Blogginlägg från 2010-01-17

Grattis Steve Earle, 55!

Postad: 2010-01-17 13:10
Kategori: Grattis!

Steve Earle börjar bli gammal. Inte så gammal som jag är men Earle har ändå nått en respektabel ålder som artist och människa. Ändå är hans karriär som etablerad artist inte så lång som den brukar vara i den åldern. Han debuterade relativt sent, mognade ytterligare lite senare (efter flera hårda drogberoende år) och blommade upp som fullfjädrad personlig artist när han var långt över 40.
   Steve var över 30 år när han skivdebuterade och det var först som 33-åring han gjorde några intryck på mig. Det började nog med en singel, ”Johnny come lately” från albumet ”Copperhead road”, där Pogues kompade. Han gästade även bandet på deras konserter och det gjorde mig naturligtvis intresserad.
   Sedan kom skivorna ”The hard way” (1990), ”Train a comin’” (1995) och ”I feel alright” (1996) i min väg och kvalitén bara stegrades och fullkomligt kulminerade på 1997 års ”El corazón” som var det årets särklassigt bästa skiva alla kategorier. Gav den maximalt betyg (5) i min recension då.
   Sedan har Steve Earles skivkarriär pekat på en genomgående mycket stark och personlig produktion. Med den ena omväxlande höjdpunkten efter den andra, bluegrasskryddade ”The mountain” (1999), den pop/rock/ballad-blandade ”Transcendental blues” (2000), de båda argt politiska ”Jerusalem” (2002) och ”The revolution starts… now” (2004), americanaspetsade ”Washington Square serenade” (2007) om New York och den fantastiska hyllningen till Townes Van Zandt ”Townes” (2009) är ju en fantastisk kavalkad.
   Lägg därtill några liveskivor och en smått fantastisk samling, ”Sidetracks”, med udda låtar så kan vi se tillbaka på en fantastisk karriär.
   Jag har sett Steve Earle live en enda gång, 2000 på Cirkus i Stockholm, efter ”Transcendental blues”. En omfattande konsert som innehöll allt. Från bullrig (lite för bullrig, minns jag idag) rock, irländska tongångar, politik och makalösa ballader. 34 låtar och stor underhållning.
   Grattis Steve, som fyller 55 år idag.

YouTube: En ung, långhårig och inte skäggig Earle spelar in "Johnny come lately" tillsammans med Pogues.


/ Håkan

”Från där jag ropar”

Postad: 2010-01-17 11:09
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 15/1 2010.

HÄSTPOJKEN
Från där jag ropar
(King Island/Nordisk Film)


När inget är förutbestämt, när inget blir så förbaskat förväntat och när överraskningsmomentet slår till hårt. Då trivs jag som recensent. När artistens karriär minst av allt kan kallas homogen gillar jag det tålamodskrävande pendlandet bra mycket bättre.
   Som på den aktuella skivan med Hästpojken som jag håller i handen. Gruppen/duon har gjort två skivor av väldigt olika karaktär. När det på första skivan ”Caligula” var punkigt och larmigt, jämförbart med Bad Cash Quartets första skiva ”Outcast”, och nu några år senare, i stil med samma bands tredje skiva ”Midnight prayer”, är det vacker melodiös pop och rock.
   Nu råkar vi kunna dra många paralleller mellan Bad Cash och Hästpojken, inte minst sångaren Martin Elissons irrationella röst, och det råkar också vara samma hårda förändringsvindar som blåst mellan skiva ett och två.
   För några år sedan debuterade Hästpojken med ett primitivt skrik till musikalisk profil. En skiva som var punk 1977 men ändå innehöll ett antal starka melodiska låtar.
   Och nu två år senare är det något helt annat. Något alldeles förförande poppigt med ett pianosound som kan få en att tro att producenten Björn Olsson gått på utbildning hos Mikael B Tretow som rattade ABBA:s samtliga produktioner. Det är så klangfyllt, Matti Ollikainens fingrar studsar ofta över pianotangenterna, och det låter så gnistrande vackert om den nylonsträngade akustiska gitarren att närvarokänslan är total.
   Men det blir aldrig smetigt eller överproducerat på nya skivan fast det musikaliska soundet är så polerat och välansat. Det beror till stor del på att sångaren heter Martin Elisson och har en sprucken och illa utbildad stämma. Det är just mötet mellan det vackra och det fula som hela den här skivans styrka grundläggs.
   Som när en textrad som ”När allt som rör sig runt om mig är piss” möter ett ABBA-influerat sound, eller i alla fall Elvis Costellos ”Oliver’s army”, i ”Jag förväntar mig ingenting”. Som när den sugande starka balladen ”Gitarrer & bas, trummor & hat” ackompanjeras av ett vattenfallspiano. Eller i ”Skadekontroll” som inleds med ett rent Björn Afzelius-inspirerat intro och avslutas med skivans starkaste textrader.
   Även omslagsbilden upprepar den raffinerade mixen med en knappast stajlat skäggig Martin Elisson som bär en vacker gerberablomma i knapphålet på kavajen.
   Pendlandet mellan det paradoxala och det händelserika på den här skivan gör livet värt att leva som recensent.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.