Blogginlägg

”Röd”

KENT
Röd
(RCA)

När det gäller ny skiva med Kent har det vid alla senare skivsläpp handlat väldigt mycket om försnack, rykten, dimridåer och hur de spektakulärt sökt sig till en studio långt bort för att spela in. Själva musiken, det viktigaste, har ofta kommer i andra eller tredje hand efter attityd, marknadsföringsknep och obegripliga låttitlar. Det är ofta sådant som skymt min positiva insikt innan jag har lyssnat på Kents tre senaste skivor.
   ”Röd” hade precis samma förutsättningar som de två senaste men när jag sitter där och lyssnar på nya skivan för första gången, full av fördomar och skepsis (som förstasingeln ”Töntarna” matade mig med), kommer jag på mig själv att jag gillar stora delar av ”Röd”. Det här är en stor, förhållandevis normal Kent-skiva. Kanske inte så omedelbart melodimässigt tydlig men det är Joakim Berg-sånger som fungerar tillsammans med spännande och vågade nya ljud.
   Det är inte så extremt provokativt som på förra skivan, ”Tillbaka till samtiden”, där synthmattor, elektroniska trummor och genomgående maskinmässiga arrangemang tog död på rockmusiken. Efter det första motståndet upptäckte jag många favoriter och en mängd starka låtar. Det visade om inte annat den efterföljande turnén.
   På nya skivan har elektroniken varit viktig vid tillverkandet av Kent-konceptet 2009. Men det blir aldrig för mycket och det tar aldrig över ljudbilden. Däremot kan jag tröttna på Joakim Bergs sätt, bakom sina solglasögon i november, att ge namn åt sina nya låtar där åtminstone jag inte förstår ironin bakom titlar som ”Taxmannen”, ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” och ”Töntarna”. Då är det bra att låtarna, förutom den sistnämnda, är så mycket bättre i verkligheten.
   Förstasingeln ”Töntarna” var nog ännu ett beräknat grepp att vara hemliga och konstiga. På samma sätt som U2 när de valde omöjliga ”Numb” som singelförsmak till ”Zooropa” på 90-talet. Och Kent är ju Sveriges U2 både till storlek och viss del sound.
   Apropå konstig och obegriplig så kanske vi inte ens ska kommentera den inledande psalmen ”18:29-4” som framförs av en vuxen kör men utan all sedvanlig Kent-finess.
   Sedan tar det ett tag innan jag ”kommer in” i skivan men efter ytterligare några lyssningar framträder starka låtar och till och med några givna hits, ”Hjärta”, ”Ensamheten”, ”Idioter” och ”Svarta linjer”, där det finns refränger, hookar och höjdpunkter som ibland är kamouflerade bakom maskinellt tillverkade arrangemang men ändå framstår som väldigt bra låtar.
   Så har vi den klassiska avslutningslåten på skivan, den långa ”Det finns inga ord” som passerar sex minuter men skulle kunna hålla på i det dubbla utan att tappa fart eller energi.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.