Blogginlägg

#68/70: "Tapestry"

Postad: 2009-09-07 07:50
Kategori: 70-talets bästa

CAROLE KING: Tapestry (A&M, 1971)

Graderingarna på min personliga lista över 70-talsskivor har absolut inget gemensamt med höga försäljningssiffror eller allmän popularitet. Placeringarna på 70-listan är mina helt egna oberoende funderingar oavsett skivans allmänvärde. Det känns viktigt att påpeka det just idag när jag väljer att lyfta fram en skiva som uppfattas som en allmän klassiker, en ren och skär legendarisk skiva och en av pophistoriens mest sålda album med renut 24 miljoner ex.
   Inte desto mindre är Carole Kings ”Tapestry” som helhet en oerhörd favorit, en av mina allra första och största bästa-skivor och egentligen är det allmänt skivan som introducerade genren singer/songwriter. Ty Carole King var sedan över tio år tillbaka en rutinerat framgångsrik låtskrivare och nu ville hon också etablera sig som sångerska och artist. Det kunde knappt ha gått bättre.
”Tapestry” är dock inte hennes debut som sångerska men det var här och då som hon blev känd över hela världen. Men tillsammans med sin första man, Gerry Goffin, var Carole (som egentligen heter Klein i efternamn) delaktig i en låtskrivarduo med rekordmånga kända låtar bakom sig. Redan 1960 fick Goffin-King en hit med Shirelles framförande av ”Will you love me tomorrow” och sedan fortsatte det med ”Some kind of wonderful” med Drifters, ”The locomotion” med Little Eva, ”He hit me (and it felt like a kiss)” med Crystals och ”Goin’ back” med Dusty Springfield utan att på något sätt räkna upp alla hits.
   Carole gjorde ett kort eget sånginhopp på ”It might as well rain until September” (1963), egentligen inspelad som demo men gavs ut och blev en smärre hit i USA, och ytterligare en singel men det var först 1968 som hon riktigt satsade på en sångkarriär. Hon hade skilt sig från Goffin och blev en tredjedel av gruppen The City, där nye maken Charles Larkey spelade bas. Men skivan de gjorde, ”Now that everything’s been said”, uppmärksammades inte alls fast gitarristen hette Danny Kortchmar.
   Inte heller Carole Kings första album i eget namn, ”Writer” (1970), blev någon större succé fast den innehöll en av Caroles mest kända låtar, den åtta år gamla ”Up on the roof”, ursprungligen en klassiker med Drifters.
   Nej, det som på ”Writer” var en fortsättning på gruppsoundet med The City förvandlades på ”Tapestry” till en stark soloartist som inte var rädd att befinna sig ensam i rampljuset. Resultatet blev därför ytterst personligt. Med sin soulinfluerade röst, naken och stark på samma gång, och pianospelet i centrum blev det en sensation att lyssna på Carole Kings ”Tapestry”.

Ändå inleds skivan med en låt, ”I feel the earth move”, som påminner om The City-soundet med ett väldigt souligt uttryck. Men det är nästa låt, den lugna och sköna ”So far away”, som presenterar Carole vid pianot på allvar. Hon har skrivit den själv liksom sex låtar till på skivan.
   Två låtar har Carole skrivit med sin nya låtskrivarpartner Toni Stern som till vardags var konstnär. Exempelvis ”It’s too late” som är en genuin hit och tidlös popmusik.
På ”Home again”, en bagatell i mångas öron, är pianot och den vemodiga sången helt fantastisk i sin korta (2:29) och anspråkslösa form.
   Sedan återkommer en växande gospelkänsla på flera spår på den här skivan. På ”Beautiful” har Carole en stegrande dramatisk profil vid pianot. Så har vi den klassiska soulkänslan, som på ”Way over yonder”, som tangerar de där mäktiga soulballader som exempelvis Dan Penn skrev ungefär samtidigt.
   Är det någon låt som står framför någon annan på den här skivan så är det tveklöst ”You’ve got a friend”. Med sitt ”Bridge over troubled water”-intro på pianot, de vackra stråkarna och Caroles underbara röst. (En röst som direkt fick mig att köpa Caroles fem följande skivor). Så är det James Taylor akustiska gitarr som knäpper i bakgrunden.
   Just Taylor släppte en egen version av den här låten på singel strax efter Carole och fick en stor hit med den våren 1971.
   ”Where you lead” är en tämligen anonym låt med det ganska opersonliga gruppsoundet. Men det gäller givetvis inte Caroles version av Shirelles 1960-hit ”Will you love me tomorrow”. Hon förvandlar den klassiska pophitlåten till en legendarisk singer/songwriter-sång med James Taylor och Joni Mitchell i kören. Fast de uppträder under pseudonymen The Mitchell/Taylor Boy-And-Girl Choir.
   ”Smackwater Jack”, en ny låt som Carole skrivit tillsammans med sin före detta man Gerry Goffin, är ännu ett live-i-studion-inspirerat gruppsound. Så återfinns också båda City-medlemmarna i kompet på skivan. Fast Kortchmar här uppträder under namnet Danny Kootch.
   På titellåten är Carole själv med sin röst och sitt fina pianospel för att sedan avsluta hela skivan med ännu en klassiker. Låten Aretha Franklin hade en hit med redan 1967, ”(You make me feel like) A natural woman” blir en lika imponerande gospelhistoria i Caroles mun som med Aretha. Fast här blir det ännu naknare och hennes röst växer över alla förväntningar.
   Här har skivproducenten Jerry Wexler fått överraskande låtskrivarcredit av endast ett skäl. Han föreslog titeln ”Natural woman” när Carole och hennes dåvarande man fick erbjudandet att skriva nästa singel till Aretha Franklin.
   På omslaget till ”Tapestry” (på svenska: väggbonad) finns Caroles egna broderier. Och omslagsfotot är taget i fönstret på hennes Laurel Canyon-lägenhet. Och katten i förgrunden heter Telemachus.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.