Blogginlägg

#55/70: "Labour of lust"

Postad: 2009-12-07 07:52
Kategori: 70-talets bästa

NICK LOWE: Labour of lust (Radar, 1979)

Att idag lyssna på "Labour of lust" väcker enorma minnen från en tid när Rockpile var svaret på alla frågor om vad världens bästa rockgrupp hette. En grupp som spelade väldigt anspråkslös men absolut inte konventionell pop och rock och innehöll världens bäste låtskrivare (Nick Lowe), världens bäste sångare (Dave Edmunds), en gitarrist av tyngd (Billy Bremner) och en trummis (Terry Williams) som med få resurser och minimalt trumset kunde spela så tajt, explosivt och svängigt. Att gruppen saknade en i rock’n’roll-sammanhang så viktig klaviaturspelare (där borde Geraint Watkins haft en given plats) betydde ingenting.
   Det handlar idag om en Nick Lowe-platta, en skiva där Lowe står som ensam artist men där det svenska omslaget inte avslöjar någonting om musiker eller ens på etiketten vill berätta vem producenten är. En visuellt bristfällig produkt med andra ord men musikaliskt en alldeles bedårande skiva. Där kommer den ovannämnda kvartetten in som förklaring till skivans oerhörda pondus och anspråkslöst tidlösa sound.
   Lowe och Edmunds hade träffat varandra första gången våren 1974. Edmunds producerade ”The new favourites of Brinsley Schwarz” med gruppen Brinsley Schwarz där Nick Lowe sjöng, skrev låtar och spelade bas. Bandet kompade Edmunds på nästa turné och två livelåtar fanns med på nästa Edmunds-skiva, ”Subtle as a flying mallet” (1975). På skivan fanns även Bremner och Williams med som musiker.
   Alla fattade tycke för varandra och 1976 uppstod kvartetten som grupp under namnet Rockpile, efter titeln på en Edmunds-skiva från 1972 där faktiskt Williams spelade på två spår. Gruppen började turnera och allt utvecklades till succé men de kunde inte, på grund av kontraktssvårigheter (Lowe och Edmunds hade olika managers och skivkontrakt på två olika håll) samlas och ge ut en skiva i eget namn förrän 1980. Därför är Edmunds ”Get it” (1977) i praktiken en Rockpile-skiva med Edmunds som sångare. Och därför spelades både Edmunds och Lowes soloskivor från 1978, ”Repeat when necessary” respektive ”Labour of lust”, in parallellt och gavs ut nästan samtidigt sommaren 1979.
   Lowe hade några intensiva år bakom sig, både som artist och skivproducent och en av pionjärerna på skivbolaget Stiff som första artist. Tillsammans med managern Jake Riviera hoppade han kvickt av skivbolaget och blev på nytt pionjär på nya skivbolaget Radar där han också var förste artist som gav ut skivor.
   Tiden med Rockpile var ändå inte så homogen och oändlig som vi kanske tror. Jag läser ett gammalt Larm-ex (Nr 8, juni 1978) och Lowe berättar för Lennart Persson att han har lämnat gruppen.
   - Om jag stannat i den gruppen så hade jag ofelbart fastnat i ett visst sätt att skriva låtar. Visst, det hade varit enkelt, men inte särskilt spännande. Jag föredrar att använda mig av olika musiker för olika låtar. Jag får en helt annan frihet än om jag är medlem i en grupp.
   Med facit i hand vet vi att det avhoppet inte blev så långvarigt. Efter ”Jesus of cool” 1978, en splittrad men ändå väldigt stark skiva, träffade han Carlene Carter (som han senare gifte sig med), producerade Mickey Jupps ”Juppanese” och andra artister och tog upp turneradet med just Rockpile. Och spelade in sin nästa skiva ”Labour of lust” som är given på min 70-talslista.

Inledningen är klassisk med en i alla sammanhang klassisk låt, ”Cruel to be kind”. En låt, skriven av Lowe tillsammans med Ian Gomm, som i original spelades in av Brinsley Schwarz men inte gavs ut då men kom på ett album 1988, "It's all over now" (se omslaget till höger), men den fascinerande historien tar jag imorgon.
   Men först släpptes just den inspelningen som en singel-b-sida med Nick Lowe i maj 1978. A-sida var ”Little Hitler”. (Just den där Brinsley-inspelningen av "Cruel to be kind" finns också med på förra årets ypperliga nyutgivning av Lowes "Jesus of cool".)
   Här är det Rockpile i kompet, med fina akustiska gitarrer, kör och ett vasst gitarrsolo, och låten blev ännu en gång singelaktuell (Radar ADA 43) en månad efter albumrelease.
   Låten därpå, ”Cracking up”, släpptes också på singel (Radar ADA 34) strax innan albumreleasen. Rytmiska, trumdominerade ”Big kick, plain scrap!” får tillskrivas parenteserna i Lowes produktion men den svänger. ”Born fighter” är däremot en Rockpile-klassiker med oerhört driv, fina gitarrer, Edmunds/Bremner-kör och ett vasst munspel som spelas av Huey Lewis, som sjöng i amerikanska gruppen Clover (mest känd som komp till Elvis Costello på ”My aim is true”) men vid den här tidpunkten hade Huey bildat ett eget band, The News.
   I övrigt är gästartisterna få på skivan med undantag för Rumour-medlemmen Bob Andrews synth på ”Endless grey ribbon”. En låt som perfekt bryter av poprocksoundet på skivan och på något sätt pekar den ut Lowes kommande riktning när han snart gifter in sig i Carter/Cash Family.
   ”You make me” är en naken ballad av den sort som blivit Nick Lowes signum under de senaste decennierna. Vinylskivans första sida avslutas med ”Skin deep”, en poplåt med snygg refräng, vacker kör och vasst gitarrsolo.
   Skivans kanske starkaste låt, Mickey Jupps ”Switchboard Susan”, inleder andrasidan. En låt som släpps innan Jupp själv ger ut den på albumet ”Long distance romancer” som har hämtat sin titel från just den låten. Poprock som har allt och gör oss Jupp-fans helt varma inombords. Jag har i en annan artikel grävt djupare i historien om "Switchboard Susan".
   ”Without love” är en av Lowes enklaste, simplaste men också mest långlivade låtar. Fanns med på Lowes konsert på Nalen i Stockholm i oktober 2007.
   Inte heller ”Dose of you” och ”Love so fine” är väl några extraordinära genidrag men ändå typiskt klassiska Nick Lowe-låtar.
   Förutom ”Cruel to be kind” och Jupp-låten är det genomgående Nick Lowe-låtar på skivan förutom ”Love so fine” där hela Rockpile fått låtskrivarcredit.
   Mitt hårt tummade ”Labour of lust”-exemplar är svensk på etiketten Smash (SLEPT 6) med ett typiskt Barney Bubbles-designat omslag som alltså saknar låtförteckning, all annan information men en liten Radar-logotype längst ned på baksidan och dessutom felstavningar av låttitlar på etiketten. Se bilderna nedanför och jämför mellan den svenska versionen och den engelska Radar-etiketten med all information, korrekt låtlista och musiker.
   Smash var den svenska etikett som introducerades när Jake Riviera ville vara kvar på den svenska Polygram-grenen fast Radar i övrigt fanns i Warner-koncernen. Costello-, Lowe och även Joan Jett-skivorna släpptes under 1978-1980 på Smash-etiketten. Men också lokala "stjärnor" som Problem och Linus.
   
Ännu en gång ett stort tack till Lars Kärrbäck för info, bilder och diskussion.





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.