Blogginlägg från 2009-11-08

”Röd”

Postad: 2009-11-08 09:41
Kategori: Skiv-recensioner

KENT
Röd
(RCA)


När det gäller ny skiva med Kent har det vid alla senare skivsläpp handlat väldigt mycket om försnack, rykten, dimridåer och hur de spektakulärt sökt sig till en studio långt bort för att spela in. Själva musiken, det viktigaste, har ofta kommer i andra eller tredje hand efter attityd, marknadsföringsknep och obegripliga låttitlar. Det är ofta sådant som skymt min positiva insikt innan jag har lyssnat på Kents tre senaste skivor.
   ”Röd” hade precis samma förutsättningar som de två senaste men när jag sitter där och lyssnar på nya skivan för första gången, full av fördomar och skepsis (som förstasingeln ”Töntarna” matade mig med), kommer jag på mig själv att jag gillar stora delar av ”Röd”. Det här är en stor, förhållandevis normal Kent-skiva. Kanske inte så omedelbart melodimässigt tydlig men det är Joakim Berg-sånger som fungerar tillsammans med spännande och vågade nya ljud.
   Det är inte så extremt provokativt som på förra skivan, ”Tillbaka till samtiden”, där synthmattor, elektroniska trummor och genomgående maskinmässiga arrangemang tog död på rockmusiken. Efter det första motståndet upptäckte jag många favoriter och en mängd starka låtar. Det visade om inte annat den efterföljande turnén.
   På nya skivan har elektroniken varit viktig vid tillverkandet av Kent-konceptet 2009. Men det blir aldrig för mycket och det tar aldrig över ljudbilden. Däremot kan jag tröttna på Joakim Bergs sätt, bakom sina solglasögon i november, att ge namn åt sina nya låtar där åtminstone jag inte förstår ironin bakom titlar som ”Taxmannen”, ”Vals för Satan (din vän pessimisten)” och ”Töntarna”. Då är det bra att låtarna, förutom den sistnämnda, är så mycket bättre i verkligheten.
   Förstasingeln ”Töntarna” var nog ännu ett beräknat grepp att vara hemliga och konstiga. På samma sätt som U2 när de valde omöjliga ”Numb” som singelförsmak till ”Zooropa” på 90-talet. Och Kent är ju Sveriges U2 både till storlek och viss del sound.
   Apropå konstig och obegriplig så kanske vi inte ens ska kommentera den inledande psalmen ”18:29-4” som framförs av en vuxen kör men utan all sedvanlig Kent-finess.
   Sedan tar det ett tag innan jag ”kommer in” i skivan men efter ytterligare några lyssningar framträder starka låtar och till och med några givna hits, ”Hjärta”, ”Ensamheten”, ”Idioter” och ”Svarta linjer”, där det finns refränger, hookar och höjdpunkter som ibland är kamouflerade bakom maskinellt tillverkade arrangemang men ändå framstår som väldigt bra låtar.
   Så har vi den klassiska avslutningslåten på skivan, den långa ”Det finns inga ord” som passerar sex minuter men skulle kunna hålla på i det dubbla utan att tappa fart eller energi.

/ Håkan

“Phrazes for the young”

Postad: 2009-11-08 09:40
Kategori: Skiv-recensioner

JULIAN CASABLANCAS
Phrazes for the young
(RCA)


Efter Strokes-medlemmen Albert Hammond Jrs framgångar som soloartist inleder nu sångaren och gruppens låtskrivare Julian Casablancas sin solokarriär. På ett lite annorlunda sätt än jag hade väntat mig men samtidigt är det givetvis rätt väg för Julian att vid det här tillfället inte göra det förväntade.
   Strokes gjorde tre album, och jag är rätt säker på att det inte kommer ett fjärde, som ingen kommer att glömma. Den fantastiska debuten ”Is this it”, den nästan lika fantastiska (men lite upprepande) andraskivan och den tämligen misslyckade tredjeskivan där hårdrocksintron och bassolon gjorde tveksam entré. Sammntaget gjorde gruppen ett otroligt och oförglömligt intryck.
   Julian sjöng och skrev uppskattningsvis 97% av gruppens material och med den utgångspunkten är det inte lätt att göra en soloutflykt som både överraskar och känns bekant. Om Strokes hade sina rötter i 70-talets New York så har solo-Casablancas hämtat stora influenser i det syntdominerade 80-talet. Först är det en chock, den blanka idiotförklarade synthpopen kan väl ändå inte vara hans mission, men sedan förstår jag hans tanke och mening. Och börjar så smått gilla hans ploppande popsånger.
   Fast allra först överfalls jag av höstens defintiva popdänga, ”Out of the blue”, med otrolig (Strokes)refräng och ooh-ooh-kör. Den öppningen av skivan förstör lite av fortsättningen. Även om jag inbillar mig att låtarna i grunden är rätt typiska Strokes-låtar med samma röst är det lite förvirrande med dansanta synthrytmer och stundtals enkla tv-spels-influerade arrangemang.
   Ibland, ”11th dimension”, går referenserna dessutom utan omväg direkt tillbaka till Human League och jag tycker mig höra likheter mellan Casablancas och Phil Oakeys röst. Vid ett tillfälle på skivan, jag har glömt eller förträngt var det var, hör jag till och med ekot av Secret Service(!). Bra eller dåligt? Onekligen spännande i alla fall.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.