Blogginlägg från november, 2009

#56/70: "Jackrabbit Slim"

Postad: 2009-11-30 07:54
Kategori: 70-talets bästa

STEVE FORBERT: Jackrabbit Slim (Epic/Nemperor, 1979)

Hits och Steve Forbert är inte den helt naturliga kombinationem men låten som inleder hans andra album, ”Romeo’s tune”, blev en hyfsad hit (nr 9 på Billboards lista) 1980. Ändå kan jag inte upptäcka några som helst traditionella eller konventionella hittendenser i varken låt, produktion eller arrangemang som förklarar de överraskande framgångarna. Forbert var helt enkelt sig själv och han fick heller inte någon mer hit och blev i den kommersiella branschen betraktad som en one hit wonder.
   ”Jackrabbit Slim” var 1979, eller snarare året efter, premiär för mitt Steve Forbert-intresse. Jag hade missat debuten och höll också på att missa uppföljaren innan den dök upp på en skivrea och den stora anledningen till att jag plockade på mig skivan var nog, och det känns skamligt att erkänna, att den innehöll en bonusskiva. En 7”-singel med samma låt på båda sidorna, ”The oil song”, som spelades på 33 1/3 varv. Ni ser etiketten här nere och jag kommer beskriva låten lite närmare lite senare.
   Efter debuten 1978 var Forbert fortfarande kvar på sitt skivbolag Nemperor men inför uppföljaren bytte han ut alla musikerna och producenten men inte sitt speciellt personliga sound där han med sin hesa röst, sparsmakade sound och ofta långsamma låtar mer tillhörde folkmusiken än rockbranschen.
   Det påstås att Forbert blev lurad på den ursprungliga producenten, som skulle jobba med Barbra Streisand istället, och den rutinerade John Simon fick träda in som något av reserv. Men vilken klippa. Simon hade och har ett legendariskt rykte som producent.
Exempelvis producerade Simon fyra klassiska skivor, ”Music from Big Pink” med The Band, ”Child is father to the man” med Blood Sweat & Tears, ”Songs of Leonard Cohen” med Leonard Cohen och ”Cheap Thrills” med Big Brother & The Holding Company. Och allt samma år, 1968!
   Ändå blev förändringen i sound och produktion inte speciellt stor om man jämför mellan Forberts första och andra skiva. Pianot blev kanske lite viktigare i arrangemangen, Simon var ju en gammal klaviaturspelare, och det förklarar väl Forberts speciella tack till pianisten Bobby Ogdin på skivomslaget. Ogdin hade tidigare spelat med namn som Dennis Linde, Tanya Tucker, Billy Swan och Leo Kottke.
   Sångerskorna i kören, Ava Aldridge, Cindy Richardson och Marie Tomlinson som gick under samlingsnamnet The Shoals Sisters, var också en nyhet på en Forbert-skiva.
   Forberts enda hitlåt, ”Romeo’s tune”, inleder skivan och det är pianoriffet som gör hela låten och säkert förklarar hitframgångarna men även elgitarren och den ”svarta” kören ger låten dess stora profil. Låten är på skivomslaget av någon anledning tillägnad minnet av Florence Ballard, sångerskan från Supremes som i juli 1967 fick sparken från gruppen på grund av alkoholproblem och depression och dog en alldeles för tidig död i februari 1976.
   Även blås och saxofonsolon dekorerar några låtar, ”The sweet love that you give (sure goes a long, long way)” och “Make it all so real”. Men det var ännu en gång de där typiska, ypperligt vackra och vemodigt hjärtskärande låtarna som gav Steve Forbert en plats i mitt hjärta.
   Lyssna på ”Wait”, ”I’m in love with you” och ”Baby” och ni kan inte låta bli att lyssna vidare på Steve Forbert. Sedan får vi givetvis en låt från folksångaren Forbert, ”January 23-30”, där han ännu en gång (på debuten sjöng han ”Grand Central Station, March 18, 1977”, ”läser” ur sin dagbok till en lättsam, spontan och uppenbart liveinspelad och anspråkslös liten melodi på akustisk gitarr.
   Så har vi den spännande extralåten ”The oil song” som märkligt nog saknades på cd-återutgivningen av ”Jackrabbit Slim” 1996 men finns med på Forberts greatest hits-samling ”What kinda guy” från 1993. Det är en textmässigt fascinerande historia som Forbert har skrivit. Den handlar om oljekatastrofer i samband med förlista fartyg men texten innehåller också en del muntra inslag som i refrängen till denna melodiskt glada trudelutt:
   And it's oil, oil
   Ah, drifting to the sea
   Oil, oil
   Don't buy it at the station, you can have it now for free
   Just come on down to the shoreline where the water used to be


Men Forbert blir också allvarlig och seriös mot slutet av den 6:24 långa låten. När han tar upp två då aktuella fall. Den Liberia-registrerade Argo Merchant förliste utanför Massachusetts i USA 1976 och Amoco Cadiz gick på grund i engelska kanalen 1976.
   One of these ships was the Olympic Games
   The Argo Merchant was the other one's name
   Well it's sad, but it's true, things got worse for the seas
   'Cause I ain't even mentioned Amoco Cadiz

   Amoco Cadiz, between England and France
   The big super tanker out there taking it's chance
   With its one-hundred-thousand black tons of the slime
   Amoco Cadiz spilled the most of all time


Och allt framfördes i ett starkt bluegrasskryddat arrangemang där mandolin och dragspel dekorerar soundet tillsammans med Steve Forberts egen akustiska gitarr.

/ Håkan

Covers: Bryan Ferry

Postad: 2009-11-27 07:50
Kategori: Cover-skivor

BRYAN FERRY: These foolish things (Island, 1973)

Jag har alldeles nyss berättat historien om en hårt dubbelarbetande man i rockmusiken, Rod Stewart, och hans engagemang i både en solokarriär och rollen som sångare och frontperson i Faces. Vi är kvar i samma tidsperiod, 1973, och det dyker upp ett liknande scenario där gruppen heter Roxy Music och mannen i strålkastarljuset är Bryan Ferry som inleder en storstilad solokarriär parallellt med gruppen vars rykte växer för varje skiva och år.
   Efter bara två bandskivor, ”Roxy Music” (1972) och ”For your pleasure” (1973), var det tämligen överraskande att Ferry satsade solo och dessutom debuterade med en coverskiva. Som tidigt fick en evergreenstämpel på sig, tack vare titellåten, och gjorde mig just då både skeptisk, besviken och faktiskt ointresserad trots att jag vid det laget var en stor Roxy Music-anhängare. En välkammad man i fin kostym som romantiskt sjöng 30-talslåtar var då utanför mitt område av musik.
   Lite vilseledd visste jag inte då att urvalet på ”These foolish things” huvudsakligen var 60-talslåtar med en viss tyngdpunkt på amerikanskt material. Ferrys coverskiva släpptes i oktober 1973 och två månader senare kom Roxy Musics hett eftertraktade tredjeskiva, ”Stranded”, så jag gav nog aldrig Ferrys solokarriär en fair chance.
   När jag idag lyssnar på skivan blir intrycket trots allt en aning negativt mest med tanke på att det här utspelade sig för länge sedan och att soundet kanske inte direkt var tidlöst utan känns idag lite tunt och opersonligt. ”These foolish things” är på många sätt jämförbar med David Bowies ”Pin ups” men har ändå ett onekligen mer intressant innehåll.
   Ferry har samlat ett intressant gäng musiker kring sig på den här skivan. Där bara trummisen, Paul Thompson, är hämtad från Roxys manskap. John Porter var ju inhoppande basist i Roxy och får här spela både bas och gitarr. Det var några år innan Chris Spedding kom in och rockade till på Ferrys soloskivor.
   Eddie Jobson, på keyboards och fiol, gör här sin debut i stora sammanhang och gör tydligen så bra ifrån sig att han samtidigt blir Roxy-medlem som ersättare för Brian Eno. En annan keyboards-kille, David Skinner, finns också med på skivan men dyker upp mycket senare i Roxy Music-historien som musiker på gruppens turné 1979 i samband med skivan ”Manifesto”.
   På Ferry-skivan förekommer också ett maffigt blås hämtat från Average White Band, saxofonisterna Roger Ball och Malcolm Duncan, och trumpetaren Henry Lowther vars instrument utmärker sig på titellåten.
   Första låten på skivan, Bob Dylans ”A hard rain's a-gonna fall”, fanns redan ute på singel och gav därmed hela albumet marknadsföring. Och Ferry gör låten fantastiskt bra, den håller ren Roxy Music-kvalité med tryck i tjejkören (Angelettes) och stråkar. B-sidan på singeln är Roxy-låten ”2HB” så vid den här tidpunkten är det uppenbart att Ferry har svårt att hålla isär sina båda karriärer. Dessutom har Ferry senare visat sig ha en viss förkärlek för Dylan-låtar. 2007 gav han ut en skiva med enbart Dylan-låtar, ”Dylanesque”.
   Mycket på den här skivan är också kategorin soft sval soul, romantisk Phil Spector-pop, lätt-rock’n’roll och konventionell pop, ”River of salt”, ”Don’t ever change”, ”Baby I don’t care” och ”It’s my party”. Och i ”Piece of my heart” är ju Ferry bara en lätt bris i jämförelse med Janis Joplins briserande bomb till röst.
   Men det är vågat att ge sig på Rolling Stones klassiska ”Sympathy for the devil”. Visserligen en light-version jämfört med Stones men Ferrys ambition att klä om låten, med fiolsolo (Jobson), blås och körtjejer, slutar positivt.
   Bästa låt på skivan är dock en Motown-låt, Four Tops ”Loving you i sweeter than ever”. Ett maffigt och tidlöst arrangemang, pulserande trummor och blås med kör som höjer intensiteten. Så är låten skriven av en 14-årig(!)Stevie Wonder.

   Låtarna:
   1. "A Hard Rain's a-Gonna Fall" (Bob Dylan)
   1963. Från Dylans album "The freewheelin' Bob Dylan (Columbia)
   2. "River of Salt" (Brown/J Zachery/B Zachery)
   1962. B-sida på singeln "You Can't Lie to a Liar" (Era) med Ketty Lester.
   3. "Don't Ever Change" (Gerry Goffin-Carole King)
   1962. Hitsingel (Liberty) med The Crickets.
   4. "Piece of My Heart" (Bert Berns/Jerry Ragovoy)
   1967. Singel (Shout) med Erma Franklin. Hit med Janis Joplin året efter.
   5. "Baby I Don't Care" (Jerry Leiber/Mike Stoller)
   1957. Skrevs ursprungligen för Elvis Presley, och hette då "(You're so square) Baby I don't care", och ep:n "Jailhouse rock" (RCA). En hit (Coral) med Buddy Holly.
   6. "It's My Party" (Walter Gold/John Gluck Jr/Herb Weiner)
   1963. Debutsingel (Mercury) för Lesley Gore.
   7. "Don't Worry Baby" (Brian Wilson/Roger Christian)
   1964. B-sida på Beach Boys singel "I get around" (Capitol).
   8. "Sympathy for the Devil" (Mick Jagger/Keith Richards)
   1968. Låt på Rolling Stones album "Beggars banquet" (Decca).
   9. "The Tracks of My Tears" (William Robinson, Jr/Warren Moore/Marvin Tarplin)
   1965. Singel (Tamla) med The Miracles.
   10. "You Won't See Me" (John Lennon/Paul McCartney)
   1965. Beatles-låt från albumet "Rubber soul".
   11. "I Love How You Love Me" (Barry Mann/Larry Kolber)
   1961. Hitsingel (Gregmark) med The Paris Sisters.
   12. "Loving You Is Sweeter Than Ever" (Ivy Joe Hunter/Stevie Wonder)
   1964. Singel (Motown) med Four Tops.
   13. "These Foolish Things" (Harry Link/Holt Marvell/Jack Strachey)
   1935. Skriven för revyn "Spread it abroad". Sjöngs av Judy Campbell.

/ Håkan

Tumultartade scener på rockkonsert

Postad: 2009-11-25 07:54
Kategori: 70-talskonserter



Bilder: Anders Erkman
Ulf Lundells första turné utan hela Nature som kompband. Fortfarande fanns Wellander & Ronander (till örebroarnas patriotiska glädje), som samma höst skulle debutera med en egen platta, med i kompet och kaoset på Prisma var totalt. Våren 1978 hade han släppt ”Nådens år” och konsertens nya låt, ”Bergets topp”, skulle ges ut på singelskiva i november samma år. Pianisten Stefan Nilsson, som namnges på affischen, medverkade inte på Prisma-spelningen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1978.

ULF LUNDELL
Prisma, Örebro 23 augusti 1978


Är Ulf Lundell för populär? Frågan är befogad efter hans framträdande på Prisma i onsdagskväll. Det var stundtals tumultartade scener både i kön utanför Prisma och på dansgolvet framför scenen. Allt tack vare den omåttligt populäre poeten, författaren och rocksångaren Ulf Lundell.
   Hans storhet är omskriven och omvittnad. Den växer med tiden och han befäster nu en säkerhet som han i viss mån betalt med begränsad spontanitet. Det var en alldeles egen form av rockmusik han kastade ur sig. Den grep tag i mig med både ett bastant grepp och ödmjuka smekningar.
   Det var succé när Lundell kom till stan. Han hade massorna på sin sida när han stillsamt drog igång med titellåten på sitt senaste album, ”Nådens år”. Ackompanjerad på orgel då duktige pianisten Stefan Nilsson för kvällens saknades i bandet.
   Låtvalet var nästan identiskt med tv-konserten senast. Hans produktion börjar nu bli så omfattande att det blivit svårt att tillfredsställa alla smakriktningar. Tonviken låg på ”Nådens år”-materialet med många bra låtar.
   Många har kritiserat hans texter som luddiga och otydliga men själv är han mer säker på vad han vill och kompromissar sällan. ”Sköt dig själv, skit i andra” som han uttrycker det i showens enda nyskrivna låt, ”Bergets topp”. Själv blir jag alltid förbluffad på Lundells musikaliska utformning av nya låtar. De har både charm och tjusning.
   I dofter av öl, svett och rök skymtade en svensk rockidol. Han använde inte den lågt hängande gitarren mer än Costello och krampaktigt höll han mest gitarren med vänsterhanden medan han knöt den högra handen kring plektrumet och gav imaginära råsopar på den entusiastiska publiken. Han sjöng med känsla och inlevelse och uppträdde allmänt som en glad och nöjd artist.
   Kompet var tätt och slagkraftigt. Lasse Wellander var som alltid lysande när han rynkade pannan, slöt ögonen och rev av några av sina patenterade solon. Mats Ronander likaså, munspelet i ”Jag går på promenaden” gav rysning längs ryggraden. Rutger Gunnarsson på bas, Kay Söderström, orgel, och trummisen Rolf Alex gjorde också sitt för att ge Ulf Lundell en respektabel musikalisk grund.
   Ulf Lundell idag är alltså succé. Och han trivdes uppenbart i sin roll när han struttade runt i kubb och stort leende i det fantastiska larmet av svensk rockmusik modell 78.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Mats Ronander: gitarr, munspel och sång
Lasse Wellander: gitarr
Rutger Gunnarsson: bas
Rolf Alex: trummor
Kay Söderström: keyboards

1. Nådens år
2. Snön faller och vi med den
3. Kitsch
4. Jag går på promenaden
5. Kärlekens hundar
6. Den lille landstrykaren
7. Som en syster
8. Bergets topp
9. Warum all this blck stuff?
10. All for the love of rock´n roll
11. Höga hästar
12. Cobra Rax

Extralåt
13. Sextisju, sextisju

/ Håkan

Läsupplevelser väntar

Postad: 2009-11-24 07:54
Kategori: Blogg

"Jag tror att det är så simpelt att kärleken är svaret. På allting. Det är kärleken som, på ett eller annat vis, vare sig vi vill det eller ej, upptar våra tankar och drömmar. Och artisternas. Och det är därför vi lyssnar, gråter och jublar, lyssnar igen. För att vi vill förstå. Det är säkert därför jag skriver också."

Det här citatet, så innerligt och sedvanligt välformulerat av den saligen bortgångne musikjournalisten Lennart Persson, pryder förstasidan på den nyligen introducerade webbsajten Indrag med underrubriken ”Musiken – människan – samhället” eller som de själva skriver i förordet: ”På Indrag skriver vi om musik och annat livsviktigt.”

Det är min vän Magnus Sundell och Erik Wärlegård, tidigare chefredaktör respektive formgivare på tidskriften Trots Allt vars sista nummer utkom i juni, som har skapat Indrag.
   "- Vi fick abstinens, förklarar Magnus Sundell. Inte minst efter att få skriva om den musik vi älskar. Vi trodde kanske inte att vi skulle sakna att recensera skivor - för man kan ju också bli väldigt trött på detta ständiga tyckande - men det gjorde vi. Och när vi hörde av oss till våra forna kollegor, så visade det sig att de kände samma saknad. Så då bestämde vi oss för att skapa något på nätet.
   Skaran av intresserade skribenter har växt under hösten. När Indrag nu lanseras är de ett tjugotal, men de kommer att bli ännu fler framöver. Flera, men inte alla, har tidigare skrivit i tidskriften Trots Allt. Många frilansar för olika tidningar och för radio och tv. En del av de texter som publiceras på Indrag här även publicerats i något annat sammanhang, och de läggs helt enkelt upp för att fler ska få chansen att läsa.
   Och det handlar inte bara om musik. Indrag har inga tydliga ramar, skribenterna är fria att skriva om det som ligger dem varmast om hjärtat. De som skriver förenas i ett intresse för kultur i allmänhet och musik i synnerhet. Något annat som förenar är intresset för existentiella frågor, samhälle och andlighet."

Jag dras av naturliga skäl till texterna om musik och recensionerna av skivor i allmänhet och Magnus Sundells genomarbetade och välskrivna texter i synnerhet. Läs exempelvis hans Kris Kristofferson-recension eller den enormt intressanta Johnny Cash-artikeln . På Indrag väntar många läsupplevelser.

Vi skapar den här platsen för att vi inte kan låta bli, säger Magnus Sundell.

/ Håkan

#57/70: "Oh la la"

Postad: 2009-11-23 07:54
Kategori: 70-talets bästa

FACES: Ooh la la (Warner Bros, 1973)

Först och främst det spektakulära skivomslaget till “Oooh la la”-skivan (men vi kommer till det lite senare) men i mitt research-arbete är det den här tidens produktionstakt och intensiva karriärer som imponerar mest. Jag tänker på Rod Stewart som under många år i början på 70-talet parallellt genomförde två olika karriärer, båda lika framgångsrika, båda lika uppmärksammade och båda lika intensiva.

   Se bara här på Rod Stewarts enorma skivutgivning under några få år:
   Februari 1970: SOLO ”An old raincoat won’t ever let you down”
   Mars 1970: FACES “First step”
   September 1970: SOLO “Gasoline Alley”
   Mars 1971: FACES “Long player”
   Maj 1971: SOLO “Every picture tells a story”
   November 1971: FACES “A nod is as good as a wink… to a blind horse”
   Juli 1972: SOLO “Never a dull moment”
   April 1973: FACES “Ooh la la”

På tre år var Rod Stewart i blickfånget på åtta(!) album. Lägg till omfattande turnéer mellan alla skivinspelningar och ni förstår att jag beskriver en tidsepok långt innan ordet utbränd var uppfunnet. Däremot var det lika imponerande då, fast vi inte riktigt uppfattade det, som när jag nu listar upp skivorna.
   Gruppen Faces var något som naturligt uppstod när Steve Marriott lämnade Small Faces, för att bilda Humble Pie tillsammans med Peter Frampton, och ersattes av både Rod Stewart, sångaren, och Ron Wood, gitarristen. De kom närmast från Jeff Beck Group men där spelade Wood av naturliga skäl basgitarr.
   Kvar från Small Faces var basisten Ronnie Lane, Ian McLagan, keyboards, och Kenny Jones, trummor, och allt formades till en så kallad supergrupp som var så vanligt förekommande på den här tiden.
   Och Faces var verkligen en supergrupp i ordets rätta mening. Rod var frontmannen men det fanns ytterligare två duktiga sångare och låtskrivare, Lane och Wood, och musikerna McLagan och Jones var högt rankade killar i branschen.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”.
   Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig. Slutet på denna enorma era blev Faces-skivan ”Ooh la la”. Skivan släpptes i april 1973 och en dryg månad senare, 4 juni, spelade Ronnie Lane sin sista konsert med gruppen. Lane ville komma ner på jorden med sin musik och sitt liv Han bildade Ronnie Lane & Slim Chance, ett lågbudgetprojekt, och bosatte sig i en zigenarvagn.
   Faces fortsatte, med japanen Tetsu Yamauchi på bas, turnerade, gav ut liveskiva och samlingsskiva men 1975 splittrades bandet till slut.
   Det är Ronnie Lane som tar för sig på ”Ooh la la”. Rod Stewart var mindre intresserad och gruppen kom i andra hand efter en allt viktigare solokarriär. Därför bidrar Rod Stewart med några rocklåtar medan Lane bidrar med ett lantligt, ibland akustiskt, mandolin förekommer, och folkmusikinspirerad rockmusik.
   ”Silicone grown”, ”Cindy incidentally” (Faces mest framgångsrika singel) och “Borstal boys” är skivans mest rock’n’roll-röjiga låtar. Med ett band som svänger supertajt, balanserar piano och gitarr i kompet och är det närmaste Rolling Stones man kan komma.
   Det märks redan här att Ronnie Lane längtar ut på landet. Det hörs i både texter och melodier på låtarna som Lane skrivit. ”Flags and banners” har en dobro centralt placerad i arrangemanget och hela soundet, med orgel och mandolin, påminner om Rod Stewarts soloskivor men här sjunger Lane.
   Även på Lanes ”Glad and sorry” sjunger Lane tillsammans med Wood på en vemodig pianodominerad låt men på Lanes enkla, simpla ”Just another honky” sjunger Rod liksom på Stewart/Lane-låten ”If I’m on the late side” med akustisk gitarr.
   Inte heller på titellåten, Ronnie Lanes egenhändigt skrivna folkmusiklåt, är det Lane som sjunger. Rod Stewart hade försökt men inte lyckats sätta låten och skyllde på fel tonart och att han inte gillade låten överhuvudtaget. (Märkligt att Rod på sin coverskiva ”When we were the new boys” valde att göra ”Ooh la la” som en hyllning till Lane). Därför gavs uppdraget till Ron Wood och det blev en klassiker.
   Bara lite drygt 30 minuter lång tycker jag ”Ooh la la” är Faces bästa och mest varierade album.
   Skivomslaget, ja. Designern Jim Ladwig hämtade inspirationen från en tandkrämsannons på 30-talet. Över albumtiteln på skivomslagets front står det med liten stil ”To move face, squeeze top of album down” och precis så fungerar det. Då öppnar sig munnen och ögonen rör sig och man kan i fantasin höra figuren säga ”Ooh la la”.

/ Håkan

"The fall"

Postad: 2009-11-22 10:56
Kategori: Skiv-recensioner

Norah Jones
The fall
(Blue Note/EMI)


Jag har hört Norah Jones tidigare men ändå inte. Jag har hört men inte lyssnat. Som om hennes musik, röst och arrangemang varit en vindpust som inte fastnat i det mediabrus där jag lever. Till två tredjedelar har 30-åriga Norah, som sålt ofattbara 30 miljoner skivor runt om i världen, nu på sitt fjärde album ändrat musikalisk riktning. Musik och arrangemang är inte längre så jazzinfluerade och hon har nästan övergivit pianot som huvudinstrument och det har givit en helt annan profil nära singer/songwriter-traditionen.
   Men rösten? Hon kan ju inte plötsligt ha ändrat tonläge till det moget personliga och den förvånansvärt sensuella stämman kan ju inte ha uppstått på några år. Men det handlar naturligtvis om att lyssna för musikkonsumenten och det gäller för artisten att engagera och här kommer röst, låtar och tonläge och blir en enda stor och underbar helhet där jag lyssnar med öppna öron hela tiden.
   I takt med att hon på senare år har börjat skriva egna låtar mer målmedvetet har också det musikaliska uttrycket ändrat sig. Andra intressanta projekt hon har varit inblandad i, garagerockbandet El Madmo, tjejtrion och coverbandet Sloppy Joannes och rhythm & blues-bandet The Little Willies, har säkert påverkat henne i positiv och framförallt kreativ riktning.
   ”The fall” är inget melodiskt hantverk, den kräver några lyssningar men när de finstämda sångerna med de lågmälda men ofta taktfasta arrangemangen väl sitter där är de omöjliga att få ur huvudet. Den perfekta balansen mellan skir skönhet och den älskvärt välkryddade personliga touchen.
   Som på inledande men alldeles för korta ”Chasing pirates” med sitt överjordiska groove. Men det finns fler låtar av samma dignitet. Jag tänker på ”Light as a feather”, som Norah skrivit tillsammans med Ryan Adams, ”I wouldn’t need you”, ”Waiting” och ”You’ve ruined me”.
   På det hela taget en positivt överraskande skiva med ett betydligt större djup än jag väntat mig. Med en artist som först efter 30 miljoner sålda skivor har lämnat den bekväma men ack så anonyma zonen för att ge kvinnlig poprock ett nytt ansikte.

/ Håkan

Soundtracks: "Cold mountain"

Postad: 2009-11-20 07:52
Kategori: Soundtracks

COLD MOUNTAIN (Columbia, 2003)

T-Bone Burnett är en kvalitetsstämpel för filmmusik. Det har vi lärt oss på filmer som ”The big Lebowski”, ”Walk the line” och ”Oh Brother, where art thou?” Och på ”Cold mountain”, den amerikanska filmen om inbördeskriget, lever hans produktion upp till förväntningarna.
   Det är genomgående lågmäld och övervägande akustisk musik som till större delen bygger på gamla traditionella sånger men är oerhört fint och varsamt inspelad med flera överraskande artister.
   Det är fiol, mandolin och banjo, ofta spelade av Stuart Duncan, Norman Blake respektive Dirk Powell, som är de ledande instrumenten och det blir märkvärdigt intressant när Jack White, till vardags ledare för White Stripes och Raconteurs, sjunger så bra och avskalat i ”Wayfaring stranger” i ett närmast bluegrassinfluerat sound.
   Även Jacks övriga låtar står ut exceptionellt på den här skivan. Bluesinspirerat, med mandolin och fiol, på ”Sittin’ on top of the world” (en låt Eric Clapton ofta spelade i Cream), oerhört ljuvliga ”Never far away”, som White själv skrivit, där han sjunger med flera olika röster som får mig att tänka på både Robert Plant och Led Zeppelin och den traditionella dängan ”Christmas time will soon be over”.
   Eller när generationer möts i ”Great high mountain” som Jack White sjunger i arrangemang av åldringen Ralph Stanley. För mig okända Cassie Franklin körar men hon imponerar ännu mer på den helt accapella-arrangerade ”Lady Margret” som för tankarna till höjdpunkter med Sandy Denny.
   Filmmusiken innehåller mycket folkmusik av nästan engelskt snitt. Bland annat i Alison Krauss båda bidrag som tillhör skivans absoluta höjdpunkter. Dels på den Elvis Costello-skrivna ”The scarlet tide” där hon har en fantastisk viskande styrka i sin röst och i Stings ”You will be my ain true love” vars arrangemang (av Sting) påminner om Clannad och Enya.
   I övrigt innehåller skivan mycket traditionell bluegrassmusik, som är läckert och ömsint inspelad, och körmusik av Sacred Harp Singers at Liberty Church som svänger i sin enkla form.
   För den konventionella filmmusiken ansvarar den libanesiske kompositören Gabriel Yared, med känd för musiken till ”Betty Blue” och ”Den engelskepatienten”, som på fyra låtar gör storslagen musik som samtidigt är vemodig och suggestiv av symfonisk prägel med piano som viktigaste instrument.

Innehåll:
1. Wayfaring Stranger - Jack White
2. Like A Song Bird That Has Fallen - Reeltime Travelers
3. I Wish My Baby Was Born - Tim Eriksen, Riley Baugus & Tim O'Brien
4. The Scarlet Tide - Alison Krauss
5. The Cuckoo - Tim Eriksen,Riley Baugus
6. Sittin' On Top Of The World - Jack White
7. Am I Born To Die? - Tim Eriksen
8. You Will Be My Ain True Love - Alison Krauss
9. I'm Going Home - Sacred Harp Singers At Liberty Church
10. Never Far Away - Jack White
11. Christmas Time Will Soon Be Over - Jack White
12. Ruby With The Eyes That Sparkle - Stuart Duncan,Dirk Powell
13. Lady Margret - Cassie Franklin
14. Great High Mountain - Jack White
15. Anthem - Gabriel Yared
16. Ada Plays - Gabriel Yared
17. Ada And Inman - Gabriel Yared
18. Love Theme - Gabriel Yared
19. Idumea - Sacred Harp Singers At Liberty Church

/ Håkan

Covers: Refreshments

Postad: 2009-11-18 07:51
Kategori: Cover-skivor

THE REFRESHMENTS: Jukebox - refreshing classics (Darrow/Bonnier Amigo)

Ska man döma av vilka hjältar Gävle-gruppen Refreshments hade som förebilder när de bildades så var gruppens musik djupt rotad i engelsk pubrock. Dave Edmunds, Geraint Watkins, Mickey Jupp och Billy Bremner (som också var medlem i bandet) var länge deras ledsagare in i deras sound. Indirekt var ju därmed deras fascination för Chuck Berry, Jerry Lee Lewis, Elvis Presley och annan 50-talsrock också tydlig.
   När de valt låtar till sin första coverskiva, som de mycket passande givit titeln "Jukebox", har de uteslutande plockat material ur den amerikanska sångskatten från 50-talet. Urvalet är smakfullt och genomarbetat. Överlag inte alls utslitna refränger eller tjatiga upprepningar utan övervägande udda och ovanliga låtar. Men likafullt väldigt mycket 50-tal i arrangemangen, med en envist honkande saxofon och ett hamrande piano, och inte så många egna personliga tolkningar av de gamla låtarna.
   Refreshments har inte bara tidsmässigt tagit ett steg tillbaka med den här skivan. Även musikaliskt tycker jag bandet har bromsat in sin utveckling och har inte utnyttjat utmaningen att presentera något högst eget och personligt.
   Mycket av skivans övervägande snälla karaktär tror jag beror på pianisten Johan Blohms många sångnummer. När han ligger åt det countrysmöriga och allmänt Fats Domino-influerade soundet. Fast det finns onekligen en poäng i hans tolkning av Fats ”The fat man”. Och det låter lite bättre i Jerry Lee Lewis hårt svängiga ”High school confidential”.
   Då är det mer uppfriskande i skivans enda nyskrivna låt, titellåten, när Johans piano tillsammans med gitarrerna skapar en skön Edmunds/Watkins-känsla. En ack så sällsynt känsla på skivans övriga material.
   Sångaren Joakim Arnell imponerar mest i den hänsynslöst tuffa ”I got loaded” och visar upp sina bästa sånginsatser i balladerna, ”Love letters” och ”Big blue diamonds”, som i övrigt är sockersöta på rätt sida om gränsen till det outhärdligt smöriga.
   Som kunniga och initierade fans av gammal musik har Refreshments däremot lyckats föredömligt med omslaget där de informativt dokumenterat och beskrivit varje låts historia med viss reservation för några felaktigheter (se nedan).

   Låtarna:
   1. JUKEBOX (Mårten Eriksson/Larry Forsberg/Lennart Wastesson/
Sven-Inge Sjöberg/Lina Eriksson/Joakim Arnell)
   2008. Originallåt.
   2. BUZZ, BUZZ, BUZZ (Robert Byrd/John Gray Dolphin)
   1957. The Hollywood Flames där Byrd var sångare.
   3. I’M COMIN’ HOME (Charlie Rich)
   1960. Cd-häftet uppger felaktigt 1958. Carl Mann-singel (Phillips Int.).
   4. TALKING ABOUT YOU (Chuck Berry)
   1961. Chuck-singel (Chess) som "I´m talking about you".
   5. THE FAT MAN (Fats Domino/Dave Bartholomew)
   1949. B-sida på Fats debutsingel (Imperial).
   6. LOVE LETTERS (Edward Heyman/Victor Young)
   1945. Dick Haymes i filmen med samma titel. Refreshments har däremot influerats av en Ketty Lester-singel (London) från 1962.
   7. DOWN THE ROAD APIECE (Don Raye)
   1940. En hit med Will Bradley/Ray McKinley big band.
   8. GEORGIA SLOP (Jimmy McCracklin)
   1959. Singel (Checker) med låtskrivaren själv.
   9. JUDY (Teddy Redell)
   1960. Hitsingel (London American) med låtskrivaren själv. Året efter inspelad av Elvis Presley till albumet "Something for everybody" (RCA).
   10. BIG BLUE DIAMONDS (Earl J Carson)
   1962. B-sida till "Doll face" (King) med Little Willie John.
   11. YOUR TRUE LOVE (Carl Perkins)
   1957. B-sida (inte tvärtom som anges i cd-häftet) till "Matchbox" (Sun) med låtskrivaren själv.
   12. A BIG HUNK OF LOVE (Aaron Schroeder/Sidney Wyche)
   1959. Elvis Presley-singel (RCA).
   13. I GOT LOADED (Bob Camille)
   1965. Fel årtal i cd-häftet, b-sida på Little Bob & the Lollips-singel (La Louisianne).
   14. PUCKER PAINT (Danny Wolfe)
   1960. Fel årtal i cd-häftet, singel (Challenge) med Huelyn Duvall.
   15. PLEDGING MY LOVE (Ferdinand Washington/Don Robey)
   1954. Publicerad ett år innan Johnny Ace fick en hitsingel (Duke).
   16. HIGH SCHOOL CONFIDENTIAL (Jerry Lee Lewis)
   1958. Även skriven av Roy Hargrave. Singel (Sun) med Jerry Lee.

/ Håkan

Nisse Hellbergs fräsande rock n roll-underhållning

Postad: 2009-11-17 23:57
Kategori: Konserter

NISSE HELLBERG
Stadsteatern, Skövde 17 november 2009
Konsertlängd: 19:02-20:27 (85 minuter)
Min plats: Rad 6, plats 181, ca 7 meter från scenen lite snett till höger


Jag och Tåte har varit i Skövde. Kom hem alldeles nyss. En nätt och bekväm kvällsutflykt från Örebro på drygt en timme med tåg. Anledning: Nisse Hellberg. När artister inte kommer till Örebro, och den utvecklingen ökar oroväckande starkt, får man ta sig till andra städer och andra lokaler. Skövde Stadsteater var en ny upplevelse, en liten gemytlig teaterlokal där man både hörde och såg bra. Och Nisse med band bjöd på en fräsande rock’n’roll-underhållning.
   Lockad av soundet på den senaste skivan, den akustiskt inspelade ”En modern man”, ville vi nog uppleva hela konserten från den vinkeln men fick blott några låtar i de anspråkslösa men hårt svängiga arrangemangen. Men Hellberg är ju en låtsnickare av rang så inget kunde egentligen störa upplevelsen på en konsert där Nisse på mindre än 90 minuter bjöd på 21 låtar utan att det på något sätt kändes stressigt, opersonligt eller enbart på rutin.
   Nisse kom in på scenen och förklarade att han har sina rötter i Skövde (och två örebroare satt som fågelholkar…) "men vi ska väl inte tjata om det ännu en gång”. En förevigt ung Nisse, som ikväll inte såg en dag äldre ut än, säg, 2002, 1994 eller 1987, drog sedan igång med ”Den står där du ställt den” och den tajta underhållningen med rock’n’roll, blues, rockabilly, några smäktande dansbandstoner och lite pop i olika doser var oavbruten hela konserten igenom.
   Hans lilla band på tre, populärt kallat Helltones, kompade föredömligt. Janne Lindéns gitarrer, såväl den akustiska dobron och elgitarrerna, var ju ett under av välljud som med sitt sound placerade låtarna i 50- och 60-talet men var lika moderna för det. Affe Östlund gjorde konster med sin ståbas medan han kompade tungt och trummisen Marcus Källström sjöng nästan lika mycket som han spelade taktfasta trummor.
   Inledningsvis var Nisse lite återhållsam som gitarrist men från nionde låten, strax efter det akustiska partiet, började han ta över soloinsatserna på sin gitarr.
   Låtrepertoaren hade sin tyngd i Nisse Hellbergs tre senaste soloskivor med två outsiders, ”Blues ABC” och ”M/S Colinda”, från 1994. Jag återupptäckte några av de mindre aktuella låtarna, ”En doft av läder, ”Tufft jobb”, ”Annorlunda virke” och ”Grön december”.
   Men det var för den senaste skivans låtar vi kom och de sju aktuella låtarna var följaktligen konsertens mest intressanta innehåll. Med viss övervikt för ”Bok i retur” och ”Gräver där jag står”, med Lindén på dobroslide och Hellberg på akustisk gitarr. Men även ”Liten blå syster”, som Nisse framförde ensam i en sparsamakad version som han jämförde med den ursprungliga demoinspelningen, och instrumentallåten ”Ocean boy” med klingande twangiga ”Apache”-toner var ren och skär njutning.
   Underhållning som fick sitt crescendo när Nisse och bandet återkom för sista gången och gjorde en svidande rock’n’roll-återblick hos Eddie Cochran och Charlie Rich.

Låtarna:
Den står där du ställt den
Snackbar blues
En doft av läder
Alltid hem, hem, hem
Tufft jobb
En stad som aldrig vaknar
Bok i retur
Gräver där jag står
Låt kvasten gå
Annorlunda virke
Håller min dörr på glänt
När det regnar silver och guld
Grön december
Blues ABC
M/S Colinda
Kul att ses, tack och adjö

Extralåtar:
Liten blå syster
Ocean boy
Lyckliga gatan

Extra extralåt:
Jeannie, Jeannie, Jeannie/Break up

/ Håkan

#58/70: "Berlin"

Postad: 2009-11-16 07:50
Kategori: 70-talets bästa

LOU REED: Berlin (RCA, 1973)

”Berlin” är en av pophistoriens mest överraskande, förvånansvärt lågmälda och, inte minst, mest missförstådda album. Efter tiden i Velvet Underground och två rockalbum i eget namn (av vilka ”Transformer” med alla sina fantastiska låtar också är en klassiker) var ”Berlin” på många sätt en chock. Jag kan förstå Lou Reed-älskarna just då. Och jag känner också full sympati för den stackars recensenten i Rolling Stone, Stephen Davis, som 20 december 1973 skrev:
   Lou Reed's ”Berlin” is a disaster, taking the listener into a distorted and degenerate demimonde of paranoia, schizophrenia, degradation, pill-induced violence and suicide. There are certain records that are so patently offensive that one wishes to take some kind of physical vengeance on the artists that perpetrate them. Reed's only excuse for this kind of performance (which isn't really performed as much as spoken and shouted over Bob Ezrin's limp production) can only be that this was his last shot at a once-promising career. Goodbye, Lou.
   Själv var jag inte riktigt närvarande i den här världen när det väl hände. Ingen kontakt med Velvet Underground-musiken på 60-talet och fantastiska Lou Reed-låtar som ”Walk on the wild side”, ”Perfect day” och ”Vicious” var just bara fantastiska låtar utan identitet i olika album.
   Jag ägde min första Lou Reed-skiva först 1978, ”Street hassle”, men förstod väl ändå att han knappast kommer att upprepa det historiska värdet från 70-talets inledning på resten av sin karriär. ”Berlin” köpte jag förresten inte förrän 1999 på en återutgiven cd men har under åren sakta men säkert blivit vän med skivan. Och älskade till slut innehållet hur deprimerande det än må vara. Dess vemodiga touch med många bittra inslag satte avtryck i mitt musikaliska liv som inget annat Lou Reed-album.
   Efter Reeds två första soloalbum, ”Lou Reed” (med låten ”Berlin" som upprepas här) och ”Transformer” (båda huvudsakligen inspelade i London och utgivna 1972), fortsatte Lou spela in i London i Morgan Studios. Därför så många engelska musiker i kompet, exempelvis Jack Bruce, Steve Winwood, B J Wilson (Procol Harums trummis) och Aynsley Dunbar. Men också de amerikanska gitarristerna Steve Hunter och Dick Wagner som senare kom att bli hörnstenar i Lou Reeds liveband.
   Producenten Bob Ezrin, numera mycket rutinerad producent, hade vid tillfället bara jobbat med ett par Alice Cooper-album innan han fick förtroendet att göra ”Berlin” till en fantastisk skiva. Ezrin, som är kanadensare, kom ju senare att producera både Kiss, Peter Gabriel, Rod Stewart, Nils Lofgren och Pink Floyd på deras ”The wall”-projekt där han också skrev orkesterarrangemangen. På ”Berlin” är det däremot nykomlingen Allan MacMillan, som också spelade keyboards, som skrev arrangemangen.
   ”Berlin” har både beskrivits som ”Sex & speed & rock & roll” och ”Sgt Pepper of the 70’s” men det var onekligen intressant när Lou Reed 2006 tog upp skivan igen. Han framförde skivan innehåll på fem konserter fem kvällar i rad på St. Ann's Warehouse i Brooklyn, New York. Vilket filmades av regissören Julian Schnabel och blev till en mycket sevärd biograffilm som jag såg för drygt ett år sedan och recenserade här.
   Skivan inleds med den atmosfäriska titellåten med bara piano (Allan MacMillan) till komp. Ackompanjerad av spridda osorterade ljud och ett avlägset ”happy birthday”-sjungande.
   ”Berlin” är ju också soundmässigt formad av sin tid. Jag kan ana Roxy Music i ”Lady day”, den i detalj lågmält arrangerade ”Men of good fortune” är också tidstypisk och ”How do you think it feels” inleds med ett välbekant basintro (jämför ”Walk on the wild side”).
   Skivan är ju övervägande lugn, pratig och avskalad men det blixtrar till i några låtar. Bland annat ”Oh Jim” med trumintro och vilda dueller mellan elgitarr och blås men också avslutande rock’n’roll på akustisk gitarr. Även ”Caroline says I” är rock fast det förekommer både stråkar och kör.
   Det är på de tre sista långa låtarna som ”Berlin” får sin stora karaktär. Den nästan åtta minuter långa ”The kids” med vackra akustiska ackord, slide och mullig Tony Levin-bas. Och den förödande vackra men bittra refrängen ”they’re taking the children away” med gråtande, hysteriska barn i bakgrunden och ett avslutande ”Mummy!”.
   Även ”The bed” och ”Sad song” har den där suggestiva och arrangerade prägeln med körer och stråkar och en överlag väldigt kyrklig stämning.
   Efter ”Berlin” var Lou Reed snart tillbaka i den elektriska rockmusiken med albumet ”Sally can’t dance” (1974).

/ Håkan

Magnus Lindbergs rutinerade ambition att ge allt

Postad: 2009-11-15 20:36
Kategori: Konserter

KONSERT
Magnus Lindberg
Boule & Tapas, Stockholm 13 november 2009
Konsertlängd: 21:58-23.45 (107 minuter)
Min plats: Ca 8 meter rakt framför scenen


Äntligen får jag tid att sammanfatta fredagens konsert med Magnus Lindberg på det udda spelstället Boule & Tapas i Slakthusområdet strax bredvid Globen i Stockholm. En udda avkrok i världen och en nästan okänd restaurang dit knappt taxichauffören hittade. Även innanför dörrarna var det som att komma in på en blandning av ungdomsgård (fast gästerna var äldre), bowlinghall och lunchmatsal. Alltså inget exceptionellt rockställe men Magnus Lindbergs dignitet som rockartist regerade fast det miljö- och lokalmässigt blev en udda inramning på fredagskvällens konsert.
   Stor, bred och luftig lokal med sandiga boulebanor i ena änden och restaurang, fin bar och en anspråkslös scen i ena hörnet av den andra. Det påverkade inte alls Magnus energi och den rutinerade ambitionen att ge allt hela tiden. Redan på andra låten ”På bergets topp” var Magnus nere på knä framför gitarristen Fredrik Björk och även i övrigt var det en heltänd och fokuserad Lindberg med band som bjöd på en närmast helgjuten konsert.
   Låtlistan visade sig vara näst intill identisk med Debaser-konserten i maj men ändå blev upplevelsen på många sätt större än då. På Debaser såg jag som mest kalufsen på Magnus och uppfattade inget i övrigt på scen. Här kunde jag uppleva Magnus och bandet i helfigur. Från vänster Fredrik Björk på fantastisk elgitarr, ibland magisk slide, Niclas Timnborgs fylliga keyboards, kapellmästaren Samuel Laxbergs dirigerande på bas och den kraftfulle trummisen Tomas Broman som den här gången spelade mer än han slog på trummorna.
   Sedvanligt var det stora känslor när Magnus äntrade scenen. I stor vit skjorta, allt tunnhårigare, nu med glasögon men fortfarande med en genomövertygande stämma. Som om allt var på allvar hela tiden. Han skulle nog kunna stå på ett köpcentrum och verkligen engagera varje människa som går förbi.
   En liten miss i ”Jag har aldrig vart i Memphis”, glömde helt sonika en vers om New Orleans och Mississippi (som de återkom till i en del 2 av låten), men även det tillhörde också kvällens charm och den naturliga direkta känslan som Magnus förmedlar vid varje tillfälle han uppträder.
   Däremot fanns det åtskilliga toppar på konserten, ”När hoppet tänds” var en tidig höjdpunkt. Började lugnt och stilla med Magnus på akustisk gitarr men intensiteten steg och avslutades med elgitarr och stor energi.
   ”Vi som aldrig ger upp” blev det en mindre allsång bakom min rygg med tillägget ”Hammarby” i refrängen och på låten efteråt, ”Änglarna gråter”, var det inte långt till slutsatsen att låten handlade om AIK-IFK Göteborg…
   Nästa topp var den beskedliga Grymlings-låten ”Allt som jag kan ge dig” som rockade mer än någonsin och det allvarliga personliga hatet i ”Jag ska se när du brinner” skar genom märg och ben.
   ”Tårar över city” var givetvis en stor favorit hos fantasterna bakom men samtidigt tyckte jag det var störst att uppleva hur många av de nyaste låtarna stå sig så bra i jämförelse med klassikerna.
   ”Ingen ska få se mig när jag går” i både en akustisk och elektrisk version, ”Änglarna gråter” (så mycket bättre live), ”I väntan på vad då?”, ”Ett eget liv”, ”Alla går runt”, ”Lycklig man” och ”Varje gång du faller ner” tillhörde verkligen konsertens bättre material.
   Sedan var slutet som vanligt magiskt med en hetsig version av ”Röda läppar”, en akustisk ensam version av ”Ser du” (där allsången var känslig) och den alltmer klassiska coverversionen av Tom Pettys ”Swingin’” med en magisk slide av Fredrik Björk. Så bra har Petty nog aldrig framfört den låten.

Magnus Lindberg: gitarr, munspel och sång
Fredrik Björk: gitarr, slide och sång
Niclas Timnborg: keyboards
Samuel Laxberg: bas och sång
Tomas Broman: trummor

Låtarna:
1. Ingen ska få se mig när jag går
2. På bergets topp
3. Alla går runt
4. I väntan på vad då?
5. Ett eget liv
6. Jag har aldrig varit i Memphis
7. Lycklig man
8. Från en mörk, mörk himmel
9. När hoppets tänds
10. Dom som aldrig ger upp
11. Änglarna gråter
12. En ensam varg
13. Allt som jag kan ge dig
14. Jag ska se när du brinner
15. Tårar över city
16. Varje gång du faller ner
17. Ingen ska få se mig mig när jag går
18. Röda läppar

Extralåtar
20. Ser du
21. Swingin´

Ännu en gång "Ser du" live. Autentisk upptagning från Boule & Tapas. Stort tack till En Helt Vanlig Man.



/ Håkan

Förakt för publiken går inte hem i Örebro

Postad: 2009-11-13 07:56
Kategori: 70-talskonserter

En i sanningens namn klassisk konsert i Örebro! Inte musikaliskt och inte publikmässigt men kaos och avbruten konsert är ju också en klassisk konsert, för att citera en annan artist som inledde sin karriär på 70-talet. En sedvanligt barbröstad Iggy möttes av stenar och ölburkar och konserten stoppades efter bara tre låtar. Annars upplevde Iggy 1977 sin mest berömda skivepok. Strax innan Örebrokonserten släpptes "The idiot" och på hösten kom "Lust for life", båda producerade av David Bowie.
   Min så kallade recension handlade av förklarliga skäl mer om förbandet Kal P Dal, som jag av någon anledning genomgående kallade för Kalle Pedal. Bandet var aktuella med albumet "Till Mossan!".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/5 1978.

IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band
KAL P DAL
Brunnsparken, Örebro 27 maj 1978


Det skulle bli en oförglömlig rockkonsert. David Bowie/Lou Reed/Iggy Pop-intresset verkar ha fått sitt andra uppsving och lördagskvällens konsert i Brunnsparken med Iggy Pop skulle bli en manifestation för den dekadenta livsstil han företräder. Sommarkvällen var ljum och stämningen hög när Iggy Pop dök upp i ett moln av grön rök.
   Nu fanns det i publiken en del sabotörer som började kasta föremål, ölburkar, sand och stenar på Iggy Pop som bara efter en kvart lämnade scenen och genom den danske arrangören gav publiken ultimatum. Slutar inte stenkastningen fortsätter inte konserten.
   Folkparkspubliken har i alla år varit svår att kommunicera med uttryck som ”Kiss my ass” och ”Fuck off” så något mer fick vi aldrig se.
   Konsertens inledning stod skånska Kalle Pedal för. Ett uppträdande där kommunikationen mellan scenen och publik fungerade bättre. Kalle, på kryckor, och en basist i sjuksängen hindrade inte bandet från att göra en helgjuten rockorienterad show. Fullt hålligång i bänkraderna när de drog kända låtar som ”Bara rock’n roll”, ”Blåa skor”, ”Tutti frutti” och nya singeln ”Rocka och rulla”.
   När de någon gång lugnade ner tempot skriker publiken efter rock, rock och rock. Dessutom klarade Kalle Pedal själv av vad tre vakter misslyckades med. Att få publiken att stå kvar kvar framför scenen och inte hoppa upp. Det är sådant som kallas att ta publiken på rätt sätt. Iggy Pop är inte intresserad.
   De tre låtarna, gymnastikövningarna och dansstegen är svåra att bedöma i Iggy Pops framträdande. Men jag har en känsla av att konserten i övrigt hade ungefär samma beståndsdelar: Hårdrock, provokation och publikförakt.

Iggy Pop: Vocals
Fred 'Sonic' Smith: Guitar
Scott Asheton: Drums
Gary Rasmussen: Bass
Scott Thurston: Keyboard

Kal P Dal: sång
Mårten "Micro" Tegnestam: gitarr
Johan "Jo-Jo Kamp" Kempe, bas
Bosse "Bronco" Nyman: trummor
Janne "Knuda" Knutsson: kompgitarr

/ Håkan

Soundtracks: "Journey through the past sound track"

Postad: 2009-11-11 07:53
Kategori: Soundtracks

NEIL YOUNG: Journey through the past sound track (Reprise, 1972)

Ännu ett mystiskt, mytiskt och udda soundtrack från Neil Young. Han har ju genom åren vurmat för filmkonsten på ett alldeles speciellt sätt. Där han själv satt sig i regissörsstolen (ofta under sin pseudonym Bernard Shakey) och presenterat tämligen udda filmverk. ”Journey through the past” var Bernard Shakeys debut i filmbranschen.
   ”Journey through the past” sammanställdes 1972, regisserades av Shakey och Dean Stockwell. Skivbolaget var först inte intresserade att ge ut något soundtrack men ändrade sig när suget efter Neil Young-skivor var på topp. Filmen hade inte premiär förrän i maj 1974.
   Filmen är i högsta grad en dokumentär om Youngs sex första år som turnerande skivartist. En sorts roadmovie och lågbudgetfilm som har sitt värde, kanske mer nu än då, i filmbilderna från tv med Buffalo Springfield, live och repetitioner med Crosby Stills Nash & Young, ”Harvest”-repetitioner och soloinspelningar. Nej, jag har (som så många andra) inte sett filmen men läst detaljer om filmen som tillhör både fantasikategorin och unika dokumentärbilder.
   Musikaliskt är det ett soundtrack i sitt rätta namn. TV-inspelningar med Buffalo Springfield från 1967 med låtar som knappast kommer upp i kvalitén på deras originalskivor. Fast en alternativ version av ”Mr Soul” lär gäcka de extrema fantasterna.
   Inte heller liveinspelningarna med CSNY är speciellt upphetsande eller unika. Tre låtar, ”Find the cost of freedom”, ”Ohio” och ”Southern man”, som vi redan hade hört på livedubbeln ”4 way street” nästan två år innan den här skivan släpptes. Några ändrade låtlängder påverkar inte mycket.
   Och ”Harvest”-låtarna hade vi nästan haft på skiva ett år innan det här soundtracket släpptes. Här är det måhända i lite mer spontana och ofärdiga versioner.
   De klassiska låtarna, ”Handel’s Messiah” och ”King of kings”, med stor orkester och stor kör, är jag inte man att bedöma men konstaterar att den musikaliska bredden är både uppenbar och tålamodskrävande på den här skivan och i den här filmen.
   Beach Boys helt autentiska ”Let’s go away for awhile”, från deras ”Pet sounds”-album, avslutar skivan utan att vi lyssnare får någon som helst förklaring.
   Jag vet inte varför jag någon gång i slutet av 1972 gick till skivaffären och köpte den här skivan för egna pengar. Kanske var jag mitt inne i mitt djupaste intresse för Neil Young när han hade fått det största breda genombrottet med ”Heart of gold” och den fantastiska ”Harvest”? Eller älskade jag CSNY, vars ”4 way street” nog är den liveskiva jag har lyssnat allra mest på, att jag ville höra allt – igen?
   Eller var det så enkelt att det på den här smakfullt förpackade dubbel-lp:n fanns en outgiven unik Neil Young-låt, ”Soldier”, som sedan inte skulle få se dagens ljus förrän 1977 på samlingsskivan ”Decade”, då i en något förkortad version. En naken pianoballad om krigets fasor som Neil sjunger på sitt oefterhärmliga sätt.
   Det var förresten Stockwell som inspirerade Neil Young till titeln ”After the goldrush”. Stockwell och Neil Youngs vänskap har fortsatt genom åren. Stockwell designade omslaget till ”American stars’n’bars” och regisserade och skrev manus till filmen ”Human highway” (1982) där han även spelade en liten roll.

Innehåll:
1. Buffalo Springfield: For What It’s Worth/Mr Soul      
2. Buffalo Springfield: Rock & Roll Woman      
3. Crosby, Stills, Nash & Young: Find the Cost of Freedom      
4. Crosby, Stills, Nash & Young: Ohio      
5. Neil Young: Southern Man      
6. Neil Young: Are You Ready for the Country?      
7. Let Me Call You Sweetheart      
8. Neil Young: Alabama      
9. Neil Young: Words      
10. Relativity Invitation      
11. Handel’s Messiah      
12. The "King of Kings" Theme      
13. Neil Young: Soldier      
14. The Beach Boys: Let’s Go Away for Awhile

/ Håkan

Luther Dixon (1931-2009)

Postad: 2009-11-10 07:51
Kategori: Minns

Låtskrivarnamnet Luther Dixon kopplar jag mest ihop med en cover, ”Boys”, på Beatles första album ”Please please me”(1963), Låten, som Dixon skrev tillsammans med Wes Farrell, fanns på Beatles liverepertoar redan 1961 och sjöngs då av den dåvarande trummisen Pete Best. På skiva blev det följaktligen väldigt logiskt att Ringo Starr sjöng den låten.Det var Ringos första, men inte sista, sånginsats i det bandet.
   Dixons låt hade 1963 några års historia bakom sig. Tjejgruppen Shirelles gjorde originalet, som b-sida till den berömda singeln ”Will you love me tomorrow”, som Dixon också producerade. Han låg sedan bakom de flesta av alla Shirelles hits mellan 1961 och 1963, .
   Senare skrev Dixon låtar åt en upplaga Platters i mitten på 60-talet men hans mest kända låt blev ”Big boss man”. Först en singel 1960 med låtskrivarpartnern Al Smith, året därpå en mindre hit med Jimmy Reed men blev 1967 känd som Elvis Presley- singel.
   Luther Dixon dog 22 oktober och bara en vecka innan hade han nominerats till Songwriters Hall of Fame 2010.

/ Håkan

#59/70: "Surfs up"

Postad: 2009-11-09 07:54
Kategori: 70-talets bästa

THE BEACH BOYS: Surf's up (Brother/Reprise, 1971)

I min ungdom var ju The Beach Boys allra främst ett 60-talsfenomen. De fem strandpojkarna från Kalifornien var ju nästan i klass med Beatles när det gällde hits. Jag roade mig med att räkna gruppernas samtliga Tio i Topp-hits och det slutade visserligen med 34-19 till Beatles favör men i tanken är det mycket jämnare.
   Beach Boys började tidigt och var egentligen före Beatles och före mitt minne. När ”Little Honda”, som var mitt första konkreta Beach Boys-minne 1964 utan att vara officiell singel i USA, slog till på Tio i Topp hade de redan haft fem hits och det skulle rulla på i samma takt under hela det decenniet.
   Albumen med Beach Boys på 60-talet var aldrig intressanta. Jag kan erkänna nu att inte ens ”Pet sounds”, en av pophistoriens största klassiker, fick mig att överge intresset för alla deras hits. ”God only knows” (som jag upptäcker nu inte ens låg på Tio i Topp…), ”Good vibrations ” och ”Heroes and villlains” gav så mycket på några minuter att det inte krävdes långa album för att uppskatta Beach Boys popmusik och det oroliga geniet Brian Wilsons fantastiska låtar.
   När 60-talet var slut var också hitperioden för Beach Boys slut. Det blev en gammal cover, ”Cottonfields”, som blev gruppens slutpunkt på de svenska hitlistorna. Och precis där började mitt mycket mer seriösa lyssnande och skivsamlande av Beach Boys-skivor. Från 1970 köpte jag varje album, med undantag för ”Carl and the passions – so tough” av någon anledning, med Beach Boys fram till 1977 års ”Love you”.
   Det är ingen direkt homogen skivperiod för Beach Boys, och för Brian Wilson var det en turbulent period bland droger och mentala sjukdomar, men det finns pärlor och jag har efter moget övervägande bestämt mig för att ”Surf’s up” är deras bästa 70-talsskiva i stark konkurrens med ”Holland” där helheten störs av några ambitiösa sjok av pretentiöst sammansatta låtar.
   Nej, ”Surf’s up” är min favorit och att den håller än idag kan jag konstatera när jag lyssnar på den nu. Men Beach Boys 1971 var ingen homogen grupp utan en synnerligen splittrad samling människor, i olika fraktioner, som drog åt många olika håll.
   Det var i grunden de tre bröderna Wilson, Brian, Carl och Dennis mot de tre andra, kusinen Mike Love, vännen Al Jardine och Bruce Johnston, och i den konflikten skaffade gruppen en ny manager, Jack Rieley, som skulle komma in och medla. Den gamla dj:n Rieley nästlade sig in i Beach Boys-kretsen med hjälp av tvivelaktiga uppgifter om att han hade jobbat som journalist. Han blev också delaktig i själva låtskrivandet då han har skrivit texter till tre låtar på den här skivan. Och han fick på ett märkligt sätt också förtroendet att sjunga en låt på ”Surf’s up”.
   ”A day inte life of a tree” är en symfoniskt vacker melodi (Brian Wilsons skapelse) med en kyrkligt influerad pumporgel som ledande instrument. Och Rieley sjunger, trots allt, med beröm godkänt.
   Det var just den här lite vemodiga tonen på ”Surf’s up” som tilltalade mig. Skivan är ju en genuin studioprodukt och det finns en lång redogörelse på skivan om den tekniska proceessen vid själva skivinspelningen. Däremot finns det inga uppgifter om musiker på skivan…
   Mitt exemplar av ”Surf’s up” är engelskt och har skivetiketten Stateside bredvid gruppens eget bolag Brother Records. Brother-bolaget bildades redan 1967 men Capitol var gruppens huvudbolag fram till 1970 då de gick över till Reprise i USA men fortfarande var kvar på EMI i Europa.
   Pärlorna på ”Surf’s up” delas mellan gruppmedlemmarna. Al Jardines ”Don’t go near the water” har också en vemodig touch liksom två av Carls bidrag, “Long promised road” och “Feel flows”.
   Bruce Johnstons ”Disney girls (1957)” anses också vara en klassiker med piano och mandolin som ger ett vackert nostalgiskt särdrag. En låt som Brian Wilson älskade när skivan släpptes. Johnston gjorde entré i gruppen redan 1965 som basist och skulle på scen sjunga Brian Wilsons sångstämmor när Wilson tidigt tröttnade på att turnera.
   Mike Loves låtskrivarbidrag var en omskrivning av Jerry Leiber/Mike Stollers ”Riot in cell block #9”, en hit för The Robins 1954. ”Student demonstration time” är skivans enda riktiga rocklåt med elgitarrintro, uttryckningssirener och distad sång av Love. En text om studentoroligheter som nämner 4 maj 1970 och händelsen vid Kent State University när fyra studenter shöts ihjäl. Jämför Neil Young och "Ohio".
   Två magnifika Brian Wilson-låtar avslutar skivan. Dels hans mycket nedstämda och lätt depressiva ”’Til I die” och dels mästerverket och titelmelodin ”Surf’s up”. Skriven av Brian tillsammans med Van Dyke Parks och låten har sitt ursprung i 1967 när den planerades vara del av albumet ”Smile”, skivan som skulle bli Beach Boys uppföljare till ”Pet sounds” men till slut lades på is och plockades fram igen 1971. Brians ursprungliga sång behölls, ett inledande parti skrevs till (som Carl sjöng) och låten blev ett mindre mästerverk.

/ Håkan

”Röd”

Postad: 2009-11-08 09:41
Kategori: Skiv-recensioner

KENT
Röd
(RCA)


När det gäller ny skiva med Kent har det vid alla senare skivsläpp handlat väldigt mycket om försnack, rykten, dimridåer och hur de spektakulärt sökt sig till en studio långt bort för att spela in. Själva musiken, det viktigaste, har ofta kommer i andra eller tredje hand efter attityd, marknadsföringsknep och obegripliga låttitlar. Det är ofta sådant som skymt min positiva insikt innan jag har lyssnat på Kents tre senaste skivor.
   ”Röd” hade precis samma förutsättningar som de två senaste men när jag sitter där och lyssnar på nya skivan för första gången, full av fördomar och skepsis (som förstasingeln ”Töntarna” matade mig med), kommer jag på mig själv att jag gillar stora delar av ”Röd”. Det här är en stor, förhållandevis normal Kent-skiva. Kanske inte så omedelbart melodimässigt tydlig men det är Joakim Berg-sånger som fungerar tillsammans med spännande och vågade nya ljud.
   Det är inte så extremt provokativt som på förra skivan, ”Tillbaka till samtiden”, där synthmattor, elektroniska trummor och genomgående maskinmässiga arrangemang tog död på rockmusiken. Efter det första motståndet upptäckte jag många favoriter och en mängd starka låtar. Det visade om inte annat den efterföljande turnén.
   På nya skivan har elektroniken varit viktig vid tillverkandet av Kent-konceptet 2009. Men det blir aldrig för mycket och det tar aldrig över ljudbilden. Däremot kan jag tröttna på Joakim Bergs sätt, bakom sina solglasögon i november, att ge namn åt sina nya låtar där åtminstone jag inte förstår ironin bakom titlar som ”Taxmannen”, ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” och ”Töntarna”. Då är det bra att låtarna, förutom den sistnämnda, är så mycket bättre i verkligheten.
   Förstasingeln ”Töntarna” var nog ännu ett beräknat grepp att vara hemliga och konstiga. På samma sätt som U2 när de valde omöjliga ”Numb” som singelförsmak till ”Zooropa” på 90-talet. Och Kent är ju Sveriges U2 både till storlek och viss del sound.
   Apropå konstig och obegriplig så kanske vi inte ens ska kommentera den inledande psalmen ”18:29-4” som framförs av en vuxen kör men utan all sedvanlig Kent-finess.
   Sedan tar det ett tag innan jag ”kommer in” i skivan men efter ytterligare några lyssningar framträder starka låtar och till och med några givna hits, ”Hjärta”, ”Ensamheten”, ”Idioter” och ”Svarta linjer”, där det finns refränger, hookar och höjdpunkter som ibland är kamouflerade bakom maskinellt tillverkade arrangemang men ändå framstår som väldigt bra låtar.
   Så har vi den klassiska avslutningslåten på skivan, den långa ”Det finns inga ord” som passerar sex minuter men skulle kunna hålla på i det dubbla utan att tappa fart eller energi.

/ Håkan

“Phrazes for the young”

Postad: 2009-11-08 09:40
Kategori: Skiv-recensioner

JULIAN CASABLANCAS
Phrazes for the young
(RCA)


Efter Strokes-medlemmen Albert Hammond Jrs framgångar som soloartist inleder nu sångaren och gruppens låtskrivare Julian Casablancas sin solokarriär. På ett lite annorlunda sätt än jag hade väntat mig men samtidigt är det givetvis rätt väg för Julian att vid det här tillfället inte göra det förväntade.
   Strokes gjorde tre album, och jag är rätt säker på att det inte kommer ett fjärde, som ingen kommer att glömma. Den fantastiska debuten ”Is this it”, den nästan lika fantastiska (men lite upprepande) andraskivan och den tämligen misslyckade tredjeskivan där hårdrocksintron och bassolon gjorde tveksam entré. Sammntaget gjorde gruppen ett otroligt och oförglömligt intryck.
   Julian sjöng och skrev uppskattningsvis 97% av gruppens material och med den utgångspunkten är det inte lätt att göra en soloutflykt som både överraskar och känns bekant. Om Strokes hade sina rötter i 70-talets New York så har solo-Casablancas hämtat stora influenser i det syntdominerade 80-talet. Först är det en chock, den blanka idiotförklarade synthpopen kan väl ändå inte vara hans mission, men sedan förstår jag hans tanke och mening. Och börjar så smått gilla hans ploppande popsånger.
   Fast allra först överfalls jag av höstens defintiva popdänga, ”Out of the blue”, med otrolig (Strokes)refräng och ooh-ooh-kör. Den öppningen av skivan förstör lite av fortsättningen. Även om jag inbillar mig att låtarna i grunden är rätt typiska Strokes-låtar med samma röst är det lite förvirrande med dansanta synthrytmer och stundtals enkla tv-spels-influerade arrangemang.
   Ibland, ”11th dimension”, går referenserna dessutom utan omväg direkt tillbaka till Human League och jag tycker mig höra likheter mellan Casablancas och Phil Oakeys röst. Vid ett tillfälle på skivan, jag har glömt eller förträngt var det var, hör jag till och med ekot av Secret Service(!). Bra eller dåligt? Onekligen spännande i alla fall.

/ Håkan

Misshandel av tv-serie i Svt fortsätter

Postad: 2009-11-07 10:03
Kategori: Blogg

Programserien ”Spectacle: Elvis Costello with…”, som jag följde noggrant under sommaren, fick ett plötsligt slut i augusti. De planerade 13 avsnitten blev bara 10 vilket fick mig att skriva till Svt och bad om förklaring. Jag fick ett svar, om än inte acceptabelt, och allt hängde uppenbart i luften.
   I lördags dök seriens elfte program plötsligt upp, som visade sig vara ett höjdarprogram med gästartisterna Norah Jones, Kris Kristofferson, Rosanne Cash och John Mellencamp, och hoppet återvände. Dock väldigt tillfälligt. Programmet i lördags annonserades som Del 11 av 13 men någon fortsättning kan jag inte upptäcka i Svt:s tablåer eller på hemsidan där Costello-seriens sida inte alls är uppdaterad.
   Vilket fick mig att ännu en gång vända mig till Svt och ödmjukt fråga var resten av serien har tagit vägen. Och fick ett tämligen snabbt svar men det var också det enda positiva:

   Hej, och tack för ditt mejl.
   Avsnitt 12 kommer den 19 december.
   Avsnitt 13 har ännu inte fått datum....
   
   Med vänlig hälsning
   Hasse Arnbom
   Tittarservice


Det kallar jag kontinuitet och att ta musikprogram på allvar…

/ Håkan

Covers: David Bowie

Postad: 2009-11-06 07:55
Kategori: Cover-skivor

DAVID BOWIE: Pin ups (RCA, 1973)

1973 hade David Bowie bara funnits i strålkastarljuset några år och redan då, när han just hade blivit Ziggy Stardust för hela världen, överraskade han med en coverskiva. Produktionstakten på den här tiden var hög och bara sex månader efter ”Aladdin sane” släppte Bowie ”Pin ups”. En skiva som kom att bli hans sista med kompgruppen som gick under namnet Spiders From Mars men till den här skivan var originaltrummisen Woody Woodmansey borta och ersatt av Aynsley Dunbar.
   Innehållet på skivan var genomtänkt med låtar av nästan genomgående brittiskt ursprung. Bowie gör väl inte parodi av originalen men det finns en underliggande skämtsam ton på många av hans tolkningar. I korta låtar som i tio fall av tolv inte överstiger tre minutersgränsen har Bowie lite bråttom och är lite rastlöst ofokuserad när han skyndar sig fram över covermaterialet. Jag får känslan att han bara vill fullfölja ett kontrakt och bli fri. Men han var RCA-artist många år framöver.
   De brittiska originallåtarna var ofta tuffa låtar med hänsynslösa arrangemang men här tar Bowie udden av den klangen. På ”Here comes the night” hamnar han verkligen i skuggan av Them och i jämförelse med sångaren Van Morrison står han sig slätt. Det gäller också Yardbirds-låtarna ”I wish you would” och ”Shapes of things” som är en viskning jämförda med originalen. Och ”See Emily play” förvandlar Bowie till en skojlåt med skämtkör och roliga effekter.
   Den snälla utstrålningen gäller naturligtvis också tolkningarna av de extraordinära Who-låtarna där Bowie visserligen sjunger bra på ”Anyway, anyhow, anywhere”. Och Aynsley Dunbar gör sitt bästa för att kopiera Keith Moon på trummor.
   ”Sorrow” är en av topplåtarna på skivan och blev mycket riktigt singelval från albumet. Där Bowie inte kommer långt från Merseys fina original. Låten är hämtad från Liverpools pophistoria liksom ”Everything’s alright” som en gång gjordes av The Mojos där Bowie-trummisen här, Dunbar, en gång spelade. Dock inte på originalet av just den låten.

   Låtarna:
   1. ”Rosalyn” (Jimmy Duncan/Bill Farley)
   1964. The Pretty Things debutsingel skriven av bandets manager Duncan och inspelningsteknikern Farley.
   2. ”Here Comes the Night” (Bert Berns)
   1964. Originalet gjordes av Lulu & the Luvvers men låten blev mest känd med Them året därpå.
   3. ”I Wish You Would” (Billy Boy Arnold)
   1955. Låtskrivaren spelade in originalet men arrangemanget här är inspirerat av The Yardbirds debutsingel från 1964.
   4. ”See Emily Play” (Syd Barrett)
   1967. Andra singeln med Pink Floyd.
   5. ”Everything’s Alright” (Nickey Crouch/John Konrad/Simon Stavely/Stuart James/Keith Karlson)
   1964. Andra singeln med Liverpool-gruppen The Mojos. Skriven av gruppens fem medlemmar, ”Simon Stavely” var en pseudonym för Terence O’Toole.
   6. ”I Can’t Explain” (Pete Townshend)
   1965. Andra singeln med The Who.
   7. ”Friday on My Mind” (George Young/Harry Vanda)
   1966. The Easybeats-singel.
   8. ”Sorrow” (Bob Feldman/Jerry Goldstein/Richard Gottehrer)
   1965. Första singeln med Liverpool-gruppen The Merseys, som inspirerade Bowie, men originalet gjordes av amerikanska McCoys på en singel-b-sida.
   9. ”Don’t Bring Me Down” (Johnny Dee)
   1964. The Pretty Things. Dee var en mindre känd engelsk sångare. Låten ska ej förväxlas med Animals hitlåt från 1966 med samma namn.
   10. ”Shapes of Things” (Paul Samwell-Smith/Jim McCarty/Keith Relf)
   1966. The Yardbirds-singel.
   11. ”Anyway, Anyhow, Anywhere” (Pete Townshend/Roger Daltrey)
   1965. Tredje singeln med The Who. Enda låten skriven av Townshend och Daltrey tillsammans.
   12. ”Where Have All the Good Times Gone” (Ray Davies)
   1965. B-sida på The Kinks ”Till the end of the day”-singel.

   B-sidan på David Bowies ”Sorrow”-singeln är också en cover:
   ”Amsterdam” (Jacques Brel/Mort Shuman)
   1964. Brel på albumet “Enregistrement Public à l'Olympia 1964”. Shuman översatte till engelska. Bowies version är inspirerad av Scott Walkers tolkning på “Scott” 1967.

   Cd-bonusspår på återutgivning 1990:
   "Growin' up" (Bruce Springsteen)
   1973. Albumspår från Springsteens "Greetings from Asbury Park, N J".

/ Håkan

En ny Paul McCartney-låt

Postad: 2009-11-03 08:49
Kategori: Beatles

Ambitionen på den här sidan är ibland skyhög men tiden räcker inte riktigt till för att vara den där tipsaren om intressanta saker på nätet. Kort sagt, mitt YouTube-beroende finns inte i den utsträckning det borde. Men här är en liten pärla, visserligen bara en ljudfil med stillbilder men ändå.
   Paul McCartney har en ny låt med i den nya filmen ”Everybody’s fine” där Robert De Niro spelar huvudrollen med Drew Barrymore, Kate Beckinsale och Sam Rockwell i andra roller. Filmen har premiär i USA i december och kommer till Sverige i januari 2010.
   McCartneys låt heter "(I Want To) Come Home" och är väl ingen exklusivt märkvärdig sak men just enkelheten, att skriva en låt på en kväll, är ju Paul McCartneys fina gåva till den musiklyssnande delen av mänskligheten.



/ Håkan

Bäst i oktober

Postad: 2009-11-03 07:59
Kategori: Blogg

Oktober är normalt en intensiv skivsläppsmånad. Men jag tycker det har varit tämligen normalt med normalt bra skivor. Därför bara en enda stor favorit:

   ELIN RUTH SIGVARDSSON: Cookatoo friends (Divers Avenue)
   Att lyssna på Elin Ruths fjärde album ger först ett splittrat intryck innan de positiva fördelarna framträder en efter en. Soul med blås, Miss Li-influerad energi, singer/songwriter-pop och en duett (tillsammans med Idol-Lars Eriksson), “Love”, som är så bra. Sedan avslutas skivan mäktigt och intensivt med en naken sångstämma, sträva cellopartier och en stor kör. Bravo!

/ Håkan

#60/70: "Bad Company"

Postad: 2009-11-02 07:50
Kategori: 70-talets bästa

BAD COMPANY: Bad Company (Island, 1974)

70-talet var nog de så kallade supergruppernas främsta årtionde och som aktiv musiklyssnare mellan 18 och 28 år var det givetvis spännande att se, höra och uppleva kända musiker och sångare komma från olika håll och mötas i en och samma grupp. Som exempelvis Bad Company, en hård rockgrupp från England som bildades 1973.
   Skillnaden mellan hårdrock och hård rock är ibland hårfin. Och i hundra fall av hundra föredrar jag det senare. Om jag nu ska blanda in Bad Company i resonemanget, vilket kanske är helt omotiverat ty den talangfulla gruppen var så mycket mer än bara hård rock och tveklöst något mycket mer intressant än simpel hårdrock. Fast de många gånger spelade elektriskt högljutt med långa överdimensionerade gitarrsolon.
   Jag kunde givetvis historien om gruppmedlemmarnas bakgrund innan Bad Company var ett faktum. Hade i flera år lyssnat på Free, där sångaren Paul Rodgers och trummisen Simon Kirke kom från, med stigande intresse. Som var som störst när gruppen splittrades tidigt 1973, samtidigt som deras avslutningsskiva ”Heartbreaker” släpptes. Gruppen var i sönderfall redan innan men skivan innehåller oerhört inspirerande hård rock.
   Basisten Boz Burrell kom närmast från Robert Fripps 70-talsuppsättning av King Crimson. Med ganska avancerad engelsk progressiv rock på repertoaren. Då var gitarristen Mick Ralphs bakgrund desto mer traditionellt rockig som medlem i Mott The Hoople som han lämnade i augusti 1973.
   Allt det här öppnade dörren för en ny grupp som fick ett namn efter den amerikanska westernfilmen.
   Bad Companys första album spelades in i november 1973 på den gamla gården Headley Grange i East Hampshire i sydöstra England. Med hjälp av Ronnie Lanes mobila studio. En gård där många andra grupper har repeterat och spelat in sina skivor. Bland annat Fleetwood Mac Genesis, Peter Frampton och Led Zeppelin var några av besökarna på gården.
   Just Zeppelin hade Bad Company mycket gemensamt med. De delade nämligen på samma manager, Peter Grant. Vilket gjorde att gruppen fick kontrakt med Grants skivbolag Swan Song i många länder utom England. Swan Song var för övrigt Dave Edmunds skivbolag under hans storhetsår 1977-1981.
   Bad Company debut, ”Bad Company”, var för övrigt det första Swan Song-albumet som släpptes. Men inte i England och Sverige där skivan gavs ut den 15 juni 1974 på en specialröd Island-etikett.
   Det fanns kvar mycket av det bluesrockiga från Free i Bad Companys musik men gruppen var så mycket mer och hade ett bredare sound. Berodde mycket på att gruppen hade två stora låtskrivare, Rodgers och Ralphs, men även trummisen Kirke bidrog till låtskrivandet. Kirke skrev för övrigt en låt, ”Rocky road”, med Nick Lowe 1990 på dennes album ”The party of one”.
   Rodgers hade under Free-tiden skrivit de allra flesta låtar tillsammans med den gruppens basist, Andy Fraser, men i Bad Company skrev både han och Ralphs sina låtar mest på egen hand. Som exempelvis det inledande slagnumret ”Can’t get enough” som överraskande skrevs av Ralphs och hans gitarriff är fullt jämförbart med en av Frees klassiker, ”All right now”, eller något av Keith Richards mest kända riff i Stones stora produktion. En femstjärnig klassiker där Rodgers röst är bättre än någonsin.
   Rodgers har skrivit några av skivans stora ballader. Bland annat ”The way I choose” och den helt akustiska och folkmusikinspirerade ”Seagull” där han spelar samtliga instrument.
   Även Ralphs har skrivit en stor mäktig ballad, ”Ready for love” är egentligen en typisk Rodgers-låt som är både soft och stark på samma gång. Ralphs spelar för övrigt piano på den låten.
   Skivans enda Rodgers/Kirke-låt har fått samma namn som gruppen, ”Bad Company”, och påminner även den om Free med ett gitarrsolo som jag då gillade mer än det var nyttigt.
   Förutom de fyra gruppmedlemmarna är det få gästinhopp på skivan. Saxofonisten Mel Collins och sångduon Sue And Sunny ger ”Don’t let me down” en tydlig gospelkänsla. Låten är för övrigt inte helt olik John Lennons med samma namn.
   Mitt intresse för Bad Company fick en liten dipp på gruppens andra skiva, ”Straight shooter”, som kom 1975. Ett par topplåtar, ”Good lovin’ gone bad” och ”Feel like makin’ love”, hjälpte inte till att göra en jämn skiva.
   Men på gruppens tredje album, ”Run with the pack”, var de åter en spännande hård rockgrupp med både tempoladdade låtar, fina ballader och covers. Och i samband med den releasen, uppgifter gör gällande att skivan släpptes på samma dag, såg jag Bad Company på Konserthuset i Stockholm. Här finns detaljer från den konserten.

/ Håkan

”Gessle over Europe”

Postad: 2009-11-01 09:47
Kategori: Skiv-recensioner

Per Gessle
Gessle over Europe
(Elevator/Capitol/EMI)


En liten revansch och en stor comeback för Per Gessle som poprockig anspråkslös liveartist. Allt hänger ihop och allt har en relation till något tidigare. Alltså har den rutinerade Gessle mycket att leva upp till, mycket att förlora och väldigt lite att bevisa på en karriär som nu kan beskrivas som ett maraton.
   Jag har med en dåres envishet genom alla år hävdat att Roxette aldrig har motsvarat Per Gessles personliga musiksmak utan till väldigt stor del varit en kommersiell beräkning. Ett ofta genialt och personligt pophantverk, med stor låtskrivarkompetens, har mer eller mindre soundmässigt misshandlats för att tillgodose främst de amerikanska skivlyssnarna. Professionellt producerat, kommersiellt klockrent men resultatet har tveklöst varit opersonligt.
   Mitt på den här över tjugo år långa detaljutstuderade karriärstegen har Per Gessle fått anledning, eller tvingats till (på grund av Marie Fredrikssons sjukdom), att backa på det kommersiella och genast bli så mycket mer personlig och intressant som artist.
   Det började väl redan på Gyllene Tiders första comeback på 90-talet, fortsatte med den svenska solokarriären på svenska, ännu en (och ännu större) Gyllene Tider-hajp på 00-talet för att nu nå ännu en liten formtopp på sin sagolikt gränslösa karriär.
   Och han gör det så enkelt, så fruktansvärt naturligt och till synes helt utan kommersiella konsteffekter. I våras gav han sig ut i Europa med sitt lilla band på en jämförelsevis liten turné med musikaliskt liten inramning och väldigt små visuella hjälpmedel.
   Så enkelt, så simpelt och så svängigt. Som skakade liv i de gamla Roxette-hitsen eller förvandlas till unplugged-influerade små pärlor, som fick några av Gessles hopplösa engelska låtar att fungera, och mer än det, och fick Son Of A Plumber-materialet att bli populärt livematerial. Det låter på pappret inte så genialt och påhittigt men blir i praktiken en smått imponerande konsert (och skiva). En powerpopkavalkad av stort värde
   Ännu en gång imponeras jag av bandet som omger Gessle. Det enkla effektiva drivet i comebackande trummisen Pelle Alsing, basisten Magnus Börjessons sångegenskaper, Helena Josefssons trollbindande stämma, Clarence Öfwermans totala överblick med sina två löjligt små keyboards och sist, men absolut inte minst, Christoffer Lundquists ypperligt smakfulla gitarrspel.
   Sedan har ju Gessle under det senaste årtiondet lyft sig som sångare och lyckas här leverera sånginsatser som inte fanns på världskartan under Roxettes heydays. Och urvalet av låtar är givetvis också en styrka. Där ibland ganska medelmåttigt originalmaterial, ”Doesn’t make sense” är ju en synthparentes på elektroniskt svaga ”Party crasher”-skivan, här växer ut (inte minst tack vare Lundqvists hisnande gitarrspel) till en av konsertskivans absoluta höjdpunkter.
   Eller de mindre kända Roxette-låtarna ”Opportunity nox” och ”She doesn’t live here anymore” som blir så förträffliga livelåtar i sammanhanget. Och hur den lekfulla studioatmosfären på Son Of A Plumber-projektet fungerar så naturligt i livemiljön. Således mycket att glädjas över.
   Även skivans enda cover, ”(I’m not your) steppin’ stone”, är en i sammanhanget passande låt. Gessle pratar positivt om låten i den vidhängande dvd:n (där hela konserten på Cirkus i Stockholm finns med) och nämner låten som en Paul Revere & the Raiders-låt med minnen han har från deras version. Jag tror det är en efterkonstruktion från Herr Gessle. Den absolut mest kända versionen av ”(I’m not your) steppin’ stone” gavs ut av Monkees i slutet av 1966. En b-sida, till ”I’m a believer”, som faktiskt nådde en 20-plats på USA-listan. Jag tror Gessle minns den versionen och inte Raiders låt, från albumet ”Mystery ride”, som släpptes i maj 1966. Då var Per Håkan Gessle drygt sju år.
   Men det ger naturligtvis högre poäng att droppa namnet på en av USA:s bästa garagepopband istället för ett tv-populärt popband…

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.