Blogginlägg från april, 2010

Vemod och magi gick hand i hand

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 30/4 2010.

KONSERT
Eilen Jewell
Just Started Rollin
Clarion Hotel, Örebro 28 april 2010
Min plats: ca 8 meter snett till vänster från scenen.
Konsertlängd: Just Started Rollin: 19:20-19:58 (38 minuter)
Eilen Jewell: 20:26-22:05
(99 minuter)

Eilen Jewell
Eilen Jewell: gitarr, munspel, maracas och sång
Jason Beek: trummor och sång
Johnny Scascia: ståbas
Jerry Miller: gitarr

Just Started Rollin
Mikael Andersson: dobro och sång
Isak Sandvik: gitarr och slide
Christoffer ”Noffe” Karlsson: munspel och tamburin

Då fick jag äntligen ta fram de ädlaste komplimangerna och sätta ett maximalt betyg på en konsert i Örebro. Idaho-sångerskan Eilen Jewell fick oss under dryga 90 minuter att glömma både tid och rum. All koncentration och uppmärksamhet gick till den lilla scenen där det kompetenta bandet med den avväpnande naturliga stjärnan längst fram gav oss en konsert som vi sent, eller aldrig, ska glömma.
   Hotellet på Kungsgatan har blivit Örebros mest frekventa konsertlokal. Det är på inget sätt en perfekt konsertmiljö, det är ju i första hand en hotellfoajé, men i onsdagskväll var det artisterna och publiken som förvandlade lokalen till en ljuvlig plats för levande musik.
   Eilen med band gjorde i höstas sin debut i Örebro på en privat fest med en sensationell konsert, kalla den gärna legendarisk, som gjorde förväntningarna inför det här besöket lite för stora för att det ska vara nyttigt. Men den här gången var jag beredd och allt slutade lika lyckligt som då.
   Efter bandets instrumentala intro trängde sig den lilla sångerskan fram genom publiken och tog över scenen med både förnuftiga och smått komiska mellansnack, en helt underbar sångröst och ett smittande evigt leende. Hur en röst med sådan personlig energi kan komma ur denna lilla spröda kropp är för mig en fullständig gåta. Eilen var som Loretta Lynn, Bessie Smith och Billie Holiday (vars låtar hon gjorde under kvällen) i en och samma person. Lägg till många av hennes egna starka låtar och ni förstår att hon som artist har ett brett register.
   I de mer lågmälda låtarna ”Boundary county” och ”Codeine arms” var det som om vemod och magi gick hand i hand genom konsertlokalen. När hon sjöng Billie Holidays ”Fine and mellow” var jag övertygad om att den aldrig framförts bättre någonstans. Och när det svängde obönhörligt i de mer arrangerade låtarna visste den inre glädjen inga gränser.
   Annars lever Eilen med stor beundran för Loretta Lynn vars låtar ”The darkest day” och ”Who say God is dead” (som släpps på tributeskivan "Butcher Holler") var konsertens mest countryfierade ögonblick bland coverlåtarna. En annan cover, Thems gamla ”I’m gonna dress in black”, var också en skinande höjdpunkt. Där Eilen sjöng så oerhört bra.
   På 21 låtar bjöd Eilen och bandet på en imponerande bredd av traditionell country, lite jazz, pop, rock’n’roll och känsliga ballader. Det var ingen konsert som krävde långa gitarrsolon men när Jerry Miller, med sin fina twang i soundet, i några låtar fick lite mer utrymme kändes det osedvanligt motiverat. Som i den förlängda och mer lekfulla versionen av Johnny Kidds ”Shakin’ all over”. Och under ”Sea of tears”, som sparkade igång direkt efter ”Where they never say your name”, förflyttades vi till Vilda Västern med hjälp av Millers gitarr. Medan trummisen Jason Beek och ståbasisten Johnny Sciascia genomgående stod för den genuina musikaliska ryggraden.
   Men allra mest imponerade Eilen själv som unik amerikanska där fina ord som generös, tacksam och anspråkslös perfekt beskriver hennes minuter på scenen. Ord som också omfattar hennes musikaliska kvalitéer. På en konsert som avslutades så vackert och innerligt med en känslig version av Porter Wagoners ”Satisfied mind”.
   Till kvällens exklusivt maximala betyg bidrog även det unga förbandet Just Started Rollin, en ung akustisk bluestrio från Lindesberg, som blandade originallåtar med covers och spelade på dobro, akustisk slide, munspel och tamburin. Vad månde bliva?
   60 år för unga, bluesartister är ju allmänt som bäst runt 80, uppträdde de tre grabbarna förvånansvärt självsäkert. Mikael Anderssons röst var som hämtad från skogarna norröver och hans dobrospel var soundmässigt läckert, Isak Sandviks slideteknik på akustisk gitarr var också anmärkningsvärt liksom Christoffer ”Noffe” Karlssons energiska munspel.
   Uppenbart avslappnade, Mikael satt med ena benet över det andra, gjorde de båda egna låtar (exempelvis ”I’m doing fine”, ”Go to New York City and you can’t hold on” och ”Just started rollin”) och covers av Louisiana Red, Tony Joe White och Chris English till samma stora konst.

Eilen Jewells låtar:
Intro
Lucky one
Rain roll in
The darkest day
Heartache Boulevard
Too hot to sleep
High shelf booze
Fine and mellow
Rich man’s world
Who say God is dead
Everywhere I go
Fading memory
Mess around
Boundary county
Where they never say your name
Sea of tears
Nobody’s business
Shakin’ all over
Codeine arms
I’m gonna dress in black
If you catch me stealing

Extralåt
Satisfied mind

/ Håkan

Covers: Kevin Rowland

KEVIN ROWLAND: My beauty (Creation, 1999)

Från det makalöst uppseendeväckande omslaget till de pretentiösa och uppblåsta arrangemangen är förre Dexy’s Midnight Runners-ledarens coverskiva överlag en tämligen smetig historia. Lättsam schlagerpop med saftiga stråkar och fylliga körer där den uppenbara ambitionen har varit att både chocka och smeka varsamt. En blandning av engelsk elegans och pretentiösa schlager.
   Det finns människor i min omgivning (hej, Joakim!) som uppskattar den här skivan väldigt mycket. Han ser och hör en smärtsamt emotionell skiva från en man som håller på att ta sig ur ett hårt drogberoende. Och då betyder låtarna, enligt Joakim, mer än bara melodi, text och arrangemang. Jag är mer av den handfasta typen som hör det jag hör...
   Efter elva års tystnad som artist återvände Kevin med en coverskiva med övervägande engelska låtar. Ibland är det Las Vegas-varning. Många stora arrangemang och när Kevin i introt till inledande ”The greatest love of all” talar insmickrande i kapp med stråkarna blir det en aning ironiskt. Operakören i ”Rag doll” fyller bara i den känslan. Och på ”Concrete and clay” sjunger Kevin mycket likt Brolle Jr…
   Sedan lyckas Kevin mirakulöst att till och med överträffa de överarrangerade stråkarna som Phil Spector dränkte Beatles-låten ”The long and winding road”med till Paul McCartneys stora besvikelse.
   I slutet på Squeeze-låten ”Labelled with love” överraskar det oväntat rockiga nästan Status Quo-liknande slutet medan pianisten Chris Stainton hamrar friskt på sitt instrument.
   Även om jag har lite svårt för många av de svällande arrangemangen på den här skivan tycker jag nog urvalet av låtar är klart godkänt. Med en majoritet härliga 60-talslåtar så är skivan låtmässigt godkänd som underhållning med ”Rag doll” och ”Daydream believer” som toppar.
   I övrigt tycker jag nog popsoundet på skivan blir lite för fjäderlätt för min smak. När han sedan avslutar med Liverpool-hymnen ”You’ll never walk alone” rinner det nästan sirap ur högtalarna.

Låtarna:
1. The Greatest Love Of All (Linda Creed/Michael Masser)
1985. Från albumet "Whitney Houston".
2. Rag Doll (Bob Crewe/Bob Gaudio)
1964. Singelhit med The Four Seasons.
3. Concrete And Clay (Tommy Moeller/Brian Parker)
1965. Singelhit med Unit Four plus Two.
4. Daydream Believer (John Stewart)
1967. Singelhit med The Monkees.
5. This Guy's In Love With You (Burt Bacharch/Hal David)
1968. Singelhit med Herb Alpert.
6. The Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney)
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.
7. It's Getter Better (Barry Mann/Cynthia Weil)
1969. Singelhit med Mama Cass.
8. I Can't Tell The Bottom From The Top (Guy Fletcher/Doug Flett)
1970. Singelhit med The Hollies.
9. Labelled With Love (I'll Stay With My Dreams) (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
1981. Singelhit med Squeeze.
10. Reflections Of My Life (William Campbell/Thomas McAleese)
1969. Singelhit med The Marmalade.
11. You'll Never Walk Alone (Oscar Hammerstein II/Richard Rodgers)
1945. Från musikalen "Carousel".

/ Håkan

En av de bästa på många år

Bilder: Håkan Ekebacke

                                                                                    Foto: Jan-Ola Sjöberg
Steve Gibbons på Konserthuset i Örebro.

Gibbons med band fick sitt stora genombrott i Sverige hösten 1978 i samband med "Down in the bunker"-albumet, tv-framträdande och en konsert på Malmen i Stockholm, som jag var på. Våren 1979 genomfördes en längre Sverigeturné samtidigt som nya singeln "Get up and dance" lanserades. Biljetterna till konserten i Örebro såldes slut på två dagar.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1979.

STEVE GIBBONS BAND
Konserthuset, Örebro 4 april 1979

Steve Gibbons, gitarr, munspel och sång
Trevor Burton, bas, gitarr och sång
Dave Carroll, gitarr, bas, sång
Nick Pentelow, saxofon
Bob Lamb, trummor

Det är alltid svårt att gradera men onsdagskvällens rockkonsert med Steve Gibbons Band måste ha varit en av av de bästa på många, många år i Konserthuset. Sådan tidlös rockmusik kan bara framföras av en som har den rutin och erfarenhet som Gibbons har. Och hans band var på scen något av det mest slipade vi kan lyssna på idag.
   Förutsättningarna hade ändrats något då ena gitarristen, Bob Wilson, skadat handen tidigare på turnén. Dave Carroll blev därför ensam gitarrist och pianot, som Wilson brukar spela, slopades helt och därmed gick vi miste om pärlor som "Big JC".
   Gruppen hade med den trimmade sättningen också trappat upp både tyngden och volymen i framträdandet. Möjligen var det en naturlig utveckling från spelningar på småställen till lite större konsertlokaler. Men gruppen riskerar därmed att tappa sin ursprungliga publik.
   Hög volym och påskruvade förstärkare kunde ändå inte ta ifrån oss den oerhörda genialitet som genomsyrade det mesta som Gibbons sätter händerna i. Sedan må det vara nyskrivna calypsolåtar, "Sunny day in the tropics", eller rockklassiker från 50-talet. Samma gedigna och lyhörda avvägning.
   Två av hans "storysongs", "Mr Jones" och "Johnny Cool", inledde och blev här mer musikaliskt utsmyckade än på skivorna. Gibbons rufsade till håret, satte på sig kompgitarren och svingade sig ut i "Eddie Vortex" och den första publikreaktionen började visa sig. Publiken som säkert först blev chockade av den högljudda inledningen.
   Det var i "Any road up" som gitarristen Carroll och saxofonisten Nick Pentelow gjorde några vildsinta och hänsynslösa solon. Som var mer egoistiska tripper än musikaliskt motiverade.
   Lite längre fram i konserten visade Gibbons upp sin tveklösa kärlek till 50-talsrock. "Tulane" och "Git it" rockade våldsamt i bandets versioner.
   Avslkten var förstklassig, två låtar från "Down in the bunker"-albumet innan de fantastiska tre extralåtarna där Steve Gibbons sammanfattade sina influenser och historia, "Say tripper", Ray Charles "Hallelujah I love her so" och "High school confidential", Jerry Lee Lewis-låten i en ståtlig version som nästan fick Konserthuset rappning att falla.
   Steve Gibbons själv var eleganten i kavaj, läderbyxor och kråsskjorta omgiven av en kvartett grabbar som spelade för livet.
   Minnen kopplar man ofta ihop med musikaliska tillfällen. Bra konserter brukar inte vara långa. Vi noterade 4 april 1979 - en stor dag!

/ Håkan

Grattis Jim Keltner, 68!

För mig som redan på tidigt 70-tal läste skivomslag noggrant och memorerade producentnamn, tekniker och rader av musiker blev Jim Keltner ett återkommande namn. Nu 40 år senare får jag uppfattningen att han har spelat med ALLA och i ALLA sammanhang. Listan på skivor som Keltner spelat på är inte bara imponerande och oerhört lång utan är också fylld av nästan genomgående klassiska inspelningar.
   Idag fyller Jim Keltner 68 år.
   När jag första gången fick upp ögon för Keltner, på Dave Masons ”Alone together” och Joe Cockers ”Mad dogs and Englishmen”, hade han spelat på flera skivor med Gabor Szabo, en artist som jag inte vet ett dugg om.
   Men sedan blev han kompis med flera från Beatles och kom därmed in i mitt liv på allvar alldeles automatiskt. Först på ”Bangla Desh”-galan med George Harrison och sedan på John Lennons ”Imagine”. Och sedan på ytterligare skivor med de två. Blev ju med åren också kompis med trummisen Ringo Starr och jag har ofta sett båda spela tillsammans sida vid sida. Två trumslagare av oerhörd dignitet.
   Keltner har alltid uppvisat en lugn och cool fasad. Inga överdrivna gester och inget kraftfullt dunk. Men oerhört svängigt, tajt och med naturligt flyt.
   Det är också kul att konstatera hur en så flitigt anlitad studiomusiker också kan fungera i fasta konstellationer. På 70-talet var han med i Attitudes, ett band som hade kontrakt med George Harrisons skivbolag Dark Horse och släppte två skivor, och i början på 90-talet uppstod Little Village, efter samarbetet på John Hiatts skiva ”Bring the family”, där Ry Cooder och Nick Lowe var övriga medlemmar.
    På ”Little Village” (1992) skrev samtliga medlemmar låtarna tillsammans. Jim Keltner som låtskrivare är annars inte så vanligt. Det har hänt på några spår med Ry Cooder och Susanna Hoffs. Men Keltner har faktiskt också skrivit en låt tillsammans med Elvis Costello, ”Hurry Down Doomsday (The Bugs Are Taking Over)” från ”Mighty like a rose” (1991).
   Jim Keltner satt naturligtvis med på två andra stora arrangemang, Bob Dylans 30-årsjubileum som artist i Madison Square Garden 1992 och George Harrisons minneskonsert i Royal Albert Hall 2002.
   Keltner spelade faktiskt också på Ted Gärdestads ”Blue virgin isles”.

En tio i topp-lista, i kronologisk ordning, på mina bästa ”Keltner-skivor”:
JOHN LENNON: Imagine
JACKSON BROWNE: For everyman
ELVIS COSTELLO: King of America
JOHN HIATT: Bring the family
GEORGE HARRISON: Cloud nine
TOM PETTY: Full moon fever
ELVIS COSTELLO: Spike
NICK LOWE: Party of one
ELVIS COSTELLO & BURT BACHARACH: Painted from memory
WARREN ZEVON: Wind

/ Håkan

#38/70: "Wish you were here"

PINK FLOYD: Wish you were here (Harvest, 1975)

Det var väldigt länge sedan som Pink Floyd betydde något för mig. Och när jag dissekerar min egen Pink Floyd-historia så hamnar jag så långt borta som 1975 för att hitta något som betyder mer än raden av alla konceptskivor gruppen har upprepat sin karriär med. ”Wish you were here” var min Pink Floyd-kulm och det var en skiva som betydde mer än exempelvis ”The dark side of the moon”, storsäljaren framför alla andra i Pink Floyd-historien, eller album som ”Ummagumma”, den mäktiga dubbeln, eller ”Atom heart mother” (med kon på omslaget) vars skivor också återfinns i min samling.
   Men egentligen var Pink Floyd ett alldeles vanligt popband fast med lite mer psykedelisk touch än andra och med lite mer mystik i historien. Och det började redan 1967 med singlarna ”Arnold Layne” och ”See Emily play” och det fortsatte till viss del med ”Apples and oranges”. Och det var titeln i mitten som blev något av världshit och oförglömlig och på något sätt anledningen till att vi döpte vår dotter till Emily med just den engelska stavningen. Det var just ”See Emily play” som Mats Ronander skrev som autograf på cd-häftet till ”Himlen gråter för Elmore James” för att Emily var med vid tillfället.
   Men sedan var det slut på det kommersiella kapitlet för Pink Floyd. Albumen var jag ännu inte mogen att upptäcka förrän ”Ummagumma” ramlade ner i mitt knä och öppnade upp en märklig historia om ett engelskt band. Hälften live/hälften studio var det ju en minst sagt svårlyssnad skiva men blev ändå en av de första skivorna jag recenserade i februari 1970. Ett djupt pretentiöst album med långa, långa låtar och märkliga konceptidéer.
   Tema och koncept skulle bli det här bandets signatur men deras stora storsäljare, ”The dark side of the moon”, var jag kallsinnig inför när den kom 1973. Det fanns inget som lockade. Därför uppfattar jag det idag som tämligen märkligt att jag så hängivet och självklart handlade det kommande albumet ”Wish you were here” på tillfälligt besök i Stockholm hösten 1975. Skivan hade dessutom ett svart plastinbakat omslag som kanske höjde nyfikenheten ytterligare. Men jag hade nog hört delar av den långa sviten ”Shine on you crazy diamond” strax innan på radion och gillat den häftiga melodin, den suggestiva tonen, det klara soundet och den så gott som genomgående historien om deras tidiga medlem Syd Barrett som försvunnit ur gruppen i ett moln av droger och psykisk sjukdom. Sådant skapade spänning och nyfikenhet för en drygt 20-årig grabb från Örebro.
   När jag väl sprättat upp den tunna svarta plasten, där det bara var en klisterlapp som avslöjade skivans namn, runt omslaget framträdde det vita pappomslaget med ett fotografi som visar två stuntmän av vilka den ena fattat eld. Allt fotograferat i Warner Bros filmstudio i Los Angeles och omslaget var designat av det kända designbolaget Hipgnosis som jobbade tidigt med Pink Floyd-omslag. Ofta med surrealistiska drag.
   ”Wish you were here”-skivan släpptes i september 1975 men redan under en turné 1974 framförde Pink Floyd nya låtar som var avsedda för ett nytt album. Bland annat låten som skulle bli det centrala verket på nya albumet, ”Shine on you crazy diamond”. En låt som är en hyllning till gruppens ursprunglige ledare Syd Barrett med textrader som "Remember when you were young, you shone like the sun".
   En myt vill göra gällande att Barrett helt överraskande dök upp i inspelningsstudion när Pink Floyd höll på att spela in ”Shine on…”. En smått förvirrad och överviktig man med rakat huvud som lämnade rummet utan förklaring och utan att någon egentligen fattat att det var Barrett. Titellåten är ju också en liten vink till bandets en gång store låtskrivare.
   Som uppföljare till ”The dark side of the moon” fick Pink Floyd ännu en gång hjälp av saxofonisten Dick Parry och de två ofta anlitade sångerskorna Venetta Fields och Carlena Williams som ibland gick under gruppnamnet Blackberries. Den engelske sångaren Roy Harper kallades överraskande in som sångare till den bluesiga låten ”Have a cigar”.
   ”Wish you were here” har bara fem spår som egentligen är fyra eftersom ”Shine on…” förekommer två gånger, både som inledning och avslutning på skivan. En lång låt med majestätiskt och symfoniskt intro på över sex minuter och hela låten är uppdelad i nio olika delar. Oerhört imponerande då och jag lyssnar med glädje och nyfikenhet även idag på dessa mäktiga ljudsjok som blandar motorljud, dörrar som stängs, publikljud och radiosändning med alla olika syntar, läckra akustiska gitarrer och emotionella texter.

/ Håkan

Magnus & Basse i skivaffären, del 2

MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN
The Beat Goes On, Stockholm 24 april 2010
Min plats: ca 3 meter från den trånga ”scenen”.
Konsertlängd: 15:06-15:21 (15 minuter)

Helt oväntat och helt oplanerat hamnade jag på lördagseftermiddagen på ännu en skivaffärsspelning med Magnus & Basse. I den trånga och gemytliga butiken The Beat Goes On på St Eriksgatan i Stockholm spelade paret upp några låtar från senaste skivan ”Vita lögner + svarta ballader, volym 1”.
   Det var trångt i den lilla affären men det fanns ändå plats för några kända namn: Strax framför mig stod Kjell Andersson, producenten som står bakom det lyckade samarbetet mellan Magnus och Basse, och bredvid mig stod Ola Magnell och lyssnade. Jag skymtade även Carin Kjellman, känd från 70- och 80-talet i gruppen Folk & Rackare och även soloskivor, som också var där och trängdes. Hon är nämligen gift med Basse.
   Ola spelade i affären i onsdags och i väntan på framträdandet stod han och tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen.
   - Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger, berättade han. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.
   Ola har precis givit ut ett album, ”Rolös”, som min vän Jan-Ola passade på att få signerad. En skiva inspelad hälften med band och hälften solo.
   Magnus och Basse lilla uppvisning blev en ren repris av framträdande i Örebro dagen innan. Inte bara exakt samma låtar (fast en låt mindre än i Örebro) utan också samma mellansnack. Som visade sig inte vara så spontant som det lät i Örebro. Men sången, den fina mixen mellan Basse skönsång och Magnus lätt plågade stämma, de fina gitarrerna och Magnus snygga munspel gjorde ändå de fyra låtarna till musikaliskt njutbara.

Låtarna:
I mörkret
Den första snön
Han var min bästa vän
Lycklig man

/ Håkan

”Live at the High Cross”

THE MO WITHAM BAND
Live at the High Cross
(Wild Bird Records)

Tänk att en kväll på puben kan sluta så lyckligt och musikaliskt resultera i något så positivt. Det började som ett enkelt lördagsgig i slutet på februari i år för några goda vänner där en, teknikern Barry Vernon, dessutom råkade fylla år. Två av killarna på scen, Mo Witham och Mickey Jupp, har haft ett mångårigt och nyligen uppgraderat förhållande i gruppen Legend. Men den här kvällen handlade det mer om klassisk pubrock, bluesdoftande rock och en mängd covers.
   På pappret är ”Live at the High Cross” en kanske inte så kreativt upphetsande skiva, coverlåtarna står som spön i backen, men däremot har den anspråkslösa inramningen slutat i många bokstavligen fina insatser. Skivan tar inte musikutvecklingen en tum framåt men som ren underhållning är den lysande.
   Inte minst visar Mickey Jupp upp en otrolig röst, ett tungt inspirerat pianospel och är fortfarande en stor dignitet vid mikrofonen. Och då är han ändå inte huvudartist utan bara en del av kompet i Mo Withams grupp. Helt oväntat formar sig den här skivan till en riktig Mickey Jupp-skiva fast han i efterhand inte ens ville figurera eller uppträda i eget namn på omslaget. Det finns nämligen konstiga historier kring den här inspelningen, som skedde 27 februari på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness uppe i Cumbria i norra England, att Mickey inte ens ville veta om den.
   Mo Witham, eller hans explosiva gitarr, står också givetvis i centrum på den här konserten medan kompet Brent Forbes, bas, och Carl Hutchinson, trummor, ”bara” är ett vuxet stabilt komp.
   Det är inget kanonljud på skivan (rykten säger att det eventuellt kommer en ommixad variant) men stämningen i lokalen och på scenen är uppenbart god. Och skivan inleds så tryggt och fantastiskt med ”St James Infirmary”, den gamla amerikanska folklåten som också finns med på Jupps BBC-skiva (2004). Ett tungt härligt piano och Mickey sjunger kanske bättre än någonsin. Blues av Fats Domino-stuk som är både avslappnad, det skrattas stundtals på scen, och blixtrande skicklig med Mo Withams mycket fina gitarrspel som extra krydda.
   Den gamla Legend-låten ”Hole in my pocket” är traditionell blues, Mickey leker på pianot och stämningen är allt än påtvingad. En kul kväll på puben helt enkelt och det skrattas högt efter låten.
   Willie Dixons ” My babe” rullar på med Jupps piano, röst och hör jag inte också en orgel. Jag är ingen utpräglad bluesfantast och har för länge sedan växt ifrån häftiga gitarrsolon men det här är något annat och mycket bättre.
   En Chuck Berry-låt, ”Bye bye Johnny”, hörde givetvis hemma bland ingredienserna den här februarikvällen. Mickey missar inte, som jag hör det, en enda stavelse i den ”Johnny B Goode”-besläktade klassikern. Bandet körar fint men arrangemanget är mer ordinär rock med betoning på gitarrerna.
   Mer Chuck i ”Maybellene” och mer framträdande gitarrer. Mickey, på gitarr, hetsar fram texten i en rasande fart. Högt tempo och långt från trött gammal gubbrock.
   Det är mer gitarrer även på ”Switchboard Susan”. Rockigare än på Mickeys original på skiva utan att närma sig Nick Lowes mästerliga version. Jordnära pubrock av absolut bästa märke och Mickey skrattar gott efter låten.
   På ”Money” är Mickey inte överraskande tillbaka bakom pianot men versionen är ordinär fast bandet körar fint i den gamla klassikern.
   I den 6:10 långa “Blues trilogy” väver bandet ihop tre gamla klassiker, Little Walter Jacobs “Blues with a feeling”, Chuck Berrys “Wee wee hours” och T-Bone Walkers “Stormy Monday” lite hur som helst. Det blir till en långsam och vemodig pianoblues, uppenbart improviserad, spontan och anspråkslös, som toppas med ett blixtrande gitarrsolo och Mickeys nya textrader ”I ain't had no good lovin since Southend United last won away".
   Sedan rockar bandet hårt i Larry Williams ”Bony Maronie”. Skivans bästa och rockigaste låt. I Elvis Presleys gamla ”One night (with you)” är Mickey åter på hemmaplan i Fats Domino-traditionen eller i det här fallet Smiley Lewis. Jag tror Mickey på vissa ställen försöker likna Elvis Presley i sitt sätt att sjunga. Elvis fick aldrig chansen men jag tror inte att han vid 65 års ålder, Mickey skulle fylla 66 veckan efter den här konserten, sjunga med samma pondus och dignitet i den åldern.
   ”Rockin’ Robin” minns vi i Sverige tyvärr mest som en låt Streaplers hade en hit med på 1965. Jönsig, poppig och smärtsamt snäll då. Och även det här bandet gör låten lite lättsamt. Kanske är det en låt av lätt humoristiskt ursprung för Mickey framför texten lätt skrattande vid några tillfällen. Gitarr- och pianoduell på slutet.
   Efter den låten avslutar Mickey Jupp med ett ”Good night you’ve been great”. Tack själv Mo, Mickey och bandet. I den bästa av världar hade skivan kunnat innehålla fler Mickey Jupp-original och den helt nya låten som framfördes den här kvällen. Men genom en oavsiktlig radering och ingen backup gick halva konserten på High Cross Inn förlorad men det sparade materialet, skivans elva låtar, visar ändå upp tillräcklig tyngd och härlig musikalitet. Skivan går att beställa här.

/ Håkan

Magnus & Basse i skivaffären

MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN
Najz Prajz, Örebro 23 april 2010
Min plats: ca 5 meter snett till höger från scen.
Konsertlängd: 18:10-18:30 (20 minuter)

Ursäkta att jag är lite sen med rapporten men middag på restaurang, kaffe hemma och sedan ett mäktigt Basse Wickman-sökande efter en låt med Basse som min fru Carina påstod att hon kom ihåg från 80-talet. Den jakten var misslyckad men den lilla anspråkslösa konserten i skivbutiken Najz Prajz, som nästa vecka firar 22 år, var desto mer lyckad.
   Strax innan framträdandet bestämde sig Magnus och Basse för att uppträda helt akustiskt utan mikrofoner. Med två akustiska gitarrer, ett munspel och två röster lät det som vi var inbjudna till deras vardagsrum. Så nära, så personligt och så spontant var det.
   Alla pratade om den häftiga hagelskuren innan Najz Prajz-konserten och det faktum att konserten med Jack Vreeswijk på ett annat ställe i stan, Växthuset i Stadsträdgården, skrämt bort folk. Det var alltså begränsat med folk i skivbutiken men vi packade ihop oss längst fram och Magnus och Basse var inte det minsta besvärade utan bara tacksamma och generösa.
   De inledde med ”I mörkret” med lika välklingande gitarrer som på skivan fast den här gången var de akustiska. Brasse var en duktig gitarrist och Magnus munspel kryddade låten perfekt.
   De fortsatte med ”Den första snön”, den tonsatta Stig Dagerman-dikten, som främst är ett stort Magnus Lindberg-framträdande. ”Han var min bästa vän” avslutade parets repertoar innan de gick över på Magnus egna låtar.
   ”Lycklig man”, som var menad som sista låt, hämtades från Magnus senaste skiva ”Ett eget liv” och när de repeterade låtarna var slut ville Magnus fortsätta och övertalade Basse att spontant kompa honom i ännu en låt från hans senaste skiva, ”Alla går runt”.
   Vill i sammanhanget tipsa om Jan Gradvalls alldeles fantastiska intervjuer med Magnus och Basse. Plus producenten Kjell Anderssons tänkvärda ord om hur läget är för musiker i 55/60-årsåldern som vill överleva utan att spela i dansband.

/ Håkan

Soundtracks: "Paris Texas"

PARIS TEXAS (Warner Bros, 1985)

Den här klassiska filmen, som är skriven av Sam Shepard och regisserad av tysken Wim Wenders , hade premiär 1984 men det här nästan lika klassiska Ry Cooder-soundtracket kom inte ut på skiva förrän 1985. En speciell film och ett lika speciellt soundtrack, om än på ett väldigt typiskt Cooder-sätt. Döpt efter Texas-staden Paris men inte inspelad där. Harry Dean Stanton spelar Travis som varit borta i fyra år och försöker nu få ihop sitt gamla liv med bror (spelad av Dean Stockwell), fru (Nastassja Kinski) och sonen.
   Bleka ödsliga landskap, oändlig öken och långa, tomma gator. I den miljön ekar Ry Cooders lågmälda slidegitarr perfekt. Musiken understryker hela känslan i filmen men den klarar sig också mycket bra som en enskild enhet. Det dallrande, glidande soundet på akustiska gitarr är påtagligt ödesmättat och tystnaden mellan gitarranslagen påverkar stämningen än mer tydligt.
   Ry Cooder har skrivit en väldigt enkel melodi som återupprepas på flera låtar. Det förekommer bara tre musiker på skivan, förutom Cooder också Jim Dickinson och David Lindley, men allt är så lågmält att det ofta låter som Cooder gjort det här själv.
   De tre första låtarna utgår från samma nervdallrande sound. Överraskande korta låtar som väver melodier utifrån samma tema. På låt fyra, ”Canción mixteca”, ändras soundet något. Fler instrument, gitarrer och piano, i en ballad som doftar texmex där Harry Dean Stanton får göra ett exklusivt inhopp som sångare. En traditionell låt som Cooder har arrangerat.
   Även ”No safety zone”, där man kan ana cikadorna i bakgrunden, och ”On the couch” håller sig till huvudtemat. Men ”She’s leaving the bank”, som Cooder har skrivit tillsammans med Dickinson, är arrangemangsmässigt lite friare. Mer tempo och både pianot och ytterligare en gitarr påverkar.
   På ”I knew these people” återkommer Stanton men den här gången är det i talande repliker från filmen då han samtalar med Kinski. Det långa (8:38) spåret avslutas med akustisk gitarr,
Skivan avslutas med en Blind Willie Johnson-låt, ”Dark was the night”. En blueslåt som Cooder har klätt om i arrangemang som är gemensamt med skivtemat i övrigt.
   Ry Cooder hade 1984 redan figurerat på flera soundtracks, ”The long riders”, ”Souther comfort” och ”The border”, och skulle efter ”Paris Texas” jobba med både ”Alamo bay”, ”Blue city”, ”Crossroads” och ”Johnny Handsome” innan 80-talet tog slut.

Innehåll:
1. Paris Texas
2. Brothers
3. Nothing Out There
4. Canción Mixteca
5. No Safety Zone
6. Houston In Two Seconds
7. She's Leaving The Bank
8. On The Couch
9. I Knew These People
10. Dark Was The Night

/ Håkan

Covers: The Lemonheads

THE LEMONHEADS: Varshons (The End, 2009)

Baksidan av omslaget till Lemonheads coverskiva är onekligen inspirerat av Sex Pistols ”Never mind the bollocks” men den musikaliska tonen på skivan är genomgående poppigare och innehåller till övervägande del mer melodisk elegans. Urvalet av låtar är fullt av överraskande kast mellan kommersiellt kända låtar, singer/songwriter-pop, techno, rock och lite punk. Låtarna är korta och koncentrerade och Evan Dando, som ÄR Lemonheads, vågar inte riktigt ta ut svängarna arrangemangsmässigt på samma våhalsiga sätt som materialet.
   Det är producenten Gibby Haynes, ledare av Butthole Surfers, som påverkat Dando och presenterat låtarna för honom med ett blandband av material. Därav den fantastiska blandningen. Som spretar åt olika håll och uppenbart är lite ojämnt men också intressant.
   Skivan inleds väldigt sympatiskt med ett moget sound. På "I Just Can't Take It Anymore" möts Dylan och alt.country i ett Tom Petty-inspirerat sound och ”Fragile” påminner om REM. Två låtar med så olika ursprung, Gram Parsons och engelska punkgruppen Wire, som låter så homogent och naturligt.
   Några mindre kända tjejer gör intressant entré på några låtar, Trisha Scott och Elisabeth Moses, men de stora kvinnliga gästartisterna är modellen Kate Moss och skådespelerskan Liv Tyler. De gör dock inga större intryck. Moss ”sjunger” på hårt technoarrangerade, malplacerade och Devo-influerade ”Dirty robot” med vocoder och dansgroove à la Kraftwerk medan Tyler duettsjunger en Cohen-låt. Tylers rockbakgrund (Liv är dotter till Aerosmiths Steven Tyler) ger väl hennes inhopp lite mer tyngd.
   Jag har hört väldigt få av originalen till det här materialet men anar att Evan och Gibby förändrat mycket på vägen. Men den röda tråden på skivan är dock njutbar. Med versionerna av GG Allin-, Van Zandt-, Sam Gopal- och July-låtarna som bäst.

Låtarna:
1. "I Just Can't Take It Anymore" (Gram Parsons)
1965-1966. Inspelad av Gram Parsons. Släpptes 2000 på samlingen "Another Side of This Life: The Lost Recordings of Gram Parsons, 1965-1966".
2. "Fragile" (Bruce Gilbert, Graham Lewis, Colin Newman, Robert Gotobed)
1977. Från albumet "Pink flag" med Wire.
3. "Layin' Up With Linda" (GG Allin)
1993. Singel med GG Allin & The Carolina Shitkickers.
4. "Waiting Around to Die" (Townes Van Zandt)
1968. Från albumet "For the sake of the song" med låtskrivaren.
5. "The Green Fuz" (Randy Alvey, Les Dale)
1969. Singel med Randy Alvey & The Green Fuz.
6. "Yesterlove" (Ian Willis)
1968. Från albumet "Escalator" med Sam Gopal.
7. "Dirty Robot" (Gerry Arling, Richard Cameron)
2001. Singel med Arling & Cameron.
8. "New Mexico" (FuckEmos)
1997. Från albumet "Celebration!" med FuckEmos.
9. "Dandelion Seeds" (July)
1968. B-sida ppå singeln "My clown" med July.
10. "Hey,That's No Way To Say Goodbye" (Leonard Cohen)
1968. Från albumet "Songs of Leonard Cohen".
11. "Beautiful" (Linda Perry)
2002. Från albumet "Stripped" med Christina Aguilera.

Online bonuslåt:
12. "How Can We Hang On?" (Tim Hardin)
1966. Ursprungligen "How can we hang on to a dream" från albumet "Tim Hardin 1".

/ Håkan

#39/70: "New boots and panties!!"

IAN DURY: New boots and panties!! (Stiff, 1977)

Jag har tidigare utförligt berättat om Ian Durys singlar ”Sex & drugs & rock & roll” och ”Sweet Gene Vincent” och mellan de båda skivorna släpptes Durys första och enda soloalbum, ”New boots and panties!!”. I Stiffs sedvanligt lustiga anda, och i det här fallet kommersiella felbeslut, fanns ”Sex & drugs…” inte med på albumet som släpptes en månad efteråt. Stiff drog även in singeln när albumet kom och tog därmed en märklig död på en förmodad stor singelhit. Men skivbolaget fick anledning att backa när de efter årsskiftet 1977-78 återutgav ”New boots and panties!!” och då fanns den uppmärksammade singellåten inkluderad som ett nästan hemligt spår.
   Det officiella releasedatumet för ”New boots…” är 30 september 1977 men skivan var en slow starter kommersiellt sett och när skivan i England återlanserades i guldvinyl passade Sverige på att haka på den begynnande Dury-uppmärksamheten genom att släppa en version av albumet inklusive ”Sex & drugs…”-låten. Nästan identisk med den nya engelska varianten med den skillnaden att extralåten i Sverige låg sist på sidan två medan den i hemlandet inledde sidan två utan att den stod nämnd på varken etikett eller skivetikett...
   I september 1977 existerade inte gruppnamnet Blockheads, det uppfanns under Live Stiffs live-turnén i oktober, så albumet är enbart en Ian Dury-skiva med några kommande Blockheads-medlemmar i kompet: Chaz Jankel, gitarr och keyboards, Charley Charles, trummor, Norman Watt-Roy, bas, och Davey Payne, saxofon. Plus gitarristen Edward Speight, gitarristen från Kilburn & the High Roads, och Geoff Castle, jazzmusikern på moog.
   På omslagsfotografiet står Ian med sonen Baxter (som numera gör skivor i eget namn) utanför en underklädersaffär på Vauxhall Bridge Road i London och Ian har skrivit en egen, sedvanligt lustig, notering på omslaget: ”There’s nothing wrong with it!!!”. Skivan har ingen uttalad producent men däremot har teknikerna Peter Jenner, Laurie Latham och Rick Walton fått credit på skivetiketten. På singlarna från albumet hette det ”Produced by Nobody”…
   Eftersom mina vinylskivor också fungerar som ett arkiv där det hamnade gamla recensioner och pressreleaser kan jag nu läsa originalmarknadsföringen där det berättas att det var ett år sedan Ian Dury & the Kilburns sista gig där förbanden hette Stranglers och Sex Pistols. Citat från Tony Parsons recension i NME ”Ian Dury is writing the soundtrack to this generation” och de citerar också nyligen avlidne Malcolm McLarens odödliga ord om Ian som ”The most important songwriter in Britain”.
   Dury var en oerhört engelsk människa med engelsk poesi på accent som specialområde och musikaliskt var hans musik en blandning av pubrock, musichall och punk. Det sistnämnda har jag tyckt varit en klar överdrift i beskrivningen av Dury men när jag nu lyssnar är avslutningen på skivan, ”Blockheads”, ”Plaistow Patricia” och ”Blackmail man”, är det ren punkattityd i både text och musik.
   Texterna är genomgående skrivna av Dury medan musiken har skrivits av kompisen Chaz Jankel eller amerikanen Stephen Nugent. Svängiga, lättsamma och genomgående rytmiska arrangemang med bas och trummor som viktiga instrument. Stundtals så lättsamma att jag hör ett visst släktskap med (tro det eller ej!) Electric Banana Band. På skivan i allmänhet och på låten ”If I was with a woman” i synnerhet.
   1977 påstods Ian Dury vara den man som startade punkrörelsen. Han var den förste rockmusikern (i en ålder av 35 år!) som använde en säkerhetsnål som örhänge och gick omkring i en sliten kavaj eller överrock, hornbågade glasögon, en flottig keps och en svart och en vit sko på fötterna. När Johnny Rotten fortfarande hette Lydon satt han och hängde vid scenen på varenda pub där Ian Dury & the Kilburns uppträdde och sög i sig mästarens ryckiga rörelse och groteska uppenbarelse. Det senare berodde till stor del på poliosjukdomen som drabbade Dury vid sju års ålder.
   Texterna på albumet är dels tämligen grova och ocensurerade sexberättelser och dels några ytterst varma hyllningar till sin far och hela cockney-generationen. På ”Wake up and make love to me” går han nästan över gränsen med:
   You come awake in a horny morning mood
   and well have a proper wriggle in the naughty, naked nude
   roll against my body get me where you want me
   what happens next is private it’s also very rude

Men på “My old man” är berättelsen om hans inte så närvarande pappa desto mer ödmjuk och fin:
   My old man was fairly hansome
   he smokes to many cigs
   lived in one room in Victoria
   he was tidy inhis digs
   had to have an operation
   when his ulcer got to big
   when his ulcer got to big
   my old man

Även Ian blev sjuk mot slutet av sitt liv. Förutom sviterna av sin poliosjukdom drabbades Ian Dury under 90-talet av levercancer och dog 57 år gammal 27 mars 2000.

/ Håkan

Smakfull och enkel mix

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2010.

KONSERT
Nikola Sarcevic
Konserthuset, Örebro 16 april 2010
Konsertlängd: 19:35-20:12 och 20:45-21:35 (87 minuter)
Min plats: Rad 11 Plats 295, ca 15 meter rakt från scenen

Att kalla Nikola Sarcevics konsert på Örebro Konserthus i fredagskväll för den Den Stora Återkomsten i sin forna hemstad är kanske en överdrift. Men efter två utmärkta soloalbum på engelska, flera konserter i Örebro i mindre sammanhang och nu en mer kommersiell skiva på svenska låg det en skräckblandad mix av förhoppning, förväntning och spänning i luften. Här skulle det bevisas hur Nikolas solomaterial passar på en stor och mäktig scen i en konsert med två akter och paus.
   På pappret lät det storslaget men i praktiken blev det musikaliskt ofta en lågmäld och ytterst varsam fredagskonsert där tempot men framförallt arrangemangen var så där mjukt tillbakalutade att egentligen ingenting kunde uppröra. Men däremot beröra. I sanningens namn en svår och sällsynt balansgång i svensk underhållningsindustri idag. Men det är som jag många gånger har upprepat: Det hörs bättre om du viskar än om du skriker.
   Materialet på Nikolas tre soloskivor har ett liknande gemensamt musikaliskt anslag som möts i korset där country, pop och visor strålar samman. En ytterst smakfull mix som live faktiskt förvandlades till vanlig enkel naturlighet jämfört med senaste skivan där soundet, enligt min mening, var en aning för elegant och klatschigt.
   På scen blev det, som jag också anade i min innersta förväntan, mer jordnära och engagerande än på cd. Ändå ville de nya svenska låtarna i första avdelningen musikaliskt inte riktigt dominera fast det patriotiskt gungade lite extra i bänkraderna när han sjöng om Örebro. Säkert lite påverkad av den softa och sobra stämningen i den fina konsertsalongen blev inledningen lite för respektfull och avvaktande medan arrangemangen inte tog ut de musikaliska svängarna tillräckligt.
   De svenska texterna stod liksom i vägen för spontana musikaliska utfall. Så långt i konserten visste vi inte det men efter paus blev det både tyngre och rockigare. Nikola på engelska blev så mycket självklarare och naturligare att det blev en relativt enkel match för kompbandet att plötsligt dekorera, förgylla och spetsa till föreställningen. Bandet med Henrik Wind i spetsen fick lite mer spelrum och fick visa sin individuella skicklighet utan att för ett ögonblick hamna i det förrädiska Toto-landet.
   Låtarna från första soloalbumet ”Lock sport krock” var i majoritet och Henrik Wind glänste både som gitarrist (”Nobody without you”) och munspelare (”Married”). Andra avdelningen blev en smått fantastisk resa fram till avslutningen där Nikola kombinerade ”Love is trouble” och ”Lovetrap” genom att snyggt skifta tempo och själv stå för mellanpartiet med en väldigt suggestiv akustisk gitarr samtidigt som energin ökade och finalen blev majestätisk.
   I mitten på konserten hade Nikola lite svårt att komma ihåg texterna men när han efter ännu en inklappning kom ut och sjöng ”You make my world go around” till enbart pianokomp var det klockren sång på gränsen till magi.

Nikola Sarcevic: akustisk gitarr och sång
Henrik Wind: gitarr, munspel och sång
Ricard Harryson: trummor
Andreas Wolfbrandt: bas
Patrik Kolar: keyboards

Låtarna:
På väg
Kommunicera
Mitt Örebro
Utan dig
Tappa tempo
Det mesta talar nog för att vi kommer skiljas
Tro
Upp på Tybble torg
Min hemstad

Paus

Viola
Nobody without you
Soul for sale
My aim is you
Married
Lock sport krock
Love is trouble
Lovetrap

Extralåt
Don’t kill the flame
Vila rada

Extra extralåt
You make my world go round

/ Håkan

Eva Eastwood konsert

KONSERT
Eva Eastwood & the Confidence Band
Buddy Holly Bar, Örebro 17 april 2010
Min plats: ca 3 meter från scen rakt till höger från scen.
Konsertlängd: 23:17-00:45 (88 minuter)

Eva Eastwood, gitarr och sång
Christian Ekwall trummor
Samuel Laxberg, bas och sång
Jesper Wihlborg gitarr

Snacka om direktrapport. Eva gick av scenen för 20 minuter sedan och hon var inte ett dugg sämre än vanligt. Möjligen jag för jag har lite svårt att just nu (01:07) träffa tangenterna på datorn.
   Under nästan 90 minuter bjöd Eva på sedvanligt svängig rock, rock'n'roll och lite schlager. Jag blev mest förvånad att hon hade Samuel Laxberg på bas som jag så tydligt förknippar med Magnus Lindbergs kompband.
   Naturligtvis var Eva en helt naturlig artist, i kjol och härligt humör, på en scen som Buddy Holly Bar där nostalgi och gammal rock går hand i hand. Trots proffsigt Confidence-komp kunde bandet inte matcha hennes forna fantastiska band Major Keys. Visserligen finns den vänsterhänte gitarristen Jesper Wihlborg fortfarande vid Evas sida men det tajta svänget är inte lika uppenbart längre. Sedan saknar jag desperat pianot i sättningen.
   Däremot är Eva en storslagen låtskrivare med rader av starka låtar på sitt samvete. Och när det stämmer som bäst lät även de nyare låtarna, som är hopplöst överproducerade på skiva, mycket bra på scen. Med en helt nyskriven rock'n'roll-osande låt (undrar vad Chuck Berry säger om introt?), som jag inte uppfattade titeln på, som lockbete inför nästa skiva.

/ Håkan

Har lyckats fånga en hel generation

Foto: Sven Persson/NA


I september 1979 hade Ulf Lundell släppt sitt femte album, "Ripp rapp", och genomförde under hösten en lång turné runt Sverige. Första turnén med i stort sett Lasse Lindbom Band som komp. Plus studiogitarristen Yngve Hammervald, som spelat både progg och med Harpo, och den något vildare Janne Andersson från Pain.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 1979.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 18 oktober 1979

Den Ulf Lundell jag såg i aktion på scen var delvis mycket olik den jag träffade i logen före konserten. Den tysta nästan inbundna människan blir en öppen, glad och generös artist. Gav allt och lite till.
   Ulf Lundell har som få lyckats fånga en hel generation med sin poesi, sång och sagolika rockmusik. Publiken kunde hans låtar och ibland blev det lite krävande. Ballader blev dränkta av talkörer och spridda rop. Folk har svårt att acceptera honom som fullfjädrad artist inom alla områden.
   Men det var som rockartist han hade de största förtjänsterna på scen. Han svettades och levde med i de vildaste låtarna och for stundtals över scenen som de stora idolerna. Och de handplockade musikerna gjorde sitt för att göra bilden fullständig. Janne Andersson var den visuella gitarristen med sin Flying V medan Yngve Hammervald har gått i Lasse Wellanders skola och klämde fram sina andäktiga solon helt stilla. Det lät bra och det blev en enastående grund att vila framträdandet på.
   Lundell varierade materialet mer nu än tidigare. Var inte rädd att plocka fram den den akustiska gitarren, munspelet och ensam framföra bland annat en omarrangerad "Som en syster", en av kvällens många höjdpunkter.
   Annars är det svårt att finna någon motsvarighet inom det här landets gränser till de rockvibrationer som framhävdes mot slutet i "Sextiosju sextiosju" och "Stockholm city" med de obligatoriska rocklåtarna "Johnny B Goode" och "Route 66" som final. Effektiv rock när den är som bäst.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Lasse Lindbom: bas och sång
Ingemar "Sture" Dunker: trummor
Yngve Hammervald: gitarr
Janne Andersson: gitarr och sång
Niklas Strömstedt: piano, keyboards och sång

Setlist (tack Mikael Löwengren!):
1. Det var en man som stal en dröm (akustiskt)
2. På fri fot
3. Håll mej!... åh, ingenting
4. Mitt i nattens djungel ställd
5. Då kommer jag och värmer dej
6. Kitsch
7. Rom i regnet
8. Den unge barbaren
9. Taxi
10. Som en syster (akustiskt)
11. och går en stund på jorden
12. Snön faller och vi med den
13. Hav utan hamnar
14. Stockholms City
15. (Oh la la) jag vill ha dej
16. Sextisju, sextisju

Extralåtar:
17. Jag vill ha ett lejon
18. jag går på promenaden

Extra extralåtar:
19. Johnny B Goode
20. Route 66

Konsertlängd: 110 min

/ Håkan

Grattis Dave Edmunds, 66!

Att jag idag vill säga grattis till Dave Edmunds på hans 66-årsdag har nästan bara nostalgiska orsaker. Det är ju bara att titta tillbaka på hans senaste 10-15 år så är det uppenbart att han inte har erbjudit några större kreativa insatser. Två gånger har jag upplevt Edmunds på scen under 2000-talet och det har varit ganska mediokra och allmängiltiga upplevelser.
   Den Edmunds jag kom nära på El Sombrero i Örebro en aprilkväll 2002 var en minst sagt skygg person med två akustiska gitarrer och utlämnad till ett gäng hungriga nostalgiker i publiken som bara kom ihåg honom som den tuffaste britten med gitarr på 70-talet. På Münchenbryggeriet i Stockholm några år senare var det kanske lite bättre musikaliskt framför ett Refreshments-liknande komp men helhetsmässigt var det ju bara en viskning jämfört med stordåden på 70- och 80-talet på både skiva och scen.
   Det är väl dessutom ungefär 16 år sedan han gjorde något godkänt på skiva. ”Plugged in” är inspelad i USA och Dave spelar alla instrument själv men här finns några låtar att glädjas åt med Mickey Jupps ”Standing at the crossroads” som självklar topp. Även ”Closer to the flame”, några år tidigare, var ju bra där ytterligare några Jupp-låtar förgyllde anrättningen, ”Don’t talk to me” och ”Stockholm”. Men ingen av skivorna var givetvis i nivå med definitiva 70-talstoppar som ”Tracks on wax 4” och ”Repeat when necessary”. Och livemässigt har det nog aldrig varit bättre än under några år kring 1980 med Rockpile.
   Jag såg Rockpile på Konserthuset i Stockholm redan i mars 1979 och den timmen långa överkörningen sitter bergfast i mitt minne och när bandet återkom nästan ett år senare och inledde Sverigeturnén i Örebro var det naturligtvis inte sämre. Även fortsättningen strax efter Rockpile med eget band, bland annat Geraint Watkins och Mickey Gee, var det fortfarande explosivt och fräscht rockigt.
   Tinnitus, hjärtproblem, hopplösa droger och åldern har naturligtvis sänkt Dave Edmunds ambitioner med åren. Ändå är det med stor respekt jag vill gratulera Dave Edmunds på födelsedagen idag.

/ Håkan

Soundtracks: "Ett anständigt liv"

ETT ANSTÄNDIGT LIV (Nacksving, 1979)

Här inleddes Ulf Dagebys framgångsrika och uppmärksammade karriär som filmmusikkompositör. Han hade ju under många 70-talsår en stor del i sammanhållande projekt som ”Rockormen” (en rockopera om arbetslöshet), ”Vi äro tusenden” (Tältprojektet) och ”Vi kommer att leva igen” (om förtryck av indianerna i USA) och hade dessutom skrivit musik åt åtskilliga teaterföreställningar med hans eget Nationalteatern. Då låg det nära till hands att även skriva filmmusik.
   ”Ett anständigt liv” är den andra delen i regissören Stefan Jarls trilogi som började 1968 med ”Dom kallar oss mods” och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”. Det var mötet med Jarl som gav Dageby inspiration att skriva filmmusik och deras samarbete har mynnat ut i flera soundtracks. Dessutom har Dageby skrivit filmmusik till så kallade vanliga filmer som ”I lagens namn”, ”Täcknamn Coq Rouge” och ”Om jag vänder mig om”.
   Filmen ”Ett anständigt liv” är som vanligt en Jarl-film som är huvudsakligen dokumentär inspelad 1978 på samhällets botten i en blandning av intervjuer, rekonstruktioner och chockerande bildmontage. Vi får möta de båda kompisarna Kenta och Stoffe och deras verklighet i Stockholms undre värld. De berättar om sina familjer och sina vänner och den eviga jakten efter narkotika. Kenta försöker få Stoffe att slå av på takten med drogerna, men Stoffe dör av en överdos heroin på en toalett i närheten av T-centralen under inspelningen av filmen.
   Dagebys låtar är inspelade i studio med ett band som till stora delar är identiskt med Nationalteaterns sättning vid den här tidpunkten: Ulf Dageby, gitarr, piano och sång, Lars-Erik Brossner, klaviatur, Nikke Ström, bas, och Per Melin, trummor. Det är just på de sex låtarna som soundtracket är som starkast och mest givande musikaliskt.
   På den inledande rocklåten ”Heroinet, är du min älskling”, med text av Bernt Staf, påminner soundet om tidstypisk progg och det är Motvind-sångaren Göran Ekstrand som sjunger. I övrigt är det Dageby som sjunger och musikaliskt är det ofta storslaget, vackert och vemodigt. Allra bäst på ”Gnistrande snö” som är en ren pärla i Dagebys hela skivproduktion.
   Det gäller även några av skivan/filmens instrumentala låtar, ”Horsefixen”, ”Streetan” och ”Gallret”. Medan den bluesiga ”Centan – köp hela livet” är mer uppbyggd på gitarriff och med en visslande vacker melodi som sedan går över i rena dansbandstempot med Dageby på ironiskt insmickrande sång.
   I övrigt är soundtracket till stora delar dokumentärt, dels inspelad på plats parallellt med filmarbetet eller småskaligt i studion. Där är det aktörerna själva som sjunger och har skrivit låtarna. Dels Gustaf ”Stoffe” Svensson som med trasig och bristfällig röst framför sina låtar till akustisk gitarr. Men också Kenneth ”Kenta” Gustafsson och Eva Blondin med egna låtar där sången om ”Gustaf” är mest gripande.
   Men Kentas ”Patric” med hela det proffsiga bandet i kompet låter också bra och just där fångade nog Kenta sitt nya skivkontrakt och i september-oktober 1979 gick han in i studion med Finn Sjöberg som producent. ”Kenta” heter albumet och ”Just idag är jag stark” heter den mest kända låten. En nyinspelning av ”Var finns alla polarna?” ingår också. Uppmärksamheten kring skivan och Kenta ledde också till hans medverkan i 1980 års Melodifestivalen där han kom sexa med låten ”Utan att fråga”.
   Efter filmen bildades Nationalteaterns Rockorkester, identisk med ovannämnda sättning men med Håkan Nyberg på trummor, med skiva ("Rövarkungens ö") och turné på programmet.

Innehåll:
Ulf Dageby - Heroinet, Är Du Min Älskling
Ulf Dageby - Horsefixen
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Att Sitta Inne Ett Tag
Gustav Svensson - Framtiden Bryr Jag Mig Inte Om
Ulf Dageby - Gnistrande Snö
Ulf Dageby - Streetan
Eva Blondin / Kenneth Gustafsson - Var Är Alla Polarna?
Ulf Dageby - Centan (Köp Hela Livet)
Kenneth Gustafsson - Patric
Gustav Svensson - Janne
Kenneth Gustafsson - Gustav
Ulf Dageby - Gallret

/ Håkan

#40/70: "Rumours"

FLEETWOOD MAC: Rumours (Warner Bros, 1977)

Jag har inga problem att blanda fritt och är helt prestigelös i mitt urval av bästa 70-talsskivor. Marginella udda skivor blandas med allmänt kända miljonskivor så länge jag personligen kan stå för mitt val till hundra procent. För en genuin rockvän, som jag väl i grund och botten ändå kallar mig, kanske den slickade och guldkantade historien om miljonärerna i Fleetwood Mac är för mycket societet och fina salonger men ”Rumours” är en fantastiskt välljudande skiva vars sound står sig lika bra idag som då, 1977.
   Apropå storsäljare så tvingades jag att kolla upp det där med tidernas största storsäljare på skiva med anledning av ett besök på en pub i London alldeles nyligen. När vi gjorde entré på The Victoria på Sussex Place (rekommenderas verkligen, Chiswick Bitter var mitt val!) pågick en Quiz bland gästerna, en allmän med få speciella musikfrågor. Men en bonusfråga, värd 60 pund, gällde vem som hade gjort det näst mest sålda albumet genom tiderna. Den unga tjejen gissade på Rolling Stones. Och jag i mitt stilla sinne trodde mer på ”Tapestry” eller Eagles ”Greatest hits” eller ”Rumours”…
   Det rätta svaret påstods vara, något överraskande, AC/DC (med ”Back in black”) och jag levde i tvivel fram till för några dagar sedan när jag kollade upp fakta och hittade topp 3 listan: 1. ”Thriller” (110 milj) 2. ”Back in black” (49 milj) 3. ”Dark side of the moon” (45 milj).
   Och ”Rumours” hamnade först på en hedrande 10:e-plats med ”blott” 40 miljoner sålda ex. Men så många skivköpare kan enligt min mening inte ha fel för skivan är en underbart stark enhet fast den är skapad av tre individuellt särpräglade men sinsemellan oliksinnade låtskrivare, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie, och en historiskt sett blytung kompsektion med trummisen Mick Fleetwood och basisten John McVie. Dessutom påstås ”Rumours” ha spelats in under djup drogpåverkan och med inre stridigheter som en extra krydda. Två äkta par höll på att splittras mitt under skivinspelningen.
   Man kan inte beskriva den här gruppens sanslöst kommersiella framgångar i USA från mitten av 70-talet utan att berätta om gruppens långa historia från bluesens England via Peter Greens drogrelaterade hjärnspöken och Jeremy Spencers religiösa avhopp till återkomsten på amerikansk mark med flera USA-musiker.
   Fleetwood Mac vände sig västerut tidigt på 70-talet. Från 1971 till 1975, på fyra olika album, hette gitarristen, sångaren, låtskrivaren och amerikanen Bob Welch innan duon, teamet och det äkta paret Buckingham/Nicks äntrade scenen och plötsligt förvandlade den forna engelska bluesgruppen till en högintressant kommersiell produkt med USA som bas.
   Första skivan tillsammans, ”Fleetwood Mac” (1975), är en inspirerad pånyttfödelse och på uppföljaren ”Rumours” sitter allt på plats. Låtskrivarna når alla All Time High samtidigt på en och samma skiva. Här finns Buckinghams popintellektuella låtar, Nicks drömska emotionella sånger (som vi några år senare kom att bli tämligen trötta på…) och McVies ypperliga låtskrivande med en touch av bluesrötter i botten.
   På den här tiden skrev medlemmarna sällan låtar tillsammans och det var så att man höjde på ögonen och spetsade öronen när en låt hade Buckingham/McVie/Nicks/Fleetwood/McVie som credit, den folkmusikinspirerade ”The chain”, och att den smälter in perfekt i den jämnstarka repertoaren. En stor applåd för kollektivet!
   I producentnamnet Fleetwood Mac är det nog Lindsey Buckingham som har störst påverkan. Han har lämnat ett stort bidrag till det speciella soundet och det känns märkligt att han inte också dominerar låtskrivandet på skivan. Men i mina öron är det Christine McVie som står ut med sina fyra ensamma bidrag. Hon gjorde ju på 80-talet ett starkt soloalbum som jag har uppmärksammat tidigare.
   Däremot är det Buckinghams ”Go your own way” som är skivans största hit. En oerhört energisk poplåt med både akustiska och elektriska gitarrer (inklusive ett brinnande gitarrsolo) med en underbar refräng som viktig del av soundet. Den blev dessutom dragplåster till hela det här albumet eftersom den släpptes som singel redan i december 1976 medan ”Rumour” fick sin release först i februari 1977. Det här var ju tider då singlar var viktiga så det släpptes under 1977 ytterligare tre singlar, Nicks ”Dreams” (etta i USA) och McVies båda ”Don’t stop” (duett mellan Lindsey och Christine) och ”You make loving fun” (tajta rytmer på en kanonlåt).
   Men det finns fler höjdpunkter på den här skivan. Den folkmusikinspirerade ”Never going back again”, Christine fantastisk fina pianoballad “Songbird” och den osedvanligt poppiga Stevie Nicks-låten ”I don’t want to know.
   Efter skivans oerhörda kommersiella framgångar fick gruppen uppenbart storhetsvansinne och dubbelalbumet ”Tusk” (1979) är bara sporadiskt ett bra album.

YouTube: Några liveversioner av "Go your own way" (1979), "You make loving fun" (1977) och "Don't stop" (1997).







/ Håkan

Covers: Mikael Wiehe

MIKAEL WIEHE, NYBERG, FRANCK & FJELLIS: De ensligas allé (Amalthea, 1982)

Bob Dylan har genom alla tider varit Mikael Wiehes stora förebild. På skiva började det redan 1978 på albumet ”Sjömansvisor” där han tolkade ”It’s all over now, baby blue” (”Sakta lägger båten ut från land”) och ”Boots of Spanish leather” (”Spanska stövlar”) och fortsatte 1981 på ”Kråksånger” där han gjorde ”All along the watchtower” (”Längst upp i högsta torner”). Sedan kom den här skivan som helt ägnades åt Dylan-översättningar i helt överraskande och spännande arrangemang. Där moderna klanger och Greg Fitzpatricks synthesizers, som hade kalla maskinella namn som LIN 30, Prophet 5 och Emulator, placerade 60-talslåtarna mitt i det brinnande 80-talssoundet.
   Jag blir överraskad när jag idag återigen lyssnar på skivan och fortfarande finner den fräsch och tidlös. Wiehe tillförde nya dimensioner och satte sin unikt egna prägel på det redan då gamla materialet. Med hjälp av maskiner, synthar och tekniska hjälpmedel lyckades han helt otippat göra en skiva som står ut i Wiehes hela skivproduktion.
   Samarbetet med Fitzpatrick, en invandrande amerikan som var expert på synthar och elektroinisk musik, inleddes redan på skivan innan, ”Kråksånger”, men utvecklades här till en stor härlig enhet. Ibland slamrar de ekande trummorna lite väl mycket 80-tal och det blippande synthsoundet kan stundtals bli lite påfrestande men på majoriteten av låtarna är det en hög kreativ nivå.
   Skivan heter alltså ”De ensligas allé” men på alldeles för många ställen, även på Mikael Wiehes officiella hemsida, är den helt felaktigt omdöpt till ”Dom ensligas allé”. Mycket märkligt.
   Två låtar på den här skivan hade redan givits ut med två andra artister. ”Min älskade stod inför rätten idag” kom ut redan 1979 på Raj Montana Bands andra album ”Döende oskuld” och Dan Tillberg gjorde ”Vi låter oss inte besegras” på albumet ”Mors och fars kärlek” (1981).
   Men arrangemangen på ”De ensligas allé” är givetvis helt annorlunda i jämförelse. Året före, i samband med inspelningen till ”Kråksånger”, hade Wiehe bildat det nya bandet som gick under det demokratiska namnet Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis. Trummisen Håkan Nyberg och gitarristen Jan Eric ”Fjellis” Fjellström hade spelat med Björn Afzelius Band under några år i mitten på 70-talet men var också med på ovannämnda Raj Montana-skiva och basisten Arne Franck spelade tillsammans med Wiehe i Hoola Bandoola Band men också i Kabaréorkestern som gjorde ”Sjömansvisor”.
   Men det är som sagt Fitzpatrick som påverkat soundet på skivan allra mest. För det är de nya arrangemangen och alla de nya klangerna som gör Dylan-låtarna till något helt nytt. Både Ola Magnell, Ulf Lundell, Björn Afzelius och Mats Zetterberg hade alla försökt tolka Dylans personliga texter men ingen hade givit hans låtar en helt ny musikalisk kostym som Mikael Wiehe här lyckats med. Wiehe kallade sina tolkningar för transformeringar och musikaliskt var det både modigt och oförutsägbart. Han förankrade Dylans poesi, politik och musik mitt i det teknologiska 80-talet och sjunger här med en kraftfull och bitvis arg stämma.
   Wiehe har här själv omsorgsfullt förklarat hur det går till att göra Dylan på svenska och tillägger, smått ironiskt, på ett annat ställe:
   ”Jag vet inte hur många låtar Bob Dylan har gjort, kanske en fem-, sexhundra. Jag har översatt ungefär trettio till svenska och fått dem godkända av Dylan och hans förlag. Bob Dylan har talat väl om mig från scenen på konsert Stockholm 1981 och i en intervju i en tysk tidning 1982. Jag kallar mig Dylans officielle svenske översättare. Alltid retar det någon…”
   Och Dylan har genom åren blivit den låtskrivare som Mikael Wiehe tolkat flest gånger på skiva. På exempelvis ytterligare två hela album, båda duettskivor med Totta, ”Totta & Wiehe – Dylan” (2006), och Ebba Forsberg, ”Dylan på svenska” (2007).

Låtarna:
Sid. A
1. Tattardrottningen (Episod i juninatt) (Text & musik: B. Dylan, "Spanish Harlem Incident" Sv. text: M. Wiehe)
1964. Albumet "Another side of Bob Dylan".
2. Vi låter oss inte besegras (Text & musik: B. Dylan "The Times They Are A-Changin'" Sv. text: M. Wiehe)
1964. Albumet med samma namn.
3. Allt det handlar om för mej (Text & musik: B. Dylan "All I Really Want to Do" Sv. text: M. Wiehe)
1964. Albumet "Another side of Bob Dylan".
4. Jag ömkar emigranterna (Text & musik: B. Dylan "I Pity the Poor Emigrant" Sv. text: M. Wiehe)
1967. Albumet "John Wesley Harding".
5. Min älskade stod inför rätten idag (Text & musik: B. Dylan,
"Percy's Song" Sv. text: M. Wiehe)
1964. Outtake. Publicerades på skiva först 1985 på "Biograph" och 1967 i filmen "Don't look back" med Dylan.

Sid. B
1. Det sorgliga sändebudet (Text & musik: B. Dylan "The Wicked Messenger" Sv. text: M. Wiehe)
1963. Outtake. Publicerades först 1985 på "Biograph" med Dylan. Första coverversionen gör Joan Baez 1967 i filmen "Don't look back".
2. Maggans bar (Text & musik: B. Dylan "Maggie's Farm" Sv. text: M. Wiehe)
1965. Albumet "Bringing it all back home".
3. De ensligas allé (Text & musik: B. Dylan "Desolation Row"
Sv. text: M. Wiehe)
1965. Albumet "Highway 61 revisited".

/ Håkan

Publiken tände på Uggla-hets

En konsert med stor uppmärksamhet. Magnus Uggla hade precis fått sitt genombrott med albumet "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" och han stod verkligen i centrum i nöjes-Sverige med sin kaxiga framtoning. Han kompades av bandet Strix.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/11 1977.

MAGNUS UGGLA
Konserthuset, Örebro 13 november 1977

Bandet:
Staffan Birkenfalk (sång/keyboards),
Björn "Nysse" Nyström (gitarr),
Dante Holmberg (gitarr),
Lars Hermin (bas)
Benna Sörman (trummor)
Anders Henriksson (keyboards)

Från en storslagen och mäktig rockscen i Göteborg med Yes i lördags (se särskild artikel) flyttades underhållningen i storleksklass på söndagskvällen nedåt till Konserthuset i Örebro där Magnus Uggla med gäng drog in och igång.
   Succén var given. En lämpligare tidpunkt för turné kan knappt väljas. Magnus Uggla säljer mest skivor i hela Sverige just nu och är över huvudtaget i det så kallade ropet.
   Hans provokativa hetsningar gick förstås hem hos den ungdomliga publiken. Det överdrivet tydliga skitsnacket likaså. Hans omedelbara texter lär sig ungdomar utantill, sjunger och skriker med i det tacksamt uppdragna tempot.
   Här har dock Sverige fått en ny idol. Idolen som är en förebild, någon att se upp till (Magnus är dock rätt kortväxt) och ta till sitt hjärta. Hans provocerande framtoning är spännande. Tuff och dumdryg lyste den teatrala skolningen igenom.
   Men de dubbelbottnade texterna river ändå tag i mig. Får mig att lyssna fast det mest är nonsens. Mycket tack vare de med stor omsorg utsmyckade melodierna. Ugglas idéer formas och dresseras på skiva av Anders Henriksson, som nu också höll ihop kompbandet Strix på scen. Normal grupp som förstås har svårt att matcha Ugglas skivmusiker. Men det lät överraskande tätt och proffsigt.
   Uggla på scen hade en enorm genomslagskraft medan han spelade upp hela sitt register. Han är ett teaterbarn som på ett effektivt sätt förmedlade en rad attityder till den ungdomliga publikens stora glädje. De spelade med i Ugglas spel och han trivdes.
   De kittlande melodierna kröp bänkrad för bänkrad genom lokalen som fylldes med en uppenbar Uggla-hets. Och hans makt styrdes genom en sjaskig uppsyn och en i övrigt påtaglig struntinställning.
   Men publiken älskade honom när han spelade biljard med folks känslor. Hans teckenspråk var förstorat och fritt från djupsinniga analyser. En flykt till Ugglas värld där han skisserade sina urtyper med skärpa.
   Stämningen trissades upp och finalen blev stor och mäktig. En tumultartad avslutning där jag trodde taket skulle lyfta sig. Efter en snål dryg timme försvann Magnus Uggla i mörkret och landets nu populäraste artist hade gjort sitt.

/ Håkan

#41/70: "Siren"

ROXY MUSIC: Siren (Island, 1975)

”For your pleasure”, Roxy Musics andra album, var ju en revolution som album. Gruppens första stora album medan Brian Eno fortfarande var medlem. Från den skivan utvecklades Roxy Music från en udda lätt experimentell engelsk konstgrupp till en tajtare rockgrupp med allt bättre originalmaterial på repertoaren. Men utan att förlora sin särart och stora personlighet. Gruppen blev under åren allt rockigare med många tunga arrangemang men Eno-ersättaren Eddie Jobsons färdigheter på både fiol, synthesizer och andra keyboards suddade effektivt ut tomrummet efter trollkarlen Brian Eno.
   På ”Stranded” (1973) och ”Country life” (1974) accentuerades gruppens kommersiella framtoning, starka singellåtar inledde skivorna, men som grupp hade Roxy Music också blivit en mycket stark enhet. Med den alltmer rutinerade skivproducenten Chris Thomas vid rodret.
   Från början var Roxy Musics material enbart skrivet av sångaren Bryan Ferry men med tiden fick han hjälp från de andra medlemmarna. På ”Siren”, gruppens femte album och finalskivan i epok nummer ett för Roxy, har både Jobson, gitarristen Phil Manzanera och saxofonisten Andy Mackay bidragit med låtskrivandet. Men trummisen Paul Thompson spelar enbart sitt instrument och basisten John Gustafson gör här sin tredje raka Roxy-skiva men räknades fortfarande inte som officiell medlem i gruppen.
   På omslagen till Roxy Musics skivor var det vid den här tidpunkten vanligt, för att inte säga en regel, att det förekom en tjej i mer eller mindre sparsam klädsel. Ofta var modellerna flickvänner till sångaren Bryan Ferry och 1975 var han ihop med Jerry Hall som fick agera omslagstjej utklädd till sjöjungfru. Hall uppträdde även i en kommande Ferry-video till låten ”You go to my head” innan hon träffade Mick Jagger och fick fyra barn tillsammans med honom.
   Även om konkurrensen mellan de olika Roxy Music-skivorna var stor vill jag nog påstå att ”Siren” är den jämnaste och bästa skivan från bandet och är i det närmaste ett mästerverk. OK, den här skivans stora singelhit, ”Love is the drug”, kanske flörtar lite väl tydligt med discogenerationen men är ändå en klassiker i mina öron. Från det ljudillustrerade introt med 10 sekunder fotsteg, ett kort gitarriff som en svetslåga, ett upprepande basspel, en saxofon och en bil som startar med en rivstart. Till trummorna som driver igång låten och det tar 52 sekunder innan Bryan Ferry sjunger. Det är faktiskt Andy Mackay som har hjälpt till att skriva låten.
   ”End of the line” har ett munspel/piano-intro och ett tungt komp där Jobsons fiol märks för första men inte sista gången på den här skivan. ”Sentimental fool” är nog den låt som mest påminner om tidiga Roxy Music med sitt smygande intro och alla skumma ljud från saxofon och synt. En lång (6:14), krävande, spontan och improviserad låt med en överraskande hitmässig refräng.
   ”Whirlwind” låter som en ren singelpotentiell låt och gitarren (Phil Manazanera har hjälpt till att skriva låten) spelar en viss huvudroll. ”Both ends burning”, med brötigt saxintro (det här var ju samma höst som ”Born to run” släpptes…), ”Nightingale” och ”Just another high” är ytterligare exempel på fantastiska låtar från skivan.
   Efter ”Siren” tog Roxy Music paus. Ferry koncentrerade sig på sin solokarriär som löpt parallellt med Roxy men nu blev prioritet ett med också originalmaterial på repertoaren. Även Manzanera och Mackay gjorde soloskivor innan Roxy Music gjorde comeback 1979 med albumet ”Manifesto” och en världsturné som hade premiär i Stockholm.

YouTube: “Love is the drug” och “Both ends burning” från den tid det begav sig.





/ Håkan

Veckans London-upplevelser

Kom hem från London sent i fredagsnatt. Jag upplevde kriminellt få musikupplevelser men Londonvädret visade sig som vanligt från sin bästa/värsta sida där ingen väderpresentatör i världen kan förutse någonting utan mest talar om möjliga scenarier och sedan får man vara beredd på allt. Hursomhelst är atmosfären i världsmetropolen det viktigaste, med eller utan musik, och det är med förstärkt självförtroende jag ser fram mot vår och sommar.
   Av hävd och gammal vana köpte jag naturligtvis veckans Time Out redan på flygplatsen men listorna på levande musik har med åren blivit allt kortare, tunnare och mindre spännande. I takt med att den egna nyfikenheten kanske har dämpats något så lever den levande rockmusiken ett allt mindre intensivt liv i skymundan.
   Bland det första jag hörde när jag anlände till London var R.E.M. -låten ”It’s the end of the world as we know it” som skramlade ut ur högtalaren på en pub utan att jag en enda sekund kunde höra något som påminde om London och mycket riktigt avslutas refrängraderna med ”…and I feel fine”. Och visst gillar jag London lika mycket nu som för 30 år sedan när jag satte ned fötterna där första gången.
   Men som sagt, så mycket musik blev det inte. Jag träffade inte mannen som en kväll tappade bort Harry Potter-manus på puben i Kings Langley men däremot en man, som jag känner genom min dotter Emily som jobbar som au pair i London, som jobbat med Harry Potter-filmer under hela 2000-talet som special effects technician. Han har en kollega vars pappa jobbade med filmen ”Help!” med The Beatles. Närmare än så kom jag inte berömmelsen den här gången.
   Däremot hamnade vi en kväll tack vare ett tips hemifrån på en liten texmexkrog på Westbourne Park Road i norra Notting Hill, Crazy Homies, där dj:n Wheelie Bag (se bild ovan) spelade skivor, berättade, presenterade och radiopratade kring musikhistorien på ett mycket inspirerande sätt. Det bjöds på både rockabilly, rock’n’roll, swing, calypso och ska. Och allt spelades på en spektakulär vinylgrammofon som han själv designar och bygger. Även en helt sanslös visuell upplevelse för ögat med den drygt 60-årige Islington-bon Wheelie Bag, för kvällen i grönrutig kostym och kubb, i centrum.
   Jag tror inte han spelade musik som var nyare än 60-tal men kunde däremot sticka in både 30- och 40-talsmusik som svängde grymt. Louis Jordan, mästare på både jazz, blues och rhythm & blues, var bara ett namn som stod ut den här kvällen.
   Dessutom bjöd kvällen på en lek, Chicken Souvlaki, som närmast kan beskrivas som bingo men bra mycket roligare och med stort utrymme för fusk och andra skämt. Ett besök rekommenderas å det bestämdaste.
   Wheelie Bag spelar på Crazy Homies första torsdagen i månaden, dessutom spelar han på en pub i Camden första onsdagen i månaden.

/ Håkan

Soundtracks: "Party party"

PARTY PARTY (A&M, 1982)

Det här soundtracket är representativt för de flesta skivor i den här kategorin. ”Party party” är nog en stor parentes i filmhistorien och det övervägande innehållet på skivan är verkligen försumbart med sin blandning av lättpop och skämtsam underhållning. Men också, och det är ju det som gör soundtracks så ojämna och oförutsägbara, några riktigt intressanta och exklusiva bidrag från några artister.
   ”Party party”-skivan släpptes i december 1982 och filmen hade premiär i julhelgen samma månad. På omslaget finns fotografier från filmen som onekligen doftar tonårsfilm, fest och party med huvudsakligen ungdomar i rollerna.
   Elvis Costello har skrivit titellåten som han faktiskt släppte på singel samma månad som hela soundtracket kom. Med en blygsam 48:e-placering på Englandslistan som bästa notering. En svängig låt med mycket rytmer och en karibisk känsla i arrangemanget. Främst genom blåset som är maffigt och fett. På singeln har blåset fått ett eget namn, The Royal Guard Horns, men är egentligen bara två personer, Gary Barnacle, tenorsax och baritonsax, och Annie Whitehead, trombon.
   Det är den musikaliske konsulten, arrangören och orkesterledaren Richard Hartley, som producerat de flesta låtarna på skivan men även Dave Edmunds är delaktig på flera spår. Exempelvis på sin egen version av ”Run Rudolph run”, Chuck Berrys julrocklåt. Jag gissar att det är Geraint Watkins på det framträdande pianot men det låter elegant 80-tal om produktion och arrangemang.
   Edmunds har även producerat två låtar med Sting som är hans första försök på skiva under eget namn. Det är två ovanliga låtar i Sting-sammanhang, en oväntat snabb och rockig version av ”Tutti frutti” och en långsam bluesgitarrinspirerad ”Need your love so bad”.
   Det är som sagt mycket opersonlig lättpop på skivan. Det skotska new wave-bandet Altered Images är oväntat bleka fast sångerskan heter Clare Grogan och har en extremt ljus och falsettliknande röst. Även Bananaramas cover på Sex Pistols-låten ”No feelings” är uppseendeväckande tandlös och det visslas lättsamt mitt i låten. Den engelska popgruppen Modern Romance är ännu sämre när de mördar den fantastiska låten ”Band of gold”, Freda Paynes klassiker. Som Wham!/George Michael fast sämre.
   Bad Manners båda bidrag är ren pausmusik med sin skainspirerade pop men Pauline Black, som också har skarötter som sångerska i The Selecter, sjunger överraskande bra i lättversionen av Bob Marleys ”No woman no cry”.
   En annan exklusiv solokarriär satte fart på den här skivan, Midge Ure. Han hade spelat med Rich Kids, Visage och Ultravox men ännu inte satt sitt eget namn under en skiva. Här gör han David Bowies gamla ”The man who sold the world” men den är gjord med bara syntar och trumprogrammeringar helt i linje med vad han sysslade med i Visage. Vi trodde då att den här syntpopen var framtiden med tack och lov var det inte så.
   Madness-låten "Driving in my car" är den enda låten på skivan som givits ut tidigare. Släpptes på singel på Stiff sommaren 1982.
   Pubrockiga duon Chas & Dave avslutar skivan med en skämtsam, respektlös men väldigt enkel rockig version av den gamla folksången ”Auld lang syne” i en skrikig sjunga-med-variant.

Innehåll:
1. Party Party - Elvis Costello & the Attractions
2. Run Rudolph Run - Dave Edmunds
3. Little Town Flirt - Altered Images
4. Yakety Yak - Bad Manners
5. Tutti Frutti - Sting
6. No Feelings - Bananarama
7. Driving in My Car - Madness
8. Band of Gold - Modern Romance
9. Elizabethan Reggae - Bad Manners
10. No Woman, No Cry - Pauline Black
11. Need Your Love So Bad - Sting
12. The Man Who Sold the World - Midge Ure
13. Auld Lang Syne - Chas & Dave

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.