Blogginlägg från augusti, 2009

#69/70: "Slug line"

Postad: 2009-08-31 07:54
Kategori: 70-talets bästa

JOHN HIATT: Slug line (MCA, 1979)

Jag hade nog hört Kjell Alinge på radion prata sig varm om John Hiatt i allmänhet och albumet ”Overcoats” i synnerhet någon gång i mitten på 70-talet. Själv kom jag inte i kontakt med Hiatts två första 70-talsskivor förrän vid en återutgivningskampanj på 80-talet så ”Slug line” var min riktiga Hiatt-debut. Och kanske var det bäst så för debuten ”Hanging around the observatory” och den ovannämnda skivan, inspelade i Nashville med lokala musiker, har nästan inget gemensamt med den här new wave-influerade energikicken som heter ”Slug line”.
   Hiatt hade ny manager, Denny Bruce som också producerade den nya skivan, som hade idéer om att göra honom till USA:s svar på Elvis Costello. Och han lyckades nästan.
   Bruce hade spelat trummor med Frank Zappa, var manager åt Jack Nitzsche, Buffy Sainte-Marie, Leo Kottke, Albert Lee och nu också Hiatt. Och hade tidigare producerat Fabulous Thunderbirds debutalbum som också kom 1979.
   ”Slug line” spelades in i januari 1979 i Los Angeles men bland musikerna fanns också några engelska namn som Gerry Conway, trummis från Fotheringay och Cat Stevens band, och B J Wilson, trummis från Procol Harum och just då medlem av Joe Cockers turnéband. Men skivan blev också en återförening mellan Hiatt och gitarristen från hans tidigare grupp White Duck, Doug Yankus.
   Andra utmärkande musiker på skivan var Thom Mooney från The Nazz och Bruce Gary, trummisen i The Knack.
   Det är märkvärdigt och nästan chockerande att idag lyssna på ”Slug line” och höra hur tidlös och ändå modern skivan, låtarna, sången och soundet är. Jag har fortfarande kvar den tunna genomskinliga plasten runt den amerikanskt pressade skivan. Uppenbart tillverkad för export ty omslaget har en påklistrad lapp där det står ”Export only. For sale outside continental United States only”. Men det är alltså innehållet, det musikaliska som är vackert ingraverat i vinylen som väcker det nypåfödda intresset.
   Starten, vilken start! ”You used to kiss the girls” är en knytnäve i magen, Hiatt spottar när han sjunger och på lösbladet i skivan, med credits till musiker och andra, sticker den förhållandevis unge Hiatt, 26 år, fram sin fina Gretsch-gitarr som ett svärd (se bilden till höger). Vilken energi!
   På nästa låt, ”The negroes were dancing”, är Bo Diddley-rytmerna så uppenbara att Hiatt borde ha vidarebeordrat några copyright-dollar till Mr Ellas McDaniel. Men energin är Hiatts egen. Tajt och starkt.
   Akustiskt gitarr-intro på titellåten. Det är stor monumental pop och man kan redan här ana de allra finaste poptonerna som gjorde ”Riding with the king”-albumet så bra några år senare. Vilken refräng!
   Det är reggaeinfluerade rytmer på ”Madonna Road”, kanske var Hiatt influerad av The Polices framgångar för tillfället. Men det är också soul, stor soul, i rösten.
   Den klassiska låttiteln ”(No more) dancin’ in the street” lever inte riktigt upp till dess traditionella prägel men är ändå mycket bra – och kort. Bara 2:22.
   Mer reggae och mer soul i ”Long night”. Och även blues i Hiatts röst. ”The night that Kenny died” är 60-talspop i 70-talskostym. ”Radio girl” har nästan en karibisk känsla med sina ”oljefat” och ett latinamerikanskt ”la-la-la-la”, med både ljus och mörk röst, understryker ”La bamba”-stämningen.
   ”You’re my love interest” är en fin låt i halvfart med ett överraskande gitarrsolo och ”Take off you uniform” är en vacker låt med en lätt Springsteen-känsla i piano/orgel-soundet. ”Sharon’s got a drugstore” är nog inte skivans bästa låt med sitt Status Quo-liknande boogiedriv och en uppenbar barnramsa på slutet. Men slutet gott med “Washable link”, en pianokryddad soulballad.

/ Håkan

Pop- och rocknamnens minne lever vidare

Postad: 2009-08-29 08:56
Kategori: Minns


                                                                                    Foto: Anders Erkman
Willy DeVille på Råsunda fotbollsstadion 1983.

Pop- och rockmusiken har under de senaste veckorna förlorat en rad speciella personer. Namn som jag under åren kopplat ihop med speciella minnen. Under två veckor i augusti gick både artisten Willy DeVille, producenten Jim Dickinson och pianisten Larry Knechtel bort. Jag tänker i fortsättningen presentera personliga minnen om personer som på ett eller annat sätt precis har gått bort. Och jag inleder med en liten resumé på de ovan nämnda artisterna.

WILLY DEVILLE (1950-2009)
Naturligtvis var det den fantastiska sången ”Spanish stroll” som 1977 satte namnet Mink DeVille, med sångaren Willy DeVille, på kartan. Albumet hette ”Cabretta” (fast bara i Europa) och producerades, liksom andra skivan ”Return to magenta” (1978), av arrangör- och producentgeniet Jack Nitzsche.
   Men jag fick aldrig Mink DeVille-skivorna i min hand när de gavs ut. Det var först när jag upptäckte Moon Martin några år senare som jag förstod att de här två första klassiska skivorna var ett måste. Moon Martin hade nämligen skrivit en låt till varje Mink DeVille-skiva, ”Cadillac walk” och ”Rolene”.
   Jag fick bara uppleva Mink DeVille live en enda gång och under helt fel omständigheter. Nämligen som förband till Rod Stewart utomhus på stora fotbollstadion Råsunda i Solna 1983. Det var ingen lätt uppgift för Willy att leda sitt band i dagsljus inför ointresserade Stewart-fans. Skivan han precis släppt, ”Where angels fear to tread”, var dock fin och jag minns att saxofonisten Crispin Cioe var helt lysande på den stora scenen.
   Bandet Mink DeVille, eller Willy Deville med olika komp som det i praktiken var, la ner verksamheten 1985 och Willy inledde den så kallade solokarriären med en kommersiell satsning av stora mått. Albumet ”Miracle” (1987) producerades av Mark Knopfler och soundmässigt lät det nog mer Dire Straits än Mink DeVille om den skivan. Men jag gillade skivan skarpt just då och hade den som nummer tre på det årets bästalista.
   Sedan har naturligtvis skivor som ”Backstreets of desire” (1992), ”Loup garou” (1995) och ”Horse of a different color” (av en ren tillfällighet producerad av just Jim Dickinson…) satt tydliga spår i mitt minne.
   Willy dog i bukspottkörtelcancer 6 augusti.

JIM DICKINSON (1941-2009)
Jag hörde Jim Dickinson mycket långt innan jag visste vem han var. Som pianist på ”Wild horses” med Rolling Stones från albumet ”Sticky fingers” (1971). Sedan har hans namn figurerat, både som musiker och producent, på en rad kända och okända skivor. Och många har kommit i min väg, med artister som Ry Cooder, Flamin Groovies, Green On Red, Golden Smog, Bob Dylan och John Hiatt, utan att jag direkt har kommit i närkontakt med Dickinson själv.
   Förrän 2005 när jag i London hamnade på Barbican där det under hela april arrangerades Memphis-tema och just den kvällen jag var där var Jim Dickinson den sammanhållande länken. Flera av hans adepter, Tav Falco och Chuck Prophet, uppträdde, Dickinsons båda söner Luther och Cody ledde sitt North Mississippi All Stars och Jim passade på att återförena sitt band Mud Boy & the Neutrons. Och själv sjöng han med stor dignitet Dan Penns underbart vackra ”Dark end of the street”. Jag glömmer det aldrig.
   Mats Olsson tipsade i söndags om en Jim Dickinson-intervju men själv kan jag inte sluta läsa Lennart Persson (1951-2009) och hans långa, långa intervju med Jim.
   - Stämma gitarrerna? Det är inget annat än en dekadent europeisk tradition, sa Jim bland annat.
   Jim dog i sviterna efter en bypassoperation 15 augusti.

LARRY KNECHTEL (1940-2009)
Pianisten Knechtel är i sammanhanget, jämfört med DeVille och Dickinson, en mindre profil i den amerikansks musikbranschen men var ändå en oerhört rutinerad musiker som inledde sin musikerbana redan på 50-talet bakom Duane Eddy.
   Han har medverkat på ett stort antal skivor och är väl hos gemene man en typiskt anonym studiomusiker men för mig var han en av de första som jag identifierade som musiker med ett namn på en mycket känd skiva. Det var 1970 på Simon & Garfunkels album ”Bridge over troubled water”, en av de första skivor som jag överhuvudtaget köpte.
   Titellåtens fantastiskt fina intro och pianot genom hela låten spelas av Larry och jag som läste skivomslag noggrant på den tiden präntade in namnet Larry Knechtel för tid och evighet. Sedan har han förekommit på massor av andra skivor som jag har i samlingen. Och i samband med hans död fick jag veta ännu en sanning om honom: Han spelar bas på Byrds inspelning av ”Mr tambourine man”.
   Larry dog i en hjärtattack 20 augusti.

ELLIE GREENWICH (1940-2009)
Hjärtattack var också orsaken till att den meriterade låtskrivaren Ellie Greenwich dog i veckan. Absolut inget allmänt känt ansikte men som låtskrivare var hon tveklöst legendarisk. Jag har genom alla år högaktat de personer som skrivit och skapat alla tiders bästa poplåtar och där bland de tio främsta fanns Ellie med.
   Första gången Ellie satte ett spår i mitt liv var sommaren 1963 när Crystals tog sig in på Tio i Topp med "Da doo ron ron" och när Ronettes i november samma år gjorde samma sak med Phil Spector-klassikern "Be my baby" var det Ellie, tillsammans med dåvarande maken Jeff Barry, som låg bakom de låtarna.
   Paret skrev ofta låtar till Phil Spectors verksamhet, Ike & Tina Turners "River deep mountain high" var kanske den mest betydelsefulla, men också andra stora hits med andra artister. Exempelvis "Do wah diddy" (Manfred Mann), "Hanky panky" (Tommy James & the Shondells), "Leader of the pack" (Shangri-Las) och "I can hear music" (Beach Boys).
   Ellie dog som sagt av en hjärtattack 26 augusti.

/ Håkan

Svårflirtad publik när McCartney kom loss

Postad: 2009-08-28 07:52
Kategori: 70-talskonserter

Det var naturligtvis pophistoriskt oerhört stort att en före detta Beatles-medlem uppträdde i Örebro, bara drygt två år efter gruppens splittring. Men då var två år en oändlig tid och Paul McCartney vägrade spela nostalgiska Beatles-låtar. Gruppens dubbeldäckare stod parkerad utanför Idrottshuset och det blev en omtumlande konsert för en gammal Beatles-fantast som undertecknad. Och jag minns att det inte var så lätt att direkt efteråt formulera en recension.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1972.

WINGS
Idrottshuset, Örebro 8 augusti 1972


Paul McCartney med Wings i Örebro var en pophändelse som väl aldrig kommer att upprepas. Inför välfyllda läktare i Idrottshuset stod han och hans kompisar för underhållningen i drygt två timmar. Trots alla motsvarade krav blev det en fördröjning av showen med en knapp halvtimme. Men när de äntligen kom igång så blev det med besked.
   Där stod han i sina säckiga byxor och med sin speciella McCartney-knyck i höften. När han sedan slog an basgitarren med sin vänsterhand gick det som en rysning genom min kropp. Är det verkligen Paul McCartney som står där? Han som är ett så eftertraktat byte i England och USA – så kommer han till Örebro…
   Har man hört Wings senaste singel ”Mary had a little lamb” så kan man lätt förmodas tro att bandet är mesigt men live revs de förutfattade meningarna omedelbart ned. Visserligen fanns den mjuka singellåten på repertoaren men skillnaden mellan skiva och live är mycket stor.
   Den fick helt andra dimensioner och det gällde även materialet i övrigt som huvudsakligen var hämtat från ”Wild life”-albumet. Men där fanns även nya låtar som ”Henry’s blues”, en fint avvägd blues med den utmärkte gitarristen Henry McCullough längst fram. Den andre gitarristen Denny Laine fick också göra ett par solonummer. I hans ”Say you don’t mind” fick han stort utrymme för att visa vilken utomordentligt bra sångare han är.
   Som väntat stod Paul McCartney för den mesta sången och låtar som ”Smile away”, ”Mumbo”, ”Give Ireland back to the Irish” och ”Wild life” sjöng han sig ordentligt svettig. Hans basspel var också något udda och tillsammans med trummisen Denny Seiwell var de en fin rytmsektion och bildade en fin grund för de båda gitarristerna.
   Om Pauls fru Linda platsar i bandet har diskuterats. Det tog närmare en halvtimme innan jag överhuvudtaget upptäckte henne på scen. Hon satt där bakom elpianot och inte bara såg blek ut. Hon var det också! När det mot slutet drog ihop sig till lite svårare pianospel fick maken Paul ta över. Det var i ”My love”, en fint avvägd McCartney-ballad, och ”Mary had a little lamb” som fick en betydligt tuffare behandling i Idrottshuset än på skiva.
   Det var i det närmaste fullsatt i hallen. Ändå blev det aldrig någon riktigt stämning trots att Paul vid upprepade tillfällen lät publiken dansa framför scenen. Det var tydligt att det var en världsstjärna som var här. Uppträdandet var inte bara en stor händelse för alla Beatles-fans. Paul och hans kumpaner spelade sig ordentligt svettiga och är väl värd de två flaskor whisky som han har blivit lovad att ha i omklädningsrummet.

Paul McCartney, gitarr, bas och sång
Linda McCartney, keyboards och sång
Denny Laine, gitarr, bas och sång
Denny Seiwell, trummor
Henry McCullough, gitarr

Låtarna:
Bip Bop
Smile Away
Mumbo
Give Ireland Back To The Irish
1882
I Would Only Smile
Blue Moon Of Kentucky
The Mess
Best Friend
Soily
I Am Your Singer
Henry's Blues
Say You Don't Mind
Seaside Woman
Wild Life
My Love
Mary Had A Little Lamb
Maybe I'm Amazed
Hi Hi Hi
Long Tall Sally

/ Håkan

Internationella artistbesök på 50/60-talet

Postad: 2009-08-27 07:59
Kategori: Örebro




På 50- och 60-talet var Örebro fullt av gästande internationella artister:
   Tommy Steele, John Mayalls Bluesbreakers, Rolling Stones, Fleetwood Mac, Who, Kinks, Animals, Manfred Mann (Ishallen med Tages som förband), Downliners Sect, Tremeloes (med Hansson & Karlsson som förband, 1968), Percy Sledge, Larry Finnegan, Swinging Blue Jeans, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich (Club 700, 1967), John Lee Hooker, B B King, Hollies (Brunnsparken med Bamboo som förband, 1968), Paul Jones, Troggs, Spencer Davis Group, Downliners Sect, Cream, Sam & Dave, Zombies (Norrbygården) med frågetecken för Lovin Spoonful. Konserten med Pretty Things (Club 700, 2/12 1965) blev däremot inställd.
   Mer detaljerad info om ovanstående konserter emottages tacksamt.

Här är några datum som jag med säkerhet vet genomfördes:
   TOMMY STEELE: Idrottshuset 23/4 1958. (Se autentisk bild till höger)
   EMILE FORD & THE BIG PATRIC SIX: Lokal okänd 28/6 1963.
   SWINGING BLUE JEANS/JAVALINES/LIVERPOOL TEENS/BOBBY RIXON/CYCLONES: Idrottshuset 11/10 1964.
   THE SEARCHERS/MILLIE/MASCOTS/HEP STARS/OKLAHOMA BOYS: Natt 700/Gustavsvik 12/6 1965.
   THE WHO: Idrottshuset 5/6 1966.
   "Substitute" var gruppens hit för tillfället.
   THE KINKS: Club 700 24/9 1966.
   Samma kväll spelade Kinks också i Eskilstuna och gick på scen i Örebro först kl 24.00 inför 1200 personer i publiken.
   TROGGS/DEEJAYS/CARETAKERS/T.S. PEOPLE Idrottshuset 26/11 1966.
   DOWNLINERS SECT/INTERRUPTERS/T.S. PEOPLE/SATIN & VELVET: Idrotthuset 21/1 1967.


JOHN MAYALL AND THE BLUESBREAKERS februari 1967
Från vänster: John McVie, bas, Aynsley Dunbar, trummor, Peter Green, gitarr/sång, och John Mayall, sång/gitarr/munspel.
   JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med PETER GREEN på gitarr: Norrbygården 24/2 1967.
   Albumet "A hard road" släpptes veckan innan Örebrobesöket.
   SPENCER DAVIS GROUP/SUSPENDERS/OKLAHOMA BOYS: Idrottshuset 25/2 1967.
   Gruppen hade precis släppt singeln "I'm a man".
   MANFRED MANN/TAGES/GONKS/STEAMPACKET TWO: Ishallen 18/3 1967.
   Gruppen kom till Örebro samma månad som singeln "Ha! Ha! said the clown" släpptes.
   ROLLING STONES/OKLAHOMA BOYS/REGENTS/THE OUTSIDERS/T.S. PEOPLE/STONKS/YARDLEYS.: Ishallen 27/3 1967 (2 förest.).
   (Annandag påsk. Ljudet studsade som ping-pong-bollar mot betongläktarna men publiken var vild och fanatisk. Så vild att en polisman tio minuter före konsertens slut drog ur sladdarna till förstärkarna vilket skapade tumultartade scener.
- Värre har jag varit med om, var Mick Jaggers kommentar)
.
   Kl 15:30 inleddes eftermiddagsföreställningen inför knappt 2000 personer i publiken. Kvällens konsert, med 2500 personer i publiken, inleddes kl 20:00 men urartade och avbröts så småningom.
   När Mick Jagger (Bernt Larssons bild till vänster från Ishallen i Örebro) sjöng "Let's spend the night together" exploderade publiken och försökte storma scenen. En polisman ansåg då att det hela hade gått överstyr och bad Jagger lämna scenen men han vägrade. När sedan publiken började ropa "snutjävel" tog polisen det drastiska beslutet att rycka ur kontakterna till förstärkarna.
   När strömmen försvann försökte Jagger skrika i mikrofonen att det var myndigheterna som hade stoppat konserten vilket inte gjorde publiken mindre vild. Inom några sekunder haglade hela och sönderslagna stolar, och även flaskor och påsksmällare, upp på scen. Nedan bild på förödelsen i Idrottshuset.
   Stones-albumet "Between the buttons" var aktuellt och singeln "Let's spend the night together" låg på Tio i Topp.
   Oklahoma Boys, som existerat sedan 1964, var ett countryband från Örebro som gjorde sin sista spelning som förband till Stones. Yardleys, som också hade funnits sedan 1964, hade 1965 en hit med "Under the boardwalk" på Sommartoppen. T.S. People, med bland annat Sjunne Ferger och Per-Åke Måssebäck, från Örebro skulle vid den här tiden byta namn till Blues Quality. Stockholmdsgruppen The Outsiders var aktuell med sin första singel "Don't fight it".
   Här (extern sida) finns bilder på biljett och konsert.
   JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med MICK TAYLOR på gitarr/GENO WASHINGTON/QUINTS/BLUES QUALITY: Idrottshuset 7/10 1967.
   Mayalls "Crusade"-album släpptes månaden före.
   SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY: Idrottshuset 25/10 1967.
   Sam & Daves singel "Soul man" var vid tillfället en världshit.
   CREAM/HARLEM KIDDIES: Idrottshuset 18/11 1967.
    (Någon har nämnt Geno Washington som förband). Harlem Kiddies var ett band med George Clemons (King George Discovery) som sångare. Här (under ”My old rockpics”) finns det fotografier på Eric Clapton och Jack Bruce från Idrottshuset.
   Samma månad släpptes Creams album "Disraeli gears".
   En trolig setlist med Cream: Spoonful/Stepping Out/Traintime/Toad/I'm So Glad. Få men långa låtar var den tidens modell.
   PAUL JONES/YOUNG IDEA/TOM & MICK & MANIACS/JERRY WILLIAMS: Idrottshuset 25/11 1967.
   Mycket Sverige-populäre Jones låg för tillfället på Tio i Topp med "Thinkin' ain't for me". Engelska gruppen Young Idea hade på sommaren 1967 haft en tidig coverhit med "With a little help from my friends" och Tom (Tommy Körberg) & Mick hade haft en hit med "Somebody's taken Maria away".


JOHN MAYALL AND THE BLUESBREAKERS mars 1968
Från vänster: Dick Heckstall-Smith, saxofon, John Mayall, gitarr, keyboard, munspel och sång, Mick Taylor, gitarr, Keef Hartley, trummor, Andy Fraser, bas, och Chris Mercer, saxofon.
   JOHN MAYALL’S BLUESBREAKERS med MICK TAYLOR på gitarr: Teknis 16/3 1968.


FLEETWOOD MAC maj1968
Från vänster: Mick Fleetwood, trummor, Peter Green, gitarr/munspel/sång, Jeremy Spencer, gitarr/piano/sång, och John McVie, bas.
   FLEETWOOD MAC/BLUES QUALITY: Club 700 11/5 1968.
   Gruppen hade samma vår släppt debutalbumet "Fleetwood Mac" och låg vid det här tillfället på listorna med singeln "Black magic woman".

FLEETWOOD MAC november 1968, mars 1969 och november 1969
Från vänster: Mick Fleetwood, trummor, John McVie, bas, Jeremy Spencer, gitarr/piano/sång, Danny Kirwan, gitarr/sång, och Peter Green, gitarr/munspel/sång.
   FLEETWOOD MAC/PEPS & BLUES QUALITY/SLAMCREEPERS: Idrottshuset 23/11 1968.
   Nu var Macs andra album "Mr Wonderful" ute och den klassiska singeln "Albatross" skulle precis släppas.
   Bela Svärdmark, framstående Örebrogitarrist, berättar här ingående om konserten och vad som hände efteråt.
   Bosse Saf, en annan stor profil och Örebrogitarrist, har berättat för mig att han tog sig in i omklädningsrummet på Idrottshuset, förmodligen tillsammans med Bela, och blev där bjuden på whisky av Peter Green. Bosse var 11 år!
   FLEETWOOD MAC: Idrottshuset 20/3 1969.
   Det här var turnén som följde upp singelsuccén. Och en månad senare skulle "Man of the world" släppas.
   B.B. KING: Idrottshuset 10/5 1969.
   JOHN LEE HOOKER/PAPA LIGHTFOOT BLUESBAND/TAKT & TON: Konserthuset 21/6 1969.
   Papa Lightfoot Bluesband var ett Örebro-band: Finn Sjöberg, gitarr, Tony Strandberg, sång och munspel, Leif Hallborg bas (alla från Squareheads Bluesband) och Gerry Ljung, trummor (från New Merchant Team).   
   FLEETWOOD MAC: Konserthuset 6/11 1969.
   Nu var gruppen aktuell med sitt tredje album, "Then play on".

Sår här såg det ut i Örebro Ishall efter Rolling Stones konsert:


/ Håkan

Soundtracks: "Falling from grace"

Postad: 2009-08-26 07:50
Kategori: Soundtracks

FALLING FROM GRACE (Mercury, 1991)
Jag har sett filmen, regisserad av John Mellencamp (hans hittills enda försök i den branschen) som också ligger bakom soundtracket, men upplevde den inte som någon minnesvärd historia. Och då hade jag ändå den här fantastiska skivan i huvudet och vetskapen om att den etablerade författaren Larry McMurtry skrivit manus.
   Den här serien ”Soundtracks” ska i första hand inte handla om filmerna. Det är bara i undantagsfall som jag har någon kommentar om själva filmen. Nej, ”Soundtracks” är en serie om filmskivor med intressant material. Och den här tillhör verkligen den kategorin. Med både unikt, specialinspelat och fantastiskt bra musikaliskt innehåll.
   Helt naturligt är det också Mellencamp som ligger bakom soundtracket som producent och på två låtar också artist. Dessutom har han skrivit låten som Dwight Yoakam sjunger men båda sina egna låtar har hans gitarrist Larry Crane skrivit. Crane, som även gör en egen utmärkt låt här, hade vid tiden för den här skivan lämnat Mellencamps band och försökte sig på en egen karriär som dock inte blev speciellt uppmärksammad. Men hans egen låt, de båda Mellencamp-låtarna och titellåten är exemplariska. I samma musikaliska tradition som Mellencamp just då befann sig. Med akustiska gitarrer, brinnande orgel, munspel, fiol och dragspel.
   Det finns inga uppgifter om musiker på skivan men jag misstänker att det är Mellencamp och hans band som ligger bakom alla utmärkta arrangemang. Och fiolspelaren Lisa Germano får chansen att göra två mycket intressanta, både vackra och catchy, instrumentallåtar
Dessutom bidrar flera andra etablerade musiker med mycket bra insatser. På Nanci Griffiths låt är den glasklara stämman i klass med Emmylou Harris på topp. Dessutom tillhör hennes låt det bästa hon har gjort.
   Yoakam gör en rocklåt med sin spektakulära countryröst och Janis Ian gör sig bra i Mellncamp-land med en egen låt som förra året hamnade på en ”Best of”-skiva med Ian. Och John Prines ”All the best” fanns redan med på hans ”The missing years”-album.
   Larry Rollins är en mindre känd countrysångare från Brownstown som får äran att sjunga Cranes titellåt. En akustisk countryballad av stora mått.
   Skivan riktiga höjdpunkt, bland alla andra höjdpunkter, är den tillfälliga supergrupp som bildats för det här tillfället. Buzzin’ Cousins är Mellencamp, Yoakam, Prine, Joe Ely och James McMurtry (Larrys son) i ett alldeles sagolikt samarbete i Mellencamp-låten ”Sweet Suzanne”. Vers för vers får låten en ny sångare och alla stämmorna möts i refrängen. Beautiful.
   Det finns dock några låtar som faller ur ramen. Pure Jam, som funnits i 20 år och har Mellencamps storebror Joe som sångare, gör Commitments-liknande anonym r&b-rock och den okända gruppen med det märkliga namnet QKUMBRZ sjunger fint men lite profillöst.

Innehåll:
1. Bud's Theme [Instrumental] - Lisa Germano
2. Cradle of the Interstate - Nanci Griffith
3. Whiskey Burnin' - Larry Crane, Larry Crane
4. Common Day Man - Dwight Yoakam
5. It Don't Scare Me None - John Mellencamp
6. Searchin' for the Perfect Girl - Pure Jam
7. All the Best - John Prine
8. Hold Me Like You Used to Do - QKUMBRZ
9. Sweet Suzanne - Buzzin' Cousins
10. Nothing's for Free - John Mellencamp
11. Little Children [Instrumental] - Lisa Germano
12. Days Like These - Janis Ian
13. Falling from Grace - Larry Rollins

/ Håkan

En institution med få överraskningar

Postad: 2009-08-25 08:12
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/8 2009.

KONSERT
Jeremias Session Band
Stadsparken, Örebro 22 augusti 2009
Konsertlängd: 19:33-21.35
(122 minuter)
Min plats: Stående ca 30 meter på vänster sida från scenen.


Tradition är ett viktigt ledord i Jeremias Sessions Bands programförklaring. Jeremias i Tröstlösas texter ligger till grund för bandets hela repertoar och bandet har nu blivit en institution och en tradition, måhända med ett lite kortare tidsperspektiv. Det var tredje sommaren i rad som bandet med gästartister arrangerade en konsert traditionsenligt sista helgen i augusti i Stadsparken. Mycket väl anpassat till dagen då Jeremias firas.
   Med tradition följer också upprepning och förutsägbarhet. Två ord som inte klingar så bra i en recensents ordförråd. Efter tre somrar, en framgångsrik skiva som kom förra året, och åtskilliga konserter var det svårt att känna den riktigt inspirerande spänningen inför konserten.
   Medan överraskningarna var begränsade, ett kort inhopp av Eva Eastwood, så var det på plats ändå lätt att imponeras av den musikaliska underhållningen under drygt två timmar. Hela bandets samlade kompetens framkallade den homogena känslan.
   Sedan förra året hade bandet ändå uppdaterat sin repertoar och ökat på Jeremias-materialet med en handfull låtar. Kanske inte så banbrytande och kanske inte så revolutionerande men det är viktigt att poängtera att det finns en oerhörd sångskatt att gräva ur. Och att Staffan Ernestam sedan har inspirationen och kunnandet att dekorera den traditionellt betydelsefulla poesin med en klädsam musikalisk skrud betyder så mycket för framtiden. För att Jeremias i Tröstlösas minne ska leva vidare i oförminskad styrka även för kommande generationer.
   De nya låtarna till trots var det givetvis de gamla numera kända låtarna i repertoaren som gav konserten en flygande start. Som gav den stora publiken, många, många tusen, sitt stora lystmäte. Med Karin Wistrand i fokus vid mikrofonen var konserten i vanlig ordning som mest populär. Då var även allsången som allra tydligast.
   Men min store favorit i bandet, både Karin och Staffan får ursäkta, är Niclas Ekholm som under det senaste året växt ut till närmast en gigant. Han tog över Mats Ronanders roll i den irländskt klingande ”Bergslagsstad”. Han är ju som klippt och skuren för den rollen då han dessutom spelar munspel. Hans ”Man kallar det att glömma” är fortfarande en av showens starkaste nummer och han stod också i centrum på flera av de nya låtarna. Av vilka en, ”En bädd till ro” (som jag tror den heter), stördes av tekniskt strul men även den svåra situationen klarade han av galant. Det var just där som hela konserten nådde sin topp.

Staffan Ernestam, gitarr och sång
Karin Wistrand, sång
Clas Olofsson, gitarr och lapsteel
Niclas Ekholm, percussion, munspel och sång
Fredrik Landh, bas och sång
Niklas Bäcklund, saxofon och gitarr
Martin Landh, orgel och dragspel
Peter Nygren, piano och sång
Mikael Dahlén, trummor
Olle Unenge, gitarr, banjo och sång
Ulf Karlsson, säckpipa (”Man borde inte sova”), fiol (”Tess Lördan”)
Eva Eastwood, sång (”Tess Lördan”)

Låtarna:
Sommar
En fågel
Mor Sol
Om du vill dansa med mig
Bergslagsstad
Trastland
Vi lyckliga
Man kallar det att glömma
Serenad
Lättast när man sover
Skuggorna
Eko
En bädd till ro
Ett märkvärdigt trä
Snöfallet – Colombine och Pierrot
Man borde inte sova
Tess lördan
En sommarvän
När alla fåglar tiga

Extralåtar
Tak över huve
Dräng i stan
Kanske

/ Håkan

#70/70: "Outlandos dAmour"

Postad: 2009-08-24 07:54
Kategori: 70-talets bästa

THE POLICE: Outlandos d'Amour (A&M, 1978)

The Polices första album, debuten i det stora formatet, blev en så kallad slow starter. Släpptes ursprungligen i november 1978 men nådde som bäst en 7:e-placering i England först i oktober 1979. Då hade redan Polices andra album släppts. ”Outlandos d’Amour” fortsatte sälja i flera år och låg på de engelska listorna fram till februari 1981.
   Det var samma utveckling för gruppens tre första singlar som släpptes från våren 1978 (jag räknar inte deras allra första singel ”Fall out” på det lilla oberoende skivbolaget Illegal, som kom redan 1977) men utan större kommersiell respons. Polices första singellåtar fanns alla inkluderade på debutalbumet och är där hörnstenar i det som skulle bilda en tämligen genuin platta.
   Jag var faktiskt som skivköparna i övrigt när det gällde intresset för den fina trion The Police. Det var först på en konsert sommaren 1979 som helt vände mig om. Vi var ett gäng tidningsfolk som hade åkt till Pink Pop-festivalen i Holland 1979 med ett enda stort mål i siktet: Att få uppleva Dire Straits live. Jag åkte därifrån med ett enda stort minne: The Police på scen!
   Jag ska inte påstå att jag var helt oförberedd. ”Roxanne” hade ju börjat klättra på listorna (den peakade i England, nr 12, just när jag var i Holland), exakt ett år efter den ursprungliga releasen, och var på väg att bli en stor radiofavorit. Men energin på scen, det tajta spelet på bara tre man, Stings spektakulärt häftiga röst och de reggaerockiga låtarna slog mig till marken. Helt klart. När jag tittar tillbaka på den konserten (länk) så är det ju ”Outlandos d’Amour”-låtarna som var ryggraden i hela konserten. Plus en liten försmak, ”Message in a bottle”, från den kommande skivan, ”Regatta de Blanc”.
   Bara några veckor efter Holland-konserten såg jag Police ännu en gång, på trånga svettiga Music Palais på Kungsgatan i Stockholm, och blev då ännu mer övertygad om gruppens personliga storhet. Med hjälp av ytterligare en låt från det aktuella albumet och ännu en försmak, ”The bed’s too big without you”, från den kommande skivan.
   Det var först då jag skaffade mig albumet och den är än i dag min största Police-favorit. Fastän soundet utvecklades på kommande skivor, gruppen blev proffsigare, Sting växte som personlighet och hitlåtarna blev allt mer framgångsrika så är det låtarna på den här skivan som ligger närmast mitt hjärta.

Soundet på debutalbumet är väl efter dagens mått mätt lite tunt och sparsmakat men energin i de tempohöjande detaljerna i låtar som ”Truth hits everybody”, ”So lonely” och ”Can’t stand losing you” är tidlöst oförglömliga höjdpunkter i både Stings och gruppens karriär. Skivans inledande låt, ”Next to you”, är ju egentligen den tidens punkrock ur vars musikaliska prägel gruppen föddes. Och omslaget i sin sönderklippta layout med kolorerade bilder motsvarar ju också den tidens mode. Men jag undrar hur bilden på Sting (se höger), från filmen ”Quadrophenia” där han spelar ett mods som heter Ace Face, på omslagets baksida kan dyka upp här - ett år innan filmen hade premiär!
   ”Outlandos d’Amour” är kanske inte så helgjutet homogen som jag vill minnas den. Det finns några svackor. Förutom en läcker popsekvens är ”Hole in my life” huvudsakligen monoton och ”Masoko tanga”, en låt som Sting (skämtsamt?) nämnde som sin favorit på Elvis Costello-programmet nyligen, är en rejäl parentes med sin nonsenstext:
   One, two, one, two, three, four
   Ohhhhh da la la
   Don't ba bose da la lomb ba bay
   Ping pong da la zoe da la la low
   People know what de lee do da day
   Key wo wa di com la day wa da
   Co wa da zu ma pu wa all day
   See po wa ta na po ba ba

   Från en man som några år senare fick en hitlåt med titeln “De Do Do Do, De Da Da Da”…
   Men kombinationslåten “Be my girl/Sally” är lite kul och annorlunda fast den i det här sammanhanget uppfattas som udda. En Sting-låt, med den enda textraden ”Would you be my girl?”, och poesihögläsning från gitarristen Andy Summers med en genuint engelsk accent.

/ Håkan

Säsong 5 trampar snart igång på allvar

Postad: 2009-08-22 07:51
Kategori: Blogg

Tiden går och det blir dags att planera höstens aktiviteter på den här sidan. Just idag, 22 augusti, för två år sedan sparkade jag igång den här sidan och föga anade jag då responsen, de nya kontakterna med likasinnade och åtskilliga kommentarer från folk som vill meddela felaktigheter, tipsa om fördjupande kunskaper eller helt enkelt fråga något. Oerhört inspirerande har det varit och det har många gånger fått mig att gräva ännu djupare i minnet, ännu längre ned i arkivet och ännu längre in på vinden.
   Därför är det inga större problem att fylla den här sidan år framöver med nya uppslag till speciella ämnen och teman och oavbrutet sikta in mig på den lilla stora koncentrerade ytan av musik som vi i vardagligt tal brukar kalla pophistorien.
   Säsong 1 och 2 var framförallt en serie om mina 80-talsfavoriter på skiva. Ett missförstått musikaliskt decennium som behövde en upprättelse. Här är nummer ett på den listan. Säsong 3 och 4 siktade jag i första hand in mig på Stiff Records (min lista på de 32 bästa singlarna, bäst är ...), tributeskivor och en tung serie om alla mina stora favoriter genom åren.

DET BÄSTA 70-TALET
Idag firar jag alltså två år och på måndag går startskottet för Säsong 5 och då kommer den här sidan ha en regelbundet återkommande följetong just på måndagar: De bästa skivorna på 70-talet. Det har varit en rolig, intressant men också förskräcklig sommar att komma överens med mig själv om placeringar (från plats 70 till nummer ett), skivor som platsar eller inte (kill your darlings har varit tema hela sommaren!) och researcha alla roliga anekdoterna om varje skiva. Och sedan redovisa mina egna minnen, plocka ut eventuella citat från mina gamla recensioner och ge dagens perspektiv på de gamla skivorna.
   I övrigt kommer det förekomma en massa andra olika teman som dyker upp på veckans andra dagar. Kanske inte så inrutat med fasta dagar som tidigare men jag lovar ständig uppdatering. Det finns några trådar att fortfarande rycka i när det gäller det Stiff, Tribute-skivor och Mina favoriter.

SOUNDTRACKS
Dessutom inleder jag en serie om Soundtracks. Inte ljudspår som enbart samlar ihop kända låtar utan filmskivorna med de där exklusiva låtarna som gömmer sig längst bort på ett soundtrack och ingen annanstans. Det blir en spännande resa att hitta de musikaliska guldkornen på samma sätt som jag under det senaste året letade upp de okända fantastiska låtarna på alla tributeskivor som har kommit i min väg.

COVERSKIVOR
Covers har varit ett begrepp i många år. Ibland tar artister hela skivor till hjälp för att framföra sina bästa covers, typ Ulf Lundells ”Sweethearts”, Bryan Ferrys ”These foolish things” och John Lennons ”Rock’n’roll”. Jag har letat upp ett tjugotal skivor med det temat och kommer redovisa var artisterna har hittat sina favoritlåtar och även recensera resultatet.

70-TALSKONSERTER
Med anledning av att nästa säsong på den här sidan kommer att ha en viss slagsida åt 70-talet kommer jag förlänga serien på mina autentiska liverecensioner från 70-talet som pågått under sommaren. Och då kommer det att bli rasande intressanta konsertåterblickar med bland annat Wings, Rolling Stones, Ian Hunter, Graham Parker, Rod Stewart, Roxy Music och många, många fler.

ÖREBRO
Sedan ska jag stundtals bli lite lokal också. Örebro har en lång och genuin musikhistoria och jag har under årens lopp samlat på mig mycket information om stadens rockliv genom decennierna. Det gick så långt att jag för ungefär tio år sedan satt och skissade på en bok, givetvis i all anspråkslöshet, samtidigt som jag helt förutsättningslöst samlade på mig en massa osorterade uppgifter. Det gick så långt att jag hade en titel till min bok: ”Från Power House till Millencolin”.
   Naturligtvis kom jag aldrig till skott med det projektet och två andra Örebrograbbar hann före mig. ”Rockbok – 50 år av rock och pop”, skriven av Sven-Olof Malmsten och Bo Eriksson, är inte världens mest lättlästa historiebok, saknar exempelvis register, men är ändå fylld med många unika bilder och en uppsjö av detaljerade uppgifter. Nu kommer jag sporadiskt att lägga ut mina egna små noteringar som jag har samlat på mig genom åren.

/ Håkan

Publiken svek

Postad: 2009-08-21 07:58
Kategori: 70-talskonserter

Efter flera besök i Örebro på 70-talet under namnet Hörselmat så uppträdde Janne Schaffer den här gången under eget namn och med ett nytt band. ”Katharsis” hette albumet som var aktuellt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1977.

JANNE SCHAFFER
Konserthuset, Örebro 21 oktober 1977


Ibland önskar jag att man vore fler. I fredagskväll till exempel. Bara ett par hundra kom för att se Janne Schaffer med kompisar i Konserthuset. Men det hämmade inte deras insats utan de bjöd rikligt på sig själva i närmare två timmar.
   Janne Schaffers nuvarande grupp är ett litet avsteg från vad Hörselmat en gång sysslade med. Björn J:son Lindh är borta och ersatt av ännu en gitarrist, Janne Tolf. Och det fungerade fantastiskt smidigt. Gitarrdominansen var inte alls störande.
    I Tolf har Schaffer funnit en perfekt parhäst som var flexibel och rörlig inom alla områden. Inte minst under den akustiska avdelningen där Tolf visade vilken känslig och duktig gitarrist han är.
   Det blir alltid en gemytlig stämning på Schaffer-konserter. Han har ingen ambition att stå ensam i rampljuset och drog sig snarare ut från strålkastarljuset och lyfte på så sätt fram trummisen Malando Gassama och basisten Christian Veltman.
   Det var ett sammansvetsat gäng som med sin musikalsiska charm även roade en mindre publik. Musiken spräckte förstås alla musikaliska ramar men var ändå, trots tempoväxlingar och improvisationer, väldigt njutbar.
   Ändå fick jag känslan av att utan en sångare når gruppen knappast de riktigt stora höjderna. Jag har efterlyst det tidigare och gör det igen. De individuellt mycket skickliga musikerna behöver en länk som binder samman de olika soloruscherna.
   En annan stilla undran: Varför kom det inte mer folk? När musikutbudet i Örebro är större än på många, många år kom det bara ett par hundra för att se Janne Schaffer. Skamligt!

/ Håkan

Toppenkväll med Vågspel

Postad: 2009-08-19 07:59
Kategori: 70-talskonserter

”Vågspel” var namnet på paketturnén som omfattade tre olika artistkonstellationer, alla gav ut skivor på skivbolaget Nacksving. Text & Musik var aktull med ”Jaguaren” och Afzelius med ”För kung och fosterland”. Aldmans senaste skiva kom 1975, ”Nånting har hänt”. En skolaula var kanske inte den optimala konsertlokalen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/12 1976.

BJÖRN AFZELIUS
TEXT & MUSIK
LARS ALDMAN
Virginska Skolan, Örebro 13 december 1976


Ljuset tycks komma från Göteborg. Det är där en svenska progressiva musiken har sitt centrum. Där finns skivbolaget Nacksving och där finns artister som betyder mycket i den musikaliska utvecklingen. Tre av stall Nacksvings artister, Lars Aldman, Björn Afzelius och Text & Musik, befinner sig just nu på slutet av en Sverigeturné som pågår under december.
   Virginska skolans aula i Örebro var platsen och måndagskvällen tiden för Vågspel, som de kallar turnépaketet, som sammantaget (tre och en halv timme!) gör ett överväldigat intryck.
   Lasse Aldman med kompisar inledde på både gott och ont. Han är främst låtskrivare och kan i sina bästa stunder skriva bra och tydliga sånger. Som sångare och scenartist var han lite oslipad och blev lätt skrikig i sin prat-sjung-gungande framtoning.
   Sedan kom det stora affischnamnet Björn Afzelius som avslappnad, tillsammans med sina sånger, trollband den stora publiken i nära en timme. Kunde redan när jag lyssnat på senaste skivan ”För kung och fosterland” för en vecka sedan utnämna Björn till landets ledande proggartist just nu. Och jag kan bara ställa mig upp och buga åt hans artisteri, musikalitet och mänsklighet. Hans akustiska gitarrspel var ljuvligt men varför inga extralåtar, Björn?
   Text & Musik avslutade. Gruppmedlemmarna hade i valda delar medverkat sporadiskt med både Aldman och Afzelius men nu stod gruppen samlad på scen. En stor överraskning. Fem av sex är utbildade musiklärare, medan den sjätte är skådespelare, och med den bakgrunden gjorde showen naturligtvis oerhört omväxlande. Där jag kastades mellan skratt och allvar.
   De behärskade rader av instrument och lekte fritt i de flesta musikstilar. I deras musik hände det mesta. Opera blandades med rock och haitisk voodoosång, lyriska visor, renässansmusik och jazzinfluerad rock var andra ingredienser. Det lät fint om Text & Musik och det något splittrade intrycket av deras debutskiva ”Jaguaren” kan härmed revideras.
   På de tre kvarvarande platserna på turnén, Skövde, Borås och Göteborg, spelas konserterna in med Nacksvings mobila inspelningsstudio och trots att publikresponsen var på topp i Örebro lär den väl inte bli mindre när turnépaketet letar sig hemåt.

/ Håkan

Skifs-show tog sig efter trevande start

Postad: 2009-08-17 07:55
Kategori: 70-talskonserter

Efter Melodifestivalframgången 1978, när Skifs vann med ”Det blir alltid värre framåt natten”, Julkalender och krogshow satsade han på ett nytt eget band, Vision, och turnén följde upp albumet ”Split vision” där han sjöng på både svenska och engelska.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1979.

KONSERT
BJÖRN SKIFS & VISION
Prisma, Örebro 7 mars 1979


Det är förvånansvärt hur Björn Skifs och hans studiomusiker kan kliva ur studion och placera sig på en scen och låta lika bra live som på skiva. Det kunde publiken på Prisma, Örebro, konstatera på onsdagskvällen då Björn och gruppen Vision bjöd på en konsert i två avdelningar.
   Det var turnépremiär, en turné som sträcker sig till slutet av april och huvudsakligen omfattar mindre ställen, klubba diskotek och liknande. Hans ambition är att hitta en publik som han inte når på krogshower och via tv.
   När Björn i onsdags sa att det var första gången bandet och han spelade ihop var det en sanning med modifikation. Lasse Wellander har exempelvis jobbat ihop med Björn vid många tillfällen de senaste åren och flera av de andra i gruppen har medverkat på hans skivor. Så det är ett rutinerat gäng han ger sig ut med.
   Precis som på sina skivor hann Björn under de två avdelningarna, på vardera 45 minuter, genom hela sitt register. Från disco till hårdrock. Som har sina både för- och nackdelar.
   Kan det låta bättre än det gjorde i första avdelningens slutlåt? ”Lack of courage”, från nya skivan, har ingredienser av en riktigt stor låt. Det tyckte jag och det tyckte hela publiken.
   Däremot var det mer tveksamt när han tog upp slitna discoklichéer eller försöker bredda sig med instrumentala jazzlåtar.
   Det talas mycket om studiomusikers instrumentala styrka, men här var det mycket vokalt då både Mike Watson, bluessjungande basist, och Lasse Wellander sjöng.
   Konsertens inledning var trevande och lite nervös men rutinen tog ut sitt. Efter första avdelningens övervägande stillasittande var det stunsig dansmusik i andra. Där hela gruppen kom loss. En så noga arrangerad låt som ”I could never leave you”, från ”Split vision”, visade sig hålla på scen.
   Med perspektiv på Björn Skifs fantastiska och överraskande USA-genombrott för fem år sedan tycker jag det är synd att det inte sker nu. När han nu är beredd och har tillgång till bra material och goda musiker.
   Slutar han göra ”egna versioner” av amerikanska hitlåtar och satsar på originalmaterial istället kan han, tillsammans med ett knippe skickliga studiomusiker, bli en sensation.
   Det var i alla fall mäktiga en och en halv timme Björn Skifs bjöd på sig själv.

Björn Skifs: sång
Lasse Wellander: gitarr
Mike Watson: bas
Roger Palm: trummor
Anders Elias: keyboards
Halldór Pálsson: saxofon
Nisse Landgren: trombon
Johan Stengård: saxofon

/ Håkan

Glad Grossman-gala

Postad: 2009-08-14 07:54
Kategori: 70-talskonserter



Amerikanen Grossman, känd som avancerad bottleneckgitarrist, ensam på scen. Albumet "Hot dog" var aktuellt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/10 1972.

STEFAN GROSSMAN
Konserthuset, Örebro 5 oktober 1972


Det var en sprudlande glad Stefan Grossman som gästade Konserthuset i Örebro på torsdagskvällen. Hela showen var fylld med ironi och tokiga infall. Han berättade med sin accentfyllda amerikanska om sitt liv och leverne mellan sångerna.
   Som gitarrist tillhör han världstoppen men har aldrig riktigt upptäckts av den stora publiken. Och bra är väl det. Nu får han istället jobba långt från all publicitet, och vad det kan innebära.
   Med sina två gitarrer och sitt goda humör lyckades han fängsla publiken med sin repertoar som var minst sagt varierad. Allt från djup personlig blues till uppsluppen rag-time. Han kunde få sin gitarr att låta som snart sagt vilket annat instrument som helst. Honky-tonk-piano, trummor och även trumpet om än i stilistisk form. Han kunde även få gitarren att låta som gitarr och mandolin på samma gång. Även en gitarrinstruktör hade säkert höjt på ögonbrynen inför Grossmans föreställning.
   Även om det fanns bluesrötter i det mesta Grossman gjorde på scen så överskuggades det i de gedigna genomarbetade arrangemangen.
   Behärskar man det engelska språket till fullo kunde man också få ut mycket av Stefans texter som var utförligt berättade upplevelser från hans förflutna. Han tog också tid på sig att berätta om och kring de olika melodierna på ett sätt som fick låtarna att vävas ihop med varandra. Det skapade en större publikkontakt och glädjen blev därför ömsesidig.

Trolig setlist:
- Medley:
Wake Up Mama
Kokomo Blues
Blues On The Run
- Soldier's March
- Little Sally Walker
- Lena Anne
- Richland Woman Blues
- West Coast Blues
- Danish Drone
- New Stoned Pony Blues
- Medley:
Hot Dogs
Cincinnatti Flow Rag
New York City Rag
- Satisfied And Tickled Too
- Mississippi Blues Number Two
- Roll And Tumble Blues
- High Society
- All My Friends Are Gone
- Tribute To Big Bill Broonzy
- Teddy Roosevelt
- Dallas Rag
- Candyman
- River Of Jordan
- Mates
- Whistlin' Blues
- Powder Rag
- Make Believe Blues
- Medley:
Vestapol
That's No Way To Get Along

/ Håkan

Costello-programmen borta ur tv-tablån

Postad: 2009-08-13 20:08
Kategori: Blogg

Var det möjligen höstens griniga ansikte jag kunde skymta i de nedregnade utomhusserveringarna på vägen hem från jobbet idag? Och ännu mer nedstämd blev jag när jag hade varit i kontakt med Svt med anledning av det plötsliga sändningsavbrottet i den genomgående intressanta och stundtals totalt magiska Elvis Costello-följetongen på tv.
   Under dagen upptäckte jag att det på svt.se-sajten plötsligt hade ändrats i informationen om programserien. Det som ursprungligen var en serie på 13 program var nu nedkortad till tio program och därmed avslutad. Hopplöst uppgiven skrev jag ett mejl till Tittarservice och frågade:
   Har den fantastiska serien med Elvis Costello-program kortats ned? Jag har för mig att jag tidigare har sett samtliga 13 program vara förannonserade på svt-sajten. Nu ser det ut som jag, och många andra, kommer att missa Kris Kristofferson, Rosanne Cash, John Mellencamp och James Taylor i de avslutande programmen...
   Och fick följande oroväckande svar tillbaka:
   Hej
   Vi beklagar att det har legat fel info på våra webbsidor. Det var bara meningen att vi skulle visa 10 delar den här gången. Hur det blir med de återstående delarna är i dagsläget okänt, men vi hoppas att vi kan visa dem någon gång under hösten.
Med vänlig hälsning
Tittarservice


/ Håkan

Storbesök med väntan

Postad: 2009-08-12 07:55
Kategori: 70-talskonserter

Den kände amerikanske protestsångaren Barry McGuire, som 1971 blev kristen, några år efter Barrys stora kommersiella framgång med "Eve of destruction". Senaste skivan hette ”To the bride”. Jamie Owens var också känd i kristna kretsar.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1975.

BARRY McGUIRE
JAMIE OWENS
Konserthuset, Örebro 28 februari 1975


När det är storbesök av världsartister så får man vänta. Ett par hundra åhörare fick vänta på Konserthuset i Örebro i fredagskväll. En halvtimme efter utsatt tid startade konserten med Barry McGuire som största dragplåster.
   Som vanligt när det gäller gospelkonserter blev det mycket snack mellan låtarna och presentationerna blev ibland rena förkunnelsen och resonemanget grundade sig i nio fall av tio på den allmäktige. McGuire frångick dessbättre det traditionella mönstret några gånger och berättade verklighetsnära om sina egna upplevelser och vad som fick honom att leva ett sundare liv.
   Jamie Owens, som också fanns med i turnépaketet, sjöng med en mycket vacker och glasklar stämma. Hennes röst stod i fin kontrast till McGuires lite rosslande stämma. Bakom sig hade de båda sångarna en trio sångare, Second Chapter Of Acts.
   Musikaliskt fungerade konserten utmärkt med en säker kompgrupp i David, en kvintett som spelade ovanligt popinfluerat. Musiken svängde till vid flera tillfällen som uppskattades av den ungdomliga publiken. Det är ju inne att tycka om Jesus.
   Den stora frågan var väl om Barry McGuire skulle framföra ”Eve of destruction”, utan konkurrens hans mest kända låt. Barry sjöng några takter innan han avbröt för att hålla ett anförande om varför han sjöng in den på skiva för tio år sedan och att han nu på inga grunder kunde stå för den. Vilket fick till följd att publiken aldrig fick höra den i sin helhet. Svagt, Barry, du svek säkert många som kommit till Konserthuset enbart för den klassiska melodin.

/ Håkan

Elvis Costello och Herbie Hancock

Postad: 2009-08-11 07:51
Kategori: Blogg


10 september förra året rådde det genuin jazzkänsla på Apollo Theatre i New York. Då spelades nämligen de två avsnitten in i Elvis Costellos programserie ”Spectacle with…” där först Diana Krall och nu Herbie Hancock var gäster.
   Hancock-programmet blev förväntat till hundra procent fylld av jazzmusik och diskussioner kring jazzhistorien med namn som Miles Davis, George Gershwin och Donald Byrd. Som person var den då 68-årige Hancock, till synes evigt ung, en trevlig, öppen och sympatisk och berättade några intressanta anekdoter om hur han fick jobb i Miles Davis grupp där han spelade med det unga underbarnet Tony Williams på trummor. Det var för övrigt 17-årige Williams som introducerade Hancock för Davis.
   Musikaliskt var det i mina öron mindre intressant hur duktig och suveränt skicklig Hancock än må vara på sitt instrument. Jazz är som sagt inte min kopp te och någon nämnde i programmet jazz som ”krävande musik” och det ligger nog nära sanningen.
   Kompet på scen var identiskt med Krall-programmet och de tog sig förbi både Gershwins ”Embraceable you”, Hancosks mest kända låt ”Watermelon man” och ”Chan’s song” innan de hamnade på något som jag uppfattade som intressant, en version av Joni Mitchells låt ”Edith and the kingpin” där Elvis ställde sig vid mikrofonen. Costello bidrar för övrigt med just den låten på ”A tribute to Joni Mitchell”--skivan från 2007.



/ Håkan

Lika bra som på skiva

Postad: 2009-08-10 07:57
Kategori: 70-talskonserter

Ett populärt favoritband från England. Som fram till 1979 utvecklats från ett personligt band med två sångare till kommersiellt framgångsrikt. Jag upptäckte bandet 1974, med ”Crime of the century”, och 1979 stod de på topp med ”Breakfast in America”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1979.

KONSERT
SUPERTRAMP
Isstadion, Stockholm 26 oktober 1979


Så var det åter dags att rulla ut de tjocka gummimattorna som täcker Isstadions isparkett för en monumental konsert med Supertramp. Och ta in närmare tiotusen hängivna fans för att göra bilden fullständig.
   För Supertramps alla svenska fans, som hört och uppskattat deras skivor, måste fredagskvällens konsert vara något av det mest lyckade. Deras sound på scen skiljde sig inte nämnvärt från deras skivor. Den visuella utstrålningen bara förstärkte intrycket.
   Gruppen huvudfigurer var de båda klaviaturspelarna Rick Davies och Roger Hodgson men det var saxofonisten John Helliwell som skötte allt snack. Trots att Hodgson även spelade gitarr var det ett genomgående pianobaserat sound gruppen visade upp. Låtarna, arrangemangen och därmed också hela konserten blev därför tämligen likriktad.
   Ändå var det förbryllande att de lyckats återskapa sitt genuina sound i en lokal av Isstadions storlek. En sak som ABBA misslyckades med för mindre än en vecka sedan.
   Supertramp hade mycket material att välja på så de två timmarna blev en lång uppvisning i konsten att utnyttja sin styrka att skriva åtskilliga hits som i allas öron måste bedömas som njutbara. Melodier som inte bara hetsade upp de vilda fansen.
   De var väldigt beräknande eller logiska, för att citera en av deras allra mest populära låt. Men Supertramp är ett turnétrött gäng som nu överväger att i fortsättningen inrikta sig på enbart skivor. Solokarriärer är dessutom med i planeringen. Då är det synd om deras fans men den nutida rockmusiken går säkert inte under av det avhoppet.

/ Håkan

40 years ago today

Postad: 2009-08-08 12:30
Kategori: Blogg


Just nu för exakt 40 år sedan, 8 augusti 1969 och klockan var 11.30 i England, passerade de fyra medlemmarna i den då mycket berömda popgruppen The Beatles övergångsstället på Abbey Road i norra London. På en osedvanligt kort session tog fotografen Iain Macmillan endast sex(!) bilder och sju veckor senare skulle en av dessa bilder pryda omslaget på Beatles nästa skiva, ”Abbey Road”.
   Strax efter fotillfället gick John, Paul, George och Ringo in i studion och fortsatte inspelningarna av ”Oh! Darling”, ”I want you (she’s so heavy)” och ”The end”.
   Skivomslaget blev ett av tidernas mest berömda och platsen, några meter från skivinspelningsstudion (strax till vänster om den vänstra VW-bilen med registreringsskylten LMW IF28), har blivit den kanske vanligaste Beatles-relaterade turistmålet i London. Och just nu ska ett gäng Beatles-fans korsa övergångsstället och det ska man kunna se här.
   Här kan ni se ytterligare skivomslag som kopierat idén eller inspirerats av det berömda ”Abbey Road”-omslaget.

/ Håkan

En Uggla i dalande

Postad: 2009-08-07 07:56
Kategori: 70-talskonserter

Efter det magnifika genombrottet 1977 med ” Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt” och den uppföljande turnén. Året efter skulle Uggla göra punk. Inte så lyckat om ni frågar mig eller publiken som inte kom. Det engelska näst intill okända punkbandet Stadium Dogs kompade både på skiva, ”Vittring”, och på turné.
   Bandet gav samma år ut ett album, ”What’s next”, som väckte minimal uppmärksamhet. Däremot innehöll bandet några musiker som senare skulle uppträda i större och mer intressanta sammanhang. Keyboardskillen Jonathan Perkins skulle några år senare spela i Original Mirrors och trummisen Kevin Wilkinson skulle senare spela med band som Waterboys, China Crisis och Squeeze. Övriga medlemmar var Peter Cousins, bas och sång, Kik Thorn, gitarr och sång, och Paul Griffiths, gitarr och sång.
   Min slutsats i recensionen att Uggla 1978 hade gjort sitt stämde väl inte riktigt...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/9 1978.

MAGNUS UGGLA & STADIUM DOGS
STADIUM DOGS
Brunnsparken, Örebro 27 september 1978


Vilken flopp! Magnus Ugglas stora dragningskraft tycks vara i allvarligt dalande. Bara några hundratal ungdomar hade letat sig ut till Brunnsparken på onsdagskvällen och i övrigt blev det en tam och ointressant show han bjöd på.
   Uggla har ju haft en egendomlig förmåga att samla ungdomsmassorna men även den kategorin lyssnare börjar nu svika honom. Responsen var för förstås total bland de allra största fantasterna men konserten kom aldrig närmare förra årets hetsstämning.
   Ett halvdant punkgäng, Stadium Dogs, inledde med några snabba men föga originella nutidstoner innan den stora idolen med liten gitarr och stort hårsvall tog scenen i besittning. Den pågående turnén ska plugga för nya albumet och det var också från den skivan som han hämtade majoriteten av materialet. Och inte blir jag mer klok på skivan efter den här konserten.
   78:ans modell av Uggla är fortfarande utstuderad och tillgjord för att skapa en idolhysteri som inte känns riktig. Hans teaterådra firade stora triumfer gång på gång. Det mådde naturligtvis inte rockmusiken bra av och den korta konserten, bara 45 minuter, blev en stor besvikelse.
   Magnus Uggla tycka ha både fysiska och psykiska problem att leva upp till den idol fans och andra en gång gjorde honom till. Är han slut nu, Magnus Uggla? Illusionen som sprack!

/ Håkan

Toppshow med "magisk katt"

Postad: 2009-08-05 07:51
Kategori: 70-talskonserter

Såg Cat Stevens, numera känd som Yusuf Islam, lite sent i hans storhetstid på 70-talet. Minns konserten speciellt för ”förbandet” som var en trollkarl. Så hette ju turnén också Majikat - Earth Tour. Albumet "Numbers" hade precis släppts.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1975.

CAT STEVENS
Scandinavium, Göteborg 30 november 1975


Det var nog ingen tillfällighet att Cat Stevens valde Göteborg som öppningsplats för Europaturnén som inleddes på söndagskvällen. Efter en kommersiellt trög comebackstart med ”Mona bone jakon” har han sålt otroligt med skivor här. Dessutom är hans mamma svenska och han har också bott här själv vilket borde betyda att han inte känner sig bortkommen här.
   I och med den nya turnén, som döpts till ”Majikat”, bryter Cat tystnaden som varat i nästan ett och ett halvt år. Han har under tiden befunnit sig i Brasilien där han rakade av sig både skägg och hår i ett förtvivlat försök att finna sig själv. Han tyckte pressen på honom blivit för stor och ville isolera sig vilket fick till följd att han vid sin Brasilien-vistelse skrev många nya låtar som sedan blivit grunden till hans nyligen släppta album, ”Numbers”.
   ”Majikat” är alltså det samlade namnet för turnésällskapet med Cat i spetsen. Och visst är han en ”magisk katt”, en trollkarl som blivit djupare och djupare i texterna medan melodierna å ena sidan är rytmiska och ”catchy” och å andra sidan mjuka gitarrballader.
   Showen i Scandinavium som lockade fullt hus (7 200 personer) inleddes, efter den obligatoriska förseningen på en halvtimme, med en trollkarl som var väldigt förtjust i lådor. I dessa lådor trollade han fram och tillbaka, sågade bland annat av den mycket viga tjejen som ingick i föreställningen. Som avslutning lyckades han ur en helt tom låda trolla fram katten själv, Cat Stevens.
    Den som eventuellt trodde att Cats perfektionism begränsade sig till enbart skiva fick bevis för det motsatta här. Det kan tyckas vara brist på spontanitet men jag vill hellre beskriva det som en styrka att inför drygt sju tusen personer, som enbart hört honom på skiva, framföra sina kompromisslöst arrangerade låtar som de låter på skiva.
   Till sin hjälp, och det ska verkligen understrykas, hade han samma skickligt musicerande komppisar som på skivorna. Mest framträdande var Jean Roussel som behärskade de flesta klaviaturinstrument och kunde få sin synthesizer att låta som en hel stråkavdelning. Gerry Conway var en auktoritet vid trummorna och markerade de tvära kasten i Cats låtar. Alun Davies, med sin akustiska gitarr, måste tillhöra toppskiktet av popgitarrister och hans solo på ”Father and son” var ljuvligt vackert.
   Cat Stevens instrument var också akustiska där han vandrade mellan pianot och gitarren. Synnerligen lika duktig på båda instrumenten. Hans röst hade ett stort frekvensområde och det är väl egentligen bara den personliga smaken som kan avgöra när Cat är som bäst.
   Det var ett rikt och mångskiftande material Cat bjöd på under de två timmarna på scen. Alla hans sju senaste album var representerade, bland annat ”Lady D’Arbanville”, ”Father and son”, ”Oh very young” och ”Sitting”. Naturligtvis fanns också ”Morning has broken” med, bland de tre extralåtarna som Cat naturligtvis blev inklappad till.
   För att trissa upp stämningen ytterligare ville han inte riktigt förstå publikovationerna som stadigt ökade när alla skrek i munnen på varandra: ”broken morning broken has morning”. Cat kapitulerade och till publikens stora glädje följde den känsliga pianoballaden. ”Bitterblue” fick avsluta och det var också slutet för Cats gitarr när en sträng plötsligt brast.
   Konserten var för den Cat Stevens-frälste, som det tydligen finns många av, en fantastisk upplevelse. Han gjorde det mesta rätt och hans vinstgivande stil har givit honom många vänner över världen och fler blir det.

• Cat Stevens: Guitars, Piano, vocals.
• Alun Davies: Guitars, Vocals.
• Mark Warner: Guitars, bazouki.
• Bruce Lynch: Bass guitar.
• Jean Roussel: Hammond organ, clavinet, electric piano, synthesizer, piano.
• Gerry Conway: Drums, percussion.
• Chico Batera: Percussion.
• Larry Steele: Percussion, flute, acoustic guitar, bass guitar.
• Kimberley Carlson: Backing vocals.
• Angela Howell: Backing vocals.
• Sue Lynch: Backing vocals.

1. "Wild World"
2. "The Wind"
3. "Moonshadow"
4. "Where Do the Children Play?"
5. "Another Saturday Night" (Sam Cooke)
6. "Hard Headed Woman"
7. "King of Trees"
8. "C79"
9. "Lady D'Arbanville"
10. "Banapple Gas"
11. "Majik of Majiks"
12. "Tuesday's Dead"
13. "Oh Very Young"
14. "How Can I Tell You"
15. "The Hurt"
16. "Sad Lisa"
17. "Two Fine People"
18. "Fill My Eyes"
19. "Father and Son"
20. "Ruins
21. "Peace Train"
22. "Bitterblue"

/ Håkan

En glad kväll med Mats Ronander

Postad: 2009-08-04 07:54
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/8 2009.

KONSERT
MATS RONANDER
Slottfesten, Örebro 1 augusti 2009
Konsertlängd: 22:17-23.35 (78 minuter)
Min plats: Ca 7 till 15 meter snett till höger från scenen.


Mats Ronander: Gitarr, munspel och sång
Daniel Lykkeklew: Bas och sång
Fredrik Larsson: Trummor och sång
Kenny Elfström: Gitarr och sång
Thomas Lassar: Keyboards och sång

Mannen som vi lite slarvigt brukar kalla för örebroare, Mats Ronander, uppträdde på lördagskvällen som finalartist på årets musikaliskt blygsamma upplaga av Slottsfesten. Mats har inga nya succéer och är inte aktuell för något speciellt för att naturligt agera som musikalisk höjdpunkt. Men för kvällen var den lokalpatriotiska glansen i hans namn viktigare, fast han inte har bott i staden på närmare 40 år. Genom att inleda med några inställsamma, låt vara väldigt ärliga, ord om ÖSK fick han omedelbart publiken i sina händer.
   Så dags, tekniska problem(?) hade flyttat konsertstarten 75 minuter, var publiken hungrig och otålig. När Mats och bandet Big Deal till slut stegade upp på scenen var det ett förlösande jubel som blandade sig med de ”Satisfaction”-liknande riffen på ”I min faders hus”.
   Det var många år sedan han spelade sin egen repertoar i sin forna hemstad och det lät förvånansvärt taggat och jordnära. För kvällen hade Mats ett tillfälligt nytt komp och tillsammans var de uppenbart oförberedda men de fyra killarna i Big Deal var verkligen på tårna.
   Den orepeterade charmen i en konsert ska aldrig underskattas men Ronanders patenterade gitarrsolon blev lite stukade här och där. Och det fanns ett skäl: Han spelade på Magnus Sjögrens inlånade gitarr.
   Publikens upprepade önskemål på munspel blev dock hörsammad när Mats plockade fram det egna munspelet i några låtar och lät det begåvade bluesinfluerade ljudet fylla upp hela Slottsparken.
   Bluesmunspelet hör ju egentligen inte hemma i Ronanders solokarriär men under lördagskvällen lät det stundtals som ett unikt möte mellan det genomgående rytmiska, lätt J J Cale-influerade soundet och det orepeterat jordnära r&b-stuket.
   Nostalgi, lokalpatriotism och förväntade låtar var givetvis framgångsreceptet i Ronanders framträdande. Det fanns ingenting i konserten som vi inte hade hört tidigare. Men en glad kväll i glada vänners samvaro kräver inte så mycket mer.

Låtarna:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Kött & blod

Extralåtar:
Tokig
Himlen gråter för Elmore James

/ Håkan

Jazz med Diana Krall och Elton John

Postad: 2009-08-03 14:02
Kategori: Blogg


Det blev ett radikalt annorlunda program i ”Spectacle with…”-serien i lördags jämfört med förra veckans musikaliskt späckade format. I centrum stod, eller satt närmare bestämt, Elvis Costellos fru, jazzmusikern och pianisten Diana Krall. Och Costello själv hade en tillbakadragen roll och lät programseriens producent, Elton John, hålla i intervjun och sjunga tillsammans med Krall.
   Programmet var också annorlunda med tanke på att Kralls arbetsområde är jazzmusik och hela programmet var till största delen jazzinriktat. Med enbart jazzmusiker på scenen, förutom Krall på piano var det Christian McBride, bas, och Karriem Riggins, trummor, och musikaliskt handlade det mest om Fats Waller, Bill Evans, Oscar Peterson och Nat King Cole.
   Jag kan mycket väl förstå människor som högaktar det här svänget och de smidiga arrangemangen på en trio. Men jag kan med mina öron aldrig älska det. Det är något i mitt hjärta som saknar drivet, energin och det ickeförutsägbara som ofta återfinns i den bästa pop- och rockmusiken.
   De framförda versionerna av ”But not for me”, ”Exactly like you” och ”Night train” blev mer som små pauser i det intressanta samtalet mellan Krall och John. Diana Krall visade sig vara en ovanligt sympatisk och anspråkslös person. Som när hon förklarade att hon inte var någon låtskrivare, jämfört med exempelvis sin man och Elton John, utan mer var duktig på att tolka andras material.
   För mig blev det bara musikaliskt spännande ett par gånger under programmet. Först när Diana och Elton gjorde ”Sorry seems to be the hardest word” som en duett, med Eltons souliga röst, och när Diana gjorde Joni Mitchells ”A case of you” mycket avskalat och personligt.
   När sedan finalen närmade sig, och jag trodde på sedvanlig musikalisk höjdpunkt, blev det en smärre besvikelse när Elton, Diana och Elvis tillsammans sjöng ”Makin’ whoopee”. Lätt komisk version men då var det i min värld långt från magiskt.





/ Håkan

Skön musikalisk kommunikation!

Postad: 2009-08-03 07:58
Kategori: 70-talskonserter

Ett klassiskt internationellt gäng – några år för sent. Sju år efter sin senaste hit. Men David Clayton-Thomas var tillbaka som sångare. Ett inte så hett band hade släppt en skiva 1977, ”Brand new day”.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/1 1978.

BLOOD SWEAT & TEARS
Konserthuset, Örebro 13 januari 1978


Det blev publikt en stor succé för Blood Sweat & Tears Örebrokonsert i fredags. Och att döma av nämnda publiks reaktioner också en musikalisk fullträff. Det var en enorm glöd i deras musik och det var ypperliga musiker med stor rutin som dock i sina mest avancerade partier var en aning överambitiösa.
   Blood Sweet & Tears befinner sig just nu i sin tredje generation och gruppen skulle gå ganska spårlöst förbi om det inte hade varit för sångaren David Clayton-Thomas. Tung och bastant drog han med sitt sagolika röstomfång igenom ett knippe fyndigt arrangerade låtar. Fyndigt om man med det menar jazzinfluerat.
    Jazzintrycken var fler och mer påfallande på scen än på skiva. Medlemmarnas jazzbakgrunder gjorde sig gällande på många sätt. För en rockfantast blev det ibland lite för blåsigt men kvalitén på musikerna var tveklöst mycket hög.
   Även gitarristen har varit en viktig komponent i gruppens sound sedan Jojje Wadenius lämnade gruppen. Unge Barry Finnarty hade det inte lätt på vänsterkanten när blåssektionen överöste både honom och publiken med oerhörda blåsorgier.
   Den musikaliska spontaniteten saknas till viss del på skiva men på scen levde gruppen upp, som gjorde att individuella insatser gick fram på ett helt annat sätt.
   De ibland pricksäkra arrangemangen i hits som ”Spinning wheel”, ”And when I die” och ”You’ve made me so very happy” avbröts i stor utsträckning av lössläppta individuella krumsprång eller ohållbara utsvävningar. Musik spelad för sig själv men knappast för en hungrig publik som vid upprepade tillfällen kastades mellan jazz och rock på ett nästan förbluffande fördomsfritt sätt.
   Clayton-Thomas var som hämtad direkt från någon av Las Vegas nattklubbsscener. Hade onekligen åldrats men hade fortfarande en makalös röst som höjde sig över de intensiva musikbakgrunderna. Han fick bra kontakt med publiken och fick den att glatt sjunga med.
   Därför blev Blood Sweat & Tears konsert en kommunikation mellan den nio man starka gruppen och publiken. Ett resultat av en osviklig och oslagbar kombination av blod, svett och tårar.

David Clayton-Thomas - sång
Chris Albert - trumpet
Barry Finnarty - gitarr
Dave Bargeron - trombon
Greg Herbert - saxofon
Neil Stubenhaus – bas
Tony Klatka - saxofon, flygelhorn
Larry Willis - keyboards
Bobby Economou – trummor

Trolig setlist:
Hi De Ho
Gimme That Wine
Spinning Wheel
Don't Explain
Matso Yuma Mama
Lucretia McEvil
Blue Street
And When I Die
Tuba-solo/ Blues
And When I Die (repris)
Trum- solo
Bas-solo
Jam (Band introduktion)
Mean Ole World
You've Made Me So Very Happy

/ Håkan

Jul månads bästa skiva

Postad: 2009-08-02 09:56
Kategori: Blogg

Min musikarbetsgivare Nerikes Allehanda har fått en ny musikredaktör, min vän och kollega Joakim Johansson, och jag märkte genast att engagemanget växte och ambitionen att hitta nya spännande namn blev större. Första favoriten var lågmäld och melankolisk americana som jag härmed rekommenderar alla.

MAGNOLIA ELECTRIC CO: Josephine (Secretly Canadian)
Hela skivan har ett koncept, skrivet av sångaren Jason Molina, som hyllar bandets basist (Evan Farrell) som omkom i en villabrand 2007. Det är inte oväntat lite dämpat men aldrig dystert och hopplöst ledsamt. Molina sjunger med soul och sorg i rösten och omger sig med ett ypperligt lyhört band och många vackra instrument som exempelvis dobro och lapsteel.

/ Håkan

A Camp nådde inte över det poppigt medelmåttiga

Postad: 2009-08-01 08:05
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 2009.

KONSERT
A Camp
Putte i Parken, Karlskoga 30 juli 2009
Konsertlängd: 21.30-22:27 (57 minuter)
Min plats: 20 meter snett till höger.


Jag vet så väl att skivproduktion och scenframträdanden aldrig går att jämföra. Ändå stod jag inledningsvis och saknade det där perfekta ljudet, de sällsynt vackert utmejslade melodierna och Nina Perssons glasklara stämma när A Camp försökte fylla upp den stora scenen på Putte i Parken på torsdagskvällen.
   På scen rådde det givetvis helt andra förutsättningar än i den inspelningsstudio som gjort A Camps skiva ”Colonia” till en av årets bästa popplattor. Inför en huttrande publik under hotfulla svarta moln och en bitande vind i en otacksam sommarnatt som var råkall och fuktig blev det näst intill omöjligt att sprida värme och energi med hjälp av några smarta poplåtar.
   Då blev det plötsligt uppenbart att A Camp saknar de där sammansvetsande åren på turné och ur livesynpunkt nu befinner sig på en typ av debutturné. Där Nina Perssons rutinerade närvaro och gitarristen Niclas Frisks alltid inspirerande energi dalade ner på en rent mänsklig nivå.
   De yttre förutsättningarna var alltså inte de bästa, bandet fick jobba hårt för att få publiken på sin sida, och den på pappret tämligen starka repertoaren framstod ändå som ett tunt urval från gruppens båda skivor. Tretton snabbt framförda låtar uppfattade jag bara som en liten anspråkslös munsbit.
   Hela listan på låtar var ändå styrkebeviset som räddade kvällen. Från den klassiska inledningen, med första låten från senaste skivan, ”The crowning” till finallåten ”Stronger than Jesus” var det en fin slalomfärd mellan två av 2000-talets bästa svenska popskivor. Ytterligare några pärlor från senaste skivan hade höjt temperaturen på en konsert som låtmässigt helt saknade överraskningar.
   På mindre än en timme promenerade konserten på utan att bli riktigt medryckande men det var inte heller någon utpräglat sömnig tillställning. Med lite mer attackerande material hade energin höjts över det poppigt medelmåttiga.

Nina Persson: keyboards, munspel och sång
Niclas Frisk: gitarr och sång
Nathan Larson: bas, keyboards och sång
Johan Håkansson: trummor
Emm Gryner: keyboards och sång

Låtarna:
The crowning
Love has left the room
Frequent flyer
Angel of sadness
Walking the cow
My America
Golden teeth and silver medals
I signed the line
Algebra
I can buy you
Chinatown
Stronger than Jesus

Extralåt:
Song for the leftovers

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2009 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.