Blogginlägg

#52/70: "Death of a ladies man"

Postad: 2010-01-18 07:59
Kategori: 70-talets bästa

LEONARD COHEN: Death of a ladies' man (Columbia, 1977)

När jag mot slutet av 1977 med bestämda steg gick och inhandlade Leonard Cohens nya skiva så var det inte i förta hand en Cohen-skiva jag köpte utan ännu en storslagen Phil Spector-produkt. Fram till 1977 ägde jag inte en enda skiva med Leonard Cohen men var regelbundet fascinerad av Spector, hans pophistoria, Beatles-sambandet och hans minst sagt spektakulära person.
   Sedan 1968 hade jag hört och naturligtvis noterat det historiska värdet i Cohen-låtar som ”Suzanne”, ”Hey, that’s no way to say goodbye”, ”Bird on a wire” och ”Famous blue raincoat” men aldrig attraherats fullt ut av det dova, pratiga och i mina öron alltför dystra och händelsefattiga arrangemangen. Däremot var Spector ett galet geni som gång på gång tog sig tillbaka till rampljuset.
   I mitten av 70-talet gjorde Spector sin kanske tredje eller fjärde comeback i popbranschen. 1975 producerade han 50-talsstjärnan Dions stora återkomst ”Born to be with you” och året efter lanserades Phil Spector International Records med ett nytt intresse för hans gamla hits. ”Rare masters”, med massor av unika outgivna spår ur arkivet, var en stor favorit och Cohen-samarbetet, ytterligare ett år senare, var naturligtvis på förhand mäkta intressant.
   ”Death of a ladies’ man” är ett av pophistoriens mest kontroversiella album. Här möter Cohen, en lågmäld sionger/songwriter, Spector vars storslagna sound aldrig visste några gränser. Det är klart att det blev en kollision av oanade mått. Och resultatet blev ju inte mindre uppseendeväckande när det visade sig att sånginspelningarna, som Cohen enbart trodde var arbetskopior, hamnade hemma hos Spector som efter sedvanligt eget huvud arrangerade upp varje låt till något grandiost popmonster. Cohen har sedan sagt om “samarbetet”:
   “This album is junk. I never want to see that man Spector again. He is the worst human being I have ever met. The man is crazy. We were drunk and stupid. I do not wish for this album to see daylight.
   It was a catastrophe. Those are all scratch vocals, and Phil mixed it in secret under armed guard. I had to decide whether I was going to hire my own private army and fight it out on Sunset Boulevard, or let it go. I let it go."

   Det är klart och givet att ”´Death of a ladies’ man” platsar på min 70-lista…
   1990-91 nämnde dock Cohen att han funderade på att spela in de här låtarna igen ty matertialet hade han följaktligen inga problem med. Ändå är det märkligt att bara en enda låt från skivan dykt upp i andra sammanhang med Cohen. ”Memories” förekom på en turné 1979 som 2001 kom på skivan ”Field commander Cohen”.
   Jag köpte min Cohen-skiva med den europeiska CBS-etiketten, samma gul/röda design som ni ser i toppen på den här sidan, och jag ser nu (har faktiskt aldrig upptäckt det tidigare!) att titeln är felstavad då tryckeriet i Holland lyckats döpa om skivan till ”Death of a lady’s man”.
   Lite lustigt med tanke på att 1978 publicerade Cohen en poesibok under exakt det namnet…
   Men Cohen är många kvinnors man och på omslaget omges han av två: Eva LaPierre till vänster och Suzanne Elrod. Eva var en kanadensisk modell som Cohen träffat på ön Hydra i Grekland och Suzanne var då hans fru, ej att förväxla medSuzanne Verdal som inspirerade till sången ”Suzanne” långt tidigare, och mamma till Cohens barn Adam och Lorca. Något år efter den här skivan skilde sig paret.
   ”Death of a ladies’ man” släpptes ursprungligen på Warner Bros-etiketten (BS 3125) men drogs snabbt in, bolaget var onekligen inte nöjda med varken de kontroversiella texterna eller soundet, och skivan kom sedan på den amerikanska Columbia-etiketten vars koncern Cohen alltid tillhört både före och efter Spector-samarbetet.
   Den här mixen av poesi och storslagna poparrangemang har upprört många genom åren men recensenten Paul Nelson i Rolling Stone hade svårt att ta ställning när han i februari 1978 recenserade skivan:
   ”With such a history, it's fitting that Death of a Ladies Man more than lives up to its notoriety. It's either greatly flawed or great and flawed - and I'm betting on the latter. Though too much of the record sounds like the world's most flamboyant extrovert producing and arranging the world's most fatalistic introvert, such assumptions can be deceiving. To me, both men would seem to belong to that select club of lonewolf poets, Cohen haunted by new skin and old ceremonies and Spector by the reverse. While the latter apparently begs to differ with most of the contemporary world, the former has been known to defer to amatory begging to gain all the experience he possibly can from the sisterly sea around us. Both these guys know what fame and longing are.”
   Jag gillade den här skivan starkt när den kom men ju mer jag lyssnar nu kommer jag på mig själv att upprepa mantrat ”Det är nog inte god smak att gilla det här”. Det är som om Spector groteskt brett på med sina arrangemang. Som om han ville göra parodi på sitt eget sound faktiskt. Med änglakörer, stora blås- och stråkarrangemang, kraftiga ekoeffekter och ett allmänt överproducerat sound. Men så blir det väl när Spector får hålla hov i sitt Gold Star Recording Studios i Los Angeles, en av tre studior som använts till skivan, tillsammans med sin klassiska tekniker Larry Levine, arrangören Nino Tempo plus musiker som Hal Blaine, Jim Keltner, Jesse Ed Davis, ”Sneaky Pete” Kleinow, Steve Douglas och en kör på 17 personer, inklusive Bob Dylan, Alan Ginsberg och Ronee Blakley.
   Blakley sjunger dessutom duett med Cohen på tre låtar. Hon hade vid den här tidpunkten gjort två uppmärksammade soloskivor men redan då och därefter har hon satsat mer på film än sång.
   Skivan domineras av ballader, ”True love leaves no traces”, ”Paper-thin hotel” och titellåten, med tunga suggestiva ljudväggar och vid mer än ett tillfälle på den här skivan har texterna erotiska undertoner som säkert fått Spector att kräma på med ytterligare musikalisk dekoration. Som i ”Memories” med fullt arrangemang, aaah-kör och allmänna överdrifter.
   Ibland pratar sig Cohen genom låtarna, Steve Douglas exploderar i något överdimensionerat saxofonsolo medan den vackert vemodiga tonen bara gör sig påmind på titellåten som har ett sound som skulle kunna vara hämtat från en George Harrison-skiva från 1970.
   Det är egentligen bara en enda gång som tempot stiger och blir något man kan kalla allsångsmässigt, ”Don’t go home with your hard-on”, där de erotiska textraderna lämnat undertonerna och blivit väldigt påtagliga.

YouTube: Av naturliga skäl inga livebilder men audio på "Don't go home with your hard-on" och "Iodine" och en video med "Memories".






/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.