Blogginlägg

#59/70: "Surfs up"

THE BEACH BOYS: Surf's up (Brother/Reprise, 1971)

I min ungdom var ju The Beach Boys allra främst ett 60-talsfenomen. De fem strandpojkarna från Kalifornien var ju nästan i klass med Beatles när det gällde hits. Jag roade mig med att räkna gruppernas samtliga Tio i Topp-hits och det slutade visserligen med 34-19 till Beatles favör men i tanken är det mycket jämnare.
   Beach Boys började tidigt och var egentligen före Beatles och före mitt minne. När ”Little Honda”, som var mitt första konkreta Beach Boys-minne 1964 utan att vara officiell singel i USA, slog till på Tio i Topp hade de redan haft fem hits och det skulle rulla på i samma takt under hela det decenniet.
   Albumen med Beach Boys på 60-talet var aldrig intressanta. Jag kan erkänna nu att inte ens ”Pet sounds”, en av pophistoriens största klassiker, fick mig att överge intresset för alla deras hits. ”God only knows” (som jag upptäcker nu inte ens låg på Tio i Topp…), ”Good vibrations ” och ”Heroes and villlains” gav så mycket på några minuter att det inte krävdes långa album för att uppskatta Beach Boys popmusik och det oroliga geniet Brian Wilsons fantastiska låtar.
   När 60-talet var slut var också hitperioden för Beach Boys slut. Det blev en gammal cover, ”Cottonfields”, som blev gruppens slutpunkt på de svenska hitlistorna. Och precis där började mitt mycket mer seriösa lyssnande och skivsamlande av Beach Boys-skivor. Från 1970 köpte jag varje album, med undantag för ”Carl and the passions – so tough” av någon anledning, med Beach Boys fram till 1977 års ”Love you”.
   Det är ingen direkt homogen skivperiod för Beach Boys, och för Brian Wilson var det en turbulent period bland droger och mentala sjukdomar, men det finns pärlor och jag har efter moget övervägande bestämt mig för att ”Surf’s up” är deras bästa 70-talsskiva i stark konkurrens med ”Holland” där helheten störs av några ambitiösa sjok av pretentiöst sammansatta låtar.
   Nej, ”Surf’s up” är min favorit och att den håller än idag kan jag konstatera när jag lyssnar på den nu. Men Beach Boys 1971 var ingen homogen grupp utan en synnerligen splittrad samling människor, i olika fraktioner, som drog åt många olika håll.
   Det var i grunden de tre bröderna Wilson, Brian, Carl och Dennis mot de tre andra, kusinen Mike Love, vännen Al Jardine och Bruce Johnston, och i den konflikten skaffade gruppen en ny manager, Jack Rieley, som skulle komma in och medla. Den gamla dj:n Rieley nästlade sig in i Beach Boys-kretsen med hjälp av tvivelaktiga uppgifter om att han hade jobbat som journalist. Han blev också delaktig i själva låtskrivandet då han har skrivit texter till tre låtar på den här skivan. Och han fick på ett märkligt sätt också förtroendet att sjunga en låt på ”Surf’s up”.
   ”A day inte life of a tree” är en symfoniskt vacker melodi (Brian Wilsons skapelse) med en kyrkligt influerad pumporgel som ledande instrument. Och Rieley sjunger, trots allt, med beröm godkänt.
   Det var just den här lite vemodiga tonen på ”Surf’s up” som tilltalade mig. Skivan är ju en genuin studioprodukt och det finns en lång redogörelse på skivan om den tekniska proceessen vid själva skivinspelningen. Däremot finns det inga uppgifter om musiker på skivan…
   Mitt exemplar av ”Surf’s up” är engelskt och har skivetiketten Stateside bredvid gruppens eget bolag Brother Records. Brother-bolaget bildades redan 1967 men Capitol var gruppens huvudbolag fram till 1970 då de gick över till Reprise i USA men fortfarande var kvar på EMI i Europa.
   Pärlorna på ”Surf’s up” delas mellan gruppmedlemmarna. Al Jardines ”Don’t go near the water” har också en vemodig touch liksom två av Carls bidrag, “Long promised road” och “Feel flows”.
   Bruce Johnstons ”Disney girls (1957)” anses också vara en klassiker med piano och mandolin som ger ett vackert nostalgiskt särdrag. En låt som Brian Wilson älskade när skivan släpptes. Johnston gjorde entré i gruppen redan 1965 som basist och skulle på scen sjunga Brian Wilsons sångstämmor när Wilson tidigt tröttnade på att turnera.
   Mike Loves låtskrivarbidrag var en omskrivning av Jerry Leiber/Mike Stollers ”Riot in cell block #9”, en hit för The Robins 1954. ”Student demonstration time” är skivans enda riktiga rocklåt med elgitarrintro, uttryckningssirener och distad sång av Love. En text om studentoroligheter som nämner 4 maj 1970 och händelsen vid Kent State University när fyra studenter shöts ihjäl. Jämför Neil Young och "Ohio".
   Två magnifika Brian Wilson-låtar avslutar skivan. Dels hans mycket nedstämda och lätt depressiva ”’Til I die” och dels mästerverket och titelmelodin ”Surf’s up”. Skriven av Brian tillsammans med Van Dyke Parks och låten har sitt ursprung i 1967 när den planerades vara del av albumet ”Smile”, skivan som skulle bli Beach Boys uppföljare till ”Pet sounds” men till slut lades på is och plockades fram igen 1971. Brians ursprungliga sång behölls, ett inledande parti skrevs till (som Carl sjöng) och låten blev ett mindre mästerverk.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.