Blogginlägg

#53/70: "Madman across the water"

ELTON JOHN: Madman across the water (DJM, 1971)

I november 1971, när den här skivan med Elton John släpptes, var han på väg att bli ett stort etablerat namn. Här har jag beskrivit historien om honom och mina erfarenheter i samband med den här tiden. I den flod av bra och intressanta skivor som Elton sprutade ur sig under 70-talets första år tycker jag ”Madman…” är den enskilt bästa plattan.
   Med liveskivan ”17-11-70” (som i USA hette 11-17-70”…) och soundtracket ”Friends” oräknade var ”Madman…” Eltons fjärde album.
   Sedan flera år hade Elton turnerat med ett litet fast kompband med bara Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas, bakom sig men en av gitarristerna som här gör debut på en Elton-skiva, Davey Johnstone, utses i februari 1972 till ny fast medlem i turnébandet.
   På skivan var det däremot en stor och brokig samling musiker som kompade Elton som genomgående bara spelade piano på hela skivan. Typiska studiomusiker blandades med kända namn som Rick Wakeman och Chris Spedding. Och Olsson/Murray-duon spelar faktiskt bara på en enda låt, ”All the nasties”, på skivan.
   Gus Dudgeon gör sin tredje Elton-produktion och även Paul Buckmaster gör sin tredje Elton-skiva som spektakulär arrangör och hans stråkar har fått större svängrum än någonsin.
   Den numera kände omslagsdesignern David Larkham inledde sin professionella bana med Elton John-skivor och har här lyckats göra ett imponerande snyggt omslag, med en rejäl jeanskänsla, och med ett blåfärgat texthäfte klistrat i dubbelomslaget. Larkham stannade med Elton fram till 1976 och har sedan jobbat med många olika artister, bland annat Bee Gees, Van Morrison, Steely Dan och många andra
   Tänkte inte så mycket på sound, röst och arrangemang när skivan ursprungligen släpptes men idag hör jag en begynnande stor soulinfluerad artist i de många balladdominerande låtarna.
   Och textförfattaren Bernie Taupin fortsätter här med sina USA-influerade texter som hade inletts på skivan innan, ”Tumbleweed connection”. Elton sjunger bland annat om ”L.A. lady” i ”Tiny dancer”, om New York Times i ”Levon”, Boston Holiday Inn i ”Holiday Inn” och U.S. State Prison i ”Rotten peaches”.
   Inspelningarna till ”Madman…” genomfördes i februari och augusti 1971 och varje låt har en exakt inspelningsdag noterat på skivomslaget. Låtarna är genomgående långa, bara tre av nio är kortare än fem minuter.
   ”Madman…” inleds imponerande med ”Tiny dancer” där pianot och steelguitaren, spelad av B J Cole, leder arrangemanget som sedan spetsas med både fylliga stråkar och en kör.
   ”Levon”, vars titel påstås vara inspirerad av sångaren i The Band, Levon Helm, är nästa mäktiga låt på skivan. Där Eltons souliga röst bakom pianot utmärker sig tydligt. Och Buckmasters stråkar med inslag av mörka cello gör nästan hela låten.
   Inledningen på ”Madman…” är verkligen stark och de båda inledande låtarna gavs också ut på singel men blev endast lite framgångsrika i USA och missade listorna helt i hemlandet England.
   På ”Razor face” gör elgitarren lite större entré på det i övrigt genomgående pianodominerade albumet. På titellåten och spåret därpå, ”Indian sunset” är det tillbaka till piano, ballad och stråkar som nästan förvandlar ”Madman…” till en symfonisk skiva.
   På ”Holiday Inn” dyker det upp några folkmusikinspirerade instrument, mandolin och sitar, som spelas av Davey Johnstone, vars ursprung är folkmusiken och närmast hade spelat i Magna Carta.
   Soul och gospel dominerar de följande två låtarna ”Rotten peaches” och ”All the nasties” som avslutas med en stegrande ”Oooh my soul”-kör, dirigerad av nyligen bortgångne Robert Kirby, är en mäktig final på hela skivan. Innan den korta 1:48 långa parantesen ”Goodbye” sätter punkt för hela skivan med bara piano och stråkar som enda instrument.
   I maj 1972, bara ett halvår efter "Madman...", kom nästa album med snabbproducerande Elton John, "Honky Chateau".

YouTube: "Tiny dancer" från 1971.


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.