Blogginlägg

Ian Hunter överspelad

Postad: 2009-10-21 07:51
Kategori: 70-talskonserter

Efter Mick Ronson-samarbetet som följde på Mott The Hoople-sammanbrottet hade Hunter ett nytt delvis amerikanskt kompband, Overnight Angels, med bland annat Earl Slick, gitarr, som senast hade spelat med David Bowie. Hunters album ”Overnight Angels” hade släppts en månad innan.
   John Cales senaste rockplatta hette "Helen of Troy", inspelad i England med engelska musiker. Nu hade Cale, förutom skotten Bain, ett amerikanskt band med sig.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/6 1977.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
JOHN CALE BAND
Brunnsparken, Örebro 18 juni 1977


Årets musikhelg i Örebro inleddes i ett sommarvarmt Brunnsparken på lördagseftermiddagen med John Cale Band och Ian Hunter med Overnight Angels. En rockkonsert med blandade känslor. Det klart mest överraskande och glädjande var John Cale som fick med publiken i sina varierade låtar.
   Det vackra vädret och de kända artisterna gjorde att man väntade sig större publik än det nu var. Men stämningen var gemytlig både på och framför scenen. Barn som äldre trivdes bland hundar, svarta lakritsbåtar, röda hallonbåtar, fantaflaskor och avslöjande plastkassar.
   John Cale inledde och det med besked. Han stod där i vit nattskjorta med svart kors på ryggen. Som vore han Jesus uppstånden. Och han var en nyckens man som gjorde vad som föll honom in. Försökte tugga sönder mikrofonsladden och gjorde ett desperat försök att strypa sig med mikrofonstativet samtidigt som han livsfarligt balanserade på ett par högtalare nära scenkanten.
   Hans musik var inte mindre våghalsig. Den har numera sina rötter i den hårda rockmusiken men var på scen så pass varierad och originell att den är ett bra alternativ till den strömlinjeformade typen som kör med raka rör och inget annat.
   Själv bytte Cale mellan gitarr och piano och den akustiska flygeln lät befriande och vågad. Det är nämligen vågat att spela piano i dagens rockmusik. I alla fick jag den uppfattningen ju mer jag hörde av det.
   Cale och hans kompisar, av vilka gitarristen Ritchie Fliegler var den vassaste, körde ett tvärsnitt av Cales repertoar från hans soloskivor. ”Paris 1919” och ”Gun” var de mest uppskattade.
   Cale lämnade scenen bejublad och en scenförändring påbörjades i bokstavlig mening. Åtta starka män kom in och flyttade på det stora pianot. Är det något som är viktigt inom rockmusiken så är det var pianot står. Eller inte?
   Nästa par sologlasögon anlände. Det var tuffe Ian Hunter med grupp som tog scenen i besittning men det var en besvikelse från början till slut.
   De spelade och sjöng alldeles för högt. Visst rev Earl Slick av några högexplosiva solon men helheten föll rätt och slätt till marken.
   Hunters musik var betydligt mer anpassad förutbestämda mallar än exempelvis Cales. Jag stod och tänkte att jag hade hört allt tidigare. Att ”All the young dudes”, ”All the way from Memphis” och ”Roll away the stone”, Mott The Hooples milstolpar, var bäst var signifikativt för Hunters framträdande.
   Många kom för att se Ian Hunter men många gick därifrån med Cales framträdande som bästa minne. Och ”Paris 1919”, Cales skiva från 1973, framstår alltmer som ett av rockmusikens större mästerverk.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
Ian Hunter, gitarr, piano och sång
Earl Slick, gitarr
Peter Oxendale, keyboards
Curly Smith, trummor
Rob Rawlinson, bas

Trolig setlist:
1. Golden Opportunity
2. One Of The Boys
3. Overnight Angels
4. All The Way From Memphis
5. (Miss) Silver Dime
6. Once Bitten, Twice Shy
7. Violence
8. Roll Away The Stone/All The Young Dudes
9. Letter To Britannia From The Union Jack
10. England Rocks

JOHN CALE BAND:
John Cale – gitarr, keyboards och sång
Ritchie Fliegler - gitarr
Jimmy Bain - keyboards
Mike Visceglia - bas
Joe Stefko - trummor

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2009 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.