Blogginlägg

#69/70: "Slug line"

Postad: 2009-08-31 07:54
Kategori: 70-talets bästa

JOHN HIATT: Slug line (MCA, 1979)

Jag hade nog hört Kjell Alinge på radion prata sig varm om John Hiatt i allmänhet och albumet ”Overcoats” i synnerhet någon gång i mitten på 70-talet. Själv kom jag inte i kontakt med Hiatts två första 70-talsskivor förrän vid en återutgivningskampanj på 80-talet så ”Slug line” var min riktiga Hiatt-debut. Och kanske var det bäst så för debuten ”Hanging around the observatory” och den ovannämnda skivan, inspelade i Nashville med lokala musiker, har nästan inget gemensamt med den här new wave-influerade energikicken som heter ”Slug line”.
   Hiatt hade ny manager, Denny Bruce som också producerade den nya skivan, som hade idéer om att göra honom till USA:s svar på Elvis Costello. Och han lyckades nästan.
   Bruce hade spelat trummor med Frank Zappa, var manager åt Jack Nitzsche, Buffy Sainte-Marie, Leo Kottke, Albert Lee och nu också Hiatt. Och hade tidigare producerat Fabulous Thunderbirds debutalbum som också kom 1979.
   ”Slug line” spelades in i januari 1979 i Los Angeles men bland musikerna fanns också några engelska namn som Gerry Conway, trummis från Fotheringay och Cat Stevens band, och B J Wilson, trummis från Procol Harum och just då medlem av Joe Cockers turnéband. Men skivan blev också en återförening mellan Hiatt och gitarristen från hans tidigare grupp White Duck, Doug Yankus.
   Andra utmärkande musiker på skivan var Thom Mooney från The Nazz och Bruce Gary, trummisen i The Knack.
   Det är märkvärdigt och nästan chockerande att idag lyssna på ”Slug line” och höra hur tidlös och ändå modern skivan, låtarna, sången och soundet är. Jag har fortfarande kvar den tunna genomskinliga plasten runt den amerikanskt pressade skivan. Uppenbart tillverkad för export ty omslaget har en påklistrad lapp där det står ”Export only. For sale outside continental United States only”. Men det är alltså innehållet, det musikaliska som är vackert ingraverat i vinylen som väcker det nypåfödda intresset.
   Starten, vilken start! ”You used to kiss the girls” är en knytnäve i magen, Hiatt spottar när han sjunger och på lösbladet i skivan, med credits till musiker och andra, sticker den förhållandevis unge Hiatt, 26 år, fram sin fina Gretsch-gitarr som ett svärd (se bilden till höger). Vilken energi!
   På nästa låt, ”The negroes were dancing”, är Bo Diddley-rytmerna så uppenbara att Hiatt borde ha vidarebeordrat några copyright-dollar till Mr Ellas McDaniel. Men energin är Hiatts egen. Tajt och starkt.
   Akustiskt gitarr-intro på titellåten. Det är stor monumental pop och man kan redan här ana de allra finaste poptonerna som gjorde ”Riding with the king”-albumet så bra några år senare. Vilken refräng!
   Det är reggaeinfluerade rytmer på ”Madonna Road”, kanske var Hiatt influerad av The Polices framgångar för tillfället. Men det är också soul, stor soul, i rösten.
   Den klassiska låttiteln ”(No more) dancin’ in the street” lever inte riktigt upp till dess traditionella prägel men är ändå mycket bra – och kort. Bara 2:22.
   Mer reggae och mer soul i ”Long night”. Och även blues i Hiatts röst. ”The night that Kenny died” är 60-talspop i 70-talskostym. ”Radio girl” har nästan en karibisk känsla med sina ”oljefat” och ett latinamerikanskt ”la-la-la-la”, med både ljus och mörk röst, understryker ”La bamba”-stämningen.
   ”You’re my love interest” är en fin låt i halvfart med ett överraskande gitarrsolo och ”Take off you uniform” är en vacker låt med en lätt Springsteen-känsla i piano/orgel-soundet. ”Sharon’s got a drugstore” är nog inte skivans bästa låt med sitt Status Quo-liknande boogiedriv och en uppenbar barnramsa på slutet. Men slutet gott med “Washable link”, en pianokryddad soulballad.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2009 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.