Blogginlägg
Stökig grupp
Ett legendomsusat engelskt band, som existerade mellan 1968 och 1972 (splittrades bara tre månader efter Örebro-konserten) med rutinerade medlemmar som spelat med Chris Farlowe, Bluesology och Cliff Bennett & the Rebel Rousers. Gitarristen Albert Lee hade redan här en lång historia. ”Tracks” hette den aktuella skivan med bandet.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1972.
HEADS, HANDS & FEET
Konserthuset, Örebro 25 september 1972
Måndagskvällens popbesök i Örebro Konserthus, engelska gruppen Heads, Hands & Feet, lockade inga större åskådarmassor. Måndag är givetvis en svår konsertdag.
Dagens popgrupper skiljer sig ofta stort mellan skivor och live. Men Heads, Hands & Feet på scen påminde ändå musikaliskt om skivsoundet. Med undantag för några mer utvecklade solopartier i scenshowen.
Musiken de spelade var väldigt rå och tenderade ibland att bli stökig. Sången var stundtals väldigt svår att uppfatta. Den försvann mer eller mindre i det enorma ljudhav som de vräkte över publiken i olika stora portioner.
Det mesta ”oljudet” stod som vanligt sologitarristen för. I det här fallet Albert Lee som med sin tigerrandiga gitarr till stor del dominerade soundet. Även de få gånger han satte sig bakom pianot. ”Soft word Sunday morning” var en fin pianoballad och en bra kontrast till det i övrigt tunga.
Den lille sångaren Tony Colton stod bokstavligen och vevade med armarna som vore han dirigent. Kan jämföras med Joe Cocker berömda fingerspel på scen. Tony hade annars en bra röst som tyvärr försvann på vägen.
En annan kuriositet var när Chas Hodges tog fram fiolen och drog en låt. Den hörde också till den lite lugnare repertoaren och var därför inte så representativ för konserten. Trummisen Pete Gavins trumsolo mot slutet av konserten såg väldigt imponerande ut men det där gjorde Jon Hiseman i Colosseum både bättre och längre för nästan exakt ett år sedan på samma plats.
Tony Colton, sång
Chas Hodges, gitarr och fiol
Pete Gavin, trummor
Albert Lee, gitarr, piano och sång
Ray Smith, bas
/ Håkan
Skivorna som kräver en recension
Tributes: Tom Waits
<< | September 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
28 | 29 | 30 |
Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...
Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...
Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...
Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...
Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...
Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...
Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...
Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...
Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...
Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....


Kommentarer till blogginlägget:
Trummisar är ofta mina favoritmusiker. Det finns hur många som helst förutom tidigare nämnda. Bill Bruford, Ringo Starr, Michael Giles, Pierre Moerlen, Robert Wyatt, Steve Gadd, Chad Wackerman, puh! Och Richard Kolinka från franska Telephone... Min nr 1 är och förblir Dennis Eliott från if (IF).Svar:
Hiseman var på den tiden känd för sina 20 minuters-solon när övriga musiker lämnade scenen. Jag minns det än idag.
Just det du beskriver i din recension: musik som är rå och stökig - me ibland ballad och soft word.Svar:
Du menar alltså Pete Gavin och...?