Blogginlägg från 2010-01-25

#51/70: "Adventure"

TELEVISION: Adventure (Elektra, 1978)

Det är kanske huvudlöst att välja Televisions andra album före deras legendomsusade debut från 1977, ”Marquee moon”, men helt sanningsenligt älskar jag verkligen ”Adventure”. Skivan med det röda omslaget, det röda inneromslaget med texterna och den röda Elektra-etiketten. Men jag äger inte upplagan med den röda vinylen som jag tror existerar.
   ”Marquee moon”, som jag skaffade i efterhand, var då lite för mycket fuzzad garagerock, lite för tuff för mina öron och alltför konventionell i den växande punkrockrevolutionen. Då kom ”Adventure” med helt andra klanger, underbara gitarrer av både Tom Verlaine och Richard Lloyd, längre låtar (bara åtta låtar på skivan) och med ett melodiskt sound som än idag imponerar.
   Television var ett av New York-rockens starkaste namn. Bildades redan 1973, långt före punkens utbrott, av gitarristerna Tom Verlaine och Richard Lloyd och basisten Richard Hell. Hell hoppade av och ersattes av Fred Smith från Blondie, ett annat berömt New York-band.
   Så gjorde bandet en legendarisk singel (se bilden till höger) på ett litet oberoende skivbolag, ”Little Johnny jewel” (Ork). Som jag faktiskt fick tag på där i mitten på 70-talet. Sedan lyckades Televison skriva det stora skivkontraktet.
   Som etablerat band blev dock historien inte så lång. ”Marquee moon” kom i februari 1977, ”Adventure” släpptes i april 1978 och bara fyra månader senare splittrades bandet. Det var en mindre sorg när jag mottog det beskedet ty bandets sista skiva var också deras bästa.
   Television tillhörde onekligen 70-talets punkgeneration men soundet på ”Adventure” är melodiskt i sin spontana prägel. Ur framförallt Verlaines gitarr kommer det toner som jag kunde förknippa med Neil Young. Till synes spontana utbrott fångades upp av välskrivna melodier som vävde fantastiska mönster skivan igenom.
   På inneromslaget till skivan kan man få uppfattningen att det är fyra låtar på varje sida av LP-vinylen men andrasidan avslutas faktiskt med bara tre långa låtar. Men texterna är ofta korta, som exempelvis avslutningslåten ”The dream’s dream” som på sin imponerande längd (6:37) bara innehåller sex textrader. Ett förhållande som även gäller skivan i övrigt.
   En av skivans alla höjdpunkter är inledande ”Glory”. Det tar väl cirka sex sekunder innan gitarrerna gör en så otroligt fin entré medan Verlaine som sångare låter tidstypiskt utmärglad fullt jämförbar med Patti Smith.
   På ”Days” är det Richard Lloyd som spelar solot men det tänker man knappt på ty här spelar Verlaine ett tämligen framträdande klaviaturinstrument. Sedan är det den fantastiska stämsången, som även gäller på albumet i övrigt, som gör låten så totalt stark.
   ”Foxhole” är den låt som påminner mest om materialet på första skivan. Med sitt fuzzade gitarrintro, starkt vibrererande gitarrsound, stämsång även här och framträdande gitarrsolon.
   ”Careful” är kanske skivans minst kända låt men borde ha blivit den hit den förtjänar med sin smittande rytm. Även ”Carried away” har hittendenser med sitt framträdande piano/orgel-arrangemang.
   Verlaine spelar ”switchblade guitars” på ”The fire” och den låten är nog skivans gitarrhuvudnummer men är också otroligt vacker.
   På ”Ain’t that nothin’” gör Richard Lloyd ett av sina två gitarrsolon på albumet. Det fuzzade gitarriffet gör låten och ibland tycker jag mig höra likheter med The Knacks hitlåt några år senare, ”My sharona”.
   På finallåten ”The dream’s dream” är skönheten fulländad. Långa gitarrsolon från start och det är först 1:42 in i låten som Verlaine börjar sjunga och efter runt 4 minuter vävs de långa gitarrsolona in i varandra och det blir så oöverträffat vackert. Tempot ändras på slutet och låten får en lugnare och ödsligare karaktär med ett långt, långt outro.

YouTube: En ljudfil med Televisions "The dream's dream".


/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.