Blogginlägg

Pop- och rocknamnens minne lever vidare

Postad: 2009-08-29 08:56
Kategori: Minns


                                                                                    Foto: Anders Erkman
Willy DeVille på Råsunda fotbollsstadion 1983.

Pop- och rockmusiken har under de senaste veckorna förlorat en rad speciella personer. Namn som jag under åren kopplat ihop med speciella minnen. Under två veckor i augusti gick både artisten Willy DeVille, producenten Jim Dickinson och pianisten Larry Knechtel bort. Jag tänker i fortsättningen presentera personliga minnen om personer som på ett eller annat sätt precis har gått bort. Och jag inleder med en liten resumé på de ovan nämnda artisterna.

WILLY DEVILLE (1950-2009)
Naturligtvis var det den fantastiska sången ”Spanish stroll” som 1977 satte namnet Mink DeVille, med sångaren Willy DeVille, på kartan. Albumet hette ”Cabretta” (fast bara i Europa) och producerades, liksom andra skivan ”Return to magenta” (1978), av arrangör- och producentgeniet Jack Nitzsche.
   Men jag fick aldrig Mink DeVille-skivorna i min hand när de gavs ut. Det var först när jag upptäckte Moon Martin några år senare som jag förstod att de här två första klassiska skivorna var ett måste. Moon Martin hade nämligen skrivit en låt till varje Mink DeVille-skiva, ”Cadillac walk” och ”Rolene”.
   Jag fick bara uppleva Mink DeVille live en enda gång och under helt fel omständigheter. Nämligen som förband till Rod Stewart utomhus på stora fotbollstadion Råsunda i Solna 1983. Det var ingen lätt uppgift för Willy att leda sitt band i dagsljus inför ointresserade Stewart-fans. Skivan han precis släppt, ”Where angels fear to tread”, var dock fin och jag minns att saxofonisten Crispin Cioe var helt lysande på den stora scenen.
   Bandet Mink DeVille, eller Willy Deville med olika komp som det i praktiken var, la ner verksamheten 1985 och Willy inledde den så kallade solokarriären med en kommersiell satsning av stora mått. Albumet ”Miracle” (1987) producerades av Mark Knopfler och soundmässigt lät det nog mer Dire Straits än Mink DeVille om den skivan. Men jag gillade skivan skarpt just då och hade den som nummer tre på det årets bästalista.
   Sedan har naturligtvis skivor som ”Backstreets of desire” (1992), ”Loup garou” (1995) och ”Horse of a different color” (av en ren tillfällighet producerad av just Jim Dickinson…) satt tydliga spår i mitt minne.
   Willy dog i bukspottkörtelcancer 6 augusti.

JIM DICKINSON (1941-2009)
Jag hörde Jim Dickinson mycket långt innan jag visste vem han var. Som pianist på ”Wild horses” med Rolling Stones från albumet ”Sticky fingers” (1971). Sedan har hans namn figurerat, både som musiker och producent, på en rad kända och okända skivor. Och många har kommit i min väg, med artister som Ry Cooder, Flamin Groovies, Green On Red, Golden Smog, Bob Dylan och John Hiatt, utan att jag direkt har kommit i närkontakt med Dickinson själv.
   Förrän 2005 när jag i London hamnade på Barbican där det under hela april arrangerades Memphis-tema och just den kvällen jag var där var Jim Dickinson den sammanhållande länken. Flera av hans adepter, Tav Falco och Chuck Prophet, uppträdde, Dickinsons båda söner Luther och Cody ledde sitt North Mississippi All Stars och Jim passade på att återförena sitt band Mud Boy & the Neutrons. Och själv sjöng han med stor dignitet Dan Penns underbart vackra ”Dark end of the street”. Jag glömmer det aldrig.
   Mats Olsson tipsade i söndags om en Jim Dickinson-intervju men själv kan jag inte sluta läsa Lennart Persson (1951-2009) och hans långa, långa intervju med Jim.
   - Stämma gitarrerna? Det är inget annat än en dekadent europeisk tradition, sa Jim bland annat.
   Jim dog i sviterna efter en bypassoperation 15 augusti.

LARRY KNECHTEL (1940-2009)
Pianisten Knechtel är i sammanhanget, jämfört med DeVille och Dickinson, en mindre profil i den amerikansks musikbranschen men var ändå en oerhört rutinerad musiker som inledde sin musikerbana redan på 50-talet bakom Duane Eddy.
   Han har medverkat på ett stort antal skivor och är väl hos gemene man en typiskt anonym studiomusiker men för mig var han en av de första som jag identifierade som musiker med ett namn på en mycket känd skiva. Det var 1970 på Simon & Garfunkels album ”Bridge over troubled water”, en av de första skivor som jag överhuvudtaget köpte.
   Titellåtens fantastiskt fina intro och pianot genom hela låten spelas av Larry och jag som läste skivomslag noggrant på den tiden präntade in namnet Larry Knechtel för tid och evighet. Sedan har han förekommit på massor av andra skivor som jag har i samlingen. Och i samband med hans död fick jag veta ännu en sanning om honom: Han spelar bas på Byrds inspelning av ”Mr tambourine man”.
   Larry dog i en hjärtattack 20 augusti.

ELLIE GREENWICH (1940-2009)
Hjärtattack var också orsaken till att den meriterade låtskrivaren Ellie Greenwich dog i veckan. Absolut inget allmänt känt ansikte men som låtskrivare var hon tveklöst legendarisk. Jag har genom alla år högaktat de personer som skrivit och skapat alla tiders bästa poplåtar och där bland de tio främsta fanns Ellie med.
   Första gången Ellie satte ett spår i mitt liv var sommaren 1963 när Crystals tog sig in på Tio i Topp med "Da doo ron ron" och när Ronettes i november samma år gjorde samma sak med Phil Spector-klassikern "Be my baby" var det Ellie, tillsammans med dåvarande maken Jeff Barry, som låg bakom de låtarna.
   Paret skrev ofta låtar till Phil Spectors verksamhet, Ike & Tina Turners "River deep mountain high" var kanske den mest betydelsefulla, men också andra stora hits med andra artister. Exempelvis "Do wah diddy" (Manfred Mann), "Hanky panky" (Tommy James & the Shondells), "Leader of the pack" (Shangri-Las) och "I can hear music" (Beach Boys).
   Ellie dog som sagt av en hjärtattack 26 augusti.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2009 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.