Blogginlägg

The Move/Roy Wood

Postad: 2009-09-03 07:51
Kategori: Mina favoriter




Under en stor del av det sena 60-talet var den engelska poprockgruppen THE MOVE en av mina största favoriter. På framförallt hit efter hit gjorde de ett allt större intryck och jag minns från första stund, debutsingeln ”Night of fear”, hur jag tyckte att gruppen hade något nytt och personligt att komma med. Mitt i det oskuldsfulla och poppiga 60-talet.
   Som jag minns det var deras framgångar tämligen breda och internationella men när jag tittar närmare på fenomenet The Move så hade de faktiskt bara en enda hit i Sverige, ”Blackberry way” i mars 1969. Vilket betyder, och det låter nästan orimligt så här i efterhand, att Sverige i det fallet var väldigt sena att upptäcka en unik grupp i pop- och rockfacket.
   ”Blackberry way”, en blygsam 5:e-placering på Tio i Topp, var The Moves största hit under hela karriären. 8 februari 1969 toppade singeln listorna i England men deras anmärkningsvärda singelhistoria började två år innan. Och det var just de korta och koncentrerade singlarna som var gruppens viktigaste ingrediens till framgångar.
   Debutsingeln ”Night of fear” stormade alltså in i mitt liv i början på det poprevolutionerande året 1967 ungefär samtidigt som Beatles släppte den dubbelt starka singeln ”Penny Lane”/”Strawberry fields forever”.
   ROY WOOD var vid den här tidpunkten inte sångare (det var Carl Wayne) i The Move men däremot tveklöst gruppens ledare och låtskrivare. Och det var på singlarna som gruppen håvade in sina största framgångar. ”Night of fear” följdes av ”I can hear the grass grow”, ”Flowers in the rain” (det var ju flower power-sommar 1967) och ”Fire brigade” innan debutalbumet dök i mars 1968. Fantastisk utveckling med tanke på dagens musikvärld där album är en nödvändighet för att skapa profil.
   På svensk radio varje torsdag, när Englandslistan redovisades på Pop 67 och/eller Pop 68, kunde jag följa Move-singlarna bli alltmer populära. Jag kommer ihåg pr-kampanjen inför ”Flowers…”-singeln när gruppen distribuerade ett vykort med en naken premiärminister (Harold Wilson) och jag minns hur ”Fire brigade”, med Wood som sångare för första gången, var så perfekt anpassad till den rock’n’roll-våg som for över världen våren 1968. Det var ju samtidigt som Beatles släppte ”Lady Madonna”.

De där typiska traditionella rock’n’roll-rytmerna kom att bli en av Roy Woods musikaliska signaturer och han kom att återanvända till det gamla autentiska soundet vid åtskilliga tillfällen senare under karriären. Men först släppte The Move sitt första album som inte hade någon titel men ett tidsenligt psykedeliskt skivomslag. För övrigt tecknat och designat av det holländska konstnärsparet Simon Posthuma and Marijke Koger, som blev kända under namnet The Fool, som också målade om huset där Beatles klädesaffär Apple Boutique fanns på Baker Street i London.
   Eddie Cochran var en stor idol för Roy Wood. Cochrans ”Weekend” var en av albumlåtarna och när The Move senare på hösten 1968 gjorde en ep med bara covers fanns ”Something else” med.
   Nästa Move-album skulle inte komma förrän 1970, ”Shazam”, men innan dess radade de upp ytterligare singelhits, ”Wild tiger woman”, redan nämnda ”Blackberry way” och ”Curly”, innan gruppen utökades med Jeff Lynne från en annan Birmingham-grupp, Idle Race. Redan här började Wood och Lynne att skissa på en ny symfonisk grupp som skulle heta Electric Light Orchestra alltmedan The Move fortsatte producera skivor.
   ”Brontosaurus”, ”When Alice comes back to the farm” (en av få Move-singlar som inte nådde listan i England), albumet ”Looking on” och singlarna ”Tonight”, “Chinatown”, albumet “Message to the country”, singlarna “California man” och “Do ya” var Roy Woods och The Moves avslutning på skivkarriären.
   Så dags, juni 1972, var Electric Light Orchestra i full gång och hade skivdebuterat men Roy Wood hade lämnat gruppen och släppte sin första solosingel, ”When gran’ma plays the banjo”och funderade på en solokarriär eller att bilda en ny grupp. Han gjorde både och!
   Wizzard hette nya gruppen och var till sättning lik ELO. Deras två album ”Wizzard brew” (1973) och ”Introducing Eddy and the Falcons” (1974) var spektakulära skapelser där pop och traditionell rock möttes i stora arrangemang. Men utan direkta hittendenser. Däremot släppte Wizzard från november 1972 en rad starka singlar som har gått till pophistorien. ”Ball park incident”, ”See my baby jive” och ”I wish it could be Christmas everyday” är ju helt klart Phil Spector-influerade hits som ingen kan glömma. Jag tycker jullåten tillhör traditionerna på julafton tillsammans med Spectors egen julplatta från 1963.
   Precis parallellt med Wizzard gav Roy Wood ut solosinglar som ”Dear Elaine” och ”Forever” och ett soloalbum, ”Boulders”, av mycket personligt slag där han spelade alla instrument själv och sjöng allt.
   Fram till hit, 1974, älskade jag nästan allt (möjligen med undantag av Wizzards båda alltför experimentella album) som Roy Wood satte sitt namn under men samtidigt som Wood började tappa lite av sin genialitet tappade jag intresset. Och soloalbumet ”Mustard” (1975) har jag nästan glömt fast den står där prydligt i skivsamlingen mellan ”Boulders” och dubbelalbumet ”The Roy Wood Story”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.