Blogginlägg

#56/70: "Jackrabbit Slim"

STEVE FORBERT: Jackrabbit Slim (Epic/Nemperor, 1979)

Hits och Steve Forbert är inte den helt naturliga kombinationem men låten som inleder hans andra album, ”Romeo’s tune”, blev en hyfsad hit (nr 9 på Billboards lista) 1980. Ändå kan jag inte upptäcka några som helst traditionella eller konventionella hittendenser i varken låt, produktion eller arrangemang som förklarar de överraskande framgångarna. Forbert var helt enkelt sig själv och han fick heller inte någon mer hit och blev i den kommersiella branschen betraktad som en one hit wonder.
   ”Jackrabbit Slim” var 1979, eller snarare året efter, premiär för mitt Steve Forbert-intresse. Jag hade missat debuten och höll också på att missa uppföljaren innan den dök upp på en skivrea och den stora anledningen till att jag plockade på mig skivan var nog, och det känns skamligt att erkänna, att den innehöll en bonusskiva. En 7”-singel med samma låt på båda sidorna, ”The oil song”, som spelades på 33 1/3 varv. Ni ser etiketten här nere och jag kommer beskriva låten lite närmare lite senare.
   Efter debuten 1978 var Forbert fortfarande kvar på sitt skivbolag Nemperor men inför uppföljaren bytte han ut alla musikerna och producenten men inte sitt speciellt personliga sound där han med sin hesa röst, sparsmakade sound och ofta långsamma låtar mer tillhörde folkmusiken än rockbranschen.
   Det påstås att Forbert blev lurad på den ursprungliga producenten, som skulle jobba med Barbra Streisand istället, och den rutinerade John Simon fick träda in som något av reserv. Men vilken klippa. Simon hade och har ett legendariskt rykte som producent.
Exempelvis producerade Simon fyra klassiska skivor, ”Music from Big Pink” med The Band, ”Child is father to the man” med Blood Sweat & Tears, ”Songs of Leonard Cohen” med Leonard Cohen och ”Cheap Thrills” med Big Brother & The Holding Company. Och allt samma år, 1968!
   Ändå blev förändringen i sound och produktion inte speciellt stor om man jämför mellan Forberts första och andra skiva. Pianot blev kanske lite viktigare i arrangemangen, Simon var ju en gammal klaviaturspelare, och det förklarar väl Forberts speciella tack till pianisten Bobby Ogdin på skivomslaget. Ogdin hade tidigare spelat med namn som Dennis Linde, Tanya Tucker, Billy Swan och Leo Kottke.
   Sångerskorna i kören, Ava Aldridge, Cindy Richardson och Marie Tomlinson som gick under samlingsnamnet The Shoals Sisters, var också en nyhet på en Forbert-skiva.
   Forberts enda hitlåt, ”Romeo’s tune”, inleder skivan och det är pianoriffet som gör hela låten och säkert förklarar hitframgångarna men även elgitarren och den ”svarta” kören ger låten dess stora profil. Låten är på skivomslaget av någon anledning tillägnad minnet av Florence Ballard, sångerskan från Supremes som i juli 1967 fick sparken från gruppen på grund av alkoholproblem och depression och dog en alldeles för tidig död i februari 1976.
   Även blås och saxofonsolon dekorerar några låtar, ”The sweet love that you give (sure goes a long, long way)” och “Make it all so real”. Men det var ännu en gång de där typiska, ypperligt vackra och vemodigt hjärtskärande låtarna som gav Steve Forbert en plats i mitt hjärta.
   Lyssna på ”Wait”, ”I’m in love with you” och ”Baby” och ni kan inte låta bli att lyssna vidare på Steve Forbert. Sedan får vi givetvis en låt från folksångaren Forbert, ”January 23-30”, där han ännu en gång (på debuten sjöng han ”Grand Central Station, March 18, 1977”, ”läser” ur sin dagbok till en lättsam, spontan och uppenbart liveinspelad och anspråkslös liten melodi på akustisk gitarr.
   Så har vi den spännande extralåten ”The oil song” som märkligt nog saknades på cd-återutgivningen av ”Jackrabbit Slim” 1996 men finns med på Forberts greatest hits-samling ”What kinda guy” från 1993. Det är en textmässigt fascinerande historia som Forbert har skrivit. Den handlar om oljekatastrofer i samband med förlista fartyg men texten innehåller också en del muntra inslag som i refrängen till denna melodiskt glada trudelutt:
   And it's oil, oil
   Ah, drifting to the sea
   Oil, oil
   Don't buy it at the station, you can have it now for free
   Just come on down to the shoreline where the water used to be

Men Forbert blir också allvarlig och seriös mot slutet av den 6:24 långa låten. När han tar upp två då aktuella fall. Den Liberia-registrerade Argo Merchant förliste utanför Massachusetts i USA 1976 och Amoco Cadiz gick på grund i engelska kanalen 1976.
   One of these ships was the Olympic Games
   The Argo Merchant was the other one's name
   Well it's sad, but it's true, things got worse for the seas
   'Cause I ain't even mentioned Amoco Cadiz

   Amoco Cadiz, between England and France
   The big super tanker out there taking it's chance
   With its one-hundred-thousand black tons of the slime
   Amoco Cadiz spilled the most of all time

Och allt framfördes i ett starkt bluegrasskryddat arrangemang där mandolin och dragspel dekorerar soundet tillsammans med Steve Forberts egen akustiska gitarr.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.