Blogginlägg från januari, 2010

”Ett mysterium”

Postad: 2010-01-31 09:47
Kategori: Skiv-recensioner

En kortare version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/1 2010.

FREDA’
Ett mysterium
(Universal)


Är ni som jag? Nästan sjukligt triggade inför kända gruppers återföreningar. Så fort det finns en historia finns det också plats för en återkomst är min åsikt. Jag medger gärna att jag också alltför ofta har alltför optimistiska förväntningar på sådana här projekt. Och nästan alltid slutar det i besvikelse. Jag känner människor, kalla dem gärna realistiska med båda fötterna på jorden, som upplever återföreningar som enbart kommersiellt framtvingade och helt utan betydelse.
   Sanningen är ju, som jag tvingas konstatera gång på gång, att det är väldigt sällan en återförening kan leva upp till det fina originalet. Jag ska inte gå händelserna i förväg när det gäller comebackskivan för den en gång Gnosjö-baserade popgruppen Freda’. Jag vill gärna berätta mina upplevelser kring gruppen i en annan tid av världen.
   Sommaren 1986 dök den då kristna gruppen upp från ingenstans med sin röst (Uno Svenningsson) och starka melodi, ”Vindarna”. Fortfarande knutna till religiösa kretsar men musik och text hade bredare förankring. Och musikaliskt hörde jag ett spännande släktskap med grupper som Simple Minds och U2.
   Det fanns naturligtvis kommersiella klanger i gruppens musik och två år senare skulle jag få uppleva ett massivt genombrott. Dels med hits som ”Det måste gå” och ”I en annan del av världen” och dels med hela det imponerande albumet ”Tusen eldar”. Även på scen var det en fröjd att uppleva Freda’, starkt och fulländat i varje detalj.
   Från den toppennoteringen gick det, inte oväntat, snabbt utför. På den kommande skivan ”Undan för undan” lät gruppen som en ansträngd parodi på sig själv men de hämtade sig lite inför finalskivan ”Alla behöver” (1993).
   Uno Svenningssons solokarriär inleddes på samma bräckliga sätt. Med ett välljudande men ack så mediokert album och på konsert var det tämligen fantasilöst fast gitarristen Sten Booberg från Lolita Pop fanns i kompbandet.
   Efter ytterligare soloskivor av än mer utslätad karaktär tappade jag till slut helt intresset för Uno och hans jämnbleka pop. Vilket för oss till den aktuella skivan med återförenade Freda’, en grupp som med tanke på den negativa utvecklingen sedan storhetsdagarna inte har så mycket att behöva leva upp till idag, 16 år efter förra skivan. Med de blygsamma förväntningarna i bagaget upplever jag ”Ett mysterium” som en ganska underhållande och stundtals bra skiva.
   Det återförenade mötet mellan Uno och gruppens gitarrist och låtskrivare Arne Johansson har onekligen resulterat i en stundtals inspirerad produkt. Även gruppens trummis, Mats Johansson, finns med på ett hörn men ändå låter det misstänkt likt trummaskiner och syntetiska programmeringar om slagverken och just det lätta soundet förstärker knappast intrycket av de svagare schlagerinspirerade låtarna i mitten på skiva. Material som inte ens skulle gå till Andra Chansen.
   Då är det roligare att lyssna på öppningslåten ”Äntligen här” med mixen av syntar och en framträdande gitarr som kanske är en lightversion av The Edge men ändå hitanpassad på dessa breddgrader. Även ”Bäste vän” låter inspirerad och bra innan skivan, som nämnts tidigare, går ned i energi och kreativitet för att avslutas på topp med ”En sol på jorden” där gitarren (misstänkt besläktad med gitarren i Björn Skifs ”Krama mej”) ger låten ett uppenbart driv. I titellåten når albumet sin rockigaste nivå med ett tillfälligt tyngre och roligare sound.
   På avslutningslåten ”Finns det plats för mig” är det återigen säkerhetsbälte på, en smeksam och snäll avrundning på ett album av godkänt resultat vilket inte alla återföreningsskivor kan ståta med.

/ Håkan

Soundtracks: "Grace of my heart"

Postad: 2010-01-29 07:57
Kategori: Soundtracks

GRACE OF MY HEART (MCA, 1996)

Har ingen aning om den här filmen är bra eller inte men den har ett så fantastiskt musikaliskt tema och soundtracket är faktiskt sensationellt starkt så förhoppningar finns. Vilket gör att jag ska passa på om tillfälle gives. Filmtitelns design, där g-klaven finns med som en naturlig del, andas musik, musik och musik och cd-skivans illustration är utformad som en vinylskiva.
   Filmen handlar alltså om en mindre lyckad sångerska, spelad av Illeana Douglas, som byter kurs och blir låtskrivare och därmed hjälper andra artister till succé.
   Filmen utspelar sig på 60-talet och regissören Allison Anders har använt sig av samma knep som de gjorde då och har samlat låtskrivarna, ofta i parkombinationer, och låtit dom skapa pophits och det låter uteslutande väldigt bra genom hela skivan. Det ekar Brill Building, huset där låtskrivarpar satt på 60-talet och skapade hits på kommando, rakt igenom hela skivan.
   Lesley Gore och Carole King har nämnts som influenser till filmidén och innehållsmässigt har den här skivan alla beståndsdelar som utmärker hits, 60-tal och fantastisk pop.
   Inledningen på skivan, och filmens mest kända låt, är lysande med det första exklusiva samarbetet mellan Elvis Costello och Burt Bacharach. Ett möte mellan två helt olika generationer som ändå har så mycket gemensamt. Vi ska komma ihåg att redan i Costellos tidiga karriär förekom det Bacharach-låtar i repertoaren. Han gjorde exempelvis ”I don’t know what to do with myself” redan på Stiff-turnén 1977.
   “God give me strength” är ett sex minuter långt mästerverk. Med Costellos dallrande vibrato och Bacharachs hypnotiska trumpeter och stråkar. Och en sugande dramatisk melodi som aldrig kan lämna hjärnan. Det tillfälliga samarbetet fick en uppföljning 1998 när duon gjorde hela albumet ”Painted from memory” tillsammans. Den skivan var för övrigt det årets näst bästa utländska album, om ni frågar mig.
   Costello har ytterligare en låt med på soundtracket, ”Unwanted number”, som då sjungs av gruppen For Real. En sedvanligt bra poplåt men ändå konventionell i Costellos sammanhang.
   De tämligen okända For Real gör ytterligare två låtar på skivan av vilka ”I do”, ett låtskrivarsamarbete mellan Carole Bayer Sager (en gång i tiden gift med Burt Bacharach) och David Stewart från Eurythmics, är typisk tjejpop från 60-talet.
   Men det finns många toppar på den här skivan Williams Brothers låter klockrent som Everly Brothers och ”Let it be me” på ”Love doesn’t ever fail us”. Dinosaur Jr-sångaren J Mascis gör överraskande entré med twanggitarr, hes stämma och steelguitarpop.
   Ännu bättre är Miss Lily Banquette, som egentligen heter Liz Cox och annars sjunger jazzpop à la Buster Poindexter i gruppen Combustible Edison, i den dramatiska 60-talspoplåten ”My secret love” som Lesley Gore har varit med och skrivit.
   Och den nästan Roy Orbison-klingande ”Absence makes the heart grow fonder” där regissörens dotter Tiffany Anders gör ett sångmässigt fantastiskt framförande där skådespelaren Boyd Rice höjer dramatiken genom att tala i låten.
   Missa heller inte den dramatiska balladen ”Another world”, ett exklusivt låtskrivarsamarbete mellan Gerry Goffin och Los Lobos, med den färgade sånggruppen Portrait.

Innehåll:
1. God Give Me Strength - Burt Bacharach, Elvis Costello
2. Love Doesn't Ever Fail Us - The Williams Brothers
3. Take a Run at the Sun - J Mascis
4. I Do - For Real   
5. Between Two Worlds - Shawn Colvin
6. My Secret Love - Miss Lily Banquette of Combustible Edison
7. Man from Mars - Kristen Vigard
8. Born to Love That Boy - For Real
9. Truth Is You Lied - Jill Sobule
10. Unwanted Number - For Real
11. Groovin' on You - Juned
12. In Another World - Portrait
13. Don't You Think It's Time - J Mascis   
14. Absence Makes the Heart Grow Fonder - Tiffany Anders and Boyd Rice   
15. Boat on the Sea - Kristen Vigard

YouTube: "God give me strength" live med Elvis Costello, stor orkester och kör och Burt Bacharach vid pianot.



/ Håkan

Covers: Pugh Rogefeldt

Postad: 2010-01-27 07:50
Kategori: Cover-skivor

PUGH: Pugh on the rocks (Metronome, 1973)

Efter tre rejält uppmärksammade album, ”Ja dä ä dä”, ”Pughish” och ”Hollywood”, befann sig   fantasin och kreativiteten onekligen i ett lite sinande läge för Pugh Rogefeldt. Och idéerna inför det viktiga fjärde albumet fanns inte. Så här uttrycker Pugh det i boxen ”Pugh” (2003):
   Strax före julen 1972 satte sig jag och Anders ner för att resonera hur vi skulle gå vidare. Han sa: ”Jag har en idé Tobbe. Jag har ju spelat in plattor där artister har tolkat Evert Taube och Bellman. Skulle du kunna tänka dig nåt liknande?” ”Nä, faktiskt inte. Det låter skitsegt, tycker jag”, blev mitt ärliga svar.
   Definitivt ingen inspirerande start på ett nytt projekt. Men idén utvecklades till att bli översättningar av kända rocklåtar som spelades in live under några dagar i februari 1973. Resultatet är musikaliskt absolut inte något anmärkningsvärt och ingen låt från ”Pugh on the rocks” finns inkluderad på nämnda box. Kanske betyg nog åt de inspelningarna?
   Ändå är det naturligtvis historiskt intressant att dissekera skivan idag. Om inte annat för att skildra och analysera ursprunget i materialet, se nedan. Med Pughs ”översättningar” men där tre låtar också framförs på originalspråket.
   Under de första 70-talsåren turnerade Pugh ned Västeråsbandet Hjärtans Ungar, gruppen som till 2/3-delar förvandlades till Rainrock några år senare, men på Pughs första skivor var det genomgående studiofolk i kompet. Pugh hade sedan april 1972 turnerat med Nature och skivmässigt resulterade samarbetet i två singlar men våren 1973 skulle det lukrativa samarbetet sluta. I februari 1973 befanns sig Pugh alltså mellan olika kompband och det är ett tämligen intressant manskap som kompar på ”Pugh on the rocks”.
   Från Nature finns både gitarristen Lasse Wellander och trummisen Erik "Kapten" Dahlbäck med. Liksom rutinerade studiorävar som Janne Schaffer, Ola Brunkert och Göran Lagerberg. Men också Peps Persson som spelar munspel, Janne ”Lucas” Persson på piano och radioproducenten Christer Eklund på saxofon. Och även en tjejtrio i kören, Annica Risberg, Kerstin Bagge och Beverly Sundel.
   ”Pugh on the rocks” är så långt Pugh Rogefeldts mest försumbara skiva. När en artist som visat sig vara personligt originell på tre skivor ger sig på covers blir det långtifrån lika originellt. Musikaliskt blev det väldigt konventionellt och jag minns att när den kom ut brydde jag mig inte om skivan alls. Det var dessutom samma år som ”American graffitti” (Sista natten med gänget) härjade över världen och jag tyckte 50-talsrock var det töntigaste som fanns. Och Pughs uppenbart liveinspelade låtar gav inte materialet en enda ny dimension.
   Förutom Pughs svenska text är ”För mig finns bara good ol’ rock’n’roll” gjord rakt av. Med sax, pianosolo och munspelssolo av Peps. Efter ett lekfullt intro har Pugh gjort långsam blues av ”That’s alright, mama” men sedan blir det gammal hederlig och tämligen tråkig rock’n’roll med en fin slidegitarr men Pugh skriker mer än han sjunger.
   ”Långsamma timmar” doftar typisk Pugh med piano och saxofonsolo. Men på ”Bä bä vita lamm” lyckas Pugh dräpa den gamla barnlåten med sin nya respektlösa text. Lyssna här på några utdrag:
   Bu, bu kära ren har du någon rock?
   Ja, ja skära ben ända från Jokkmokk.
   Å brudar från Brazil, medaljer och därtill,
   å två par fynd åt lilla, lilla Burman.

   Snö, snö lilla vår har du någon häst?
   Tja, tja Jonnysson arton kilo jäst.
   Kärleken é fin, å jorden den é rund,
   å låten platt men krig å de é dumt.


Och på ”Ångmaskinen” går det defintivt lite snett. Den nästan tio minuter långa låten spårar ur vid flera tillfällen och hade låten tagit stopp efter tre minuter med pop och fint saxsolo hade jag varit helnöjd. Nu får jag stå ut med improvisationer i studion, uppenbart spontana jam mellan musikerna och spridda textrader som ibland viskas med hes röst. Låten hinner även förvandlas till en långsam blueslåt med piano och sax innan den äntligen tar slut efter 9:52.

Låtarna:
   1. FÖR MEJ FINNS BARA GOOD OL' ROCK'N ROLL ("Reelin and rockin") (Chuck Berry-Pugh Rogefeldt)
    1958. B-sida till singeln "Sweet little sixteen" (Chess) med låtskrivaren Chuck.
   2. MAMMA HÅLL UT ("Thats all right") (Arthur Crudup-Pugh Rogefeldt)
    1946. Singel (RCA) med låtskrivaren.
   3. LÅNGSAMMA TIMMAR ("Seems like a long time") (Ted Anderson-Pugh Rogefeldt)
   1970. Skriven av Theodore Anderson, första version av låten på Brewer & Shipleys "Tarkio"-album.
   4. SUSIE Q (Willie Dixon)
    1956. Felaktigt angiven som en Willie Dixon-låt. Skriven av Dale Hawkins, tillsammans med Eleanor Broadwater och Stan Lewis, som också gjorde originalet 1956.
   5. TUTTI FRUTTI (Richard Penniman-Dorothy LaBostrie - Joe Lubin)
   1955. Singel (Speciality) med Little Richard.
   6. KEEP A KNOCKIN (Richard Penniman)
   1930-talet. Egentligen skriven av jazzkillen Perry Bradford. Singel (Speciality) med Little Richard 1957.
   7. BÄ, BÄ VITA LAMM (Alice Tegnér-Pugh Rogefeldt)
   1872. Ursprunglig text av August Strindberg som Alice Tegnér sedan ändrade lite och tonsatte. Och nu alltså med ny text av Pugh.
   8. ÅNGMASKINEN ("The Loco-motion") (Gerry Goffin-Carole King-Pugh Rogefeldt)
   1962. Singel (Dimension) med Little Eva.

/ Håkan

#51/70: "Adventure"

Postad: 2010-01-25 07:51
Kategori: 70-talets bästa

TELEVISION: Adventure (Elektra, 1978)

Det är kanske huvudlöst att välja Televisions andra album före deras legendomsusade debut från 1977, ”Marquee moon”, men helt sanningsenligt älskar jag verkligen ”Adventure”. Skivan med det röda omslaget, det röda inneromslaget med texterna och den röda Elektra-etiketten. Men jag äger inte upplagan med den röda vinylen som jag tror existerar.
   ”Marquee moon”, som jag skaffade i efterhand, var då lite för mycket fuzzad garagerock, lite för tuff för mina öron och alltför konventionell i den växande punkrockrevolutionen. Då kom ”Adventure” med helt andra klanger, underbara gitarrer av både Tom Verlaine och Richard Lloyd, längre låtar (bara åtta låtar på skivan) och med ett melodiskt sound som än idag imponerar.
   Television var ett av New York-rockens starkaste namn. Bildades redan 1973, långt före punkens utbrott, av gitarristerna Tom Verlaine och Richard Lloyd och basisten Richard Hell. Hell hoppade av och ersattes av Fred Smith från Blondie, ett annat berömt New York-band.
   Så gjorde bandet en legendarisk singel (se bilden till höger) på ett litet oberoende skivbolag, ”Little Johnny jewel” (Ork). Som jag faktiskt fick tag på där i mitten på 70-talet. Sedan lyckades Televison skriva det stora skivkontraktet.
   Som etablerat band blev dock historien inte så lång. ”Marquee moon” kom i februari 1977, ”Adventure” släpptes i april 1978 och bara fyra månader senare splittrades bandet. Det var en mindre sorg när jag mottog det beskedet ty bandets sista skiva var också deras bästa.
   Television tillhörde onekligen 70-talets punkgeneration men soundet på ”Adventure” är melodiskt i sin spontana prägel. Ur framförallt Verlaines gitarr kommer det toner som jag kunde förknippa med Neil Young. Till synes spontana utbrott fångades upp av välskrivna melodier som vävde fantastiska mönster skivan igenom.
   På inneromslaget till skivan kan man få uppfattningen att det är fyra låtar på varje sida av LP-vinylen men andrasidan avslutas faktiskt med bara tre långa låtar. Men texterna är ofta korta, som exempelvis avslutningslåten ”The dream’s dream” som på sin imponerande längd (6:37) bara innehåller sex textrader. Ett förhållande som även gäller skivan i övrigt.
   En av skivans alla höjdpunkter är inledande ”Glory”. Det tar väl cirka sex sekunder innan gitarrerna gör en så otroligt fin entré medan Verlaine som sångare låter tidstypiskt utmärglad fullt jämförbar med Patti Smith.
   På ”Days” är det Richard Lloyd som spelar solot men det tänker man knappt på ty här spelar Verlaine ett tämligen framträdande klaviaturinstrument. Sedan är det den fantastiska stämsången, som även gäller på albumet i övrigt, som gör låten så totalt stark.
   ”Foxhole” är den låt som påminner mest om materialet på första skivan. Med sitt fuzzade gitarrintro, starkt vibrererande gitarrsound, stämsång även här och framträdande gitarrsolon.
   ”Careful” är kanske skivans minst kända låt men borde ha blivit den hit den förtjänar med sin smittande rytm. Även ”Carried away” har hittendenser med sitt framträdande piano/orgel-arrangemang.
   Verlaine spelar ”switchblade guitars” på ”The fire” och den låten är nog skivans gitarrhuvudnummer men är också otroligt vacker.
   På ”Ain’t that nothin’” gör Richard Lloyd ett av sina två gitarrsolon på albumet. Det fuzzade gitarriffet gör låten och ibland tycker jag mig höra likheter med The Knacks hitlåt några år senare, ”My sharona”.
   På finallåten ”The dream’s dream” är skönheten fulländad. Långa gitarrsolon från start och det är först 1:42 in i låten som Verlaine börjar sjunga och efter runt 4 minuter vävs de långa gitarrsolona in i varandra och det blir så oöverträffat vackert. Tempot ändras på slutet och låten får en lugnare och ödsligare karaktär med ett långt, långt outro.

YouTube: En ljudfil med Televisions "The dream's dream".


/ Håkan

Linda Ronstadt om Kate McGarrigle

Postad: 2010-01-23 09:54
Kategori: Blogg

Den här lilla länken leder till en alldeles fantastisk historia som Linda Ronstadt berättar om hur hon första gången kom i kontakt med Kate & Anna McGarrigles låt ”Heart like a wheel”, som jag igår nämnde som min första kontakt med de kanadensiska systrarna, och Linda berättar i den här intervjun även i övrigt om kärleksfulla möten med Kate.

/ Håkan

Kan erövra världen

Postad: 2010-01-22 07:57
Kategori: 70-talskonserter

Bara några veckor innan den här konserten hade jag sett The Police musikaliskt dominera Pink Pop-festivalen och reste full med förväntningar till Stockholm och trängde in mig på den trånga klubben som senare blev känd som Rock Palais. Jag inledde förresten kvällen med att se Ian Dury & the Blockheads på Gröna Lund.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/6 1979.

KONSERT
THE POLICE
Music Palais, Stockholm 19 juni 1979


Engelska The Polices konsert på nyöppnade rockklubben Music Palais på Kungsgatan hade helt andra förutsättningar än Ian Durys massmönstring några timmar tidigare på Gröna Lund. Här tillbringade folk småtimmarna för sin nyfikenhet på en av de nya framgångsrika engelska grupperna.
   I en fullsatt lokal som badade i svett och rök gjorde gruppen sin Sverigepremiär.
   Bland gruppens supportrar märktes många punks men de själva går inte att sortera in i någon begränsad musiksort. Police spelade gedigen rockmusik med många inslag av reggae. Själv blev jag hejdlöst överraskad av deras insats i Pink Pop-festivalen i Holland för några veckor sedan och det var ett skönt återseende på deras mammas gata, en intim rockklubb.
   The Police är heta bananer just nu. Precis som Dire Straits har deras framgångar tagit vägen över USA på sin väg mot berömmelse och ära. Det började med singeln ”Roxanne” som floppade i England men amerikanerna ville annat och placerade den kring 30-strecket på sin försäljningslista. Det räckte långt.
   Nu far de tre killarna mellan amerikanska turnéer, tyska tv-program, uppmärksammad Englandsturné och ett snabbjobb i Stockholm.
   En kort återblick i gruppens historia visar att rötterna uppstod någon gång 1977 då Curved Airs avhoppande trummis Stewart Copeland blev intresserad av Gordon Sumners (som är sångaren Stings rätt namn) låtskrivande och tyckte sig se ett begynnande samarbete. Tillsammans med gitarristen Henri Padovani föddes The Police.
   Padovani hoppade snart av för ett jobb i punkgruppen Wayne County & the Electric Chairs och nuvarande Police-gitarristen Andy Summers stegade in. En rutinerad gitarrist som började för över 12 år sedan i Zoot Moneys grupp och på senare år gjort uppmärksammade inhopp hos Kevin Coyne och Kevin Ayers.
   Debutalbumet ”Outlandos d’amour” (A&M) som kom sent förra året och var lite musikaliskt ojämn och teknisk lågbudget men där visade Sting sina betydande låtskrivarkvalitéer som man kunde ana något stort bakom. Och det är just hans låtar som nu på scen blev till fräck, personlig och mycket imponerande rockmusik.
   Sting sjunger också och hans röst var en osannolik blandning av Bob Marley, i de släpiga reggaesekvenserna, Colin Blunstone, för sina hesa stämma, och Andy Fairweather Low, när han försöker överrösta den larmande musiken.
   På några veckor har jag sett The Police två gånger och vill mena att det i den gruppen finns krafter och kunnande att erövra hela världen. Så det gäller att hänga på – nu. Snart går tåget och mycket talar för att de redan på nästa skiva, som till hälften är inspelad, blommar upp för fullt.

Trolig setlist:
1. Truth Hits Everybody
2. So Lonely
3. Fall out
4. Born In The '50s
5. Hole In My Life
6. The Bed's Too Big Without You
7. Be My Girl/Sally
8. Message In A Bottle
9. Peanuts
10. Roxanne
11. Next To You

Extralåt:
12. Can't Stand Losing You

YouTube: "Roxanne" live med The Police från Pink Pop-festivalen jag nämnde inledningsvis. Och "So lonely" och "Can't stand losing you" live några månader innan.






/ Håkan

Kate McGarrigle (1946-2010)

Postad: 2010-01-21 07:56
Kategori: Minns

Tillsammans med sin syster Anna kom Kate McGarrigle in i mitt liv 1974-1975. Linda Ronstadt spelade in Annas låt ”Heart like a wheel” till sitt album med samma namn 1974 och det var nog anledningen till att jag fastnade för namnen i den kanadensiska duon Kate & Anna McGarrigle och gick och köpte deras första album 1975. ”Kate & Anna McGarrigle” har ett anonymt omslag med en hårt beskuren svartvit bild på de båda systrarna men innehållet var desto mer färgstarkt på gränsen mellan folkmusik och pop. Med bland annat Lowell George bland musikerna.
   Den i folkmusikkretsar kände Joe Boyd producerade och den i samma kretsar nästan lika kände engelsmannen John Wood var tekniker. Många bra låtar, ofta skrivna av Anna, bland annat ”Heart like a wheel” och ”Kiss and say goodbye”, men mest uppmärksamhet väckte ”Complainte pour Ste-Catherine", den franska låten skriven av Anna och poeten Philippe Tartartcheff med mycket framträdande dragspel av Kate.
   Det var kanske femte-sjätte gången i mitt liv en fransk text lockade mitt intresse. Efter Francoise Hardy, France Gall, Antoine, en strof i Beatles ”Michelle” och Serge Gainsbourgs ”Je t'aime… moi non plus”. För övrigt gjorde Marie Bergman en svensk version av låten med svensk text av Ola Magnell, ”Ingen kommer undan politiken”.
   Under senare år har Kate blivit mest känd som mamma till artisterna Martha och Rufus Wainwright, vars pappa är Loudon Wainwright III. På ovannämnda skiva, från 1975, finns det en rolig anteckning på omslaget: ”A special thank-you to Anna Krauck who cared for Little Rufus while we were in New York”.
   Kate McGarrigle dog 18 januari i cancer.

/ Håkan

Soundtracks: "Dead man walking"

Postad: 2010-01-20 07:55
Kategori: Soundtracks

DEAD MAN WALKING (Columbia, 1995)

”Dead man walking” är inte bara en Oscarsvinnare till film och en allmänt uppmärksammad film om dödsstraff med Sean Penn i en stor roll. Filmen har också ett anmärkningsvärt starkt soundtrack som lockat till sig många stora och personliga artister som bidragit med genomgående unikt, originellt och exklusivt material.
   Regissören Tim Robbins inbjöd en mängd artister att specialskriva låtar genom att visa en råklippning av filmen. Många var kallade och många levererade också men i själva filmen förekommer bara fyra av låtarna från det här soundtracket, Bruce Springsteens titellåt, Johnny Cashs ”In your mind” och de båda låtarna med Nusrat Fateh Ali Khan/Eddie Vedder.
   Robbins skriver intressant i cd-häftet om processen bakom urvalet av musik till filmen där han har haft hjälp av sin bror David Robbins som musikansvarig.
   "In the early stages of editing 'Dead Man Walking', David Robbins, the music supervisor and composer of the score began to lay in temporary score tracks. Being that this was a story about a Catholic nun, we both agreed there would have to be a spiritual nature to the film's music. But at the same time the music had to be true to Sister Helen Prejean, the author of the book on which the film is based.”
   Filmen hade premiär i USA i julhelgen 1995 men skivan släpptes inte förrän 9 januari 1996 men har ändå 1995 som ursprungsår på skivan. Som uteslutande innehåller nya inspelningar med nya låtar. Dock hann låten ”The long road” komma ut med Pearl Jam en månad innan på en ep, ”Merkinball” (Epic), som på ett sätt följde upp Neil Youngs samarbete samma år med den gruppen på albumet ”Mirrorball”. Och på ep-versionen medverkar just Neil Young på gitarr och tramporgel.
   På soundtracket finns inte Neil Young med utan där samarbetar Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder med den pakistanske sångaren Nusrat Fateh Ali Khan och soundet har, som på parets andra låt, inte oväntat fått en österländsk prägel som perfekt passar in i filmens ödesmättade karaktär.
   Springsteens titellåt är inte lika spektakulärt stark som exempelvis ”Streets of Philadelphia” utan är en tämligen konventionell singer/songwriter-ballad som både tids- och soundmässigt skulle kunna vara placerad på ”The ghost of Tom Joad”-albumet. En avskalad, dyster, dov, trist och konventionell där bara Dan Federici från E Street Band medverkar.
   Soundtracket har ytterligare en titellåt som framförs av Mary Chapin Carpenter som är lika avskalad men har ett luftigare sound med fina akustiska gitarrer och skönsång av Mary.
   En av de många höjdpunkterna står Johnny Cash för, ”In your mind”, exklusivt producerad av Ry Cooder som också medverkar på personlig gitarr. Men även i övrigt är det ett starkt komp med Steve Earle och Jim Dickinson bland musikerna. En liten men bortglömd pärla i Cashs produktion:
   In your mind, in your mind
   One foot on Jacob's ladder
   And one foot in the fire
   And it all goes down in your mind

   Living at the bottom of the stairs in your life
   Never a smile knocking on your door
   The air is blue and so are you
   Prehistoric monsters on the floor

   Last verse of your last song
   And God don't hear dead men
   The end of the line is in your mind
   And you'll be staying in


Kompet bakom Suzanne Vega låter som taget från Tom Waits medan Tom Waits som alltid låter som Tom Waits medan Steve Earle och Patti Smith (med en låt som är skriven av hennes gitarrist Oliver Ray) som vanligt är på topp.

Innehåll:
1. Bruce Springsteen: Dead Man Walkin' 2:43
2. Johnny Cash: In Your Mind 4:14
3. Suzanne Vega: Woman On The Tier (I'll See You Through) 2:25
4. Lyle Lovett: Promises 3:03
5. Nusrat Fateh Ali Khan with Eddie Vedder: The Face Of Love 5:39
6. Tom Waits: The Fall Of Troy 2:59
7. Michelle Shocked: Quality Of Mercy 3:38 3:40
8. Mary Chapin Carpenter: Dead Man Walking (A Dream Like This) 3:34
9. Tom Waits: Walk Away 2:43
10. Steve Earle: Ellis Unit One 4:39
11. Patti Smith: Walkin Blind 4:39
12. Eddie Vedder with Nusrat Fateh Ali Khan: The Long Road 5:31

YouTube: Titellåten med Bruce Springsteen live och audio med Johnny Cashs mycket fina låt och Mary Chapin Carpenters låt, skivans andra titellåt.






/ Håkan

Nu väntar vi på säsong två

Postad: 2010-01-19 07:44
Kategori: Blogg

I veckan läste jag om vårens svenska tv-program. Några av hållpunkterna att kolla upp är Mauro Scoccos och Pluras matprogram på Tv8 och Svt:s båda program om ”Hitlåtens historia” och säsong två av ”Dom kallar oss artister”.
   Saknade alla nyheter om säsong två av ”Spectacle: Elvis Costello with…” och med tanke på hur misshandlad säsong 1 blev kanske jag inte ska ha några förväntningar alls. Det blev lite kommunikation med Svt:s kundtjänst under hösten, både här och där.
   I väntan på bättre tider och förhoppningsvis respektfull behandling av Costellos nya serie, där bland annat Bruce Springsteen, Bono & The Edge, Ron Sexsmith, Nick Lowe, Levon Helm och Richard Thompson gästar (här kan ni läsa hela innehållet), kan vi väl titta på några höjdpunkter.
   Först Jesse Winchesters aktuella låt ”Sham-A-Ling-Dong-Ding” (när Neko Case bredvid börjar gråta!) och sedan kommer Bruce Springsteen och förklarar när han första gången hör talas om Elvis Costello, Nick Lowe berättar om när han skrev och sedan spelade upp ”The beast in me” för Johnny Cash, Bono sjunger "Two Shots of Happy, One Shot of Sad", Nick Lowe framför ”The beast in me” och Ron Sexsmith sjunger ”Secret heart”.













/ Håkan

Mickey Jupp har bytt adress

Postad: 2010-01-18 16:00
Kategori: Blogg


Eftersom den engelske pubrockaren Mickey Jupp varit en idol i över 30 år så var mickeyjupp.co.uk en av de första länkarna som jag la upp på min sida. Nu ska vi glömma den adressen och lära oss en ny: www.mickeyjupp.se
   På Lasse Kärrbäcks sida om Mickey Jupp, med den snygga underrubriken ”The Guvnor of the Sarfend Sound”, kan man följa hela Jupps historia. Fullständig diskografi, konserter, videor, recensioner, intervjuer, tidningsurklipp, covers, texter, demolåtar och en förteckning på alla band som Jupp har spelat i.

/ Håkan

#52/70: "Death of a ladies man"

Postad: 2010-01-18 07:59
Kategori: 70-talets bästa

LEONARD COHEN: Death of a ladies' man (Columbia, 1977)

När jag mot slutet av 1977 med bestämda steg gick och inhandlade Leonard Cohens nya skiva så var det inte i förta hand en Cohen-skiva jag köpte utan ännu en storslagen Phil Spector-produkt. Fram till 1977 ägde jag inte en enda skiva med Leonard Cohen men var regelbundet fascinerad av Spector, hans pophistoria, Beatles-sambandet och hans minst sagt spektakulära person.
   Sedan 1968 hade jag hört och naturligtvis noterat det historiska värdet i Cohen-låtar som ”Suzanne”, ”Hey, that’s no way to say goodbye”, ”Bird on a wire” och ”Famous blue raincoat” men aldrig attraherats fullt ut av det dova, pratiga och i mina öron alltför dystra och händelsefattiga arrangemangen. Däremot var Spector ett galet geni som gång på gång tog sig tillbaka till rampljuset.
   I mitten av 70-talet gjorde Spector sin kanske tredje eller fjärde comeback i popbranschen. 1975 producerade han 50-talsstjärnan Dions stora återkomst ”Born to be with you” och året efter lanserades Phil Spector International Records med ett nytt intresse för hans gamla hits. ”Rare masters”, med massor av unika outgivna spår ur arkivet, var en stor favorit och Cohen-samarbetet, ytterligare ett år senare, var naturligtvis på förhand mäkta intressant.
   ”Death of a ladies’ man” är ett av pophistoriens mest kontroversiella album. Här möter Cohen, en lågmäld sionger/songwriter, Spector vars storslagna sound aldrig visste några gränser. Det är klart att det blev en kollision av oanade mått. Och resultatet blev ju inte mindre uppseendeväckande när det visade sig att sånginspelningarna, som Cohen enbart trodde var arbetskopior, hamnade hemma hos Spector som efter sedvanligt eget huvud arrangerade upp varje låt till något grandiost popmonster. Cohen har sedan sagt om “samarbetet”:
   “This album is junk. I never want to see that man Spector again. He is the worst human being I have ever met. The man is crazy. We were drunk and stupid. I do not wish for this album to see daylight.
   It was a catastrophe. Those are all scratch vocals, and Phil mixed it in secret under armed guard. I had to decide whether I was going to hire my own private army and fight it out on Sunset Boulevard, or let it go. I let it go."

   Det är klart och givet att ”´Death of a ladies’ man” platsar på min 70-lista…
   1990-91 nämnde dock Cohen att han funderade på att spela in de här låtarna igen ty matertialet hade han följaktligen inga problem med. Ändå är det märkligt att bara en enda låt från skivan dykt upp i andra sammanhang med Cohen. ”Memories” förekom på en turné 1979 som 2001 kom på skivan ”Field commander Cohen”.
   Jag köpte min Cohen-skiva med den europeiska CBS-etiketten, samma gul/röda design som ni ser i toppen på den här sidan, och jag ser nu (har faktiskt aldrig upptäckt det tidigare!) att titeln är felstavad då tryckeriet i Holland lyckats döpa om skivan till ”Death of a lady’s man”.
   Lite lustigt med tanke på att 1978 publicerade Cohen en poesibok under exakt det namnet…
   Men Cohen är många kvinnors man och på omslaget omges han av två: Eva LaPierre till vänster och Suzanne Elrod. Eva var en kanadensisk modell som Cohen träffat på ön Hydra i Grekland och Suzanne var då hans fru, ej att förväxla medSuzanne Verdal som inspirerade till sången ”Suzanne” långt tidigare, och mamma till Cohens barn Adam och Lorca. Något år efter den här skivan skilde sig paret.
   ”Death of a ladies’ man” släpptes ursprungligen på Warner Bros-etiketten (BS 3125) men drogs snabbt in, bolaget var onekligen inte nöjda med varken de kontroversiella texterna eller soundet, och skivan kom sedan på den amerikanska Columbia-etiketten vars koncern Cohen alltid tillhört både före och efter Spector-samarbetet.
   Den här mixen av poesi och storslagna poparrangemang har upprört många genom åren men recensenten Paul Nelson i Rolling Stone hade svårt att ta ställning när han i februari 1978 recenserade skivan:
   ”With such a history, it's fitting that Death of a Ladies Man more than lives up to its notoriety. It's either greatly flawed or great and flawed - and I'm betting on the latter. Though too much of the record sounds like the world's most flamboyant extrovert producing and arranging the world's most fatalistic introvert, such assumptions can be deceiving. To me, both men would seem to belong to that select club of lonewolf poets, Cohen haunted by new skin and old ceremonies and Spector by the reverse. While the latter apparently begs to differ with most of the contemporary world, the former has been known to defer to amatory begging to gain all the experience he possibly can from the sisterly sea around us. Both these guys know what fame and longing are.”
   Jag gillade den här skivan starkt när den kom men ju mer jag lyssnar nu kommer jag på mig själv att upprepa mantrat ”Det är nog inte god smak att gilla det här”. Det är som om Spector groteskt brett på med sina arrangemang. Som om han ville göra parodi på sitt eget sound faktiskt. Med änglakörer, stora blås- och stråkarrangemang, kraftiga ekoeffekter och ett allmänt överproducerat sound. Men så blir det väl när Spector får hålla hov i sitt Gold Star Recording Studios i Los Angeles, en av tre studior som använts till skivan, tillsammans med sin klassiska tekniker Larry Levine, arrangören Nino Tempo plus musiker som Hal Blaine, Jim Keltner, Jesse Ed Davis, ”Sneaky Pete” Kleinow, Steve Douglas och en kör på 17 personer, inklusive Bob Dylan, Alan Ginsberg och Ronee Blakley.
   Blakley sjunger dessutom duett med Cohen på tre låtar. Hon hade vid den här tidpunkten gjort två uppmärksammade soloskivor men redan då och därefter har hon satsat mer på film än sång.
   Skivan domineras av ballader, ”True love leaves no traces”, ”Paper-thin hotel” och titellåten, med tunga suggestiva ljudväggar och vid mer än ett tillfälle på den här skivan har texterna erotiska undertoner som säkert fått Spector att kräma på med ytterligare musikalisk dekoration. Som i ”Memories” med fullt arrangemang, aaah-kör och allmänna överdrifter.
   Ibland pratar sig Cohen genom låtarna, Steve Douglas exploderar i något överdimensionerat saxofonsolo medan den vackert vemodiga tonen bara gör sig påmind på titellåten som har ett sound som skulle kunna vara hämtat från en George Harrison-skiva från 1970.
   Det är egentligen bara en enda gång som tempot stiger och blir något man kan kalla allsångsmässigt, ”Don’t go home with your hard-on”, där de erotiska textraderna lämnat undertonerna och blivit väldigt påtagliga.

YouTube: Av naturliga skäl inga livebilder men audio på "Don't go home with your hard-on" och "Iodine" och en video med "Memories".






/ Håkan

Grattis Steve Earle, 55!

Postad: 2010-01-17 13:10
Kategori: Grattis!

Steve Earle börjar bli gammal. Inte så gammal som jag är men Earle har ändå nått en respektabel ålder som artist och människa. Ändå är hans karriär som etablerad artist inte så lång som den brukar vara i den åldern. Han debuterade relativt sent, mognade ytterligare lite senare (efter flera hårda drogberoende år) och blommade upp som fullfjädrad personlig artist när han var långt över 40.
   Steve var över 30 år när han skivdebuterade och det var först som 33-åring han gjorde några intryck på mig. Det började nog med en singel, ”Johnny come lately” från albumet ”Copperhead road”, där Pogues kompade. Han gästade även bandet på deras konserter och det gjorde mig naturligtvis intresserad.
   Sedan kom skivorna ”The hard way” (1990), ”Train a comin’” (1995) och ”I feel alright” (1996) i min väg och kvalitén bara stegrades och fullkomligt kulminerade på 1997 års ”El corazón” som var det årets särklassigt bästa skiva alla kategorier. Gav den maximalt betyg (5) i min recension då.
   Sedan har Steve Earles skivkarriär pekat på en genomgående mycket stark och personlig produktion. Med den ena omväxlande höjdpunkten efter den andra, bluegrasskryddade ”The mountain” (1999), den pop/rock/ballad-blandade ”Transcendental blues” (2000), de båda argt politiska ”Jerusalem” (2002) och ”The revolution starts… now” (2004), americanaspetsade ”Washington Square serenade” (2007) om New York och den fantastiska hyllningen till Townes Van Zandt ”Townes” (2009) är ju en fantastisk kavalkad.
   Lägg därtill några liveskivor och en smått fantastisk samling, ”Sidetracks”, med udda låtar så kan vi se tillbaka på en fantastisk karriär.
   Jag har sett Steve Earle live en enda gång, 2000 på Cirkus i Stockholm, efter ”Transcendental blues”. En omfattande konsert som innehöll allt. Från bullrig (lite för bullrig, minns jag idag) rock, irländska tongångar, politik och makalösa ballader. 34 låtar och stor underhållning.
   Grattis Steve, som fyller 55 år idag.

YouTube: En ung, långhårig och inte skäggig Earle spelar in "Johnny come lately" tillsammans med Pogues.


/ Håkan

”Från där jag ropar”

Postad: 2010-01-17 11:09
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 15/1 2010.

HÄSTPOJKEN
Från där jag ropar
(King Island/Nordisk Film)


När inget är förutbestämt, när inget blir så förbaskat förväntat och när överraskningsmomentet slår till hårt. Då trivs jag som recensent. När artistens karriär minst av allt kan kallas homogen gillar jag det tålamodskrävande pendlandet bra mycket bättre.
   Som på den aktuella skivan med Hästpojken som jag håller i handen. Gruppen/duon har gjort två skivor av väldigt olika karaktär. När det på första skivan ”Caligula” var punkigt och larmigt, jämförbart med Bad Cash Quartets första skiva ”Outcast”, och nu några år senare, i stil med samma bands tredje skiva ”Midnight prayer”, är det vacker melodiös pop och rock.
   Nu råkar vi kunna dra många paralleller mellan Bad Cash och Hästpojken, inte minst sångaren Martin Elissons irrationella röst, och det råkar också vara samma hårda förändringsvindar som blåst mellan skiva ett och två.
   För några år sedan debuterade Hästpojken med ett primitivt skrik till musikalisk profil. En skiva som var punk 1977 men ändå innehöll ett antal starka melodiska låtar.
   Och nu två år senare är det något helt annat. Något alldeles förförande poppigt med ett pianosound som kan få en att tro att producenten Björn Olsson gått på utbildning hos Mikael B Tretow som rattade ABBA:s samtliga produktioner. Det är så klangfyllt, Matti Ollikainens fingrar studsar ofta över pianotangenterna, och det låter så gnistrande vackert om den nylonsträngade akustiska gitarren att närvarokänslan är total.
   Men det blir aldrig smetigt eller överproducerat på nya skivan fast det musikaliska soundet är så polerat och välansat. Det beror till stor del på att sångaren heter Martin Elisson och har en sprucken och illa utbildad stämma. Det är just mötet mellan det vackra och det fula som hela den här skivans styrka grundläggs.
   Som när en textrad som ”När allt som rör sig runt om mig är piss” möter ett ABBA-influerat sound, eller i alla fall Elvis Costellos ”Oliver’s army”, i ”Jag förväntar mig ingenting”. Som när den sugande starka balladen ”Gitarrer & bas, trummor & hat” ackompanjeras av ett vattenfallspiano. Eller i ”Skadekontroll” som inleds med ett rent Björn Afzelius-inspirerat intro och avslutas med skivans starkaste textrader.
   Även omslagsbilden upprepar den raffinerade mixen med en knappast stajlat skäggig Martin Elisson som bär en vacker gerberablomma i knapphålet på kavajen.
   Pendlandet mellan det paradoxala och det händelserika på den här skivan gör livet värt att leva som recensent.

/ Håkan

Ladda ner McCartneys nya exklusiva låt

Postad: 2010-01-16 08:10
Kategori: Beatles



   
   
   
   
   
   


Idag bjuder jag på en fin professionell video från Paul McCartneys ”Good evening New York”-skivor. Det är ”Highway”, en låt från McCartneys hobbyprojekt Fireman som 2008 gjorde en förvånansvärt bra skiva, ”Electric arguments”. ”Highway” är en av två Fireman-låtar som i somras ingick i låtlistan på McCartneys New York-konserter.
   Gå dessutom in på paulmccartney.com och beställ en gratis nedladdning av McCartneys filmlåt ”(I Want To) Come Home” från filmen ”Everybody's Fine” med Robert De Niro i huvudrollen. Låten finns inte med på soundtracket till filmen som enbart innehåller instrumentalmusik av Dario Marianelli. ”(I Want To) Come Home” är nominerad i Best Original Song-kategorin till Golden Globe Awards som delas ut 17 januari. Filmen har svensk premiär på fredag.
   Och här nere kan ni se filmklippet tillsammans med McCartneys sedvanligt starka ballad.


/ Håkan

Covers: Ulf Lundell

Postad: 2010-01-15 07:52
Kategori: Cover-skivor

ULF LUNDELL: Sweethearts (Sweetheart/EMI, 1984)

1983, året efter den exempellösa uppmärksamheten med ”Öppna landskap”, stod Ulf Lundell inte ut i rollen som nationalskald. Han visste att han på inget sätt skulle kunna toppa de framgångarna eller nå högre kommersiella höjder. Därför gjorde han först en coverskiva, ”Sweethearts”, och sedan en akustisk skiva, ”12 sånger”, på helt egen hand. Allt för att komma ifrån uppståndelsen och så att säga starta om karriären.
   Lundell själv har jämfört ”Sweethearts” med David Bowies ”Pin-ups” men det enda gemensamma är väl att båda skivorna genomgående innehåller covers. Och Lundell har i sitt fall översatt alla låtarna till svenska.
   Det fanns en uppsjö av låtar att välja bland. Ulf har i boken till ”Livslinjen”-boxen räknat upp en del låtar som inte kom med och det finns onekligen många spännande men ratade exempel. Elvis Costellos ”Oliver’s army”, Leonard Cohens ”Suzanne”, Jackson Brownes ”Knock on any door”, Bob Dylans ”Girl from the north country” och Bruce Springsteens “Factory”..
   Men det blev ändå en hyfsad blandning av låtar utan att sammanlagt bli ett “viktigt” Lundell-album. Skivan är lågmäld och saknar helt rejäla rockrökare, arrangemangen är nästan identiska med originalen och resultatet är mer förutsägbart än något tidigare Lundell-album. Även textmässigt har Lundell följt originalen men även fyllt på med några fina Stockholmsskildringar och en mycket ödmjuk sång till sin dotter ”Sanna”.
   ”Sweethearts” är ju allra främst en spegel av Lundells amerikanska arv. Dels de stora låtskrivarna Dylan, Springsteen, Cohen, Joni Mitchell, Randy Newman och Neil Young. Och sedan ytterligare några starka amerikanska namn som Jackson Browne, Eagles och Willie Nile. I den samlingen, där även Van Morrison borde ingå, kommer så pass profilstarka namn som Elvis Costello, Donovan och David Bowie bort.
   Kompet bakom Lundell är nästan genomgående välkända Lundell-musiker som Janne Bark, Backa Hans Eriksson och Hasse Olsson. Däremot gör trummisen Werner Modiggård, till vardags Eldkvarn-medlem, entré i Lundells värld. Han skulle ett år senare få en viktig roll på ”Den vassa eggen” och de följande turnéerna då han kallades för Tim Werner.

   1. Under månen i natt
   ”Vagabond moon” (Willie Nile) från albumet ”Willie Nile” (1980).
   2. Jag har letat hela vintern
   ”Looking for a love” (Neil Young) från albumet ”Zuma” (1975).
   3. In i mystiken
   ”Into the mystic” (Van Morrison) från albumet ”Moondance” (1970).
   4. Som ett lån
   ”Call it a loan” (Jackson Browne-David Lindley) från albumet ”Hold out” (1980).
   5. Elden
   ”Lady grinning soul” (David Bowie) från albumet ”Aladdin sane” (1973).
   6. Man av idag
   ”Man out of time” (Elvis Costello) från albumet ”Imperial bedroom” (1982).
   7. Hjärtat mitt
   ”Heart of mine” (Bob Dylan) från albumet ”Shot of love” (1981).
   8. Kom du nånsin iväg
   ”Famous blue raincoat” (Leonard Cohen) från albumet ”Songs of love and hate” (1971).
   9. Skyldig
   ”Guilty” (Randy Newman) från albumet ”Good old boys” (1974).
   10. Desperado
   ”Desperado” (Glenn Frey/Don Henley) från Eagles-albumet med samma namn (1973).
   11. Sanna (Nyårsafton Åre 1983)
   ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” (Bruce Springsteen) från albumet ”The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle” (1973).

   Bonuslåtar på cd:
   12. Hon var där med dej
   ”She belonged to you” (Jack Tempchin) från albumet ”Jack Tempchin” (1978)
   13. Vin till frukost
   ”Chelsea morning” (Joni Mitchell) från Fairport Conventions albumdebut "Fairåport Convention" (1968).
   14. Blues för en ung flicka
   ”Young girl blues” (Donovan Leitch) från albumet ”Mellow yellow" (1967)
   15. Lycklig
   ”Happy” (Mick Jagger-Keith Richards) från Rolling Stones-albumet ”Exile on Main Street” (1972).
   16. Allting syns på svart
   ”It takes a lot to laugh, it takes a train to cry” (Bob Dylan) från albumet ”Highway 61 revisited” (1965).
   17. Jag vill ha dej
   ”I want you” (Bob Dylan) från albumet ”Blonde on blonde” (1966).
   18. Farväl Angelina
   ”Farewell, Angelina” (Bob Dylan) från Joan Baez-albumet med samma namn (1965) men inspelad i januari 1965 av Dylan själv men utgiven först 1991 på The Bootleg Series Vol 1-3.

YouTube: En liveversion av "Sanna" från nyårskonserten på Johanneshovs Isstadion 1985.


/ Håkan

Ringo turnerar i sommar

Postad: 2010-01-14 07:50
Kategori: Beatles

I sommar ger sig Ringo Starr ut på turné med sin elfte upplaga av sitt All-Starr Band. 1992 var bandet, som då inkluderade Dave Edmunds och Nils Lofgren, i Sverige och spelade i Göteborg, Hedemora, Malmö och Stockholm men numera omfattar turnén i vanlig ordning bara USA och Ringo kommer att fylla 70 år kvällen de spelar på Radio City Music Hall i New York.
   Årets upplaga av bandet innehåller två nykomlingar, gitarristerna Rick Derringer och Wally Palmar. Derringer inledde sin karriär på 60-talet som sångare i The McCoys, fortsatte på 70-talet i Edgar Winters grupp och har sedan varit soloartist. Palmar var sångare, gitarrist och låtskrivare i powerpoptrion The Romantics på 80-talet. Bandet hade hits som "Talking in Your Sleep" och "One in a Million”.
   Även keyboards-killarna Edgar Winter och Gary Wright och trummisen Gregg Bissonette, som också spelade i bandets tionde upplaga, ingår i bandet. Och Richard Page, från Mr Mister, spelar bas.
   Här kan ni läsa om All-Starr Bands historia och alla musiker som har passerat revy. Och här har jag samlat mina Ringo Starr-minnen inklusive en diskografi över All Starr Bands alla skivor.

/ Håkan

McCartney i skivbutik 2007

Postad: 2010-01-12 14:32
Kategori: Beatles

Sent omsider blir allt tillgängligt. 27 juni 2007 ställde sig Paul McCartney med band i skivbutiken Amoeba Records i Los Angeles och framförde en mindre konsert. Först släpptes en vinyl-12” med fyra låtar som senare också släpptes på cd. I söndags gav den engelska tidningen Daily Mail ut en cd med en större del av konserten tillsammans med tidningen. Men på den här länken kan du njuta av 50 minuter live i butiken. Med låtarna "Drive My Car," "Only Mama Knows," "Dance Tonight," "C Moon," "That Was Me," intervju med Paul McCartney av Nic Harcourt, "Blackbird," "Back in the U.S.S.R.," "Nod Your Head," "House of Wax" och "Hey Jude."



/ Håkan

Det är en lång historia som ska återberättas

Postad: 2010-01-12 12:00
Kategori: Blogg

12 januari är ett litet jubileum. Det är idag 40 år sedan min första skivrecension publicerades i Nerikes Allehanda. Det är naturligtvis inget stort eller viktigt att celebrera men eftersom den här sidan/bloggen sysslar med mycket historia och spridda årtal är detta datum ett bland alla andra som kanske bör noteras.
   För övrigt har jag fått synpunkter, av min vän Lasse Kärrbäck, att jag är blygsam när jag nämner ”Est. 2007” i huvudet på denna sida. När det finns material från så många år tillbaka. Och det kanske är en idé att manifestera sidan med något ”…med arkiv tillbaka till 1971”-tillägg eller liknande. Men än så länge tycker jag Est 2007, eftersom jag introducerade sidan i augusti 2007, passar mig ypperligt. För övrigt ska jag aldrig återupprepa den lilla korta skivrecensionen som var min premiär i det tryckta mediet.
   12 januari 1970. Historien är lång och den bara fortsätter…

/ Håkan

Tomten gav mig tre böcker

Postad: 2010-01-12 07:48
Kategori: Bok-recensioner

Tomten kom punktligt på julafton och sent omsider ska jag nu avslöja att han levererade tre böcker som alla var av mer eller mindre musikalisk karaktär. Av dottern Emily fick jag ”Pluras kokbok” och i Joakims stora paket låg det två böcker, den fantastiska tegelstenen ”Tusen svenska klassiker” och den skönt designade boken om skivbutiken ”Pet Sounds”. Den senare boken har jag naturligtvis klämt under helgdagarna medan de två andra är blädderböcker man kan läsa mer planlöst utan att långvarigt fastna i kapitel efter kapitel. Som när andan faller på, önskemål om underhållning uppstår eller när faktaletande står högt i kurs.

Jan Gradvall/Björn Nordström/Ulf Nordström/Annina Rabe:
Tusen svenska klassiker (Norstedts)

Att lista tusen svenska klassiker, från åren 1956-2009, bland böcker, filmer, skivor och tv-program blir ett grymt subjektivt urval. Men det gör också att jag känner en viss personlig nerv i urval och presentation. Som när de i förordet faktiskt namnger ett svenskt rockband, Lolita Pop, som inte klarade prioriteringen. Helt felaktigt, anser jag, och när argumentet presenteras som ”att det inte finns något enskilt album eller någon enskild singel som definierar Lolita Pop” så måste jag härmed be om rättning i ledet och hänvisa till de här två skivorna, den 19:e respektive 36:e bästa 80-talsskivan om ni frågar mig.
   Boken omfattar alltså så gott som allt som hänt sedan 1956 och det är ju i stort sett hela mitt livs historia. Från barndom via ungdom till vuxen ålder. Ett liv i repris, liksom. Och det är därför så otroligt underhållande, ännu mer lärorikt när man får svaren på alla frågorna som jag aldrig ställt. Och det är en aning roligare att bläddra i en bok än söka på Wikipedia...
   Eller att försöka samordna minnet med uppgiften om att Sigges Cirkus sändes redan 1956, Kapten Bäckdahl (med Humle & Dumle) 1958 och Bilskolläraren med Carl Gustaf Lindstedt 1960.
   Och sedan bläddra förbi namn och titlar som Fingal Olsson, Guben i Låddan, naturprogrammet Just Nu, Kaskad, Hylands hörna, Drop In och Trettifyran med Per Myrberg som väcker minnen.
   Boken är kronologiskt upplagd, med ett tydligt register som gör att du hittar det mesta ändå, och för en 50-talist som undertecknad blir det givetvis mest upplysande att bläddra från start och upptäcka den ena aha-känslan efter den andra. Fast registret borde innehålla samtliga namn, inte bara huvudnamnen, så du exempelvis kan slå upp den man (Morton Gould) som skrev melodislingan som illustrerade betänketiden på Tiotusenkronorsfrågan 1957.
   Sedan är det alltid en ynnest att få gamla skivomslag i tryck. Men det vet ju ni som regelbundet läser den här sidan.

LENNART PERSSON: Musik nonstop:
Pet Sounds i våra hjärtan (Bonnier)

Vem skulle skriva den definitiva historien om en skivbutik om inte Lennart Persson, extraordinär musikjournalist och dessutom under många år skivbutiksägare i Malmö. Det är ju orättvist att Persson inte längre är i livet och det här manuset blev hans sista. Boken är mycket underhållande och snyggt designad med många illustrationer och bilder. Men jag får ibland känslan av att Persson inte hann jobba riktigt djupt med sitt material eller annars innehåller boken så mycket historia, så många uttalanden från andra munnar att Perssons alltid initierat välskrivna ord inte får tillräckligt utrymme.
   Ändå är det givetvis underhållande att följa berättelsen om en skivbutiks historia. Från uppgång till fall i flera omgångar, stickspåret som konsertarrangörer, konkurser och hur affären påverkat så många personer och blivit en tummelplats för människor i första hand och försäljning i andra hand.
   Sedan får vi historier från en tid med andra skivbutiker, exempelvis Gamla Stans Skivhandel och Skivfabriken i hörnet av Smålandsgatan och Birger Jarlsgatan, som triggar minnet om obligatoriska besök på 70-talet.

PLURA JONSSON: Pluras kokbok: Provence - Kungsholmen – Koster (Norstedts)
Som vanligt, när det gäller en bok av Eldkvarn-Plura (det har ju kommit några stycken under senare år) är det ett både välskrivet och snyggt illustrerat bokverk. Framförallt fylld med anekdoter som har ett visst släktskap med mat, recept, minnen och resor.
   Många utförliga recept, nästan lika många förförande fotografier men det är naturligtvis de fristående geografiska historierna runt om som drar sig mina begynnande blickar. Som när Plura beskriver resan till den lilla franska staden Fayance i Provence, hur han gjorde Janssons frestelse i New York och hur han noggrant berättar historien om Kungsholmens alla vattenhål som både öppnat och slagit igen.
   Men som sagt, jag har inte riktigt hunnit med att orientera mig i hela boken med all idéer till matlagning som Pluras mustiga språk inspirerar till.

/ Håkan

Mick Green (1944-2010)

Postad: 2010-01-11 23:17
Kategori: Minns

Den ultimate rockgitarristen Mick Green rockar inte längre. Den legendariske Pirates-gitarristen avled i morse efter en tids sjukdom. Det var inte många dagar sedan jag la in några YouTube-videor med Paul McCartney, med låtar från den rejält rockiga ”Run devil run”-albumet, där Mick Green spelar vildsint gitarr bredvid David Gilmour.
   Green har spelat gitarr bakom många engelska artister, nu senast på Van Morrisons livealbum ”Keep it simple”, men det var i det egna bandet The Pirates han under decennier kände sig mest hemma.
   För mig hamnade Pirates av någon anledning nästan alltid i skuggan av andra band. Av samtida engelska r&b-band valde jag alltid Dr Feelgood före Pirates och när jag och min vän Thomas begav mig till Dingwalls i december 1986 var det inte i första hand för att se förbandet Pirates utan ett tillfälligt återförenat Ducks Deluxe. Men i de två fantastiska liveklippen med Pirates, ”Drinkin' Wine Spo-Dee-O-Dee” från Rockpalast 1979 och ”Johnny B Goode's Good” från Reading 1978, är det genomgående sanslöst sväng.
   Gitarristen Mick Green har däremot alltid haft ett stadigt grepp i mitt minne för sin rockiga framtoning bakom artister som McCartney (Green spelade även på den ryska coverskivan "Choba B CCCP" från 1988), Morrison och Bryan Ferry.





/ Håkan

Tony Clarke (1941-2010)

Postad: 2010-01-11 16:48
Kategori: Minns

Ännu en betydelsefull skivproducent har gått ur tiden. I Moody Blues var Tony Clarke motsvarigheten till vad George Martin var i Beatles. Det var Clarke som 1967 förvandlade r&b-gruppen från Birmingham till progressive rock-representanter. Det började med ”Days of future passed”, inklusive hitsingeln ”Nights in white satin”, och fortsatte sedan med ytterligare sex album, av vilka fem finns i min skivsamling, med Clarke i producentstolen.
   Från början var det autentiska stråkarrangemang som spetsade soundet men in på 70-talet kom klaviaturinstrumentet mellotron att ersätta stråkarna i Moody Blues alltmer personliga arrangemang. Med Clarke som producent.
   Under fem år gjorde Moody Blues sju starka album, med spektakulära titlar som "On the threshold of a dream", "To our children's children's children" och "Every good boy deserves favour" med lika äventyrligt personliga skivomslag av Phil Travers, innan de tog en längre paus för soloengagemang. Som gjorde att Clarke fortsatte jobba med gruppmedlemmarna Justin Hayward och John Lodge, både som duo och soloartister. Clarke producerade även Moodies comebackskiva "Octave" från 1978.
   Clarke var sedan under alla år sparsam med produktioner i övrigt och det var egentligen bara på skivor med Clannad, Pilot och Alan Silvestri som hans namn figurerade.
   Tony Clarke dog 4 januari.

/ Håkan

#53/70: "Madman across the water"

Postad: 2010-01-11 07:53
Kategori: 70-talets bästa

ELTON JOHN: Madman across the water (DJM, 1971)

I november 1971, när den här skivan med Elton John släpptes, var han på väg att bli ett stort etablerat namn. Här har jag beskrivit historien om honom och mina erfarenheter i samband med den här tiden. I den flod av bra och intressanta skivor som Elton sprutade ur sig under 70-talets första år tycker jag ”Madman…” är den enskilt bästa plattan.
   Med liveskivan ”17-11-70” (som i USA hette 11-17-70”…) och soundtracket ”Friends” oräknade var ”Madman…” Eltons fjärde album.
   Sedan flera år hade Elton turnerat med ett litet fast kompband med bara Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas, bakom sig men en av gitarristerna som här gör debut på en Elton-skiva, Davey Johnstone, utses i februari 1972 till ny fast medlem i turnébandet.
   På skivan var det däremot en stor och brokig samling musiker som kompade Elton som genomgående bara spelade piano på hela skivan. Typiska studiomusiker blandades med kända namn som Rick Wakeman och Chris Spedding. Och Olsson/Murray-duon spelar faktiskt bara på en enda låt, ”All the nasties”, på skivan.
   Gus Dudgeon gör sin tredje Elton-produktion och även Paul Buckmaster gör sin tredje Elton-skiva som spektakulär arrangör och hans stråkar har fått större svängrum än någonsin.
   Den numera kände omslagsdesignern David Larkham inledde sin professionella bana med Elton John-skivor och har här lyckats göra ett imponerande snyggt omslag, med en rejäl jeanskänsla, och med ett blåfärgat texthäfte klistrat i dubbelomslaget. Larkham stannade med Elton fram till 1976 och har sedan jobbat med många olika artister, bland annat Bee Gees, Van Morrison, Steely Dan och många andra
   Tänkte inte så mycket på sound, röst och arrangemang när skivan ursprungligen släpptes men idag hör jag en begynnande stor soulinfluerad artist i de många balladdominerande låtarna.
   Och textförfattaren Bernie Taupin fortsätter här med sina USA-influerade texter som hade inletts på skivan innan, ”Tumbleweed connection”. Elton sjunger bland annat om ”L.A. lady” i ”Tiny dancer”, om New York Times i ”Levon”, Boston Holiday Inn i ”Holiday Inn” och U.S. State Prison i ”Rotten peaches”.
   Inspelningarna till ”Madman…” genomfördes i februari och augusti 1971 och varje låt har en exakt inspelningsdag noterat på skivomslaget. Låtarna är genomgående långa, bara tre av nio är kortare än fem minuter.
   ”Madman…” inleds imponerande med ”Tiny dancer” där pianot och steelguitaren, spelad av B J Cole, leder arrangemanget som sedan spetsas med både fylliga stråkar och en kör.
   ”Levon”, vars titel påstås vara inspirerad av sångaren i The Band, Levon Helm, är nästa mäktiga låt på skivan. Där Eltons souliga röst bakom pianot utmärker sig tydligt. Och Buckmasters stråkar med inslag av mörka cello gör nästan hela låten.
   Inledningen på ”Madman…” är verkligen stark och de båda inledande låtarna gavs också ut på singel men blev endast lite framgångsrika i USA och missade listorna helt i hemlandet England.
   På ”Razor face” gör elgitarren lite större entré på det i övrigt genomgående pianodominerade albumet. På titellåten och spåret därpå, ”Indian sunset” är det tillbaka till piano, ballad och stråkar som nästan förvandlar ”Madman…” till en symfonisk skiva.
   På ”Holiday Inn” dyker det upp några folkmusikinspirerade instrument, mandolin och sitar, som spelas av Davey Johnstone, vars ursprung är folkmusiken och närmast hade spelat i Magna Carta.
   Soul och gospel dominerar de följande två låtarna ”Rotten peaches” och ”All the nasties” som avslutas med en stegrande ”Oooh my soul”-kör, dirigerad av nyligen bortgångne Robert Kirby, är en mäktig final på hela skivan. Innan den korta 1:48 långa parantesen ”Goodbye” sätter punkt för hela skivan med bara piano och stråkar som enda instrument.
   I maj 1972, bara ett halvår efter "Madman...", kom nästa album med snabbproducerande Elton John, "Honky Chateau".

YouTube: "Tiny dancer" från 1971.


/ Håkan

Imorgon fortsätter nedräkningen

Postad: 2010-01-10 09:41
Kategori: Blogg

Välkommen till säsong 2 av min ”70-talets bästa album”-lista. Listan utan några hämningar. Här trängs multimiljonsäljare med udda rocknamn, några kommer från Sverige och fler från USA och England, pop samsas med punk och rivig rock nämns i samma andetag som välpolerat och musikaliskt perfekt popmusik.
   Välkommen till fortsättningen på min lista, en följetong som väntas pågå till våren 2011. Höstens rader av skivor, från plats 70 till plats 54, såg ut så här:

54: BJÖRN AFZELIUS: Vem är det som är rädd? (MNW, 1974)
55: NICK LOWE: Labour of lust (Radar, 1979)
56: STEVE FORBERT: Jackrabbit Slim (Epic/Nemperor, 1979)
57: FACES: Ooh la la (Warner Bros, 1973)
58: LOU REED: Berlin (RCA, 1973)
59: THE BEACH BOYS: Surf's up (Brother/Reprise, 1971)
60: BAD COMPANY: Bad Company (Island, 1974)
61: SEX PISTOLS: Never mind the bollocks here’s the Sex Pistols (Virgin, 1977)
62: THE BEATLES: Let it be (Apple, 1970)
63: ERIC CLAPTON: No reason to cry (RSO, 1976)
64: ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: Out of the blue (Jet, 1977)
65: STEVE FORBERT: Alive on arrival (Nemperor, 1978)
66: ROXY MUSIC: For your pleasure (Island, 1973)
67: EMMYLOU HARRIS: Elite hotel (Reprise, 1975)
68: CAROLE KING: Tapestry (A&M, 1971)
69: JOHN HIATT: Slug line (MCA, 1979)
70: THE POLICE: Outlandos d'Amour (A&M, 1978)

/ Håkan

På musical i London

Postad: 2010-01-09 08:52
Kategori: Filmklipp

Jag var i London i höstas och gick för en gångs skull på musical, Jersey Boys. Här kan ni se ett smakprov och här kan ni läsa vad jag tyckte.



/ Håkan

ELO i luften

Postad: 2010-01-09 08:33
Kategori: Filmklipp

”Out of the blue” med ELO har en given plats på min 70-lista. Och ”Mr blue sky” är skivans stora hitlåt.



/ Håkan

Ronnie Lanes sista med Faces

Postad: 2010-01-09 07:54
Kategori: Filmklipp

Det är 4 juni 1973 och Ronnie Lane gör sin sista spelning, på Edmonton Sundown, med Faces. Låten är ”Cindy incidentally” och det finns till och med en ”Farewell Ronnie”-skylt i publiken.



/ Håkan

Höstens fantastiska nyheter

Postad: 2010-01-08 16:40
Kategori: Blogg

   Hi Lars   
   We meet at last!   
   My name is Mickey Jupp and I am now on-line.
   If you need to contact me about anything (the truth, perhaps?), please do so.

   Thanks for running a great site.

   All the best      
   Mickey the Jupp


Det var i början på oktober som Lars Kärrbäck, som driver världens bästa Mickey Jupp-sajt, mejlade mig och berättade att han hade fått mejl från – Mickey Jupp (se bild från 1980 här uppe till höger). Men så långt var Lasse väldigt villrådig, osäker och visste inte om han skulle skratta eller gråta. Var det verkligen Mickey i egen hög person som skrev eller var det någon som vill driva eller skoja med honom?
   Men det visade sig tämligen snart att Mickey satt uppe i Cumbria i norra England och gärna vill diskutera sin egen långa karriär, låtar och skivor och till och med varför han skrev vissa låtar. Efter tre-fyra månader och många mejl och telefonsamtal mellan Mickey och Lasse börjar kontakten flyta på. Fast när Lasse ringer och det står “International call” på Mickey svarare vill han inte svara för han tror att det är någon försäljare i Indien som ringer och vill sälja något…
   Jag själv har dragit nytta av Lasse Kärrbäcks kontakter, bland annat i min artikel om Jupps låt “Switchboard Susan”, samtidigt som Jupp själv blivit öppen och intresserad på ett helt annat sätt än under tidigare år.
   Lasse (se höger) har även kontakt med övriga Legend-medlemmar och det droppar in nyheter och information med jämna mellanrum. Mejl som ofta även hamnar på mitt bord och jag tänker att det här är något att meddela läsekretsen men att det hela tiden kommer andra projekt och andra prioriteringar emellan.
   Så nu tänkte jag till slut berätta om övriga Mickey Jupp-relaterade nyheter som kommit till mig och sedan inte så mycket längre. Förutom att informationen naturligtvis ständigt uppdateras i nyhetsbrev och på Lasses hemsida.
   John Bobin, basist i Legend, har berättat om det nya bandet Hunt, Runt, Shunt and Cunningham. Ett på pappret intressant band som innehåller, förutom Bobin, många andra Southend-profiler:
   Tony Sumner, piano och sång, Dennis Masterton, gitarr, Mickey Brownlee, trummor, Vic Collins, steelguitar, Graeme Turner, saxofon, och James Sumner, sång. Bandet håller på och spelar in en skiva, “Pack up while you’re winning”.
   Bobin berättar också om ett annat band med Southend-rötter, The Oriole Express. Ett namn som förpliktar, The Orioles var ett av Mickey Jupps första band, och musikaliskt ska bandet, enligt John Potter som sjunger och spelar piano i bandet, försöka återskapa originalbandets sound. Potter berättar:
   "I have long been a admirer of Mick, and my vision 4 years ago was to emulate his first band 'The Orioles', by putting a CD together in the spirit of that band. I was already a good friend of Bill Legend. When John Bobin emailed me two months ago to say he would like to play with Bill again, and me, it was the opportunity to make my vision a reality. John then introduced Dennis Masterton on guitar.
   The musicians then in place we recorded 12 tracks at my house here in Wix over the last 3 weeks. Some Orioles songs, 'Little Queenie', 'Fool to care' are included, plus Mick's 'Standing at the Crossroads' are included, plus some new songs, and a song from my previous album on Ace Records called 'Mailtrain. All of which I sing as well as play piano. The theme of the album is piano based New Orleans music."


På pappret låter allt det här alldeles fantastiskt. I verkligheten kommer det säkert att bli än mer himmelskt.
   Slutligen några intressanta YouTube-klipp med Oriole Express. Först "Jambalaya" och sedan "All aboard":




/ Håkan

Elin Ruth är bäst

Postad: 2010-01-08 12:11
Kategori: Filmklipp

Elin Ruth Sigvardsson gjorde förra årets bästa svenska album, ”Cookatoo friends”. Och duetten ”Love” med Lars Eriksson tillhör också förra årets höjdpunkter.



/ Håkan

John Hiatts ”Slug line”

Postad: 2010-01-08 07:54
Kategori: Filmklipp

John Hiatts ”Slug line” finns naturligtvis med på min 70-lista. Här är det titellåten.



/ Håkan

Roy Wood är en hjälte

Postad: 2010-01-08 07:49
Kategori: Filmklipp

Jag skrev en lång artikel om Roy Wood, mannen bakom både The Move, Electric Light Orchestra och Wizzard. Här är det den senare spektakulära gruppen i den fantastiska Phil Spector-influerade hitlåten ”See my baby jive”. Som följs av en mindre Wizzard-hit, ”Angel fingers” och The Moves kanske största hit, ”Blackberry way”.







/ Håkan

Liten försmak på Ringo Starrs nästa

Postad: 2010-01-07 22:11
Kategori: Beatles

Här kommer en liten teaser till det nya albumet från Ringo Starr, ”Y not”. Och den snart 70-årige gamle Beatles-trummisen verkar pigg. Men jag blir lite skeptisk till releasedatumet, som enligt alla planer skulle inträffa nästa vecka, men nu verkar ha flyttats fram till 1 februari.



/ Håkan

Stones live 1973

Postad: 2010-01-07 15:27
Kategori: Filmklipp

Här recenserade jag Rolling Stones konsert på Scandinavium 1973 och här följer två livelåtar från samma år, ”Bitch” och ”Doo doo heartbreaker”.





/ Håkan

Publiken överröstade Ljungström

Postad: 2010-01-07 12:02
Kategori: Filmklipp

Olle Ljungströms konsert på Hornstull Strand i oktober var väl ingen musikaliskt klockren historia. Ni kan läsa mina åsikter här. Men det här fina klippet, från samma konsert, med ”En apa som liknar dig” är så rart.



/ Håkan

Två rockprofiler dog i höstas

Postad: 2010-01-07 07:43
Kategori: Filmklipp

Willy DeVille och Jim Dickinson lever inte längre. Här tecknar jag minnet av de båda amerikanska rockprofilerna. Och här nedan kan ni njuta av Willy DeVilles 1982-version av ”Cadillac walk” och sedan Jim Dickinson på ett färskt klipp från Otherlands, Memphis, Tennessee Otherlands, Memphis, Tennessee inspelad 9 maj 2009.





/ Håkan

Willie Mitchell (1928-2010)

Postad: 2010-01-06 19:33
Kategori: Minns

Jag har alltid varit intresserad av namnen bakom artisterna. Låtskrivarna, kompmusikerna, producenterna och ibland också teknikerna. Willie Mitchell var en skivproducent som faktiskt gav en personlig touch på de skivor han arbetade med. Han verkade allra mest inom soulmusiken i allmänhet och bakom Al Green i synnerhet. Tillsammans skrev de exempelvis ”Let’s stay together” 1971.
   Mitchells produktioner var genomgående väldigt taktfasta och rena. Keyboards, bas och trummor i ett underbart samarbete. Förutom Green hördes det på skivor med Ann Peebles, Keith Richards, Boz Scaggs (blåsarrangemang på båda), Rod Stewarts ”Atlantic crossing” (tekniker) och Pops Staples.
   Och jag minns en skiva med Glasgow-gruppen Wet Wet Wet, ”The Memphis sessions”, från 1988 som Mitchell producerade och lyckades förvandla den skotska gruppen till en ren och skär soulgrupp. Mitchell inte bara producerade och mixade skivan. Han var också med och skrev låtarna tillsammans med gruppen.
   Willie Mitchell dog 5 januari av en hjärtattack.

/ Håkan

McCartney 1999 i god form

Postad: 2010-01-06 15:24
Kategori: Filmklipp

Paul McCartneys rock’n’roll-skiva från 1999, ”Run devil run”, var en utmärkt svängig coverskiva. Här följer tre livelåtar med McCartney med band från samma år. "No other baby” (engelsk tv), ”Lonesome town” (Cavern) och ”I saw here standing there” (Cavern).







/ Håkan

Saknar Kirsty MacColl

Postad: 2010-01-06 12:07
Kategori: Filmklipp

Kirsty MacColl skulle ha fyllt 50 år 10 oktober och jag hedrade hennes minne med några korta rader här. Och det finns nästan inget finare minne än hennes riviga låt ”There's a guy works down the Chip Shop swears he's Elvis”.



/ Håkan

En fantastisk Mellencamp-låt

Postad: 2010-01-06 07:51
Kategori: Filmklipp

Här skriver jag om det fantastiska soundtracket till filmen ”Falling from grace”. John Mellencamps fantastiska låt ”Sweet Suzanne” görs av den tillfälliga supergruppen som bildats för det här tillfället, Buzzin’ Cousins. Som är Mellencamp, Dwight Yoakam, John Prine, Joe Ely och James McMurtry i ett alldeles sagolikt samarbete.



/ Håkan

Tidigt klipp på Albert Lee

Postad: 2010-01-05 15:18
Kategori: Filmklipp

Här är ett gammalt klipp med den engelska rockgruppen Heads Hands & Feetdär gitarristen Albert Lee började sin mest kända karriär. Och här har jag skrivit om en konsert 1972 med gruppen. Låten ”Country boy” har med åren blivit en Lee-klassiker.



/ Håkan

Sex Pistols höjdpunkt

Postad: 2010-01-05 12:19
Kategori: Filmklipp

Helt oväntat hamnade Sex Pistols första och enda album, "Never mind the bollocks heres the Sex Pistols", på min 70-tals-lista. Läs, lyssna och titta här och ni förstår varför.



/ Håkan

Grattis George Martin, 84!

Postad: 2010-01-04 16:23
Kategori: Grattis!

Avslutade året med att lyssna (och titta på) Paul McCartneys mastodontverk ”Good Evening New York”, 2 cd + 2 dvd, och nästa vecka släpps Ringo Starrs nya studioalbum ”Y not”. The Beatles lever! Nåja, två forna medlemmar håller karriärerna igång i alla fall. Men Beatles på skiva lever verkligen efter ett av de mest uppmärksammade åren sedan de splittrades 1970. Med ren och skär boxhysteri.
   Beatlesintresset håller i sig med andra ord och det finns all anledning att uppmärksamma Beatles-relaterade nyheter. Om inte annat för mig själv så att jag inte missar en eller annan release. Inköp som sedan augusti 1968 fortfarande står prioriterade på min budget. Därför kommer jag att lägga ut fler Beatles-nyheter här, uppmärksamma unika YouTube-klipp och i övrigt hålla koll på allt som händer i ämnet.
   Samtidigt hade jag i år tänkt uppmärksamma födelsedagar för folk, musiker och artister i pop- och rockbranschen. Säga ett litet anspråkslöst grattis när det inträffar. Och då inleder jag med en kombination av de två ovanstående ämnena. Beatles skivproducent George Martin fyllde i går 84 år.
   Med sitt gammaldags bakåtkammade hår såg han oerhört åldrig ut när man på 60-talet såg honom ihop med de hippa personerna i Beatles men han var då bara typ 14-17 år äldre än Beatles-medlemmarna när det begav sig. Men han kom från en helt annan generation. Ändå var han nog den viktigaste personen i framgångarna för kvartetten från Liverpool.

/ Håkan

Carole Kings två pärlor

Postad: 2010-01-04 15:08
Kategori: Filmklipp

Carole King är en fantastisk låtskrivare. Här följer två utmärkta låtar från hennes penna. ”You’ve got a friend” och ”Natural woman” (båda från ”Tapestry”).




/ Håkan

En låt - två versioner

Postad: 2010-01-04 07:53
Kategori: Filmklipp

Tänkte under den här veckan leta på några intressanta YouTube-klipp och sedan länka till tidigare skriverier på den här sidan. Här skrev jag om nr 57 på min Bäst på 70-talet-lista och här kan ni njuta av titellåten i två olika versioner men inte med Faces som gjorde originalet.
   Dels är det Ronnie Lane, som skrivit låten, som gör den på BBC 1974 tillsammans med bandet han ledde efter Faces, Slim Chance.
   Och sedan följer en version (från 2004) av en annan Faces-medlem, Ronnie Wood. En knappast välsjungande Wood men det var ju faktiskt han som sjöng på Faces originalversion.





/ Håkan

Johnny Powers överraskar

Postad: 2010-01-01 13:01
Kategori: Blogg

Lasse Kärrbäck och jag sitter 20 mil från varandra och gapar av förvåning. Över killens historia, över hans sound som på 50-talet var påtagligt Elvis Presley-influerat och nu låter anmärkningsvärt fräscht med Mickey Jupp-covers i repertoaren. Som tar andan ur både mig och Lasse. Johnny Powers - det är så han heter.
   Man borde efter alla dessa år lärt sig. Du har inte koll på allting som har hänt i rockhistorien, du har inte ens full koll på artisterna som någon gång har givit ut skivor på Sun och när artisten i fråga 2002 spelar in sju(7!) Mickey Jupp-covers så tar det sju (7!) år innan Lasse och jag får reda på det.
   Ja, det är mycket i Johnny Powers historia som är minst sagt anmärkningsvärt och jag blir mäkta intresserad när jag läser hans biografitext på tre olika platser.
J   ohnny Powers föddes 1938 som John Leon Joseph Pavlik. Country var hans första fascination, Lonnie Baron hette idolen och som 16-åring började Pavlik 1954 spela gitarr i gruppen Jimmy Williams & the Drifters. Samtidigt upptäckte han Elvis Presley, ”Milk cow blues boogie” och country med rock’n’roll-beat.
   1957 fick Pavlik sitt nya artistnamn och gav ut sin första singel, ”Honey, let’s go to a rock and roll show”, och bildade sedan sitt eget band, Johnny Powers & his Rockets. Som 1958 gav ut singeln ”Long blond hair”. Men den hittills största uppmärksamheten fick Powers när han 6 juli 1959 skrev kontrakt med skivbolaget Sun och i september gav ut singeln ”With your love, with your kiss”.
   Han spelade in ytterligare låtar för Sun, med bland annat Charlie Rich på piano, men då hade ägaren Sam Phillips tappat intresset för ”ny musik” och sålde senare bolaget till Shelby Singleton.
   Då dök nästa klassiska möjlighet upp för Johnny Powers. Träffade Motown-chefen Berry Gordy och blev den förste vita artisten som fick kontrakt med Detroit-bolaget. Jag har forskat lite i den uppgiften och har kommit fram till att Powers mest jobbade som låtskrivare och producent och mindre som artist.
   Under sitt eget namn spelade han in fyra låtar, ”Rosa Lee (Stay off the the bell)”, ”You didn’t care”, ”I just got to know now” och ”It’s now or never” (en låt Powers skrev tillsammans med bland annat Marvin Gaye). Inspelningar som ursprungligen aldrig gavs ut eller först nu har hamnat på samlingar med arkivmaterial från 60-talets Motown. Powers skrev också (tillsammans med Lamont Dozier) ”I’ll make it up to you somehow” till Amos Milburn.
   Powers var också ena halvan av duon The Hornets som i februari 1964 gav ut singeln ”Give me a kiss” på V.I.P.-etiketten.
   Efter fem år på Motown ägnade Powers sig åt skivbolags- och förlagsbranschen och tog först på 90-talet upp sin artistkarriär då han spelade in i Detroit, New York, Alabama och Ann Arbor. Inspelningar som 2008 släpptes på skiva, ”Long blond hair” (Rollercoaster), en dubbel-cd med inspelningar från 50-talet plus 15 låtar inspelade i Eastpoints, Michigan 2002.
   Jag har hört den andra cd-skivan (Tack, Lasse!) och den imponerar huvudsakligen. Några outtakes från 50-talet ekar tydligt Presley men inspelningarna från 90- och 00-talet är ju, vad man brukar kalla, sensationella. Rockabilly med ett fräscht och vasst uppdaterat sound. Som Robert Gordon med Chris Spedding på gitarr om jag måste jämföra med något.
   Det är naturligtvis Mickey Jupp-låtarna som drar åt sig mitt och Lasse stora nyfikenhet och versionerna är så bra, skamlöst svängiga och helt rätt producerade. Sju låtar hämtade från Jupps 90-tals-repertoar, ”Good gracious me”, ”Ring, damn you, ring”, ”Thought I heard something”, ”Till honky gets tonky again”, ”Anything you say”, ”Doo-wop shang-a-lang” och ”Three little words”. Beviset på att Jupp-låtar håller långt in på 2000-talet. Och Jupp själv är positiv till Powers tolkningar.
   - Han gillar Powers skiva mycket. Han uppskattar rockabilly-svänget, berättar Lasse Kärrbäck som talat med Mickey.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (389)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (212)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (22)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Rolf Johansson 9/02: Hej Håkan. Steve Gibbons hade/har en stor skara beundrare på Gotland, och vi var...

Mikael Löwengren 5/02: En intressant grej i sammanhanget är att denna maxi släpptes i dels olika vinylv...

Peter Jönsson 3/02: Hej Håkan, Alltid trevligt med topplistor; vi har iallafall en gemensam att f...

Mikael Löwengren 24/01: Lite kuriosa för den intresserade: Tillkomsten av "Natten hade varit mild och ö...

Olof Schön 24/01: Hej! Delar din åsikt om skivan, bra skrivet! Dock saknar man väl ett omnämnande...

Mikael Löwengren 24/01: "Under ett anfall av övermod spelades en promotionsingel för utlandet in. Oturli...

Bubbert 19/01: Jag är ingen expert på dessa artister, men är tämligen säker på att det inte var...

Peter 19/01: Den finns på Spotify + "Country File" (1994)....

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.