Blogginlägg

#58/70: "Berlin"

LOU REED: Berlin (RCA, 1973)

”Berlin” är en av pophistoriens mest överraskande, förvånansvärt lågmälda och, inte minst, mest missförstådda album. Efter tiden i Velvet Underground och två rockalbum i eget namn (av vilka ”Transformer” med alla sina fantastiska låtar också är en klassiker) var ”Berlin” på många sätt en chock. Jag kan förstå Lou Reed-älskarna just då. Och jag känner också full sympati för den stackars recensenten i Rolling Stone, Stephen Davis, som 20 december 1973 skrev:
   Lou Reed's ”Berlin” is a disaster, taking the listener into a distorted and degenerate demimonde of paranoia, schizophrenia, degradation, pill-induced violence and suicide. There are certain records that are so patently offensive that one wishes to take some kind of physical vengeance on the artists that perpetrate them. Reed's only excuse for this kind of performance (which isn't really performed as much as spoken and shouted over Bob Ezrin's limp production) can only be that this was his last shot at a once-promising career. Goodbye, Lou.
   Själv var jag inte riktigt närvarande i den här världen när det väl hände. Ingen kontakt med Velvet Underground-musiken på 60-talet och fantastiska Lou Reed-låtar som ”Walk on the wild side”, ”Perfect day” och ”Vicious” var just bara fantastiska låtar utan identitet i olika album.
   Jag ägde min första Lou Reed-skiva först 1978, ”Street hassle”, men förstod väl ändå att han knappast kommer att upprepa det historiska värdet från 70-talets inledning på resten av sin karriär. ”Berlin” köpte jag förresten inte förrän 1999 på en återutgiven cd men har under åren sakta men säkert blivit vän med skivan. Och älskade till slut innehållet hur deprimerande det än må vara. Dess vemodiga touch med många bittra inslag satte avtryck i mitt musikaliska liv som inget annat Lou Reed-album.
   Efter Reeds två första soloalbum, ”Lou Reed” (med låten ”Berlin" som upprepas här) och ”Transformer” (båda huvudsakligen inspelade i London och utgivna 1972), fortsatte Lou spela in i London i Morgan Studios. Därför så många engelska musiker i kompet, exempelvis Jack Bruce, Steve Winwood, B J Wilson (Procol Harums trummis) och Aynsley Dunbar. Men också de amerikanska gitarristerna Steve Hunter och Dick Wagner som senare kom att bli hörnstenar i Lou Reeds liveband.
   Producenten Bob Ezrin, numera mycket rutinerad producent, hade vid tillfället bara jobbat med ett par Alice Cooper-album innan han fick förtroendet att göra ”Berlin” till en fantastisk skiva. Ezrin, som är kanadensare, kom ju senare att producera både Kiss, Peter Gabriel, Rod Stewart, Nils Lofgren och Pink Floyd på deras ”The wall”-projekt där han också skrev orkesterarrangemangen. På ”Berlin” är det däremot nykomlingen Allan MacMillan, som också spelade keyboards, som skrev arrangemangen.
   ”Berlin” har både beskrivits som ”Sex & speed & rock & roll” och ”Sgt Pepper of the 70’s” men det var onekligen intressant när Lou Reed 2006 tog upp skivan igen. Han framförde skivan innehåll på fem konserter fem kvällar i rad på St. Ann's Warehouse i Brooklyn, New York. Vilket filmades av regissören Julian Schnabel och blev till en mycket sevärd biograffilm som jag såg för drygt ett år sedan och recenserade här.
   Skivan inleds med den atmosfäriska titellåten med bara piano (Allan MacMillan) till komp. Ackompanjerad av spridda osorterade ljud och ett avlägset ”happy birthday”-sjungande.
   ”Berlin” är ju också soundmässigt formad av sin tid. Jag kan ana Roxy Music i ”Lady day”, den i detalj lågmält arrangerade ”Men of good fortune” är också tidstypisk och ”How do you think it feels” inleds med ett välbekant basintro (jämför ”Walk on the wild side”).
   Skivan är ju övervägande lugn, pratig och avskalad men det blixtrar till i några låtar. Bland annat ”Oh Jim” med trumintro och vilda dueller mellan elgitarr och blås men också avslutande rock’n’roll på akustisk gitarr. Även ”Caroline says I” är rock fast det förekommer både stråkar och kör.
   Det är på de tre sista långa låtarna som ”Berlin” får sin stora karaktär. Den nästan åtta minuter långa ”The kids” med vackra akustiska ackord, slide och mullig Tony Levin-bas. Och den förödande vackra men bittra refrängen ”they’re taking the children away” med gråtande, hysteriska barn i bakgrunden och ett avslutande ”Mummy!”.
   Även ”The bed” och ”Sad song” har den där suggestiva och arrangerade prägeln med körer och stråkar och en överlag väldigt kyrklig stämning.
   Efter ”Berlin” var Lou Reed snart tillbaka i den elektriska rockmusiken med albumet ”Sally can’t dance” (1974).

/ Håkan

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.