Blogginlägg från 2009-12-07

#55/70: "Labour of lust"

Postad: 2009-12-07 07:52
Kategori: 70-talets bästa

NICK LOWE: Labour of lust (Radar, 1979)

Att idag lyssna på "Labour of lust" väcker enorma minnen från en tid när Rockpile var svaret på alla frågor om vad världens bästa rockgrupp hette. En grupp som spelade väldigt anspråkslös men absolut inte konventionell pop och rock och innehöll världens bäste låtskrivare (Nick Lowe), världens bäste sångare (Dave Edmunds), en gitarrist av tyngd (Billy Bremner) och en trummis (Terry Williams) som med få resurser och minimalt trumset kunde spela så tajt, explosivt och svängigt. Att gruppen saknade en i rock’n’roll-sammanhang så viktig klaviaturspelare (där borde Geraint Watkins haft en given plats) betydde ingenting.
   Det handlar idag om en Nick Lowe-platta, en skiva där Lowe står som ensam artist men där det svenska omslaget inte avslöjar någonting om musiker eller ens på etiketten vill berätta vem producenten är. En visuellt bristfällig produkt med andra ord men musikaliskt en alldeles bedårande skiva. Där kommer den ovannämnda kvartetten in som förklaring till skivans oerhörda pondus och anspråkslöst tidlösa sound.
   Lowe och Edmunds hade träffat varandra första gången våren 1974. Edmunds producerade ”The new favourites of Brinsley Schwarz” med gruppen Brinsley Schwarz där Nick Lowe sjöng, skrev låtar och spelade bas. Bandet kompade Edmunds på nästa turné och två livelåtar fanns med på nästa Edmunds-skiva, ”Subtle as a flying mallet” (1975). På skivan fanns även Bremner och Williams med som musiker.
   Alla fattade tycke för varandra och 1976 uppstod kvartetten som grupp under namnet Rockpile, efter titeln på en Edmunds-skiva från 1972 där faktiskt Williams spelade på två spår. Gruppen började turnera och allt utvecklades till succé men de kunde inte, på grund av kontraktssvårigheter (Lowe och Edmunds hade olika managers och skivkontrakt på två olika håll) samlas och ge ut en skiva i eget namn förrän 1980. Därför är Edmunds ”Get it” (1977) i praktiken en Rockpile-skiva med Edmunds som sångare. Och därför spelades både Edmunds och Lowes soloskivor från 1978, ”Repeat when necessary” respektive ”Labour of lust”, in parallellt och gavs ut nästan samtidigt sommaren 1979.
   Lowe hade några intensiva år bakom sig, både som artist och skivproducent och en av pionjärerna på skivbolaget Stiff som första artist. Tillsammans med managern Jake Riviera hoppade han kvickt av skivbolaget och blev på nytt pionjär på nya skivbolaget Radar där han också var förste artist som gav ut skivor.
   Tiden med Rockpile var ändå inte så homogen och oändlig som vi kanske tror. Jag läser ett gammalt Larm-ex (Nr 8, juni 1978) och Lowe berättar för Lennart Persson att han har lämnat gruppen.
   - Om jag stannat i den gruppen så hade jag ofelbart fastnat i ett visst sätt att skriva låtar. Visst, det hade varit enkelt, men inte särskilt spännande. Jag föredrar att använda mig av olika musiker för olika låtar. Jag får en helt annan frihet än om jag är medlem i en grupp.
   Med facit i hand vet vi att det avhoppet inte blev så långvarigt. Efter ”Jesus of cool” 1978, en splittrad men ändå väldigt stark skiva, träffade han Carlene Carter (som han senare gifte sig med), producerade Mickey Jupps ”Juppanese” och andra artister och tog upp turneradet med just Rockpile. Och spelade in sin nästa skiva ”Labour of lust” som är given på min 70-talslista.

Inledningen är klassisk med en i alla sammanhang klassisk låt, ”Cruel to be kind”. En låt, skriven av Lowe tillsammans med Ian Gomm, som i original spelades in av Brinsley Schwarz men inte gavs ut då men kom på ett album 1988, "It's all over now" (se omslaget till höger), men den fascinerande historien tar jag imorgon.
   Men först släpptes just den inspelningen som en singel-b-sida med Nick Lowe i maj 1978. A-sida var ”Little Hitler”. (Just den där Brinsley-inspelningen av "Cruel to be kind" finns också med på förra årets ypperliga nyutgivning av Lowes "Jesus of cool".)
   Här är det Rockpile i kompet, med fina akustiska gitarrer, kör och ett vasst gitarrsolo, och låten blev ännu en gång singelaktuell (Radar ADA 43) en månad efter albumrelease.
   Låten därpå, ”Cracking up”, släpptes också på singel (Radar ADA 34) strax innan albumreleasen. Rytmiska, trumdominerade ”Big kick, plain scrap!” får tillskrivas parenteserna i Lowes produktion men den svänger. ”Born fighter” är däremot en Rockpile-klassiker med oerhört driv, fina gitarrer, Edmunds/Bremner-kör och ett vasst munspel som spelas av Huey Lewis, som sjöng i amerikanska gruppen Clover (mest känd som komp till Elvis Costello på ”My aim is true”) men vid den här tidpunkten hade Huey bildat ett eget band, The News.
   I övrigt är gästartisterna få på skivan med undantag för Rumour-medlemmen Bob Andrews synth på ”Endless grey ribbon”. En låt som perfekt bryter av poprocksoundet på skivan och på något sätt pekar den ut Lowes kommande riktning när han snart gifter in sig i Carter/Cash Family.
   ”You make me” är en naken ballad av den sort som blivit Nick Lowes signum under de senaste decennierna. Vinylskivans första sida avslutas med ”Skin deep”, en poplåt med snygg refräng, vacker kör och vasst gitarrsolo.
   Skivans kanske starkaste låt, Mickey Jupps ”Switchboard Susan”, inleder andrasidan. En låt som släpps innan Jupp själv ger ut den på albumet ”Long distance romancer” som har hämtat sin titel från just den låten. Poprock som har allt och gör oss Jupp-fans helt varma inombords. Jag har i en annan artikel grävt djupare i historien om "Switchboard Susan".
   ”Without love” är en av Lowes enklaste, simplaste men också mest långlivade låtar. Fanns med på Lowes konsert på Nalen i Stockholm i oktober 2007.
   Inte heller ”Dose of you” och ”Love so fine” är väl några extraordinära genidrag men ändå typiskt klassiska Nick Lowe-låtar.
   Förutom ”Cruel to be kind” och Jupp-låten är det genomgående Nick Lowe-låtar på skivan förutom ”Love so fine” där hela Rockpile fått låtskrivarcredit.
   Mitt hårt tummade ”Labour of lust”-exemplar är svensk på etiketten Smash (SLEPT 6) med ett typiskt Barney Bubbles-designat omslag som alltså saknar låtförteckning, all annan information men en liten Radar-logotype längst ned på baksidan och dessutom felstavningar av låttitlar på etiketten. Se bilderna nedanför och jämför mellan den svenska versionen och den engelska Radar-etiketten med all information, korrekt låtlista och musiker.
   Smash var den svenska etikett som introducerades när Jake Riviera ville vara kvar på den svenska Polygram-grenen fast Radar i övrigt fanns i Warner-koncernen. Costello-, Lowe och även Joan Jett-skivorna släpptes under 1978-1980 på Smash-etiketten. Men också lokala "stjärnor" som Problem och Linus.
   
Ännu en gång ett stort tack till Lars Kärrbäck för info, bilder och diskussion.





/ Håkan

Historien om ”Switchboard Susan”

Postad: 2009-12-07 07:50
Kategori: Veckans 7"-singel


Den här måndagen återupptar jag tillfälligt den gamla hederliga kategorin ”Veckans 7”-singel” och presenterar låten för dagen: Mickey Jupps fantastiska ”Switchboard Susan”. Men det ska inte bara handla om Jupp utan låtens hela historia över några år kring 1980.
   Singeletiketten ovanför är hämtad från b-sidan av en singel som släpptes 1980 med mannen som skrev denna pärla till låt, Mickey Jupp. Men Jupp gav paradoxalt nog ut sin egen låt efter alla andra artisters versioner. Men han var också först att spela in den. Förvirrande? Följande rader bör förklara allt.
   Jupp gjorde en fantastisk liveinspelning av ”Switchboard Susan” 28 juni 1978 i BBC Studios med ett tremannaband bakom sig, gamle Legend-trummisen Bob Clouter, basisten Dave Bronze och gitarristen Ian ”Chuck” Duck.
   Inspelningen gavs ut först tre år senare i Tyskland på en 12”-ep (Line) tillsammans med två gamla Legend-låtar, ”Anything you do” och ”Cheque book”, och ännu en fantastisk originallåt, ”Daisy Mayes”, som varken förr eller senare har figurerat på någon Jupp-skiva.
   Samtidigt som den här BBC-inspelningen gjordes bör Jupp ha varit upptagen med inspelningar till sitt kommande Stiff-album, ”Juppanese”, med Nick Lowe som producent och Rockpile i kompet. Den intressanta versionen av låten har vi aldrig fått höra med Jupp själv.
   Min vän Lasse Kärrbäck har varit i kontakt med Jupp för att klargöra en del detaljer om "Switchboard Susan" och han svarade efter att ha funderat några timmar väldigt uttömmande och intressant:
   - As far as I can recall 'Susan' started out as a slow sad type song, but after tinkering with it for a few weeks, I tried playing it at a faster tempo and the whole mood of the song changed completely. The lyrics gradually changed from the sad moody ones to the words that you know now. In fact I've forgotten what the original words were!
   I think we recorded the song for Juppanese but I was never particularly happy with the way it turned out and so I left it off the album. Meanwhile, Nick Lowe (who produced the track) took it and put his own voice on it and it was issued on his album Labour of Lust. I eventually recorded it on Long Distance Romancer but I gave it a different treatment because I didn't want it to sound like Nick's version.
   It was a year or so later that I started performing the song on stage and played it more like Nick than my own version!! A lot of people still think that it is a Nick Lowe song. There is no story behind the song. It's just a bit of rock'n'roll.


Nick Lowe inledde den andra sidan på "Labour of lust", som kom ut i juli 1979, med Rockpile-inspelningen av "Switchboard Susan" och det blev en mindre klassiker och blev senare en stadig hit på Rockpile-konserterna.
   Men en dryg månad innan Lowes skiva, 29 maj 1979, gav Procol Harum-sångaren Gary Brooker ut samma låt men i en helt annan produktion. På ”No more fear of flying” (Chrysalis), producerad av George Martin, finns “Switchboard Susan” och ytterligare en Jupp-låt med, ”Pilot”. Så Brookers version visar sig vara den första officiella utgivningen av ”Switchboard Susan”. Här dominerar munspelet i arrangemanget.
   Till saken hör att Brooker, som är en gammal Southend-kompis till Jupp, var den som producerade andrasidan på ”Juppanese”-skivan…
   Lowe har på sin version lagt till några textrader på slutet som bland annat innehåller ett telefonnummer, 38-27-39. Brooker har på sin version också lagt till på slutet. Men han nämner ett annat telefonnummer, 38-26-38.
   Det finns ytterligare en musikaliskt och tidsmässigt intressant version av ”Switchboard Susan”. Mellan april och juli 1979 spelade Searchers in ett comebackalbum i Rockfield-studion med massor av intressanta låtar från låtskrivare som Will Birch, John David, Tom Petty, Noel Brown och Bob Dylan. Och då även Jupps ”Switchboard Susan”. Deras version är långsammare och påminner i tempo till viss del om Jupps Chrysalis-inspelning. Albumet ”Searchers” (Sire) rekommenderas, släpptes i oktober 1979, alltså samma månad som Jupps egen version kom ut. Tala om tillfälligheter.
   Jupps nya album, ”Long distance romancer” producerat av 10cc-profilerna Kevin Godley och Lol Creme, släpptes alltså i oktober 1979 men Jupps ”Switchboard Susan” kom inte ut på singel förrän året därpå. Då som b-sida till den Pete Wingfield-producerade ”Rooms in you roof” som jag faktiskt berättat historien om tidigare.
   Jupps version här är alltså långsammare med ett sugande och gungande arrangemang, inte långt från exempelvis Little Feat, med tjejkör och saxofon (Andy Mackay från Roxy Music) i kompet.
   Vi ska väl i sammanhanget inte heller glömma den svenska versionen av "Switchboard Susan" som kom ut 10 september 1980 på samlingsskivan "Parlophone Pop!" (Parlophone). "Marie i växeln", med text av Per Gessle och Niklas Strömstedt, framfördes av ett förstärkt Gyllene Tider, med bland annat gitarristen Janne Andersson, som gick under namnet Rockfile.
   Telefonrösten som inleder låten tillhör Marie Smeds som jobbade i receptionen på EMI:s kontor. Gessles minne är idag inte så tydligt:
   - Kommer knappt ihåg mer än att Jupp (men framför allt Nick Lowe, Brinsley Schwarzoch Rockpile) var en artist som beundrades både av Gyllene-killarna, Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom men framför allt av Kjelle (Andersson) på EMI. Det var säkert hans idé att jag skulle översätta "Switchboard Susan". Och visst, det var ju Nicks version man älskade.
   Gessles (och Strömstedts) text har fångat Jupps känsla perfekt och har dessutom fått en smått komisk twist:
   Marie i växeln, hej, ge mig ett svar
   annars ringer jag CBS och Polar
   Jag ringer ifrån 035
   Blockerar jag växeln?
   Än sen?
   Ge mej, ge mej ditt nummer hem


Gessle är nog mest ansvarig för texten ty 035 är Halmstads riktnummer...
   
Ett stort tack till Lars Kärrbäck för info, bilder, Mickey Jupp-kontakt och diskussion.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2009 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.