Blogginlägg
Grattis Steve Earle, 55!
Steve Earle börjar bli gammal. Inte så gammal som jag är men Earle har ändå nått en respektabel ålder som artist och människa. Ändå är hans karriär som etablerad artist inte så lång som den brukar vara i den åldern. Han debuterade relativt sent, mognade ytterligare lite senare (efter flera hårda drogberoende år) och blommade upp som fullfjädrad personlig artist när han var långt över 40.
Steve var över 30 år när han skivdebuterade och det var först som 33-åring han gjorde några intryck på mig. Det började nog med en singel, ”Johnny come lately” från albumet ”Copperhead road”, där Pogues kompade. Han gästade även bandet på deras konserter och det gjorde mig naturligtvis intresserad.
Sedan kom skivorna ”The hard way” (1990), ”Train a comin’” (1995) och ”I feel alright” (1996) i min väg och kvalitén bara stegrades och fullkomligt kulminerade på 1997 års ”El corazón” som var det årets särklassigt bästa skiva alla kategorier. Gav den maximalt betyg (5) i min recension då.
Sedan har Steve Earles skivkarriär pekat på en genomgående mycket stark och personlig produktion. Med den ena omväxlande höjdpunkten efter den andra, bluegrasskryddade ”The mountain” (1999), den pop/rock/ballad-blandade ”Transcendental blues” (2000), de båda argt politiska ”Jerusalem” (2002) och ”The revolution starts… now” (2004), americanaspetsade ”Washington Square serenade” (2007) om New York och den fantastiska hyllningen till Townes Van Zandt ”Townes” (2009) är ju en fantastisk kavalkad.
Lägg därtill några liveskivor och en smått fantastisk samling, ”Sidetracks”, med udda låtar så kan vi se tillbaka på en fantastisk karriär.
Jag har sett Steve Earle live en enda gång, 2000 på Cirkus i Stockholm, efter ”Transcendental blues”. En omfattande konsert som innehöll allt. Från bullrig (lite för bullrig, minns jag idag) rock, irländska tongångar, politik och makalösa ballader. 34 låtar och stor underhållning.
Grattis Steve, som fyller 55 år idag.
YouTube: En ung, långhårig och inte skäggig Earle spelar in "Johnny come lately" tillsammans med Pogues.
/ Håkan
”Från där jag ropar”
#52/70: "Death of a ladies man"
<< | Januari 2010 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...
Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...
Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...
Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...
Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...
![](/images/hakan.jpg)
![](/images/musikon.gif)
Kommentarer till blogginlägget: