Blogginlägg

#34/70: "Just an old fashioned love song"

Postad: 2010-08-23 07:51
Kategori: 70-talets bästa

PAUL WILLIAMS: Just an old fashioned love song (A&M, 1971)

Höstsäsongen 2010 på min följetong ”70-talet bästa” gör härmed en magnifik mjukstart med vacker pop, romantiska texter, sagolikt fina melodier och underbart mjuka arrangemang. Jag är inte enbart en förespråkare för pop och rock. Jag har mina djupa rötter bland genuina låtskrivare, vissa softa popsånger och så kallade enkla pophits. Min fascination för namnen som stod med mindre stil på skivetiketterna och ofta inom parentes (låtskrivarna) väckte tidigt mitt stora intresse. Jag vet att jag satt och noggrant antecknade låttitlar under olika låtskrivare för att på så sätt ha koll på varje låtskrivares produktion.
   Ofta var det engelska namn som Tony Macaulay, Roger Greenaway eller Geoff Stephens men också hela den amerikanska Brill Building-generationen, Barry Mann, Carole King, Ellie Greenwich med flera, låg mig varmt om hjärtat. Där någonstans kom också Paul Williams in i bilden. Innan hans förhållandevis stora solokarriär som sångare inleddes, 1971 med just den här skivan, hade han haft låtskrivarframgångar med artister som Three Dog Night och framförallt Carpenters. Förvisso mjukt och sött och på ytan enkel hitpop av sällan uppenbar lång livslängd. Men jag tyckte mig ändå höra klassiker, små evergreens i popformat, i låtar som ”We’ve only just begun” och ”Rainy days and Mondays” och när jag idag lyssnar är det faktiskt tidlös historisk popmusik.
   Och ännu bättre blev det på Paul Williams egna skivor. Han hade en röst, varken kraftfull eller stark, som skar genom märg och ben. Inga stora sångkvalitéer men han förvandlade sina små söta sånger till något mycket personligt.
   Han sjöng om sin ensamhet, förlorade kärleksaffärer och vemodiga tillkortakommanden med sådan innerlig känsla att jag aldrig har kunnat uppfatta den här enkla popmusiken som annat än genuint välskriven.
   Allra bäst på den här skivan blir det i utlämnande texter som ”Waking up alone”, ”I never had it so good”, ”When I was all alone” och ”Gone forever”. De här sångerna, de här arrangemangen och den här produktionen hade naturligtvis inte blivit så bra om inte musikerna bakom Paul Williams hade uppträtt så perfekt anpassat och spelat så oerhört känsligt och skickligt.
   Paul sitter visserligen vid pianot på skivomslagets baksida men spelar själv inget instrument på den här skivan och inte heller på någon annan av sina skivor. Däremot är det Craig Doerges piano som ofta bildar den musikaliska grunden till de vackra sångerna. Men han får hjälp av en klassisk rytmsektion, trummisen Russ Kunkel och basisten Leland Sklar, och gitarristen David Spinozza som läckert dekorerar de finstilta arrangemangen med både elektriska och akustiska gitarrer.
   Sedan har arrangemangen här ytterligare en dimension med blås, stråkar och hel orkester. Men utan att blåsa upp eller förvanska känslan. När exempelvis det klassiskt vemodiga oboe-soundet traskar in på ”Waking up alone” är det faktiskt en av pophistoriens stora höjdpunkter som vi hör.
   När Paul 1970 gjorde sin solodebut med skivan ”Someday man” hade han skrivit alla låtarna tillsammans med Roger Nichols. Paul stod enbart för texterna och Roger för musiken. Nichols fanns med även på den här skivan men majoriteten av låtarna hade Paul skrivit själv och det är ju en imponerande uppvisning från en låtskrivare som fram till då varit så ensidigt inriktad på texter och lyrik.
   I titellåten förklarar Williams sin fascination för de klassiska låtskrivarna på 40-talet och på några skivor senare gjorde Williams versioner av evergreens som ”That lucky old sun” och ”Moonlight becomes you”.
   Lite överraskande gör han även en cover på den här skivan, Graham Nashs ”Simple man”, som så perfekt passar in bland skivans övriga repertoar där det anspråkslösa temat textmässigt ofta är ”I am a simple man/And I sing a simple song”.
   Enkla sånger, ja. För en enkel lyssnare som jag framstår ju låtarna som tämligen enkla eftersom de utan omväg siktar in sig på hjärtat. Men jag har förstått att Paul Williams (eller hans partners) låtskrivande inte har varit så tekniskt enkelt där melodierna inte alltid följt de konventionella ackordföljderna och ingen har riktigt kunnat förutse vilken riktning sångerna ska ta. Det kanske är just den hemligheten som förklarar Paul Williams storhet och att hans material, hur sötsliskigt de än må låta på ytan, håller för tid och evighet.
   Sedan får vi Pauls egen version av ”We’ve only just begun”, låten som Carpenters redan haft en kommersiell hit med. Låten som från början var skriven till en reklamfilm för en bank… Men hans tolkning är långtifrån sockersöt och hitanpassad.
   Namnet Paul Williams är inte helt unikt i pop- och rockhistorien. Just vid den här tiden, runt 1971, fanns det ytterligare minst två sångare med det namnet som var kända. Dels en av sångarna i Temptations och dels en engelsk sångare i rock/blues-genren i grupper som Juicy Lucy och Tempest.
   Efter 1971 fortsatte framgångarna för Paul Williams, både kommersiellt och musikaliskt, både som låtskrivare och sångare. Och jag hade fått en favorit som jag följde noggrant under några år. Genom de egna skivorna ”Life goes on”, ”A little bit of love”, ”Here comes inspiration” och ”Ordinary fool”. Skivor som dessvärre hade en fallande kvalitetsnivå, arrangemangen blev med tiden allt större och opersonligare och Williams blev inblandad i stora filmprojekt, både som låtskrivare och skådespelare, och det tog närmast död på det finsnickrande låtskrivargeniet. Den lille mannen med de vackra sångerna blev plötsligt en clown på film.

YouTube: "Waking up alone" och "That's enough for me".





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2010 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.