Blogginlägg

Det var en våldsam utmaning som gick hem

Postad: 2010-03-26 07:54
Kategori: 70-talskonserter

Det här kanske kommer som en stor överraskning men sedan 1972 och albumet "Close to the edge" var jag en stor beundrare av den engelska rockgruppen Yes. Och det hade med åren växt men 1977 var gruppen på musikalisk reträtt med albumet "Going for the one" som var aktuell på skiva vid tiden för konserten i Göteborg. Att använda sig av den skotske trubaduren Donovan som ensam uppvärmare var onekligen en absurd upplevelse. Han var just då aktuell med albumet "Donovan".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/11 1977.

YES
DONOVAN
Scandinavium Göteborg 12 november 1977


Yes:
Jon Anderson (Vocals)
Steve Howe (Guitars)
Chris Squire (Bass)
Rick Wakeman (Keyboards)
Alan White (Drums)

Donovan:
Donovan (vocals, guitar)
Miller Anderson (guitar, vocals)
Ronnie Leahy (keyboards)
Colin Allen (drums)
?? (bass)

Ibland är det kusligt olikt. Som exempelvis hur olika artister världen över blir olika uppskattade i olika länder. Fleetwood Mac säljer sex miljoner skivor i USA men bara en knapp miljon i sitt egentliga hemland England och här är de nästan okända. Nu ska det här inte handla om den gruppen utan om Yes, som är i samma situation, och i någon mån också Donovan.
   Det något ojämna turnépaketet åker nämligen Europa runt och var i helgen i Göteborg och inför ett fullsatt Scandinavium, 6 500 personer, bjöds det på en så total upplevelse att tankarna svindlar.
   Den engelska rockgruppen Yes har dominerat 70-talets popularitetsomröstningar i engelsk press. Här är de nästan okända och deras unika kvalitetsmusik ännu mer. De började skriva enkla korta melodier med udda arrangemang. Numera skriver de betydligt längre stycken som växelvis intensifieras och går ned i tempo.
   Deras tionde skiva från i somras, "Going for the one", gick säkert många sommarslöa svenskar förbi. Skivan är mycket bra och har betytt en sak. Deras första singelhit i England, "Wonderous stories". Något de inte strävat efter i någon större omfattning. "Going for the one" är kvalité på bred bas och jämnare än någon annan Yes-skiva.
   I gruppen är Jon Anderson, Chris Squire, Steve Howe, Rick Wakeman och Alan White lika anpassade som de fem sista pusselbitarna i julklappspusslet. Samtidigt som de ensamma är lika individuellt självsäkra. Det visade deras respåektive soloprojekt som kom förra året under gruppens sabbatsår.
   De har alla ett speciellt sätt att behandla sina instrument. Kort sagt är det nog världens bästa instrumentalister i en och samma grupp. De kan alla sin sak och intrycket på scen blev hejdlöst imponerande.
   Konserten var ett skådespel. En välregisserad och djupt engagerande show som med filmprojektorer och laserkanoner gjorde konserten fulländad.
   OK, deras musik var konstruerad, konstlad och ibland omotiverat aggressiv och högljudd. Men vad Yes framkallade med sina enorma och gränslösa popsymfonier föll jag pladask för.
   Det var en våldsam utmaning som gick hem. Folket på Scandinavium skrek fullkomligt ut sin förtjusning under och efter den över två timmar långa konserten. Ljus-, ljud- och rökeffekter gjorde det än mer sevärt. Kort sagt en fullträff.
   Det var Yes konsert och inte Donovans. Han har varit oroande tyst de senaste åren. Att vara förband till Yes berättar väl något om hans numera svåra arbetsförhållanden.
   Men hans gitarrspel, röst och sånger kunde ingen ta ifrån honom i lördags. Överraskande elektrisk och rockig hade han blivit. Ett fint band, lett av gitarristen Miller Anderson, hade han bakom sig.
   Och det var inte oväntat de kända låtarna "Hurdy gurdy man", "Colours" och "Mellow yellow" som fick publiken att trots allt trivas i väntan på den stora attraktionen Yes.

Låtarna med Yes:
Firebird Suite
Parallels
I've Seen All Good People
Close To The Edge
Wonderous Stories
Colours Of The Rainbow/Turn Of The Century
And You And I
Going For The One
Flight Jam/Awaken
Roundabout
Yours Is No Disgrace

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2010 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.