Blogginlägg från 2009-09-09

Stökig grupp

Ett legendomsusat engelskt band, som existerade mellan 1968 och 1972 (splittrades bara tre månader efter Örebro-konserten) med rutinerade medlemmar som spelat med Chris Farlowe, Bluesology och Cliff Bennett & the Rebel Rousers. Gitarristen Albert Lee hade redan här en lång historia. ”Tracks” hette den aktuella skivan med bandet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1972.

HEADS, HANDS & FEET
Konserthuset, Örebro 25 september 1972

Måndagskvällens popbesök i Örebro Konserthus, engelska gruppen Heads, Hands & Feet, lockade inga större åskådarmassor. Måndag är givetvis en svår konsertdag.
   Dagens popgrupper skiljer sig ofta stort mellan skivor och live. Men Heads, Hands & Feet på scen påminde ändå musikaliskt om skivsoundet. Med undantag för några mer utvecklade solopartier i scenshowen.
   Musiken de spelade var väldigt rå och tenderade ibland att bli stökig. Sången var stundtals väldigt svår att uppfatta. Den försvann mer eller mindre i det enorma ljudhav som de vräkte över publiken i olika stora portioner.
   Det mesta ”oljudet” stod som vanligt sologitarristen för. I det här fallet Albert Lee som med sin tigerrandiga gitarr till stor del dominerade soundet. Även de få gånger han satte sig bakom pianot. ”Soft word Sunday morning” var en fin pianoballad och en bra kontrast till det i övrigt tunga.
   Den lille sångaren Tony Colton stod bokstavligen och vevade med armarna som vore han dirigent. Kan jämföras med Joe Cocker berömda fingerspel på scen. Tony hade annars en bra röst som tyvärr försvann på vägen.
   En annan kuriositet var när Chas Hodges tog fram fiolen och drog en låt. Den hörde också till den lite lugnare repertoaren och var därför inte så representativ för konserten. Trummisen Pete Gavins trumsolo mot slutet av konserten såg väldigt imponerande ut men det där gjorde Jon Hiseman i Colosseum både bättre och längre för nästan exakt ett år sedan på samma plats.

Tony Colton, sång
Chas Hodges, gitarr och fiol
Pete Gavin, trummor
Albert Lee, gitarr, piano och sång
Ray Smith, bas

/ Håkan

Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.