Abbey Road” och ”Let it be”.
   Det är inte första gången jag köper en komplett samling Beatles-album. Första gången det hände var hösten 1979. Givetvis ägde jag redan alla Beatles-skivor, från ”Sgt Pepper”, ”White album”, ”Abbey Road” och sedan de äldre skivorna en efter en. Men när den blå samlingsboxen, ”The Beatles Collection” med Beatles-medlemmarnas tryckta autografer i guldtryck på utsidan, släpptes handlade jag allt igen.
   Nästa gång jag köpte Beatles-skivor en masse var i slutet på 80-talet, förmodligen 1989, när de omskrivna 1987-remastrade cd-skivorna fanns till försäljning i en luxuös svart trälåda med jalusilock.
   Nu var det på tiden att de gamla Beatles-inspelningarna skulle uppdateras på cd och genomgå en seriös restaurering med hjälp av dagens teknik och det skulle naturligtvis bli spännande att få höra skillnaden. Efter att ha ägnat kvällen åt recensionsskrivande samtidigt som Arsenal Champions League-spelade på tv:n fick jag till slut tid att spräcka den plastförpackade Beatles-lådan och börja bläddra bland de läckra digipack-skivorna, som även de var plastförpackade.
   Jag tog av plasten på det allra första Beatles-albumet, mest av nyfikenhet för att se hur förpackningen och dess innehåll fungerade, innan jag ytligt bläddrade mig igenom alla de officiella albumen inklusive det i efterhand konstruerade ”Magical Mystery Tour”-albumet, dubbel-skivan ”Past masters” med de udda spåren och dvd:n med alla minidokumentärer samlade på samma skiva.
   Innan jag till slut bestämde mig för att provlyssna och rent spontant fastnade för ”Revolver” och låten ”I’m only sleeping”, John Lennons underbara låt. Bläddrade förstrött i cd-häftet med nya fotografier, historiska noteringar och information om själva inspelningen. När jag till min förvåning upptäcker ett stavfel på en av bildtexterna. På en bild där de fyra Beatles-medlemmarna sitter på en parkbänk vid Chiswick House, London, 20 maj 1966. Märklig miss på ett till synes in i minsta detalj genomarbetat projekt.
   Hur ”I’m only sleeping” lät? Jovisst, föredömligt. Utan att vara någon gränslös revolution. Baklängesgitarren och basbreaket var verkligen framträdande men i övrigt är väl mina trötta öron av ständigt Beatles-lyssnande genom åren inte tillräckligt vassa för att registrera varje ton, varje utmejslad detalj och varje remastrad uppfräschning.

/ Håkan

#65/70: "Alive on arrival"

Postad: 2009-09-28 08:00
Kategori: 70-talets bästa

STEVE FORBERT: Alive on arrival (Nemperor, 1978)

Amerikanen Steve Forbert har alltid funnits med, tycks det som, men när jag analyserar mitt musikaliskt upplevda liv så finns det saker jag nu kan erkänna. Jag hade inte full koll på Forberts artistkarriär från dag 1, det hade jag inte. Därför missade jag den här 70-talspärlan när den kom ut hösten 1978 och den var väl musikaliskt och soundmässigt tämligen lågprofilerad när den släpptes. Det är ju till stor del en gatutrubadur som skivdebuterar men han gör det med stil och med stor personlighet.
   När vi ändå är inne på bekännelser så var det först året därpå jag drogs till namnet Steve Forbert och hans andra album, ”Jackrabbit Slim”. Och lockbetet var bonus-7”-singeln som bifogades albumet. Men den skivan har vi all anledning att återkomma till…
   Det var alltså först efter Forberts andra skiva som jag letade mig tillbaka till debuten och fick alla de härliga sångerna och några av klassikerna till livs. Bara skivomslaget är så där enkelt genuint. Med en stor fyrfärgsbild på Forbert, redan här är likheten med en ung Göran Stangertz slående, på framsidan med artistnamn och albumtitel slarvigt nedklottrat i vitt. Och på omslagets baksida står Forbert i klassisk pose med akustisk gitarr, munspelsställ och känslofullt ansiktsuttryck.
   Forbert föddes 1954 i Meridian, Mississippi, och delar därmed födelseort med legenden Jimmie Rodgers, den sjungande joddlaren. I mitten på 70-talet kom Forbert till New York och började spela, först på gatorna och sedan på de mindre klubbarna. Erfarenheterna då kom att ligga till grund för Forberts första egna sånger. ”Grand Central Station, March 18, 1977”, en av de bästa låtarna på debutalbumet, skildrar uppenbart upplevda ögonblicksbilder. Med en text som än i dag sitter etsad i min ryggrad och andas mycket New York:
   Grand Central Station
   Wheels and it deals
   The crowds rush and scramble
   Round past the newsstands
   And out across the floors

   And I did some singing
   And I played guitar
   Down near a doorway
   Howling out words
   And banging out chords

   Well, think what you will
   Laugh if you like
   It don't make no difference to me
   I'll open my case
   And I might catch a coin
   But all ears may listen for free


I ”Tonight I feel so far away from home”, låten därpå, är det en liten man i en stor, stor hård stad som berättar:
   Standin' on the corner, waiting for the snow,
   wishin' I's a little warmer, wond'rin' where to go...
   I saw a man break down today,
   break down into tears,
   tonight I feel so far away from home.

   Who can I confide in? Who can really hear?
   Who can keep my secrets? Who can see me clear?
   I saw a man break down today,
   break down into tears,
   tonight I feel so far away from home.


“Alive on arrival” innehåller kanske mest vemodiga trubadurinriktade sånger, som ovannämnda, men också både gladare och rockigare låtar. ”Goin’ down to Laurel” har en lätt countrytouch tack vare steelgitarristen men tämligen okände Harvey Shapiro och rockiga ”What kinda guy?” är en låt som Rockpile kunde ha haft på sin repertoar. Nu blev det nästan så för Rosanne Cash spelade in låten 1981 men döpte om den till ”What kinda guy?”.
   ”Big city cat” andas lite opersonlig storstadspuls med soul, regnvåta gator, rytmer och wahwah-gitarr. Och ett malplacerat saxofonsolo av jazzgiganten David Sanborn. Och avslutningslåten ”You cannot win if you do not play”, även den gjorde en tjej (Carolyne Mas) en cover på.
   Men i övrigt är ”Alive on arrival” en typisk debutplatta i den lågmälda stilen där låtar som ”Steve Forberts midsummer night’s toast”, ”Thinkin’” och ”Settle down” också tillhör topparna tillsammans med de två först nämnda låtarna.
   ”Alive on arrival” producerades av Steve Burgh som 1978 var rätt färsk som producent, Steve Goodman och David Bromberg, men hade spelat gitarr med artister som John Prine, Phoebe Snow, Willie Nelson och Judy Collins. Burgh, som för övrigt dog i februari i år, fortsatte till och från att arbeta med Steve Forbert under många år.
   Min vän Jan-Ola har berättat att Forbert vid sitt senaste Sverigebesök på konserten i Uppsala spelade sex, kanske sju, låtar från sin debutplatta. Tyder på att många av låtarna har en klassisk prägel.

/ Håkan

Spontana Clash-låtar i lördagsrusningen

Postad: 2009-09-27 13:36
Kategori: Konserter


                                                                                       Foto: Emily Österling
På en soffa på Köpmangatan framfördes sex Clash-låtar vid lunchtid på lördagen.

KONSERT
Hasan & Joakim
Köpmangatan, Örebro 26 september 2009
Konsertlängd: ca 13.20-13.40 (ca 20 minuter)
Min plats: ca 4 meter framför ”scenen”


En minst sagt spontant arrangerad ”konsert” mitt i lördagsrusningen och mitt på gågatan i centrala Örebro. Den så kallade konserten var resultatet av ett vad som gällde antal kommentarer i Hasan Ramics blogg på Nerikes Allehanda. Över 50 och Hasan lovade ett uppträdande i centrala Örebro tillsammans med Meny-redaktören Joakim Johansson.
   Ursprunglig plats var Stortorget men evenemanget flyttades till gågatan Köpmangatan där det var mer folk och ett tajtare sound.
   Temat för konserten var Clash-låtar. Hasan sjöng och Joakim spelade på lånad akustisk gitarr och det lät förvånansvärt bra trots lite problem med ”I fought the law”. Men så är ju den låten ingen Clash-låt i original…
   I övrigt var det både en mycket fin ”Death or glory” och en omarrangerad ”Spanish bombs” som förgyllde lördagseftermiddagen mitt bland shoppande och förvånade örebroare.
   Här kan ni se ett 1:39 långt webb-tv-inslag från uppträdandet. Det var för övrigt webb-tv-filmaren Gabriel Rådströms gitarr som Joakim hade lånat.

Låtarna:
“London's burning”
“Clash city rockers”
“English civil war”
“Death of glory”
“I fought the law”

Extralåt:
“Spanish bombs”

/ Håkan

"The beat goes on"

Postad: 2009-09-27 09:03
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/9 2009.

Eva Eastwood
The beat goes on
(Darrow/Bonnier Amigo)


Åsbro-tjejen Eva Eastwood har under senare år övergivit sin hemvävda rockabillyrock och koncentrerat sig nu på mer kommersiell, men också konventionell, rock. Efter tio år som skivartist gör hon ännu en skamlöst hitinriktad men också väldigt omväxlande skiva.
Fokus på de 14 låtarna har varit att bjuda på så mycket som möjligt. Imponerande bredd men samtidigt har skivan ingen helhet när det soundmässigt spretar åt så många håll på samma gång. Men jakten på en genuin hitlåt kan ändå sluta positivt.
   ”The beat goes on” bygger vidare på förra skivans kommersiella sound. Ofta så strömlinjeformat att det till viss mån stör ljudbilden av en personlig sångerska. Däremot finns det många exempel på vilken utsökt låtskrivare Eva är. Bland ZZ Top-tunga gitarriff och Mark Knopfler-snirkliga mjuka harmonier är det ändå de genuint välskrivna låtarna som gör skivan så innehållsmässigt rik.
   Ofrånkomligt ekar det stundtals också Shania Twain och liknande oopersonlig listmusik. Sugande swamprock, countryinfluerade ballader (”Codeine” är så så fin, så fin) och den tungvrickande refrängen i ”Boom boom” kompenserar dock stort. Men allra bäst är den fina ”Once again”, en poppärla à la Nick Lowe i sin glans dagar. Då är jag lokalpatriotiskt både stolt och nöjd att ha en sådan fantastisk låtskrivare av rang inom räckhåll.

/ Håkan

Namnet Ritz väcker minnen från förr

Postad: 2009-09-26 09:04
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/9 2009.

Nyheten om att Ritz Nightclub öppnar i Örebro drar igång nostalgiska funderingar kring namnet Ritz. Namnet har ju onekligen anor. Långt utanför Örebros stadsgräns dessutom. Mest känt som hotell i några av Europas största städer men på 80-talet var det ett uppskattat rockställe på söder i Stockholm också. Men det var innan Ritz på Stortorget slog upp portarna och efter några år blev något av Örebros mest levande rockscen.
   Under främst Benke Wahlstedts ledning utvecklades den forna salladsrestaurangen på kvällarna till en intim rockklubb. Långtifrån perfekt utformat. Långsmal lokal, scenen var minimal, taket lågt och grannarna klagade. Med andra ord hade lokalen helt enkelt de allra bästa förutsättningar att skapa den genuina rockkänslan med hjälp av konserter, happenings udda artister och en intresserad publik.
   Men det var som vanligt, när det gäller ett levande utbud av rockkonserter i den här staden, en allt annat än trogen konsertpublik som kom på evenemangen.
   Det jag i konserthänseende minns allra tydligast och var det historiskt viktigaste på Ritz var nog Magnus Lindbergs stora comeback 1989. Så här i efterhand kan vi betrakta det som en i raden av många comebacker från den svenske rockaren. Men 1989 hade Magnus inte gjort en skiva på sex år och hade varit så gott som osynlig på rockscenen när han våren 1989 dök upp i Örebro och Ritz och kompades då av ett tillfälligt band, Fabulous Barfly, som leddes av Staffan Ernestam.
   Den där speciella skärtorsdagen lät det som en härlig men ingen sensationell comeback men det skulle bli en fortsättning på hösten samma år. När Magnus skulle släppa sitt nya album, ”Det kommer en vind”, med releasefest just på Ritz. Två konserter på två kvällar som jag aldrig glömmer. Magnus var i en härlig form, bandet var på tårna, ljudet var underbart fint och de nya låtarna var flera klasser bättre live än på skiva.
   Lolita Pops sista professionella konserter genomfördes också på Ritz i början på 90-talet. Om inte nostalgin i mig protesterar alltför högljutt vill jag nog påstå att det var ett band på absolut topp som avslutade sin karriär just där och då. Speciellt den där regniga söndagen 1 juli 1990 när gruppen, mitt i repetitionerna för nya skivan ”Blumenkraft” och utanför alla turnéengagemang, ställde sig på Ritz scen och var så spontant härliga och bjöd på flera fantastiska smakprov från nya skivan. Den oerhört suggestivt stegrande ”Precious you”, med sångerskan Karin Wistrand i absolut toppform, var ett ögonblick i livet som sitter fastetsat i minnet. Och på Ritz var det trångt, trivsamt, svettigt och fullsatt.
   Det var inte alltid fullpackat på Ritz ska det i ärlighetens namn tilläggas. Ovan nämnda Karin Wistrand fick erfara det när hon 1993 hade inlett sin solokarriär men bara ett år efter Lolita Pop hade publiken uppenbart glömt bort henne. Men sådant drabbade också Kajsa Grytt, Beagle och Totta Näslund på Ritz.
   Däremot var det härlig stämning och bildligt högt i tak (fast Ritz var känt för sitt låga tak…) när Traste Lindéns Kvintett gjorde en av sina tidigaste spelningar. Helt akustiskt, Traste sjöng i sin berömda lur och Per Persson spelade punkbas. Den lördagskvällen togs det historiska steg i Örebros levande rockhistoria. Tro mig, jag var där. Det var någon typ av jubileum på Ritz och just den kvällen hade ägarna förbjudit mig att ta med anteckningsblocket. Men jag minns att jag hamnade vid samma bord som Persson och kunde helt inofficiellt diskutera Perssons Packs helt nya aktuella debutalbum, Familjärt och trevligt som det ofta var på just Ritz.
   En annan viktig förklaring till Ritz fina rykte som uppskattad krog med musikalisk inriktning var den residenta discjockeyn som formade den musikaliska profilen på kvällar när det inte var konsert eller före och efter själva uppträdandet. Där hade Göran Bonnevier en viktig roll. Ritz hade inget dansgolv men ur högtalarna strömmade både dansmusik, Motownlåtar, gammal soul, traditionell rock och lite disco. Då krävdes ingen dans för att folk skulle träffas och ha trevligt. Det var vad jag kan minnas helt nytt för Örebro.

/ Håkan

Soundtracks: "Alamo bay"

Postad: 2009-09-25 07:56
Kategori: Soundtracks

RY COODER: Music from the motion picture "Alamo Bay" (Slash, 1985)
Den amerikanske gitarrlegenden Ry Cooder ligger bakom en lång rad soundtracks. Många är riktigt kända, ”The long riders”, ”Crossroads”, ”Streets of fire” och ”Paris, Texas” som kanske är hans allra mest berömda filmmusik. Cooders soundstracks har många gånger varit klassisk filmmusik, med mycket bakgrundsmusik måhända personligt skrivet och utfört.   
   Men ibland, som i fallet med ”Alamo bay”, är det fler konventionella låtar, en intressant låtlista med många spännande gästartister som David Lindley och fiolspelaren David Mansfield.
   Den Louis Malle-regisserade filmen, med Ed Harris och Amy Madigan i de ledande rollerna, var utsökt när jag såg den men som vanligt har jag inga starka minnen från filmen. Men då kan jag ta fram filmskivan och i alla fall njuta av musiken.
   Amy Madigan sjunger också på skivan i en duett med John Hiatt och där når väl skivan sin höjdpunkt. ”Too close”, skriven av Cooder och den nyligen avlidne Jim Dickinson som också spelar piano, är en smäktande men också stark countryballad. Madigans förhållandevis mörka röst står i fin kontrast med Hiatts höga känsliga stämma.
   I övrigt är det väl en rätt väntad mix av typisk Cooder-gitarr, ofta akustisk slide, vackra instrumentala ballader som exempelvis ledmotivet, någon mexikanskt inspirerad kärlekslåt (”Sailfish evening”) och den fina spanskklingande ”Quatro vicios” där Los Lobos-medlemmarna David Hidalgo och Cesar Rosas gästsjunger vackert på det spanska modersmålet medan Cooder, exklusivt, har tagit på sig dragspelet.
   Här finns också två tämligen traditionella rocklåtar. På ”Gooks on Main Street”, även den skriven tillsammans med Dickinson, sjunger Cooder överraskande med skrovlig röst medan kören bakom spontanskriker och jag är övertygad om att det återfinns tjejer i kören fast de inte får credit på omslaget.
   Även ”The Last stand (Alamo Bay)” är hänsynslöst rockig. Sjungs av skådespelaren/punkrocksångaren Lee Ving, som också har varit med och skrivit låten, med kraftfull röst och han blåser dessutom energiskt i munspelet. Ren bluesrock. På 70-talet tillhörde Ving den amerikanska västkustpunken när han var sångare och gitarrist i gruppen Fear.

Skivans innehåll:
Theme From Alamo Bay
Cooks On Main Street
Too Close
Klan Meeting
Sailfish Evening
The Last Stand (Alamo Bay)
Quatro Vicios
Search & Destroy
Glory

/ Håkan

Covers: Rod Stewart

Postad: 2009-09-23 07:55
Kategori: Cover-skivor

ROD STEWART: When we were the new boys (Warner Bros, 1998)

Rod Stewart var 53 år när han gjorde den här skivan - men han trodde nog att han var 23. När han har letat material till skivan har han huvudsakligen siktat in sig på nyare band och unga artister. Inget fel i det. Men när han skriver, tillsammans med klaviaturkillen och medproducenten Kevin Savigar, en låt med samma titel som hela skivan och sedan sjunger om gamla tider så hade väl jag väntat mig något åt Faces-hållet. Men det här är slimmat, elegant och snyggt arrangerat. Må vara med en lätt charmig skotsk klang men det doftar mer kostym än jeans om den här skivan.
   Jämförelserna med ”Every picture tells a story”, som görs i omslagstexten, är ju direkt löjliga. Den här skivan är tillverkad i sju olika studior, Ollywood, Royaltone, Oceanway, le Mobile, Beverly Park, Satinwood Studios och Record One, i USA med amerikanska studioproffs som John Shanks, Michael Landau, Jeff ”Skunk” Baxter och Paulinho Da Costa och inte i England med jordnära engelsmän.
   Några låtar närmar sig dock det personliga: Rods hyllning till den just avlidne kollegan från Ronnie Lane, med Lanes gamla Faces-klassiker ”Oh la la”, med Corrs i kompet men folkmusiken kulturkrockar här med de feta gitarrerna. Men Mike Scotts naket återhållsamma låt ”What do you want me to do?” påminner lite om ”Every picture…” och texten kunde ha varit skriven av Rod själv. ”I've been a fool and I've been a clown…”.
   Det är naturligtvis glädjande att Rod hittat låtar på rätt plats, Nick Lowe, Graham Parker, Ron Sexsmith och Mike Scott är ju läckra namn i sammanhanget, men det är nästan aldrig så att hans tolkningar tar låtarna högre eller längre bort än originalen.
   ”Cigarettes and alcohol” har blivit hårdrock med syntkaskader till blås, ”Hotel chambermaid” och ”Weak” sjunger han helt utan själ och ”Rocks” är bara tung och hård rock med omotiverat blås och utnyttjar inte alls förutsättningarna att bli en Faces-liknande rockstänkare. Som var tanken när Primal Scream en gång skrev och gav ut låten.
   Det var Elvis Costello som föreslog skivans två ballader och just där kommer Rod undan med hedern i behåll. ”Secret heart” har en läcker akustisk slide och ”Shelly my love” (Felstavat! ”Shelley my love” ska det vara) är ju en typisk Rod-ballad.

   1. “Cigarettes & Alcohol” (Noel Gallagher)
   1994. Oasis-singel och från albumet ”Definitely maybe” (Creation).
   2. “Ooh La La” (Ron Wood, Ronnie Lane)
   1973. Titellåt på Faces klassiska album (Warner Bros).
   3. “Rocks” (Bobby Gillespie, Andrew Innes, Robert Young)
   1994. Från Primal Screams album ”Give Out But Don't Give Up” (Creation).
   4. “Superstar” (Joseph McAlinden)
   1998. Från skotska bandet Superstars album ”Palm tree” (Deconstruction).
   5. “Secret Heart” (Ron Sexsmith)
   1995. Från albumet ”Ron Sexsmith” (Interscope).
   6. “Hotel Chambermaid” (Graham Parker)
   1976. Från Graham Parkers album ”Heat treatment” (Vertigo).
   7. “Shelly My Love” (Nick Lowe)
   1994. Från albumet ”The impossible bird” (Demon). Felstavad här! ”Shelley my love” ska det vara.
   8. “When We Were the New Boys” (Rod Stewart, Kevin Savigar)
   1998. Originallåt.
   9. “Weak” (Martin Kent, Robbie France, Richard Lewis)
   1995. Från Skunk Anansies album ” Paranoid and Sunburnt” (One Little Indian). Skriven av gruppmedlemmarna.
   10. “What Do You Want Me to Do?” (Mike Scott)
   1995. Från Mike Scotts album ”Bring 'em All In” (Chrysalis).

/ Håkan

#66/70: "For your pleasure"

Postad: 2009-09-21 08:00
Kategori: 70-talets bästa

ROXY MUSIC: For your pleasure (Island, 1973)

Det står redan klart att den här subjektiva topplistan, som alltså räknar ner (från 70 till 1) mina 70-talsfavoriter bland skivorna, inte har några som helst musikaliska gränser. På bara några skivor har det redan pendlat mellan engelsk popreggae, amerikansk rock, kvinnlig singer-songwriter-pop och country. The Police, John Hiatt, Carole King och Emmylou Harris. Och nu ett stort steg in i den delen av äventyrlig pop och spektakulär rock där målade ansikten och spännande modern musik möter rock’n’roll-rötter. Musik som vi 1973 aldrig tidigare hade hört maken till.
   Välkomna till Roxy Music, en av 70-talets mest trendriktiga och musikaliskt bästa band.
   När den här skivan släpptes, i mars 1973, var jag välinformerad om sångaren Bryan Ferry och Roxy Music fast jag inte ägde en enda skiva. ”For your pleasure” var gruppens andra album, genom en kompis hade jag hört deras revolutionerande debutskiva från året innan och den var länge en av våra största favoriter bland nya namn.
   Roxy Music kom som en främmande fågel och bokstavligen satte färg på den engelska rock som då dominerades av proggrock, hårdrock och lättsam pop. Sminkad glamrock höll också på att bli populärt och Roxy Music gjorde entré som en kvalitativ och kreativ mix av allting. De målade musiken och arrangemangen med nya kulörer och var ändå hitinriktade.
   Till saken hör att vid tiden för sina två första album släppte gruppen också singlar, ”Virginia Plain” och ”Pyjamarama”, som inte fanns med på albumen.
   Experimentellt skulle man musikaliskt kunna kalla Roxy Musics sound och med Eno fortfarande kvar i bandet, han lämnade Roxy Music direkt när den här skivan släpptes, fanns det många detaljer av okända och dittills tidigare ohörda klanger. Det gick på 70-talet fortfarande att uppfinna ny musik. Något jag saknar idag och förutsättningarna har naturligtvis eliminerats med åren.
   Även visuellt var Eno en clown (se nedan), han står till vänster på fotot som pryder skivomslagets insida) och diskussionerna var långa om han verkligen var en musiker eller elektronisk trollkarl. På skivan står det att han spelar ”synthesizer and tapes” och det uppges på sina håll att det är en VCS3-synthesizer han har i sina händer. Men när det sedan handlade om keyboards, piano och mellotron på inspelningarna var det Bryan Ferry som spelade.

”For your pleasure” är än idag en upptäcktsfärd i musik, ljud, poesi och attityd. Kanske inte den helgjutna och helt igenom homogena musikaliska mästerverket men en klassiker är det. Och inledningen på en karriär som skulle växa och producera ytterligare tre fantastiska 70-talsskivor, ”Stranded”, ”Country life” och ”Siren”, på bara några år.
   Roxy Music vägrade ännu en gång släppa en singel från sitt album men sin vana trogen hade ”For your pleasure” en öppningslåt av ren och skär singeldignitet, ”Do the strand”. Vilken idiotsäker inledning i högt tempo på ett spännande album.
   De personliga balladerna var ju också ett av bandets succéområden. ”Beauty queen” är en sugande suggestiv Bryan Ferry-soft skapelse. Som hämtad från hans soloskivor, en karriär som faktiskt skulle inledas redan på hösten 1973 med coverskivan ”These foolish things”. ”Grey lagoons” är en storslagen ballad som via ett munspelssolo nästan förvandlas till blues på slutet.
   Även ”Strictly confidential” var en dramatisk ballad där Ferry sjunger i falsett. Med elpiano i kompet andas arrangemanget mycket musical.
   ”Editions of you” är nästa låt med ren singelstyrka. Klassisk rock’n’roll och framtidens musik på samma gång.
   Roxy Music kunde även ”konsten” att dra ut på låtarna, låta de pratiga och progginfluerade sekvenserna bli hur långa som helst. ”In every dream home a heartache” (som påminner om Lou Reed), över nio minuter långa ”The bogus man” (med sina långa instrumentala partier) testar lyssnarens tålamod och på den nästan sju minuter långa titellåten möts engelsk pop, poesi och piano och det slutar ännu en gång i musikalisk musicalmiljö.
   Efter ”For your pleasure” gick Brian Eno vidare. Gjorde en spännande solokarriär och blev snart en av rockvärldens mest framgångsrikaste skivproducenter på skivor med bland annat U2 och Coldplay.
   Roxy Music ägde första delen av 70-talet och Bryan Ferry startade parallellt en framgångsrik solokarriär som växte ordentligt när bandet tog en paus under några år efter 1975.


/ Håkan

”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”

Postad: 2009-09-20 08:51
Kategori: Skiv-recensioner

Från och med nu kommer jag att på den här sidan även publicera mina konventionella längre skivrecensioner, de jag regelbundet skriver och har skrivit åt Nerikes Allehanda. Jag har uppdaterat och lagt in recensioner av Lars Winnerbäck-skivor flera år tillbaka, här finns både 1997, 2003 och 2007 representerat, men arkivet är än så länge långtifrån heltäckande. Se under kategorin ”Skiv-recensioner” eller använd sökfunktionen i rutan till höger.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/9 2009.

LARS WINNERBÄCK
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
(Sonet/Universal)


Titeln på Lars Winnerbäcks skiva, en av de mest navelskådande skapelser som svensk pophistoria har upplevt, ska ge en bild av osäkerhet, oro och motsatsen till målmedvetenhet. För att därmed understryka den mediala profilen av Winnerbäck som en orolig konstnärssjäl i en nervig kropp.
   Men jag tror, och är ganska säker på det, att han har haft en spikrak övertygelse hur hans karriär ska fortsätta i och med den här skivan. Det räcker att läsa platserna på höstens långa turné, i stora sporthallar, jättelika arenor och ishallar, för att förstå att Winnerbäcks pop numera stavas arenarock.
   Ola Gustafsson, gitarristen som nu också agerar producent tillsammans med Winnerbäck, fläskar på som aldrig förr. Jag har tidigare uppskattat honom som de små detaljernas mästare, bilden när hans extremt tatuerade armar smekte en banjo eller en mandolin medan det lät gudomligt vackert sitter etsad i minnet, men nu är det elgitarrer i många lager med en elektriskt muskulös volym som följd.
   Inget fel med en rockplatta, Winnerbäck spelar ”lite, lite nylongitarr” står det i cd-häftet, men med volym, starka ljud och vilda riff kommer opersonligheten tveklöst krypande. När skivan dessutom inledningsvis ekar väldigt mycket Kent, texten till ”Järnvägsspår” illustreras i cd-häftet av ett ödsligt naturfotografi som hämtat från en Kent-video, och när nästa låt har en viss likhet med Ulf Lundell 1985 har den här skivan problem att sätta originella avtryck efter sig.
   Nu är ju Winnerbäck ändå Winnerbäck och inte Jocke Berg, som mystiskt nog figurerar i den halvlånga tacklistan, så visst ekar det också bekant till och från på skivan. Återanvända typiska Winnerbäck-fraser, klanger från förr och en sångteknik vi känner igen på många låtar.
   Skivan är ännu en gång inspelad på Irland, ungefär mittemellan Dublin och Galway, men resultatet är långtifrån lika charmigt och folkrockigt som vid förra försöket fast bandet är så gott som identiskt med ”Daugava”-manskapet med fioler och en gästande cellist som marginellt spetsar de annars övervägande hårda arrangemangen.
   Men det är inte de sistnämnda instrumenten som dominerar ljudbilden. Det är Gustafssons, Winnerbäcks och Johan Perssons elgitarrer, Anders Hernestams tunga trummor och de otäckt kommersiella syntslingorna som rymt från någon avlägsen Melody Club- eller Sounds-produktion.
   Singeln ”Jag får liksom ingen ordning” är outhärdligt hitinriktad men i några av de lugnare låtarna blixtrar det till. Stråkar (med ”A day in the life”-influenser) och ett pressat piano gör ”Jag fattar alltihop” till en tung härlig poplåt. Och den magnifika slutlåten ”Berätta hur du gör” kommer med all säkerhet att bli den där perfekta finalen på den kommande turnékonserten.

/ Håkan

Slitna Rolling Stones bjöd på en enahanda show

Postad: 2009-09-18 07:54
Kategori: 70-talskonserter



”It’s the Rolling Stones European Tour” följde upp gruppens senaste album ”Goat’s head soup”. Ett stort gig där Billy Preston, som spelade keyboards med bandet, även agerade uppvärmare. I officiella turnésammandrag nämns både Nicky Hopkins och Bobby Keys som musiker men i Göteborg fanns de inte med. Prestons konserter spelades in under Stones-turnén och gavs ut 1974 som liveskivan "Live European tour".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1973.

THE ROLLING STONES
BILLY PRESTON & THE GOD SQUAD
Scandinavium, Göteborg 6 oktober 1973


Så var de då äntligen här – Rolling Stones. Det 10-åriga monstret från popens England. Efter veckor av spekulationer och förväntningar. Tidigare rapporter från turnén, speciellt England, talade om succé och att Stones nu definitivt bevisat att de är världens ledande popgrupp. – De är bättre än någonsin, en utmaning till mindre grupper som Alice Cooper och Who, utropade en engelsk tidning. Det var alltså med dessa förväntningar jag åkte till Scandinavium i Göteborg på lördagskvällen. Scandinavium är byggt för ishockey men passar alldeles förträffligt för grupper av Stones kaliber.
   Först ut på scenen denna afton var Billy Preston med sitt eget band God Squad. En till sin sättning mycket märklig grupp. Trummis var Manuel Kellough medan de andra tre killarna alla spelade olika sorters klaviaturinstrument. Det var förutom Billy, Kenny Lupper och Hubert Heard. Saknaden efter gitarr och bas besvärade dock inte gruppen det minsta. Billy hade med sin grupp arrangerat sitt material så in i detalj att gruppen stod pall för de krav man ställer på en ”vanlig” popgrupp.
   Billy Preston visade också att han verkligen har rytmen i blodet när han studsade runt på scenen.. Han fängslade publiken med hurtiga tillrop som ”Is everyone alright?” och ”Are you feeling good?”. Yeah, ropade publiken utan att egentligen veta vad de skrek åt.
    Hans kanske mest kända låt ”That’s the way God planned it” fanns förstås med i repertoaren och fick den-känner-vi-igen-applåd liksom den taktfasta Tio i Topp-signaturen ”Outta space” som ju Billy Preston har skrivit. Ett annat originellt infall från Billy var den bärbara orgeln som användes som en gitarr hängande över axlarna. En kul och fiffig nymodighet som också gällde showen i övrigt som behövde en viss visuell dragkraft för att inte helt försvinna bakom kvällens huvudattraktion.
   Billy Preston Band var uppvärmningsband till Rolling Stones men Billy var tillbaka på scen efter en kvarts paus när ljuset plötsligt slocknade och det ekade till högtalarna:
- Ladies and gentlemen – The Rolling Stones!
   I samma sekund förvandlades alla sittplatserna på golvet till ståplatser och enorm trängsel uppstod framför scenen. På scen stod ett förstärkt Stones som förutom de fem original-stenarna också innehöll Billy Preston, orgel och piano, trummisen från God Squad på congas, Jim Price, trumpet, och Trevor Lawrence på saxofon. En gammal vän till Stones dök upp vid vissa tillfällen, Ian Stewart.
   Strålkastarkonstruktionen som Stones använde sig av var unik. Jag har svårt att tänka mig något mer genialt. Istället för att hänga upp en massa tunga spotlights i taket så hade de helt simpelt hissat upp en jättelik spegel snett upp framför scenen. Spotlightkanonerna var placerade på scengolvet bakom gruppen och riktade mot den vinklade spegeln som reflekterade tillbaka över scenen.

Det var i detta blå-röda strålkastarljus som Stones med Mick Jagger i spetsen gjorde entré. Jagger i en minimal läderjacka som i viss mån skylde den silverglittrande kroppsstrumpan. Yviga gester åt höger och vänster, slängkyssar medan han på sitt eget speciella sätt presenterade sig med diverse arm- och bensprattel medan introduktionen till ”Brown sugar” trängde sig på…
   Jagger såg alldeles kry ut och det förvånade säkert de som var på Hotell Europa en timme tidigare. Allehanda var där och fick se hur en utpumpad Mick Jagger nästan bäras fram för att hämta en guldskiva för 25 000 sålda ex av ”Goat’s head soup”.
   Det var verkligen en one man show när Rolling Stones uppträdde. Mick Jaggers aktionradie täckte större delen av scenen och ibland tittade Keith Richards in där och hjälpte Mick i någon vers. I ”Happy” sjöng faktiskt Keith förstastämman hela låten. Det var också i den låten som publiken kände det äkta Stones-trycket. Likadant blev det i ”Brown sugar”, ”Honky tonk women” och ”Jumpin’ Jack Flash”. Alla innehöll de berömda Stones-riffen med Richards öppnande gitarr som efterföljdes av ett massivt komp med Mick Taylor i spetsen. En väldigt duktig gitarrist som också var en individualist, den ende i gruppen bortsett från Jagger förstås.
   De övriga två medlemmarna i Stones var tämligen anonyma. Charlie Watts hade en väldigt blek spelstil men gjorde det han skulle men just inte mer. Detsamma gällde Bill Wyman som när den vilt svingande Jagger studsade runt helt kallt stod still och knäppte på sin bas.
   Stones-konserten innehöll inte så gamla låtar och var mer koncentrerad på material från senare år. ”You can’t always get what you want” var dock en godbit som finns kvar och bör nog vara det ett par år till. Det kan bli en långvarig klassiker som de nu framför den. Det var en helskärpt lång-lång version som innehöll långa solon av Mick Taylor och Trevor Lawrence. Och vid ett tillfälle spelade Mick Jagger piano sida vid sida med Billy Preston. ”You can’t…” tillhörde liksom senaste singeln ”Angie” det melankoliskt sentimentala på konserten. ”Angie” var på scen helt elektrifierad och fick applåd efter ett par takter.
   En förlängd version av ”Midnight rambler” tillhörde också de mer framträdande låtarna. Där kom ytterligare delar av rekvisitan till användning. Plötsligt stod bandet till knäna i en vit tjock rök som bolmade upp ur två skorstensliknande pelare. När de kom till de långsammare partierna i låten åkte Jaggers bälte av som han sedan med stor kraft slog i golvet samtidigt som det bokstavligen exploderade i ljud och ljus. Mycket effektfullt. Jagger rullade runt i röken och försökte sjunga liggande på magen.

Så började finalen närma sig. Låtarna fram till sista ”Street fighting man” var valda med stor omsorg. Bara rytmiska, snabba låtar som hela tiden skulle trissa upp stämningen till den extas som sedan skulle komma i slutnumret. Mick Jagger hade då nått kulmen och stod på pianot och klappade händerna, välte högtalarna i bästa Who-stil, slängde konfetti över trummis och publik för att sedan övergå till vattenhinken.
   Han började med några skopor som han stänkte på den närmaste publiken och sedan ett par skopor vatten över sig själv. Det övriga vattnet i den halvfyllda hinken tog han demonstrativt och hällde över den närmast belägna publiken som blev ordentligt våt. Allt det här utfördes medan det övriga bandet spelade med full kraft. Sedan vällde rök fram som la hela scenområdet i dimma då gruppen omärkligt retirerade för att aldrig återkomma för det väntade extranumret.
   En så stor grupp som Rolling Stones bör efter en och en halv timmes konsert ha krafter kvar för några extralåtar men verkar strunta totalt i sin publik. De är ofina nog att inte alls känna någon tacksamhetsskuld till folket som gjort det här bandet till sina idoler. Nu provocerade de och uppträdde som anti-idoler som jag tror kan ha en motsatt effekt i längden för gruppen.
    De pressrosor som gruppen fick England för en månad sedan ställer jag mig mycket frågande till. Föreställningen med Stones innehöll bra musik men inte så mycket mer. De spelade på rutin och det var bara Mick Taylor som höjde sig över de övriga men även han hölls tillbaka av de mer publikfriande inslagen (läs: Mick Jagger). Jagger dominerade i överkant och förstörde i någon mån gruppsammanhållningen med sina egna spektakulära rörelser som bara främjade att höja den egna populariteten.
   Alltså en ganska enahanda konsert som inte på något sätt underströk att Rolling Stones tillhör världstoppen. De verkade slitna efter den senaste månadens turnerande där de plockar in miljon efter miljon. Jag kräver mer till ett sådant pris.

THE ROLLING STONES:
Mick Jagger: Munspel, piano och sång
Keith Richards: Gitarr och sång
Mick Taylor: Gitarr
Bill Wyman: Bas
Charlie Watts: Trummor
Ian Stewart: Piano
Billy Preston: Piano, orgel, klavinett, synthesizer och sång
Trevor Lawrence: Saxofon
Jim Price: Trumpet och trombon

BILLY PRESTON & THE GOD SQUAD:
Billy Preston: keyboards, melodica och sång
Mick Taylor: Gitarr och sång
Hubert Heard: Keyboards.
Kenneth Lupper: Keyboards.
Manuel Kellough: Trummor

Låtarna:
Brown Sugar
Gimme Shelter
Happy
Tumbling Dice
Starfucker
Dancing With Mr. D
Angie
You Can't Always Get What You Want
Midnight Rambler
Honky Tonk Women
All Down the Line
Rip This Joint
Jumping Jack Flash
Street Fighting Man

/ Håkan

Soundtracks: "Dead man"

Postad: 2009-09-16 08:10
Kategori: Soundtracks

NEIL YOUNG: Dead man (Vapor, 1996)
Det kommer inte förekomma så många strikta filmmusikskivor i min serie ”Soundtracks”. Men är Neil Young inblandad i ett filmprojekt så är det, av en eller annan anledning, alltid intressant.
   Det kan vara förvirrande och lätt att förväxla de båda amerikanska filmerna ”Dead man” och ”Dead man walking”. Dels kom de på film samma år, 1995, och soundtrackskivorna släpptes både året efter. Men musikaliskt har de inget gemensamt. Medan ”Dead man walking” (jag ska återkomma till den skivan vid ett senare tillfälle) är en samling konventionella låtar med olika artister är ”Dead man” från första till sista sekund av den 62:24 långa speltiden instrumental musik av Neil Young.
    Skivan innehåller också spår av spridda repliker mellan Johnny Depp, som spelar revisorn William Blake, och indianen Nobody, som spelas av Gary Farmer. Den fysiska skivan har inga uppräknade låtar eller spår, musiken flyter på utan mellanrum, men inofficiellt finns det titlar på de tretton olika spåren (se nedan).
    Som ni kan läsa pendlar det mellan rena instrumentala insatser från Neil Youngs särpräglade gitarr, ofta distad med ett planlöst plockande på strängarna, och talade inslag där Youngs musik också ligger som en fond bakom.
   Filmen är regisserad av Jim Jarmusch, som jobbat med Neil Young tidigare, och på skivan står det ”Music from and inspired by Dead Man”. Alltså uppenbart fritt formad musik som känns ganska spontan och oregisserad. Musik som flyter på likt vågorna och bildörrarna man hör i bakgrunden. Någon hostar, en bil gasar, pistolskott, syrsorna låter, elden knastrar och Depp läser poesi (av William Blake, givetvis) medan Neil Youngs gitarr gör allt för att både rivas och smekas.
   I denna mängd av improviserad musik, i både långa och korta sjok, framstår spår 7 som bäst. Atmosfärisk men ändå melodisk i sin aggressiva stil.
   ”Dead man” är ingen vanlig enkel film och soundtracket är också suggestivt och tålamodskrävande. Lämplig för endast den mest hängivne Neil Young-fantasten.

Innehåll:
1. Guitar Solo, No. 1: Neil Young   
2. The Round Stones Beneath The Earth...: Neil Young   
3. Guitar Solo, No. 2: Neil Young   
4. Why Does Thou Hide Thyself, Clouds...: Neil Young   
5. Organ Solo: Neil Young
6. Do You Know How To Use This Weapon?: Neil Young
7. Guitar Solo, No. 3: Neil Young
8. Nobody's Story: Neil Young
9. Guitar Solo, No. 4: Neil Young   
10. Stupid White Men..:. Neil Young
11. Guitar Solo, No. 5: Neil Young
12. Time For You To Leave, William Blake...: Neil Young   
13. Guitar Solo, No. 6: Neil Young

/ Håkan

Jim Carroll (1949-2009)

Postad: 2009-09-15 07:44
Kategori: Minns


Jim Carrolls mest kända skiva, ”Catholic boy” (1980), innehöll den helt oförglömliga ”People who died” där han suggestivt och intensivt räknade upp alla sina vänner som genom åren hade dött.
   Så här börjar texten:
   Teddy sniffing glue, he was 12 years old
   Fell from the roof on East Two-nine
   Cathy was 11 when she pulled the plug
   On 26 reds and a bottle of wine
   Bobby got leukemia, 14 years old
   He looked like 65 when he died
   He was a friend of mine

   Those are people who died, died
   They were all my friends, and they died


Nu lever inte längre Carroll heller och jag letar förgäves efter någon av hans skivor som bör stå insorterade mellan Paul Carrack och Carlene Carter i skivhyllan.
   Jag äger med andra ord inga Jim Carroll-skivor men jag älskade verkligen alla 5:07 av ”People who died”. Som en yngre Lou Reed berättade Carroll om det klassiska rocklivet i New York. Carrolls privata liv och hans färgstarka bakgrund kryddade naturligtvis historien bakom hans once in a lifetime-hit. Han var basketball-spelare, skrev poesi och började med droger. Det var givetvis en fascinerande kombination.
   Ändå kom jag mig aldrig för att skaffa ”Catholic boy”. Uppföljaren ”Dry dreams” (1982) kom säkert också i min väg men har ändå inte fastnat i mitt minne alls.
   Jim Carroll dog av en hjärtattack i fredags 11 september.

/ Håkan

#67/70: "Elite hotel"

Postad: 2009-09-14 07:45
Kategori: 70-talets bästa

EMMYLOU HARRIS: Elite hotel (Reprise, 1975)

Förvånansvärt nog gillade jag den här countrytraditionella skivan när den kom ut i november 1975. Visserligen var jag vid tillfället en hängiven beundrare av amerikansk countryrock men lyssnade allra mest på pop och rock med Dave Mason, Procol Harum, Elton John, Nils Lofgren, Roxy Music och Stephen Stills. Och ”Born to run”. Ändå klämde sig tämligen färska soloartisten Emmylou Harris in bland favoriterna.
   Det fanns väl något i den imponerande listan av kompmusiker eller covers som drog till sig min nyfikenhet. Eller var det möjligen det snygga skivomslaget? Med en mörkhårig och långbent Emmylou som satt på de spruckna trappstegen utanför det uppenbart lantliga hotellet ”Elite Hotel”. Bilden på baksidan av omslaget, där Emmylou står vid hållplatsen för Greyhound-bussarna, understryker den lantliga miljön.
   Jag hade ännu inte upptäckt Gram Parsons på allvar men omedvetet hade jag nog noterat Emmylous delaktighet i hans sista inspelningar. Hon gjorde ju sin stora entré i musikbranschen just i Parsons sällskap och på hans skivinspelningar och det samarbetet skulle påverka Emmylou Harris solokarriär under många år framöver.
   Hennes första soloskiva, ”Pieces in the sky” som kom tidigare 1975, gick mig däremot spårlöst förbi innan ”Elite hotel” landade som en mjuk och soft musikalisk smekning. Det är verkligen fulladdat med musiker på varje spår på skivan men soundet är huvudsakligen lågmält fast det ofta är elgitarr, akustisk gitarr, steelguitar, piano och banjo eller mandolin förutom de vanliga kompinstrumenten.
   Sedan är det viktiga namn i kören bakom eller vid sidan av Emmylous klockrena stämma. Där namn som Linda Ronstadt, Bernie Leadon (från Eagles), Fayssoux Starling, Jonathan Edwards och Herb Pedersen förekommer i kören eller ”Supporting vocals” som det heter på skivomslaget. Och Rodney Crowell gör här sin skivdebut genom att sjunga och spela kompgitarr samt skriva en av skivans finaste låtar, ”Till I gain control again”, och tillsammans med Emmylou skriva inledningslåten ”Amarillo”.
   Linda Ronstadt kände jag naturligtvis till redan från hennes egna skivor men det var tack vare ”Elite hotel” jag blev nyfiken på artister som Herb Pedersen och Jonathan Edwards och köpte deras kommande skivor, ”Southwest” respektive ”Rockin’ chair”.
   Det huvudsakliga bandet bakom Emmylou hade redan ett samlingsnamn, The Hot Band som aldrig fick rejäl credit på hennes skivor. Fast det var idel ädel skickliga musiker. Gitarristen James Burton och pianisten Glen D Hardin kom från Elvis Presleys band. Och övriga musiker var John Ware, trummor, Hank DeVito, steelguitar, Emory Gordy, bas, och Rodney Crowell, kompgitarr.
   Man kan aldrig kalla Emmylou Harris för en ren coversångerska fast hon under större delen av sin tidiga karriär uteslutande sjöng andra låtskrivares material. Så också på ”Elite hotel”. Samtidigt som hon naturligt blickade tillbaka på Parsons karriär. Här finns två Flying Burrito Brothers-låtar, ”Sin city” och ”Wheels”, plus en låt från Parsons ”Grievous angel”-skiva, ”Ooh Las Vegas”. Där Emmylou förvaltar arvet efter Parsons perfekt.
   Hon har, tillsammans med sin producent och dåvarande make Brian Ahern, också grävt djupare i countrytraditionerna och hittat låtar av Buck Owens, ”Together again”, och Don Gibson, ”Sweet dreams”. Båda låtarna befinner sig i kategorin smäktande ballader och den senare har, tillsammans med ”Ooh Las Vegas” och Hank Williams ”Jamabalaya”, publikljud efter sig. Dock osäkert om det verkligen är regelrätta liveinspelningar.
   Strax efter releasen av ”Elite hotel” ersattes Burton av engelsmannen Albert Lee som gitarrist i The Hot Band. I februari 1976 gjorde Lee debut live med Emmylou och bandet.

/ Håkan

Covers: Paul McCartney

Postad: 2009-09-11 07:57
Kategori: Cover-skivor

PAUL McCARTNEY: Run devil run (Parlophone/MPL, 1999)

Förutom tre originallåtar, skrivna och framförda enligt skivans primitiva 50-talsmodell, har Paul McCartney grävt fram ett dussin mer eller mindre obskyra låtar från sitt ungdoms decennium. Han hade nosat på repertoaren tidigare, "Russian album" och "Unplugged", men här gör han det helt utan att fundera på några kommersiella intressen. För han har letat upp huvudsakligen okända låtar, B-sidor, filmlåtar eller undanskymda albumspår, som ändå inte alls står rockdecenniets klassiker långt efter.
   En coverskiva som inte är gjord för att jämföras med originalen. Ty få lyssnare har full koll på den här udda låtskatten. Själv hade jag bara hört fem av skivans 15 låtar tidigare. Därför är det upp till varje McCartney-älskare att, i likhet med undertecknad, upptäcka en räcka avskalade rocklåtar av hög kvalité. Med en miljonär som i varje tum också är en hängiven rockälskare. Som fortfarande, 34-35 år efter "I’m down" och "Long tall Sally", kan återskapa det genuina rocksoundet. Från sin fortfarande anmärkningsvärt autentiska rockröst via de uppenbart liveinspelade och nyttigt avskalade låtarna till det utsökta urvalet. På en skiva som knappast går att sortera in under den förrädiska etiketten nostalgi.
   Paul har gått in i studion snabbt och oplanerat. Den spontana livekänslan är påtaglig i de simpla arrangemangen och soundet är hårresande fräscht. Kombination David Gilmour och Mick Green, gitarrist mot gitarrist/Pink Floyd mot Pirates, är både genial och överraskande. Och att gamle hårdrockstrummisen Ian Paice (Deep Purple) kan spela så svängigt och naturligt hade jag inte en aning om.
    Och han gör allt på ett sätt som jag trodde var förbjudet där i slutet på 90-talet. Rakt av, levande, framfusigt och respektlöst ger han sig på låtarna med en pardonlös charm. Hans egna tre nyskrivna låtar, titellåten bland annat, faller inte heller ur den traditionella rock’n’ roll-ramen.
   Men det finns ändå en lätt besvärande känsla av att Paul utan att blinka kunde ha skrivit ett dussin rockklassiker själv och därmed gjort "Run devil run" till en "riktig" McCartney-skiva.

   1. Blue Jean Bop (Gene Vincent/Hal Levy)
   Gene Vincents tredje singel (Capitol F3558) inspelad i juni 1956 och release 29 september. Blev också titel på Vincents första album (Capitol T764).
   2. She Said Yeah (Larry Williams)
   B-sida till Larry Williams ”Bad boy”-singel (Speciality 658) 1959. I England blev ”She said yeah” a-sida. Rolling Stones gjorde en cover på låten redan 1965. På den och andra coverversioner, ex Hollies, Animals, skrivs låtskrivarna som Sonny Christy/G Roderick Jackson där Sonny Christy är ett alias för Sonny Bono.
   3. All Shook Up (Otis Blackwell/Elvis Presley)
   Elvis Presley-singel (RCA 47-6870) inspelad i januari 1957 och release 22 mars. Toppade USA-listan i åtta veckor. Dave Hill släppte låten några veckor innan Presley och kallade den då "I'm all shook up". Otis Blackwell var en rutinerad och känd låtskrivare på 50-talet men Presley har bara satt sitt namn under ett tiotal låtar.
   4. Run Devil Run (Paul McCartney)
   Originallåt.
   5. No Other Baby (Dickie Bishop/Bob Watson)
   Inspirerad av London-gruppen The Vipers som gav ut låten 1958 som b-sida till ”Baby why”-singeln (Parlophone R4393), producerad av George Martin. Originalet gjordes 1957 av Bobby Helms, en amerikansk sångare mest känd för ”Jingle bell rock”. Fanns på Beatles liverepertoar tidigt 60-tal.
   6. Lonesome Town (Baker Knight)
   Ricky Nelsons sjunde singel (Imperial 5545) 1958. Låtskrivaren hade också en egen artistkarriär på 50- och 60-talet och skrev sedan ”The wonder of you” som först Perry Como spelade in och sedan Elvis Presley.
   7. Try Not To Cry (Paul McCartney)
   Originallåt.
   8. Movie Magg (Carl Perkins)
   Enligt uppgift Perkins första komposition som sedan blev första singeln (Flip 501), utgiven 19 mars 1955, på ett skivbolag som Sun Records-chefen Sam Phillips ägde.
   9. Brown Eyed Handsome Man (Chuck Berry)
   B-sida 1956 till Chucks ”Too much monkey business”-singel (Chess 1635). McCartneys har däremot inspirerats mer av Buddy Hollys version som spelades in i december-februari 1956/57 men släpptes postumt på singel (Coral C 62369) 29 juli 1963.
   10. What It Is (Paul McCartney)
   Originallåt.
   11. Coquette (Johnny Green/Gus Kahn/Carmen Lombardo)
    B-sida till Fats Domino-singeln ”Whole lotta loving” (Imperial 5553) som kom 1958. Ursprunget från 20-talet och originalet gjordes förmodligen av en av låtskrivarna, Guy Lombardo and his Royal Canadians 1928.
   12. I Got Stung (David Hill/Aaron Schroeder)
   Elvis Presley-b-sida till ”One night” (RCA 47-7410) inspelad 11 juni 1958 och släpptes 21 oktober.
   13. Honey Hush (Lou Willie Turner)
   Big Joe Turners andra miljonsäljare, 1953. Men det är hans fru Lou Willie Turner som står som låtskrivare. Inspelad i maj 1953 och släppt på singel (Atlantic) i augusti . Även Elvis Costello har gjort en cover på den här låten, på ”Almost blue”.
   14. Shake A Hand (Joe Morris)
   McCartney har inspirerats av Little Richard men originalet kom på singel (Herald) i augusti 1953. Faye Adams var sångerska och kompades av låtskrivaren som var bandledare och trumpetare.
   15. Party (Jessie Mae Robinson)
   Inspelad av Elvis Presley 22 januari 1957 och gavs sedan ut på “Loving you”-soundtracket (RCA), Elvis tredje album, 9 juli 1957. Låten heter ibland också “Let’s have a party”. Ibland (se Allmusic) uppges låtskrivaren felaktigt vara Sylvia Robinson.

   B-sidan på Paul McCartneys ”No other baby”-singel (Parlophone/MPL) är också en cover:
   Fabulous (Harold Land/Jon Sheldon)
   Den amerikanske rock’n’rollsångaren Charlie Grace gjorde låten på singel (Cameo 107) 1957.

/ Håkan

Tributes: Tom Waits

Postad: 2009-09-10 07:52
Kategori: Tribute-skivor



"Step right up" (Manifesto/Caroline, 1995)
Övervägande amerikanska artister tolkar tidiga Tom Waits-låtar. Några medverkande artister uttalar sig positivt om Waits men i övrigt är samlingen inte så mycket hyllning. Det är mer udda, personliga tolkningar av huvudsakligen mindre känt material som är utgiven på ett mindre skivbolag och produktionen är stundtals lågbudget.

Det här är ingen lättlyssnad affär. Tom Waits-material är som alltid tålamodskrävande och här handlar det om hans allra tidigaste låtar som väldigt få har hört. ”You can’t unring a bell”, från filmen ”One from the heart”, från 1982 är nyaste låten och övriga låtar är äldre och genomgående hämtade från Waits sju Asylum-skivor. Har man, som undertecknad, dessutom haft ett komplicerat förhållande till Waits genom alla tider, möjligen med undantag för Eagles-cover-låten ”Ol’ 55” 1974, är den här avancerade coverskivan i snårigaste laget.
   Förutom just ”Ol’ 55” (som för övrigt i original är första låt på Waits debutskiva ”Closing time”), som Dave Alvin gör en förtjusande akustisk version av här, är det bara ”Jersey girl” jag känner igen sedan tidigare. Här görs den av Pale Saints med en viskande tjejröst. Ingen hit direkt.
   I många delar är den här skivan ren och skär poesi då flera artister, Magnapop, Violent Femmes och The Wedding Present, ägnar sig åt högläsning av Waits ofta komplicerade texter. Och färgstarke Jeffrey Lee Pierce går givetvis ett steg längre, han gör närmast rap av ”Pasties and g-string”.
   En av samlingens två tidigare utgivna spår framförs av Tim Buckley. En av skivans bästa stunder. Han spelade in Waits ”Martha” 1973 och gav ut låten på sitt album ”Sefronia”. En intressant och känslomässigt stark version. 10.000 Maniacs-bidraget gavs ursprungligen ut som b-sida på kassett-singeln ”Candy everybody wants”.
   ”Step right up” innehåller musikaliskt allt från hårdrock, ettrigt distad gitarr, vemodig melankoli, cool sång, industrirock, hes röst, australisk rock och en klockren tjejröst.

Skivans innehåll:
1. Old Shoes - Drugstore
2. Mockin’ Bird - Tindersticks
3. Better off Without a Wife - Pete Shelley
4. Red Shoes by the Drugstore - The Wedding Present
5. Step Right Up - Violent Femmes
6. Downtown - Alex Chilton
7. Big Joe and Phantom 309 - Archers of Loaf
8. You Can’t Unring a Bell - These Immortal Souls
9. Pasties and a G-String - Jeffrey Lee Pierce
10. Christmas Card from a Hooker in Minneapolis - Magnapop
11. Ol’ 55 - Dave Alvin
12. Jersey Girl - Pale Saints
13. Martha - Tim Buckley
14. Ruby’s Arms - Frente!   
15. I Hope That I Don’t Fall in Love with You - 10,000 Maniacs

/ Håkan

Stökig grupp

Postad: 2009-09-09 07:53
Kategori: 70-talskonserter

Ett legendomsusat engelskt band, som existerade mellan 1968 och 1972 (splittrades bara tre månader efter Örebro-konserten) med rutinerade medlemmar som spelat med Chris Farlowe, Bluesology och Cliff Bennett & the Rebel Rousers. Gitarristen Albert Lee hade redan här en lång historia. ”Tracks” hette den aktuella skivan med bandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1972.

HEADS, HANDS & FEET
Konserthuset, Örebro 25 september 1972


Måndagskvällens popbesök i Örebro Konserthus, engelska gruppen Heads, Hands & Feet, lockade inga större åskådarmassor. Måndag är givetvis en svår konsertdag.
   Dagens popgrupper skiljer sig ofta stort mellan skivor och live. Men Heads, Hands & Feet på scen påminde ändå musikaliskt om skivsoundet. Med undantag för några mer utvecklade solopartier i scenshowen.
   Musiken de spelade var väldigt rå och tenderade ibland att bli stökig. Sången var stundtals väldigt svår att uppfatta. Den försvann mer eller mindre i det enorma ljudhav som de vräkte över publiken i olika stora portioner.
   Det mesta ”oljudet” stod som vanligt sologitarristen för. I det här fallet Albert Lee som med sin tigerrandiga gitarr till stor del dominerade soundet. Även de få gånger han satte sig bakom pianot. ”Soft word Sunday morning” var en fin pianoballad och en bra kontrast till det i övrigt tunga.
   Den lille sångaren Tony Colton stod bokstavligen och vevade med armarna som vore han dirigent. Kan jämföras med Joe Cocker berömda fingerspel på scen. Tony hade annars en bra röst som tyvärr försvann på vägen.
   En annan kuriositet var när Chas Hodges tog fram fiolen och drog en låt. Den hörde också till den lite lugnare repertoaren och var därför inte så representativ för konserten. Trummisen Pete Gavins trumsolo mot slutet av konserten såg väldigt imponerande ut men det där gjorde Jon Hiseman i Colosseum både bättre och längre för nästan exakt ett år sedan på samma plats.

Tony Colton, sång
Chas Hodges, gitarr och fiol
Pete Gavin, trummor
Albert Lee, gitarr, piano och sång
Ray Smith, bas

/ Håkan

Skivorna som kräver en recension

Postad: 2009-09-08 07:53
Kategori: Skiv-recensioner

När jag startade den här sidan för drygt två år sedan var en av mina många ambitioner och planer att recensera återutgivningar och samlingsskivor. Skivorna, med mycket historiskt material, som kom bort i den vanliga recensionsfloden. Det blev inte riktigt som jag ursprungligen hade tänkt mig. Det kom andra projekt, som ville ha uppmärksamhet, emellan och de rena recensionerna har varit väldigt få.
   Det gör ju att det dåliga samvetet tränger sig på och under våren och i höst har det släppts några intressanta samlingar och/eller återutgivningar som bara hamnade i facket för kommande undersökning och först nu får skivorna sin rättvisa uppmärksamhet.
   De är alla utgivna av det tyska skivbolaget Bear Family som verkligen kan det här med att ge ut gamla skivor och samlingar på nytt. Luxuösa digipack, med den där härligt softade sammetskänslan i skivomslaget som både skapar respekt och nyfikenhet, via späckad information, diskografier och allmänna historiebeskrivningar, som gör att intresset bränner till utan att artisten i fråga ligger närmast hjärtat.

JIM FORD: The Unissued Capitol Album (Bear Family)
JIM FORD: Big Mouth USA - The Unissued Paramount Album (Bear Family)

2007 lyste strålkastarna som allra ljusast på låtskrivaren och sångaren Jim Ford. Den svenske arkeologen och återutgivningsexperten L-P Andersson, med rötter i mina trakter (Hallsberg), gav ut Fords klassiska skiva ”Harlan County”, med minst lika många bonusspår, och bevisade därmed att skivan, Ford och låtarna levde upp till sitt
ofattbara rykte. 2000-talets mäktigaste återutgivning som fick en uppföljare förra året med ”Point of no return”.
   Nu har L-P och Bear Family rotat vidare bland Fords låtskatter och kopplat ihop ursprungliga albumplaner, som på ett eller annat sätt sprack (mest beroende på Jim Fords irrationella uppträdande), till autentiska skivor på de planerade skivbolagen.
   I vanlig ordning snygga, läckra skapelser men innehållsmässigt är skivorna inte så exklusiva. Capitol-skivans tio låtar finns alla inkluderade på de två tidigare Ford-samlingarna. Låt vara i andra versioner eller mixningar men samma låtar är det. Ändå gillar jag tanken att så här i efterhand ge ut ett autentiskt album som det en gång var tänkt.
   På Paramount-albumet är de redan utgivna låtarna inte lika vanliga. Här finns det tre nya låtar som inte har figurerat på Fords återutgivningar tidigare. Ofta soulinfluerade låtar och jag förstår Sly Stones fascination över Jim Ford.

ROY LEE JOHNSON: When A Guitar Plays The Blues (Bear Family)
Jag hade faktiskt glömt att det var Roy Lee Johnson som hade skrivit “Mr Moonlight”, låten som John Lennon sjöng på “Beatles for sale”-albumet 1964. Här följer naturligtvis originalet inspelat 31 maj 1961. En imponerande inspelning som gör att Lennons cover bleknar i jämförelse. Och den här matiga samlingen, 30 låtar, fortsätter i samma kvalitativa stil och det är närmast en katastrof att Roy Lee inte har blivit mer känd.
   Både som soulsångare och bluesgitarrist visar han här upp sina bästa sidor. Det känns som Roy Lee var steget före Otis Redding några år för tidigt och när han på slutet av samlingen spelar in i Muscle Shoals med Rick Hall som producent blir det också ett fantastiskt resultat.

CHARLIE RICH: Charlie rocks (Bear Family)
För mig har Charlie Richs namn alltid varit förknippat med den softa kärlekslåten ”The most beautiful girl” från början av 70-talet. Men här handlar det, som titeln säger, om något helt annat. Charlie hade tidigt en koppling till Sun Records, visserligen i skuggan av de stora stjärnorna, men fick ändå inte ge ut så många skivor där för de betraktade honom som mer en låtskrivare än artist.
   Jag förstår, när jag lyssnar på den här samlingen, varför det var så förtvivlat svårt för Rich att få det där Sun-kontraktet. Inte för att han var usel utan för att han, upptäcker jag nu, röstmässigt var så lik Elvis Presley. Ironiskt nog var hans enda Sun-skiva instrumental och gavs ut under namnet Bobby Sheridan
   Här finns nästan alla av Richs tidiga rockalster, på skivbolag som Phillips International (en underetikett till Sun) och Groove (producerad av Chet Atkins), och de är ofta explosivt svängiga, sparsmakat rockiga och helt enkelt genuina. Alltså något helt annat och något mycket bättre än ”The most beautiful girl in the world”.

LOUIE & THE LOVERS: Complete recordings (Bear Family)
Det här gruppnamnet fanns graverat långt in i mitt minne utan att jag riktigt kunde placera det musikaliskt. Gissningar gick mot en kombination av garagerock och texmex men Louie & the Lovers var så mycket, mycket mer.
   Ryggraden på den här fantastiska samlingen är ”Rise”, det enda album som gruppen officiellt släppte. En skiva full av pop à la Byrds, rock, Crazy Horse-country, lite texmex och mycket fantastisk stämsång med Louie Ortega i spetsen. Det står som ett fullständigt frågetecken varför inte gruppen fick ge ut en uppföljare. När jag nu får höra inspelningarna som var ämnade för ett andra album, singelspår och outtakes framstår det dessutom som helt ofattbart.
   ”Rise”-skivan har några störande Creedence Clearwater Revival-influenser, ”Royal Oakie” är en rejäl ”Proud Mary”-kopia, och helheten i de övriga spåren är nog lite splittrad men, herregud, topparna!
   ”We don’t have to change”, ”Down around Salinas” (av Jackie deShannon) och den makalösa slutlåten “Never be a saint” är ju rena klassiker. Då som nu!
   Att idag lyssna på det här och samtidigt läsa Lennart Perssons sedvanligt initierade omslagstext är en ren fröjd.

/ Håkan

#68/70: "Tapestry"

Postad: 2009-09-07 07:50
Kategori: 70-talets bästa

CAROLE KING: Tapestry (A&M, 1971)

Graderingarna på min personliga lista över 70-talsskivor har absolut inget gemensamt med höga försäljningssiffror eller allmän popularitet. Placeringarna på 70-listan är mina helt egna oberoende funderingar oavsett skivans allmänvärde. Det känns viktigt att påpeka det just idag när jag väljer att lyfta fram en skiva som uppfattas som en allmän klassiker, en ren och skär legendarisk skiva och en av pophistoriens mest sålda album med renut 24 miljoner ex.
   Inte desto mindre är Carole Kings ”Tapestry” som helhet en oerhörd favorit, en av mina allra första och största bästa-skivor och egentligen är det allmänt skivan som introducerade genren singer/songwriter. Ty Carole King var sedan över tio år tillbaka en rutinerat framgångsrik låtskrivare och nu ville hon också etablera sig som sångerska och artist. Det kunde knappt ha gått bättre.
”Tapestry” är dock inte hennes debut som sångerska men det var här och då som hon blev känd över hela världen. Men tillsammans med sin första man, Gerry Goffin, var Carole (som egentligen heter Klein i efternamn) delaktig i en låtskrivarduo med rekordmånga kända låtar bakom sig. Redan 1960 fick Goffin-King en hit med Shirelles framförande av ”Will you love me tomorrow” och sedan fortsatte det med ”Some kind of wonderful” med Drifters, ”The locomotion” med Little Eva, ”He hit me (and it felt like a kiss)” med Crystals och ”Goin’ back” med Dusty Springfield utan att på något sätt räkna upp alla hits.
   Carole gjorde ett kort eget sånginhopp på ”It might as well rain until September” (1963), egentligen inspelad som demo men gavs ut och blev en smärre hit i USA, och ytterligare en singel men det var först 1968 som hon riktigt satsade på en sångkarriär. Hon hade skilt sig från Goffin och blev en tredjedel av gruppen The City, där nye maken Charles Larkey spelade bas. Men skivan de gjorde, ”Now that everything’s been said”, uppmärksammades inte alls fast gitarristen hette Danny Kortchmar.
   Inte heller Carole Kings första album i eget namn, ”Writer” (1970), blev någon större succé fast den innehöll en av Caroles mest kända låtar, den åtta år gamla ”Up on the roof”, ursprungligen en klassiker med Drifters.
   Nej, det som på ”Writer” var en fortsättning på gruppsoundet med The City förvandlades på ”Tapestry” till en stark soloartist som inte var rädd att befinna sig ensam i rampljuset. Resultatet blev därför ytterst personligt. Med sin soulinfluerade röst, naken och stark på samma gång, och pianospelet i centrum blev det en sensation att lyssna på Carole Kings ”Tapestry”.

Ändå inleds skivan med en låt, ”I feel the earth move”, som påminner om The City-soundet med ett väldigt souligt uttryck. Men det är nästa låt, den lugna och sköna ”So far away”, som presenterar Carole vid pianot på allvar. Hon har skrivit den själv liksom sex låtar till på skivan.
   Två låtar har Carole skrivit med sin nya låtskrivarpartner Toni Stern som till vardags var konstnär. Exempelvis ”It’s too late” som är en genuin hit och tidlös popmusik.
På ”Home again”, en bagatell i mångas öron, är pianot och den vemodiga sången helt fantastisk i sin korta (2:29) och anspråkslösa form.
   Sedan återkommer en växande gospelkänsla på flera spår på den här skivan. På ”Beautiful” har Carole en stegrande dramatisk profil vid pianot. Så har vi den klassiska soulkänslan, som på ”Way over yonder”, som tangerar de där mäktiga soulballader som exempelvis Dan Penn skrev ungefär samtidigt.
   Är det någon låt som står framför någon annan på den här skivan så är det tveklöst ”You’ve got a friend”. Med sitt ”Bridge over troubled water”-intro på pianot, de vackra stråkarna och Caroles underbara röst. (En röst som direkt fick mig att köpa Caroles fem följande skivor). Så är det James Taylor akustiska gitarr som knäpper i bakgrunden.
   Just Taylor släppte en egen version av den här låten på singel strax efter Carole och fick en stor hit med den våren 1971.
   ”Where you lead” är en tämligen anonym låt med det ganska opersonliga gruppsoundet. Men det gäller givetvis inte Caroles version av Shirelles 1960-hit ”Will you love me tomorrow”. Hon förvandlar den klassiska pophitlåten till en legendarisk singer/songwriter-sång med James Taylor och Joni Mitchell i kören. Fast de uppträder under pseudonymen The Mitchell/Taylor Boy-And-Girl Choir.
   ”Smackwater Jack”, en ny låt som Carole skrivit tillsammans med sin före detta man Gerry Goffin, är ännu ett live-i-studion-inspirerat gruppsound. Så återfinns också båda City-medlemmarna i kompet på skivan. Fast Kortchmar här uppträder under namnet Danny Kootch.
   På titellåten är Carole själv med sin röst och sitt fina pianospel för att sedan avsluta hela skivan med ännu en klassiker. Låten Aretha Franklin hade en hit med redan 1967, ”(You make me feel like) A natural woman” blir en lika imponerande gospelhistoria i Caroles mun som med Aretha. Fast här blir det ännu naknare och hennes röst växer över alla förväntningar.
   Här har skivproducenten Jerry Wexler fått överraskande låtskrivarcredit av endast ett skäl. Han föreslog titeln ”Natural woman” när Carole och hennes dåvarande man fick erbjudandet att skriva nästa singel till Aretha Franklin.
   På omslaget till ”Tapestry” (på svenska: väggbonad) finns Caroles egna broderier. Och omslagsfotot är taget i fönstret på hennes Laurel Canyon-lägenhet. Och katten i förgrunden heter Telemachus.

/ Håkan

Soundtracks: "Walk the line"

Postad: 2009-09-04 07:51
Kategori: Soundtracks

WALK THE LINE (Wind Up, 2005)
”Walk the line” är inte bara en osedvanligt intressant film om Johnny Cashs liv som här sträcker sig från unga år till konserten 1968 på Folsom Prison. Soundtracket är också av extraordinär kvalité där rollinnehavarna i filmen autentiskt sjunger sina låtar. Och med producenten T-Bone Burnett som sammanhållande länk blir resultatet inte så överraskande väldigt bra. Den här skivan är av så god teknisk kvalité att den förmodligen är den bästa samlingsskivan med Johnny Cash-låtar som har givits ut inklusive Cashs egna inspelningar.
   Joaquin Phoenix (Johnny Cash) och Reese Witherspoon (June Carter) är sensationellt duktiga i sina roller och som sångare är de helt enkelt briljanta. Röstlikheten hos Phoenix är överraskande bra med undantag för de mest basdominerade sångerna, exempelvis ”Folsom prison blues”, där han blir mer avslöjad på skiva än på film där det visuella täcker över alla eventuella begränsningar i röstregistret.
   T-Bones produktion är både avskalad och tajt. Ofta bara två-tre musiker i kompet och ändå saknar arrangemangen ingenting. Och ibland, på exempelvis ”I walk the line” och ”Ring of fire”, drar de ut på arrangemangen och det slutar både svängigt och effektfullt.
   Just de ovan nämnda låtarna tillhör topparna på skivan tillsammans med den underbara duetten mellan Phoenix och Witherspoon i Bob Dylans ”It ain’t me babe”. En låt jag inte riktigt minns att Cash och Carter en gång gjorde tillsammans men här blir den imponerande bra.
   Om Joaquin och Reese genomgående är lysande i sina roller är gästartisterna som spelar Roy Orbison (Johnathan Rice), Elvis Presley (Tyler Hilton), Jerry Lee Lewis (Waylon Malloy Payne) och Waylon Jennings (spelad av sonen Shooter Jennings) mer mänskliga. Ofta i udda mindre kända låtar som man normalt inte förknippar med originalartisterna. Som exempelvis Johnny Cashs okända ”You’re my baby” som ”Roy Orbison” sjunger.

Innehåll:
1. Get Rhythm: Joaquin Phoenix   
2. I Walk The Line: Joaquin Phoenix   
3. Wildwood Flower: Reese Witherspoon   
4. Lewis Boogie: Wayne Malloy Payne   
5. Ring Of Fire: Joaquin Phoenix   
6. You’re My Baby: Jonathan Rice   
7. Cry Cry Cry: Joaquin Phoenix   
8. Folsom Prison Blues: Joaquin Phoenix   
9. That’s All Right: Tyler Hilton   
10. Juke Box Blues: Reese Witherspoon   
11. It Ain’t Me Babe: Joaquin Phoenix and Reese Witherspoon   
12. Home Of The Blues: Joaquin Phoenix   
13. Milk Cow Blues: Tyler Hilton   
14. I’m A Long Way From Home: Shooter Jennings   
15. Cocaine Blues: Joaquin Phoenix   
16. Jackson: Joaquin Phoenix and Reese Witherspoon   

/ Håkan

The Move/Roy Wood

Postad: 2009-09-03 07:51
Kategori: Mina favoriter




Under en stor del av det sena 60-talet var den engelska poprockgruppen THE MOVE en av mina största favoriter. På framförallt hit efter hit gjorde de ett allt större intryck och jag minns från första stund, debutsingeln ”Night of fear”, hur jag tyckte att gruppen hade något nytt och personligt att komma med. Mitt i det oskuldsfulla och poppiga 60-talet.
   Som jag minns det var deras framgångar tämligen breda och internationella men när jag tittar närmare på fenomenet The Move så hade de faktiskt bara en enda hit i Sverige, ”Blackberry way” i mars 1969. Vilket betyder, och det låter nästan orimligt så här i efterhand, att Sverige i det fallet var väldigt sena att upptäcka en unik grupp i pop- och rockfacket.
   ”Blackberry way”, en blygsam 5:e-placering på Tio i Topp, var The Moves största hit under hela karriären. 8 februari 1969 toppade singeln listorna i England men deras anmärkningsvärda singelhistoria började två år innan. Och det var just de korta och koncentrerade singlarna som var gruppens viktigaste ingrediens till framgångar.
   Debutsingeln ”Night of fear” stormade alltså in i mitt liv i början på det poprevolutionerande året 1967 ungefär samtidigt som Beatles släppte den dubbelt starka singeln ”Penny Lane”/”Strawberry fields forever”.
   ROY WOOD var vid den här tidpunkten inte sångare (det var Carl Wayne) i The Move men däremot tveklöst gruppens ledare och låtskrivare. Och det var på singlarna som gruppen håvade in sina största framgångar. ”Night of fear” följdes av ”I can hear the grass grow”, ”Flowers in the rain” (det var ju flower power-sommar 1967) och ”Fire brigade” innan debutalbumet dök i mars 1968. Fantastisk utveckling med tanke på dagens musikvärld där album är en nödvändighet för att skapa profil.
   På svensk radio varje torsdag, när Englandslistan redovisades på Pop 67 och/eller Pop 68, kunde jag följa Move-singlarna bli alltmer populära. Jag kommer ihåg pr-kampanjen inför ”Flowers…”-singeln när gruppen distribuerade ett vykort med en naken premiärminister (Harold Wilson) och jag minns hur ”Fire brigade”, med Wood som sångare för första gången, var så perfekt anpassad till den rock’n’roll-våg som for över världen våren 1968. Det var ju samtidigt som Beatles släppte ”Lady Madonna”.

De där typiska traditionella rock’n’roll-rytmerna kom att bli en av Roy Woods musikaliska signaturer och han kom att återanvända till det gamla autentiska soundet vid åtskilliga tillfällen senare under karriären. Men först släppte The Move sitt första album som inte hade någon titel men ett tidsenligt psykedeliskt skivomslag. För övrigt tecknat och designat av det holländska konstnärsparet Simon Posthuma and Marijke Koger, som blev kända under namnet The Fool, som också målade om huset där Beatles klädesaffär Apple Boutique fanns på Baker Street i London.
   Eddie Cochran var en stor idol för Roy Wood. Cochrans ”Weekend” var en av albumlåtarna och när The Move senare på hösten 1968 gjorde en ep med bara covers fanns ”Something else” med.
   Nästa Move-album skulle inte komma förrän 1970, ”Shazam”, men innan dess radade de upp ytterligare singelhits, ”Wild tiger woman”, redan nämnda ”Blackberry way” och ”Curly”, innan gruppen utökades med Jeff Lynne från en annan Birmingham-grupp, Idle Race. Redan här började Wood och Lynne att skissa på en ny symfonisk grupp som skulle heta Electric Light Orchestra alltmedan The Move fortsatte producera skivor.
   ”Brontosaurus”, ”When Alice comes back to the farm” (en av få Move-singlar som inte nådde listan i England), albumet ”Looking on” och singlarna ”Tonight”, “Chinatown”, albumet “Message to the country”, singlarna “California man” och “Do ya” var Roy Woods och The Moves avslutning på skivkarriären.
   Så dags, juni 1972, var Electric Light Orchestra i full gång och hade skivdebuterat men Roy Wood hade lämnat gruppen och släppte sin första solosingel, ”When gran’ma plays the banjo”och funderade på en solokarriär eller att bilda en ny grupp. Han gjorde både och!
   Wizzard hette nya gruppen och var till sättning lik ELO. Deras två album ”Wizzard brew” (1973) och ”Introducing Eddy and the Falcons” (1974) var spektakulära skapelser där pop och traditionell rock möttes i stora arrangemang. Men utan direkta hittendenser. Däremot släppte Wizzard från november 1972 en rad starka singlar som har gått till pophistorien. ”Ball park incident”, ”See my baby jive” och ”I wish it could be Christmas everyday” är ju helt klart Phil Spector-influerade hits som ingen kan glömma. Jag tycker jullåten tillhör traditionerna på julafton tillsammans med Spectors egen julplatta från 1963.
   Precis parallellt med Wizzard gav Roy Wood ut solosinglar som ”Dear Elaine” och ”Forever” och ett soloalbum, ”Boulders”, av mycket personligt slag där han spelade alla instrument själv och sjöng allt.
   Fram till hit, 1974, älskade jag nästan allt (möjligen med undantag av Wizzards båda alltför experimentella album) som Roy Wood satte sitt namn under men samtidigt som Wood började tappa lite av sin genialitet tappade jag intresset. Och soloalbumet ”Mustard” (1975) har jag nästan glömt fast den står där prydligt i skivsamlingen mellan ”Boulders” och dubbelalbumet ”The Roy Wood Story”.

/ Håkan

Covers: Magnus Carlson & John Fogerty

Postad: 2009-09-02 07:49
Kategori: Cover-skivor

Min tanke med "Cover-skivor"-kategorin var i första hand att kartlägga de historiska skivorna. Men det kommer som bekant även nya skivor med enbart covers och just idag släpps två uppmärksammade skivor med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson och John Fogertys countrycoveruppföljare.

MAGNUS CARLSON & THE MOON RAY QUINTET: Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet (Blue Note/EMI)
Magnus Carlson gör ett försök att närma sig jazzmusiken med hjälp av elva mer eller mindre gamla covers med mer eller mindre jazzbakgrund.
   En jazzskiva gör man inte ensam men den här Carlson-skivan, som varken ska jämföras med någon av hans tidigare två soloskivor på svenska eller Weeping Willows många mästerverk, är ändå fylld av personlighet, ett fint urval av låtar och väl avvägda arrangemang.
   Magnus ledsagas med varm hand av kvintetten bakom, där full jazzrutin råder, under ledning av producenten och trumpetaren Goran Kajfes och saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson.
   För ovana öron, som undertecknads, uppfattas jazz ofta som en traditionell musikform som inte direkt har ambition att bryta ny mark. Jag har levt med den här skivan i två veckor och den har uppenbart växt i mitt medvetande med riktigt spännande detaljer och låtar.
   Lika viktig i förberedelserna för den här skivan har EMI:s legendariske a&r-man Kjell Andersson varit. Han har inte bara varit delaktig i urval av låtar utan också placerat skivan på den klassiska jazzetiketten Blue Note. Respekt!
   Anderssons ursprungliga idé var många standardlåtar och han drömde i inledningsskedet säkert om en traditionell jazzskiva men Magnus, diskofil i hjärtat, ville blanda upp med brittiskt 60-tal och det har givit skivan balans och omväxling.
   För här samsas traditionella blåsarrangemang á la Georgie Fame (det doftar mycket Fame om ”If you live”) och tunga basgångar med modernare tongångar som exempelvis Paul Wellers ”You do something to me” där Robert Östlunds hammond gör ett underbart jobb.
   Blandningen på skivan är exceptionellt fin, det kattmjuka svänget och de tajt lyhörda arrangemangen ger utrymme för Magnus genomgående coola röst och de små detaljerna i ljudbilden.
   Givetvis bryter killarna bakom ut i jazzig briljans med några överdimensionerade solon men i balladerna är det soft och skön pop där steget stundtals inte är så långt från Weeping Willows personliga pop.
   En av skivans bästa ballader är dessutom en hyllning till Magnus band, ”Willow weep for me”. Även skivans andra hyllningslåt (till Magnus dotter Ella) är en ballad, ”My baby girl”. Och avslutningslåten ”Deep in a dream” är också en suverän ballad.
   Men de få låtar på skivan som jag redan kände igen, ”Time of the season” och ”Riders on the storm”, ger lyssningsmässigt inte så mycket mer än originalen en gång gjorde.

Låtarna:
   1. If you live (Mose Allison)
   1957. Från albumet ”Mose Allison sings”.
   2. Sugar man (Sixto Diaz Rodriguez)
   1970. Från albumet ”Cold fact” med låtskrivaren.
   3. Comin' home baby (Robert L Dorough/Benjamin M Tucker)
   1962. En av Mel Tormés mest populära låtar.
   4. Willow weep for me (Ann Ronell)
   Skriven 1932. Har spelats in av ett oräkneligt antal artister.
   5. Sea lion woman (Trad.)
   1939. Gammal folkmusik, Herbert Halpert gjorde första inspelningen.
   6. Riders on the storm (John Densmore/Robbie Krieger/Ray Manzarek/Jim Morrison)
   1971. Från Doors album ”LA woman”. Släpptes på singel i juni, bara en månad innan Doors sångare Jim Morrison dog.
   7. My baby girl (John Martyn)
   1975. Från John Martyns album ”Sunday’s child”.
   8. Sally go 'round the roses (Zell Sanders/Abner Spector)
   1963. En hit med tjejgruppen The Jaynetts från Bronx
   9. You do something to me (Paul Weller)
   1995. Från Wellers album ”Stanley road”.
   10. Time of the season (Rod Argent)
   1968. Originalet gjordes av den engelska gruppen The Zombies. Singelsuccé i USA (3:a på listan) men floppade i hemlandet.
   11. Deep in a dream (Eddie DeLange/James Van Heusen)
   1938. Original: Cab Calloway & his Orchestra. Chet Baker gjorde låten 1959 och David Johansen gjorde den under sitt alter ego Buster Poindexter 1989.


JOHN FOGERTY: The Blue Ridge Rangers rides again (Verve)
Det tog John Fogerty 36 år att följa upp sin klassiska countrycoverskiva. Den gången var det en skiva som Fogerty gjorde helt på egen hand och gav ut så gott som inkognito under det påhittade gruppnamnet Blue Ridge Rangers. Nu är det namnet en del av titeln på en konventionell, låt vara lite snäll och blek, John Fogerty-skiva.
   Utan att dra några större paralleller mellan skivorna så har de en sak gemensamt: Covers till övervägande del i countrytakt. Men den här gången är det ett beskedligt sound som inte retar upp en enda själ men möjligen gör Fogertys rockiga fans en aning sömniga. Förstaupplagan från 1973 var inte heller så rockigt tuff men Fogerty hade i alla fall ett bett i rösten som han helt saknar idag.
   Det må vara länge sedan Fogerty levererade en ren rockplatta men det här smeker medhårs så till den milda grad att jag inte tänker på Creedence Clearwater Revival en enda gång.
   Det här är blott en ren och skär uppspelning av ett gäng smeksamma låtar. Inga ambitioner att förändra, ta ut svängarna eller lägga till en egen profil på materialet.
   Den här gången har Fogerty ett riktigt mänskligt kompband med levande musiker bakom sig. Ändå är arrangemangen så mycket mer tandlösa här jämfört med originalet.
   Det doftar stundtals lite bluegrass men slutar allt som oftast som rent av anonym logdansmusik. Och valet av låtar är ju inte heller direkt upphetsande. Att välja låtar från John Denver, Pat Boone och Kendalls tyder inte på någon större känsla för kvalité. Då blir det småtrevligt, småsvängigt och, dessvärre, lite smålarvigt. Då låter det märkvärdigt likt den lilla gruppen åldringar som står utanför Kompassens entré på Stortorget i Örebro på lördagar. Frälsningsarmé-pop och inget annat.
   Fogerty passar också på att göra en cover på sig själv, ”Change in the weather”, där Fogerty sjunger bra. Bästa sångframträdandet på skivan. Annars är det först i slutlåten ”When will I be loved” det blir lite rockigare, lite mer Rockpile och en regelrätt duett med Bruce Springsteen. Slutet gott, men…

Låtarna:
   1. Paradise (John Prine)
   1971. Femte spår på Prines debutalbum ”John Prine”.
   2. Never Ending Song of Love (Bonnie Bramett/Delaney Bramlett)
   1971. Från B&D:s album ”Motel shot”.
   3. Garden Party (Rick Nelson)
   1972. Titellåt på Nelson stora countryrockalbum där han kompas av Stone Canyon Band.
   4. I Don't Care (Just As Long As You Love Me) (Buck Owens)
   1964. Från Owens album ”I don’t care”.
   5. Back Home Again (John Denver)
   1974. Guldskiva på singel med låtskrivaren själv och från albumet med samma namn.
   6. I'll Be There (If You Ever Want Me) (Ray Price/Rusty Gabbard)
   1977. Från albumet ”Reunited” med Ray Price and his Cherokee Cowboys.
   7. Change in the Weather (John Fogerty)
   1986. Från Fogertys albumbottennapp ”Eye of the zombie”.
   8. Moody River (Gary Bruce)
   1957. Hitlåt med Pat Boone.
   9. Heaven's Just a Sin Away (Jerry Gillespie)
   1977. Hitlåt med The Kendalls.
   10. Fallin' Fallin' Fallin' (D. Deckleman/J. Guillot/J.D. Miller)
   Tidigt 50-tal. En honkytonk-låt med Ray Price and his Cherokee Cowboys.
   11. Haunted House (Robert L.Geddins)
   1964. Singel med Sam the Sham & the Pharaoes, ett år innan ”Wooly bully”.
   12. When Will I Be Loved (Phil Everly)
   1960. Singel med Everly Brothers.

/ Håkan

Augusti månads bästa skiva

Postad: 2009-09-01 09:28
Kategori: Blogg

Ännu en månad till ända och augusti framstår som en tämligen torftig skivmånad. En enda riktig favorit kom i min väg.

SON VOLT: American central dust (Rounder)
Americana-pionjärerna Son Volts nya skiva är inte ett dugg överraskande men Jay Farrar och hans mannar är så oerhört jämna och helgjutna på nya skivan. Det finns några ögonblick när det bränner till lite mer än vanligt. Både ”Cocaine and ashes”, en hyllning till Keith Richards, och ”Sultana” har märkligt nog piano som ledande instrument men blir därmed så mycket mer emotionellt laddade.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.