Blogginlägg

#63/70: "No reason to cry"

Postad: 2009-10-12 07:55
Kategori: 70-talets bästa

ERIC CLAPTON: No reason to cry (RSO, 1976)

Eric Claptons 70-tal var minst sagt turbulent. Efter Cream, Blind Faith och Derek & the Dominoes inleddes solokarriären charmant med J J Cales “After midnight” som succé. Men Claptons drogberoende höll på att knäcka honom innan vänner, Pete Townshend och Ron Wood, fick honom på fötter igen och en helt ny karriär satte fart.
   Den stora återkomsten skedde i USA med ett nästan helt nytt band bakom sig. Basisten Carl Radle var kvar från Dominoes men i övrigt var det nya ansikten. Bland annat två tjejer, Yvonne Elliman och Marcy Levy som tog alltmer plats i Claptons 70-talssound. Med klara gospelinfluenser.
   På skiva var ”461 Ocean Boulevard” (1974) Claptons comeback och Bob Marleys ”I shot the sheriff” var en dundersuccé. En mjuk fin platta med många bra låtar. Efter ytterligare en studioplatta med sitt nya band, ”There’s one in every crowd” (1975), och en liveskiva, ”E.C. was here” (1975), kom ”No reason to cry” som då blev en mycket stor favorit för mig.
   Fortfarande var Clapton irrationell i sin karriär. Han hade ett stadigt band men ville så mycket mer. Vid ett tillfälle avslöjade han att han mest av allt ville bli medlem i The Band och just på den här skivan medverkar samtliga Band-medlemmar. På skivan finns ingen officiell lista på medverkande musiker och därför uppstod spekulationer om vilka som är med och inte.
   Clapton tackar en lång rad människor på baksidan av omslaget. Många är musiker och artister, Billy Preston, Georgie Fame, Ronnie Wood, Wah Wah Watson och Chris Jagger, men alla spelar inte på skivan. Inte heller ”Geoffrey Harrison”, ännu en pseudonym för George Harrison?
   Skivan spelades in i Shangri-La Studios i Malibu i Kalifornien. Låg vid Pacific Coast Highway norr om Malibu och inspelningarna producerades av Rob Fraboni, mest känd som tekniker, som hade byggt och designat studion. Även Clapton och Radle nämns som producenter av skivan.
   Även materialet på skivan hade tydliga The Band-influenser. Inledningslåten ”Beautiful thing” är skriven av Richard Manuel och Rick Danko. Här är originalet av låten, det finns visserligen en kort version (1:41) på The Bands samlingsskiva ”A Musical history”. På ”All our past times” sjunger Clapton duett med låtens upphovsman Rick Danko. Låten förekom något år senare på The Bands ”The last waltz”-evenemang. Finns inkluderad på 4 cd-boxen av konsertkvällen.
   Bob Dylan gör ett uppseendeväckande inhopp på sin egen ”Sign language”, en låt Dylan aldrig har spelat själv. Här medverkar dessutom Robbie Robertson på typisk gitarr.
   De två kvinnliga medlemmarna i Claptons band har en alldeles speciell historia. Yvonne Elliman slog igenom som rösten på ”Jesus Christ Superstar” där hon gestaltade Maria Magdalena och sjöng hitlåten ”I don’t know how to love him”. Marcy Levy kom att skriva låtar tillsammans med Clapton, ”Lay down Sally” är kanske deras största hit, och på den här skivan har hon skrivit den gospelkryddade ”Innocent times” som hon överraskande också sjunger. Dessutom har hon skrivit en av skivans bästa låtar, ”Hungry”, tillsammans med bandets organist Dick Sims.
   Efter Clapton-samarbetet inledde Levy en helt ny karriär. Under nytt namn, Marcella Detroit (efter staden hon är född i). Först som en halvan av duon Shakespear’s Sister och sedan soloartist.
   Några bluescovers, Otis Rushs ”Double trouble” och Alfred Fields ”County jail blues” och några finstämda Clapton-original, ”Hello old friend” och ”Black summer rain”, gör också skivan, trots det splittrade intrycket, till en av hans bästa 70-talsskivor.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2009 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.