Blogginlägg

#42/70: "Stick to me"

Postad: 2010-03-29 07:52
Kategori: 70-talets bästa

GRAHAM PARKER and THE RUMOUR: Stick to me (Vertigo, 1977)

I onsdags var det Nick Lowes födelsedag (gratis Nick på din 61-årsdag!) och i mitt projekt med de bästa 70-talsskivorna dyker det med jämna mellanrum naturligtvis upp Nick Lowe-relaterade skivor. Ofta med Nick som producent och hans födelsedag förra veckan är faktiskt (och helt oplanerat, jag lovar!) omgiven av två engelska skivor där han har suttit i producentstolen på båda. Förra veckans Elvis Costello-skiva, ”This year’s model”, och dagens skiva i centrum, Graham Parkers ”Stick to me”. Och i det senare fallet är Lowes medverkan extraordinärt speciell.
   Innan ”Stick to me” hamnade i skivbutikerna i oktober 1977 hade skivan spelats in två(!) gånger, bytt producent en gång och de nya inspelningarna fick avbrytas för några konserter i bland annat Stockholm.
   Bob Potter hette producenten vid första inspelningstillfället. Som tekniker hade Potter jobbat med Steeleye Span, Lindisfarne och Charlie Ainley men även producerat skivor som Paul Kossoffs ”Back Street Crawler” och Yes-trummisen Alan Whites “Ramshackled”.
   När de första inspelningarna av ”Stick to me”, som hade pågått en månad, skulle mixas visade det sig att mastertejperna hade oxiderat och var oanvändbara. Graham Parker berättar.
   “The producer didn't seem to spot it. We saw this black stuff coming off the tapes but he didn't notice it. When we came to mix it, it was un-mixable. The hi-hat was leaking through all the tracks. It was a nightmare, because we had a tour coming up. In those days I had a manager, and managers are always saying, ‘We have to play in Sweden now,’ like that's the most important thing to do.”
   Sverigekonserten, som Parker refererar till, var jag närvarande på 10 september 1977 i Konserthuset i Stockholm och minns den som en väldigt stark och fin upplevelse med ett väldigt tryck i det extrainkallade blåset och skivan ”Stick to me”, med både soul- och r&b-influenser, svarade ju senare upp till den försmak som konserten gav. Den här kvällen fick vi också höra många nya och då opublicerade låtar.
   Det finns också oroväckande uppgifter om att den ”Stick to me” som Potter hade producerat var en snäll, inställsam och smått USA-influerad skiva, med bland annat en hel stråkorkester inblandad. Med tanke på bytet av producent kunde det knappast ha slutat musikaliskt lyckligare. Nick Lowe fick uppdraget att på fem dagar spela in skivan på nytt och han var ju på 70-talet alltid en handlingskraftig man som agerade snabbt och spontant och det påverkade de nya ”Stick to me”-inspelningarna i rätt riktning, tycker jag. Skivan är både aggressiv och melodisk, både pop och r&b, och är i mina öron en större musikalisk succé än både första och andra Graham Parker-skivorna.
   När ”Stick to me” till slut hamnade på min grammofon kunde jag inte göra annat än skriva en positiv recension som bland annat lät så här:
   ”Här är Graham Parkers musik än mer kompromisslös. Den fullständigt vräker sig med full kraft mellan rummets fyra väggar. Soundet på ’Stick to me’ är ännu tätare, råare och hårdare. Rumour driver på som aldrig förr och Parker attackerar och sluggar sig verkligen igenom de flesta låtarna”.
   Recensenten Dave Marsh på amerikanska Rolling Stone var inte lika imponerad av denna engelska skiva men inleder ändå recensionen positivt:
    “Graham Parker is unquestionably the most exciting new rock performer since Bruce Springsteen. He is a ferocious singer and an obsessively lyrical writer with a sense of rock bounded by (sort of) Presley and Dylan plus a deft touch for R&B and reggae. His band, the Rumour, is as tough and inspired as he is.”
   Men fortsätter och avslutar mindre positivt:
    “The failures of Nick Lowe's production are more distressing because they're less readily remedied. Parker has never made a record that kicks as hard as his music—his records take weeks to sink in, not because the music is inaccessible but because the recording clouds it. Lowe, who produced Howlin' Wind, repeats his mistakes here. Once again, the tracks are so muddy that, while you hear the band rocking out, you can only feel it at the most extreme volume. The emphasis is always on Parker's voice, which exacerbates his long-windedness. Some of the production flourishes are not to be believed: the female chorus on "Problem Child" makes a decent song ludicrous, and the horn chart on Ann Peebles' "I'm Gonna Tear Your Playhouse Down" is not even high-level hackwork."

Originalskivan “Stick to me” var alltså ämnad att bli en skiva med stora rymliga arrangemang som en protest mot punkvågen som då exploderade på alla hall i England just då. Arrangören David Bedford, mest känd för sitt samarbete med Mike Oldfield, var engagerad för att skriva stora stråkarrangemang. Med Nick Lowe vid rodret blev det en enklare och mer slimmad skiva men stråkarna finns kvar på den inledande titellåten men tar på inget sätt udden av attacken. Även blåset, arrangerat av Rumour-pianisten Bob Andrews, på fyra man var på tårna och kören (Frank Collins, Paddy McHugh och Dyan Birch) på låtarna "Problem Child" och ”The Heat In Harlem" som hämtats från den engelska gruppen Kokomo (som inte fått någon credit på skivomslaget) var fetare än någonsin.
   Förutom titellåten finns det ytterligare hitpotentiella spår på skivan, ”Soul on ice”, ”The New York shuffle”, mäktiga ”Thunder and rain” och den långa episka ”The Heat in Harlem”. Plus den mäktiga covern på Ann Peebles ”I’m gonna tear your playhouse down” och den fina balladen “Watch the moon come down”.
   Så har vi den kontroversiella låten på sluten, “The raid”. En låt med flera drogrelaterade ord i texten som fick Parker att vara lite lustig när låten i november 1977 släpptes som b-sida på singeln ”New York shuffle”. Han döpte om den till ”The bleep” och suddade bort de ”farliga” orden med ett pip eller ”bleep” som det heter på engelska. "Coke", "joints", "out" och "snow" var ord som stryktes. Men det är fascinerande att höra ty det är bara sångrösten som är raderad, inte musiken. Parker förklarar:
   "A silly idea that I take full credit for. In fact, to make it even sillier, I bleeped out some innocent words as well, just for good measure. I can't imagine this frivolous version ever turning up anywhere."

YouTube: "Stick to me", "Thunder and rain" och "I'm gonna tear your playhouse down", alla live från tyska Rockpalast 1978.







/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2010 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.