Blogginlägg

”Ett mysterium”

En kortare version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/1 2010.

FREDA’
Ett mysterium
(Universal)

Är ni som jag? Nästan sjukligt triggade inför kända gruppers återföreningar. Så fort det finns en historia finns det också plats för en återkomst är min åsikt. Jag medger gärna att jag också alltför ofta har alltför optimistiska förväntningar på sådana här projekt. Och nästan alltid slutar det i besvikelse. Jag känner människor, kalla dem gärna realistiska med båda fötterna på jorden, som upplever återföreningar som enbart kommersiellt framtvingade och helt utan betydelse.
   Sanningen är ju, som jag tvingas konstatera gång på gång, att det är väldigt sällan en återförening kan leva upp till det fina originalet. Jag ska inte gå händelserna i förväg när det gäller comebackskivan för den en gång Gnosjö-baserade popgruppen Freda’. Jag vill gärna berätta mina upplevelser kring gruppen i en annan tid av världen.
   Sommaren 1986 dök den då kristna gruppen upp från ingenstans med sin röst (Uno Svenningsson) och starka melodi, ”Vindarna”. Fortfarande knutna till religiösa kretsar men musik och text hade bredare förankring. Och musikaliskt hörde jag ett spännande släktskap med grupper som Simple Minds och U2.
   Det fanns naturligtvis kommersiella klanger i gruppens musik och två år senare skulle jag få uppleva ett massivt genombrott. Dels med hits som ”Det måste gå” och ”I en annan del av världen” och dels med hela det imponerande albumet ”Tusen eldar”. Även på scen var det en fröjd att uppleva Freda’, starkt och fulländat i varje detalj.
   Från den toppennoteringen gick det, inte oväntat, snabbt utför. På den kommande skivan ”Undan för undan” lät gruppen som en ansträngd parodi på sig själv men de hämtade sig lite inför finalskivan ”Alla behöver” (1993).
   Uno Svenningssons solokarriär inleddes på samma bräckliga sätt. Med ett välljudande men ack så mediokert album och på konsert var det tämligen fantasilöst fast gitarristen Sten Booberg från Lolita Pop fanns i kompbandet.
   Efter ytterligare soloskivor av än mer utslätad karaktär tappade jag till slut helt intresset för Uno och hans jämnbleka pop. Vilket för oss till den aktuella skivan med återförenade Freda’, en grupp som med tanke på den negativa utvecklingen sedan storhetsdagarna inte har så mycket att behöva leva upp till idag, 16 år efter förra skivan. Med de blygsamma förväntningarna i bagaget upplever jag ”Ett mysterium” som en ganska underhållande och stundtals bra skiva.
   Det återförenade mötet mellan Uno och gruppens gitarrist och låtskrivare Arne Johansson har onekligen resulterat i en stundtals inspirerad produkt. Även gruppens trummis, Mats Johansson, finns med på ett hörn men ändå låter det misstänkt likt trummaskiner och syntetiska programmeringar om slagverken och just det lätta soundet förstärker knappast intrycket av de svagare schlagerinspirerade låtarna i mitten på skiva. Material som inte ens skulle gå till Andra Chansen.
   Då är det roligare att lyssna på öppningslåten ”Äntligen här” med mixen av syntar och en framträdande gitarr som kanske är en lightversion av The Edge men ändå hitanpassad på dessa breddgrader. Även ”Bäste vän” låter inspirerad och bra innan skivan, som nämnts tidigare, går ned i energi och kreativitet för att avslutas på topp med ”En sol på jorden” där gitarren (misstänkt besläktad med gitarren i Björn Skifs ”Krama mej”) ger låten ett uppenbart driv. I titellåten når albumet sin rockigaste nivå med ett tillfälligt tyngre och roligare sound.
   På avslutningslåten ”Finns det plats för mig” är det återigen säkerhetsbälte på, en smeksam och snäll avrundning på ett album av godkänt resultat vilket inte alla återföreningsskivor kan ståta med.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.