Blogginlägg från 2010-01-11

Mick Green (1944-2010)

Postad: 2010-01-11 23:17
Kategori: Minns

Den ultimate rockgitarristen Mick Green rockar inte längre. Den legendariske Pirates-gitarristen avled i morse efter en tids sjukdom. Det var inte många dagar sedan jag la in några YouTube-videor med Paul McCartney, med låtar från den rejält rockiga ”Run devil run”-albumet, där Mick Green spelar vildsint gitarr bredvid David Gilmour.
   Green har spelat gitarr bakom många engelska artister, nu senast på Van Morrisons livealbum ”Keep it simple”, men det var i det egna bandet The Pirates han under decennier kände sig mest hemma.
   För mig hamnade Pirates av någon anledning nästan alltid i skuggan av andra band. Av samtida engelska r&b-band valde jag alltid Dr Feelgood före Pirates och när jag och min vän Thomas begav mig till Dingwalls i december 1986 var det inte i första hand för att se förbandet Pirates utan ett tillfälligt återförenat Ducks Deluxe. Men i de två fantastiska liveklippen med Pirates, ”Drinkin' Wine Spo-Dee-O-Dee” från Rockpalast 1979 och ”Johnny B Goode's Good” från Reading 1978, är det genomgående sanslöst sväng.
   Gitarristen Mick Green har däremot alltid haft ett stadigt grepp i mitt minne för sin rockiga framtoning bakom artister som McCartney (Green spelade även på den ryska coverskivan "Choba B CCCP" från 1988), Morrison och Bryan Ferry.





/ Håkan

Tony Clarke (1941-2010)

Postad: 2010-01-11 16:48
Kategori: Minns

Ännu en betydelsefull skivproducent har gått ur tiden. I Moody Blues var Tony Clarke motsvarigheten till vad George Martin var i Beatles. Det var Clarke som 1967 förvandlade r&b-gruppen från Birmingham till progressive rock-representanter. Det började med ”Days of future passed”, inklusive hitsingeln ”Nights in white satin”, och fortsatte sedan med ytterligare sex album, av vilka fem finns i min skivsamling, med Clarke i producentstolen.
   Från början var det autentiska stråkarrangemang som spetsade soundet men in på 70-talet kom klaviaturinstrumentet mellotron att ersätta stråkarna i Moody Blues alltmer personliga arrangemang. Med Clarke som producent.
   Under fem år gjorde Moody Blues sju starka album, med spektakulära titlar som "On the threshold of a dream", "To our children's children's children" och "Every good boy deserves favour" med lika äventyrligt personliga skivomslag av Phil Travers, innan de tog en längre paus för soloengagemang. Som gjorde att Clarke fortsatte jobba med gruppmedlemmarna Justin Hayward och John Lodge, både som duo och soloartister. Clarke producerade även Moodies comebackskiva "Octave" från 1978.
   Clarke var sedan under alla år sparsam med produktioner i övrigt och det var egentligen bara på skivor med Clannad, Pilot och Alan Silvestri som hans namn figurerade.
   Tony Clarke dog 4 januari.

/ Håkan

#53/70: "Madman across the water"

Postad: 2010-01-11 07:53
Kategori: 70-talets bästa

ELTON JOHN: Madman across the water (DJM, 1971)

I november 1971, när den här skivan med Elton John släpptes, var han på väg att bli ett stort etablerat namn. Här har jag beskrivit historien om honom och mina erfarenheter i samband med den här tiden. I den flod av bra och intressanta skivor som Elton sprutade ur sig under 70-talets första år tycker jag ”Madman…” är den enskilt bästa plattan.
   Med liveskivan ”17-11-70” (som i USA hette 11-17-70”…) och soundtracket ”Friends” oräknade var ”Madman…” Eltons fjärde album.
   Sedan flera år hade Elton turnerat med ett litet fast kompband med bara Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas, bakom sig men en av gitarristerna som här gör debut på en Elton-skiva, Davey Johnstone, utses i februari 1972 till ny fast medlem i turnébandet.
   På skivan var det däremot en stor och brokig samling musiker som kompade Elton som genomgående bara spelade piano på hela skivan. Typiska studiomusiker blandades med kända namn som Rick Wakeman och Chris Spedding. Och Olsson/Murray-duon spelar faktiskt bara på en enda låt, ”All the nasties”, på skivan.
   Gus Dudgeon gör sin tredje Elton-produktion och även Paul Buckmaster gör sin tredje Elton-skiva som spektakulär arrangör och hans stråkar har fått större svängrum än någonsin.
   Den numera kände omslagsdesignern David Larkham inledde sin professionella bana med Elton John-skivor och har här lyckats göra ett imponerande snyggt omslag, med en rejäl jeanskänsla, och med ett blåfärgat texthäfte klistrat i dubbelomslaget. Larkham stannade med Elton fram till 1976 och har sedan jobbat med många olika artister, bland annat Bee Gees, Van Morrison, Steely Dan och många andra
   Tänkte inte så mycket på sound, röst och arrangemang när skivan ursprungligen släpptes men idag hör jag en begynnande stor soulinfluerad artist i de många balladdominerande låtarna.
   Och textförfattaren Bernie Taupin fortsätter här med sina USA-influerade texter som hade inletts på skivan innan, ”Tumbleweed connection”. Elton sjunger bland annat om ”L.A. lady” i ”Tiny dancer”, om New York Times i ”Levon”, Boston Holiday Inn i ”Holiday Inn” och U.S. State Prison i ”Rotten peaches”.
   Inspelningarna till ”Madman…” genomfördes i februari och augusti 1971 och varje låt har en exakt inspelningsdag noterat på skivomslaget. Låtarna är genomgående långa, bara tre av nio är kortare än fem minuter.
   ”Madman…” inleds imponerande med ”Tiny dancer” där pianot och steelguitaren, spelad av B J Cole, leder arrangemanget som sedan spetsas med både fylliga stråkar och en kör.
   ”Levon”, vars titel påstås vara inspirerad av sångaren i The Band, Levon Helm, är nästa mäktiga låt på skivan. Där Eltons souliga röst bakom pianot utmärker sig tydligt. Och Buckmasters stråkar med inslag av mörka cello gör nästan hela låten.
   Inledningen på ”Madman…” är verkligen stark och de båda inledande låtarna gavs också ut på singel men blev endast lite framgångsrika i USA och missade listorna helt i hemlandet England.
   På ”Razor face” gör elgitarren lite större entré på det i övrigt genomgående pianodominerade albumet. På titellåten och spåret därpå, ”Indian sunset” är det tillbaka till piano, ballad och stråkar som nästan förvandlar ”Madman…” till en symfonisk skiva.
   På ”Holiday Inn” dyker det upp några folkmusikinspirerade instrument, mandolin och sitar, som spelas av Davey Johnstone, vars ursprung är folkmusiken och närmast hade spelat i Magna Carta.
   Soul och gospel dominerar de följande två låtarna ”Rotten peaches” och ”All the nasties” som avslutas med en stegrande ”Oooh my soul”-kör, dirigerad av nyligen bortgångne Robert Kirby, är en mäktig final på hela skivan. Innan den korta 1:48 långa parantesen ”Goodbye” sätter punkt för hela skivan med bara piano och stråkar som enda instrument.
   I maj 1972, bara ett halvår efter "Madman...", kom nästa album med snabbproducerande Elton John, "Honky Chateau".

YouTube: "Tiny dancer" från 1971.


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.