Blogginlägg

Jazz med Diana Krall och Elton John

Postad: 2009-08-03 14:02
Kategori: Blogg


Det blev ett radikalt annorlunda program i ”Spectacle with…”-serien i lördags jämfört med förra veckans musikaliskt späckade format. I centrum stod, eller satt närmare bestämt, Elvis Costellos fru, jazzmusikern och pianisten Diana Krall. Och Costello själv hade en tillbakadragen roll och lät programseriens producent, Elton John, hålla i intervjun och sjunga tillsammans med Krall.
   Programmet var också annorlunda med tanke på att Kralls arbetsområde är jazzmusik och hela programmet var till största delen jazzinriktat. Med enbart jazzmusiker på scenen, förutom Krall på piano var det Christian McBride, bas, och Karriem Riggins, trummor, och musikaliskt handlade det mest om Fats Waller, Bill Evans, Oscar Peterson och Nat King Cole.
   Jag kan mycket väl förstå människor som högaktar det här svänget och de smidiga arrangemangen på en trio. Men jag kan med mina öron aldrig älska det. Det är något i mitt hjärta som saknar drivet, energin och det ickeförutsägbara som ofta återfinns i den bästa pop- och rockmusiken.
   De framförda versionerna av ”But not for me”, ”Exactly like you” och ”Night train” blev mer som små pauser i det intressanta samtalet mellan Krall och John. Diana Krall visade sig vara en ovanligt sympatisk och anspråkslös person. Som när hon förklarade att hon inte var någon låtskrivare, jämfört med exempelvis sin man och Elton John, utan mer var duktig på att tolka andras material.
   För mig blev det bara musikaliskt spännande ett par gånger under programmet. Först när Diana och Elton gjorde ”Sorry seems to be the hardest word” som en duett, med Eltons souliga röst, och när Diana gjorde Joni Mitchells ”A case of you” mycket avskalat och personligt.
   När sedan finalen närmade sig, och jag trodde på sedvanlig musikalisk höjdpunkt, blev det en smärre besvikelse när Elton, Diana och Elvis tillsammans sjöng ”Makin’ whoopee”. Lätt komisk version men då var det i min värld långt från magiskt.





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (410)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2009 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.