Blogginlägg

#60/70: "Bad Company"

Postad: 2009-11-02 07:50
Kategori: 70-talets bästa

BAD COMPANY: Bad Company (Island, 1974)

70-talet var nog de så kallade supergruppernas främsta årtionde och som aktiv musiklyssnare mellan 18 och 28 år var det givetvis spännande att se, höra och uppleva kända musiker och sångare komma från olika håll och mötas i en och samma grupp. Som exempelvis Bad Company, en hård rockgrupp från England som bildades 1973.
   Skillnaden mellan hårdrock och hård rock är ibland hårfin. Och i hundra fall av hundra föredrar jag det senare. Om jag nu ska blanda in Bad Company i resonemanget, vilket kanske är helt omotiverat ty den talangfulla gruppen var så mycket mer än bara hård rock och tveklöst något mycket mer intressant än simpel hårdrock. Fast de många gånger spelade elektriskt högljutt med långa överdimensionerade gitarrsolon.
   Jag kunde givetvis historien om gruppmedlemmarnas bakgrund innan Bad Company var ett faktum. Hade i flera år lyssnat på Free, där sångaren Paul Rodgers och trummisen Simon Kirke kom från, med stigande intresse. Som var som störst när gruppen splittrades tidigt 1973, samtidigt som deras avslutningsskiva ”Heartbreaker” släpptes. Gruppen var i sönderfall redan innan men skivan innehåller oerhört inspirerande hård rock.
   Basisten Boz Burrell kom närmast från Robert Fripps 70-talsuppsättning av King Crimson. Med ganska avancerad engelsk progressiv rock på repertoaren. Då var gitarristen Mick Ralphs bakgrund desto mer traditionellt rockig som medlem i Mott The Hoople som han lämnade i augusti 1973.
   Allt det här öppnade dörren för en ny grupp som fick ett namn efter den amerikanska westernfilmen.
   Bad Companys första album spelades in i november 1973 på den gamla gården Headley Grange i East Hampshire i sydöstra England. Med hjälp av Ronnie Lanes mobila studio. En gård där många andra grupper har repeterat och spelat in sina skivor. Bland annat Fleetwood Mac Genesis, Peter Frampton och Led Zeppelin var några av besökarna på gården.
   Just Zeppelin hade Bad Company mycket gemensamt med. De delade nämligen på samma manager, Peter Grant. Vilket gjorde att gruppen fick kontrakt med Grants skivbolag Swan Song i många länder utom England. Swan Song var för övrigt Dave Edmunds skivbolag under hans storhetsår 1977-1981.
   Bad Company debut, ”Bad Company”, var för övrigt det första Swan Song-albumet som släpptes. Men inte i England och Sverige där skivan gavs ut den 15 juni 1974 på en specialröd Island-etikett.
   Det fanns kvar mycket av det bluesrockiga från Free i Bad Companys musik men gruppen var så mycket mer och hade ett bredare sound. Berodde mycket på att gruppen hade två stora låtskrivare, Rodgers och Ralphs, men även trummisen Kirke bidrog till låtskrivandet. Kirke skrev för övrigt en låt, ”Rocky road”, med Nick Lowe 1990 på dennes album ”The party of one”.
   Rodgers hade under Free-tiden skrivit de allra flesta låtar tillsammans med den gruppens basist, Andy Fraser, men i Bad Company skrev både han och Ralphs sina låtar mest på egen hand. Som exempelvis det inledande slagnumret ”Can’t get enough” som överraskande skrevs av Ralphs och hans gitarriff är fullt jämförbart med en av Frees klassiker, ”All right now”, eller något av Keith Richards mest kända riff i Stones stora produktion. En femstjärnig klassiker där Rodgers röst är bättre än någonsin.
   Rodgers har skrivit några av skivans stora ballader. Bland annat ”The way I choose” och den helt akustiska och folkmusikinspirerade ”Seagull” där han spelar samtliga instrument.
   Även Ralphs har skrivit en stor mäktig ballad, ”Ready for love” är egentligen en typisk Rodgers-låt som är både soft och stark på samma gång. Ralphs spelar för övrigt piano på den låten.
   Skivans enda Rodgers/Kirke-låt har fått samma namn som gruppen, ”Bad Company”, och påminner även den om Free med ett gitarrsolo som jag då gillade mer än det var nyttigt.
   Förutom de fyra gruppmedlemmarna är det få gästinhopp på skivan. Saxofonisten Mel Collins och sångduon Sue And Sunny ger ”Don’t let me down” en tydlig gospelkänsla. Låten är för övrigt inte helt olik John Lennons med samma namn.
   Mitt intresse för Bad Company fick en liten dipp på gruppens andra skiva, ”Straight shooter”, som kom 1975. Ett par topplåtar, ”Good lovin’ gone bad” och ”Feel like makin’ love”, hjälpte inte till att göra en jämn skiva.
   Men på gruppens tredje album, ”Run with the pack”, var de åter en spännande hård rockgrupp med både tempoladdade låtar, fina ballader och covers. Och i samband med den releasen, uppgifter gör gällande att skivan släpptes på samma dag, såg jag Bad Company på Konserthuset i Stockholm. Här finns detaljer från den konserten.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2009 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.