Blogginlägg

Toppshow med "magisk katt"

Postad: 2009-08-05 07:51
Kategori: 70-talskonserter

Såg Cat Stevens, numera känd som Yusuf Islam, lite sent i hans storhetstid på 70-talet. Minns konserten speciellt för ”förbandet” som var en trollkarl. Så hette ju turnén också Majikat - Earth Tour. Albumet "Numbers" hade precis släppts.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1975.

CAT STEVENS
Scandinavium, Göteborg 30 november 1975


Det var nog ingen tillfällighet att Cat Stevens valde Göteborg som öppningsplats för Europaturnén som inleddes på söndagskvällen. Efter en kommersiellt trög comebackstart med ”Mona bone jakon” har han sålt otroligt med skivor här. Dessutom är hans mamma svenska och han har också bott här själv vilket borde betyda att han inte känner sig bortkommen här.
   I och med den nya turnén, som döpts till ”Majikat”, bryter Cat tystnaden som varat i nästan ett och ett halvt år. Han har under tiden befunnit sig i Brasilien där han rakade av sig både skägg och hår i ett förtvivlat försök att finna sig själv. Han tyckte pressen på honom blivit för stor och ville isolera sig vilket fick till följd att han vid sin Brasilien-vistelse skrev många nya låtar som sedan blivit grunden till hans nyligen släppta album, ”Numbers”.
   ”Majikat” är alltså det samlade namnet för turnésällskapet med Cat i spetsen. Och visst är han en ”magisk katt”, en trollkarl som blivit djupare och djupare i texterna medan melodierna å ena sidan är rytmiska och ”catchy” och å andra sidan mjuka gitarrballader.
   Showen i Scandinavium som lockade fullt hus (7 200 personer) inleddes, efter den obligatoriska förseningen på en halvtimme, med en trollkarl som var väldigt förtjust i lådor. I dessa lådor trollade han fram och tillbaka, sågade bland annat av den mycket viga tjejen som ingick i föreställningen. Som avslutning lyckades han ur en helt tom låda trolla fram katten själv, Cat Stevens.
    Den som eventuellt trodde att Cats perfektionism begränsade sig till enbart skiva fick bevis för det motsatta här. Det kan tyckas vara brist på spontanitet men jag vill hellre beskriva det som en styrka att inför drygt sju tusen personer, som enbart hört honom på skiva, framföra sina kompromisslöst arrangerade låtar som de låter på skiva.
   Till sin hjälp, och det ska verkligen understrykas, hade han samma skickligt musicerande komppisar som på skivorna. Mest framträdande var Jean Roussel som behärskade de flesta klaviaturinstrument och kunde få sin synthesizer att låta som en hel stråkavdelning. Gerry Conway var en auktoritet vid trummorna och markerade de tvära kasten i Cats låtar. Alun Davies, med sin akustiska gitarr, måste tillhöra toppskiktet av popgitarrister och hans solo på ”Father and son” var ljuvligt vackert.
   Cat Stevens instrument var också akustiska där han vandrade mellan pianot och gitarren. Synnerligen lika duktig på båda instrumenten. Hans röst hade ett stort frekvensområde och det är väl egentligen bara den personliga smaken som kan avgöra när Cat är som bäst.
   Det var ett rikt och mångskiftande material Cat bjöd på under de två timmarna på scen. Alla hans sju senaste album var representerade, bland annat ”Lady D’Arbanville”, ”Father and son”, ”Oh very young” och ”Sitting”. Naturligtvis fanns också ”Morning has broken” med, bland de tre extralåtarna som Cat naturligtvis blev inklappad till.
   För att trissa upp stämningen ytterligare ville han inte riktigt förstå publikovationerna som stadigt ökade när alla skrek i munnen på varandra: ”broken morning broken has morning”. Cat kapitulerade och till publikens stora glädje följde den känsliga pianoballaden. ”Bitterblue” fick avsluta och det var också slutet för Cats gitarr när en sträng plötsligt brast.
   Konserten var för den Cat Stevens-frälste, som det tydligen finns många av, en fantastisk upplevelse. Han gjorde det mesta rätt och hans vinstgivande stil har givit honom många vänner över världen och fler blir det.

• Cat Stevens: Guitars, Piano, vocals.
• Alun Davies: Guitars, Vocals.
• Mark Warner: Guitars, bazouki.
• Bruce Lynch: Bass guitar.
• Jean Roussel: Hammond organ, clavinet, electric piano, synthesizer, piano.
• Gerry Conway: Drums, percussion.
• Chico Batera: Percussion.
• Larry Steele: Percussion, flute, acoustic guitar, bass guitar.
• Kimberley Carlson: Backing vocals.
• Angela Howell: Backing vocals.
• Sue Lynch: Backing vocals.

1. "Wild World"
2. "The Wind"
3. "Moonshadow"
4. "Where Do the Children Play?"
5. "Another Saturday Night" (Sam Cooke)
6. "Hard Headed Woman"
7. "King of Trees"
8. "C79"
9. "Lady D'Arbanville"
10. "Banapple Gas"
11. "Majik of Majiks"
12. "Tuesday's Dead"
13. "Oh Very Young"
14. "How Can I Tell You"
15. "The Hurt"
16. "Sad Lisa"
17. "Two Fine People"
18. "Fill My Eyes"
19. "Father and Son"
20. "Ruins
21. "Peace Train"
22. "Bitterblue"

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2009 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.