Blogginlägg från 2009-08-24

#70/70: "Outlandos dAmour"

THE POLICE: Outlandos d'Amour (A&M, 1978)

The Polices första album, debuten i det stora formatet, blev en så kallad slow starter. Släpptes ursprungligen i november 1978 men nådde som bäst en 7:e-placering i England först i oktober 1979. Då hade redan Polices andra album släppts. ”Outlandos d’Amour” fortsatte sälja i flera år och låg på de engelska listorna fram till februari 1981.
   Det var samma utveckling för gruppens tre första singlar som släpptes från våren 1978 (jag räknar inte deras allra första singel ”Fall out” på det lilla oberoende skivbolaget Illegal, som kom redan 1977) men utan större kommersiell respons. Polices första singellåtar fanns alla inkluderade på debutalbumet och är där hörnstenar i det som skulle bilda en tämligen genuin platta.
   Jag var faktiskt som skivköparna i övrigt när det gällde intresset för den fina trion The Police. Det var först på en konsert sommaren 1979 som helt vände mig om. Vi var ett gäng tidningsfolk som hade åkt till Pink Pop-festivalen i Holland 1979 med ett enda stort mål i siktet: Att få uppleva Dire Straits live. Jag åkte därifrån med ett enda stort minne: The Police på scen!
   Jag ska inte påstå att jag var helt oförberedd. ”Roxanne” hade ju börjat klättra på listorna (den peakade i England, nr 12, just när jag var i Holland), exakt ett år efter den ursprungliga releasen, och var på väg att bli en stor radiofavorit. Men energin på scen, det tajta spelet på bara tre man, Stings spektakulärt häftiga röst och de reggaerockiga låtarna slog mig till marken. Helt klart. När jag tittar tillbaka på den konserten (länk) så är det ju ”Outlandos d’Amour”-låtarna som var ryggraden i hela konserten. Plus en liten försmak, ”Message in a bottle”, från den kommande skivan, ”Regatta de Blanc”.
   Bara några veckor efter Holland-konserten såg jag Police ännu en gång, på trånga svettiga Music Palais på Kungsgatan i Stockholm, och blev då ännu mer övertygad om gruppens personliga storhet. Med hjälp av ytterligare en låt från det aktuella albumet och ännu en försmak, ”The bed’s too big without you”, från den kommande skivan.
   Det var först då jag skaffade mig albumet och den är än i dag min största Police-favorit. Fastän soundet utvecklades på kommande skivor, gruppen blev proffsigare, Sting växte som personlighet och hitlåtarna blev allt mer framgångsrika så är det låtarna på den här skivan som ligger närmast mitt hjärta.

Soundet på debutalbumet är väl efter dagens mått mätt lite tunt och sparsmakat men energin i de tempohöjande detaljerna i låtar som ”Truth hits everybody”, ”So lonely” och ”Can’t stand losing you” är tidlöst oförglömliga höjdpunkter i både Stings och gruppens karriär. Skivans inledande låt, ”Next to you”, är ju egentligen den tidens punkrock ur vars musikaliska prägel gruppen föddes. Och omslaget i sin sönderklippta layout med kolorerade bilder motsvarar ju också den tidens mode. Men jag undrar hur bilden på Sting (se höger), från filmen ”Quadrophenia” där han spelar ett mods som heter Ace Face, på omslagets baksida kan dyka upp här - ett år innan filmen hade premiär!
   ”Outlandos d’Amour” är kanske inte så helgjutet homogen som jag vill minnas den. Det finns några svackor. Förutom en läcker popsekvens är ”Hole in my life” huvudsakligen monoton och ”Masoko tanga”, en låt som Sting (skämtsamt?) nämnde som sin favorit på Elvis Costello-programmet nyligen, är en rejäl parentes med sin nonsenstext:
   One, two, one, two, three, four
   Ohhhhh da la la
   Don't ba bose da la lomb ba bay
   Ping pong da la zoe da la la low
   People know what de lee do da day
   Key wo wa di com la day wa da
   Co wa da zu ma pu wa all day
   See po wa ta na po ba ba
   Från en man som några år senare fick en hitlåt med titeln “De Do Do Do, De Da Da Da”…
   Men kombinationslåten “Be my girl/Sally” är lite kul och annorlunda fast den i det här sammanhanget uppfattas som udda. En Sting-låt, med den enda textraden ”Would you be my girl?”, och poesihögläsning från gitarristen Andy Summers med en genuint engelsk accent.

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.