Blogginlägg från 2010-04-23

Magnus & Basse i skivaffären

Postad: 2010-04-23 23:09
Kategori: Konserter

MAGNUS LINDBERG & BASSE WICKMAN
Najz Prajz, Örebro 23 april 2010
Min plats: ca 5 meter snett till höger från scen.
Konsertlängd: 18:10-18:30 (20 minuter)


Ursäkta att jag är lite sen med rapporten men middag på restaurang, kaffe hemma och sedan ett mäktigt Basse Wickman-sökande efter en låt med Basse som min fru Carina påstod att hon kom ihåg från 80-talet. Den jakten var misslyckad men den lilla anspråkslösa konserten i skivbutiken Najz Prajz, som nästa vecka firar 22 år, var desto mer lyckad.
   Strax innan framträdandet bestämde sig Magnus och Basse för att uppträda helt akustiskt utan mikrofoner. Med två akustiska gitarrer, ett munspel och två röster lät det som vi var inbjudna till deras vardagsrum. Så nära, så personligt och så spontant var det.
   Alla pratade om den häftiga hagelskuren innan Najz Prajz-konserten och det faktum att konserten med Jack Vreeswijk på ett annat ställe i stan, Växthuset i Stadsträdgården, skrämt bort folk. Det var alltså begränsat med folk i skivbutiken men vi packade ihop oss längst fram och Magnus och Basse var inte det minsta besvärade utan bara tacksamma och generösa.
   De inledde med ”I mörkret” med lika välklingande gitarrer som på skivan fast den här gången var de akustiska. Brasse var en duktig gitarrist och Magnus munspel kryddade låten perfekt.
   De fortsatte med ”Den första snön”, den tonsatta Stig Dagerman-dikten, som främst är ett stort Magnus Lindberg-framträdande. ”Han var min bästa vän” avslutade parets repertoar innan de gick över på Magnus egna låtar.
   ”Lycklig man”, som var menad som sista låt, hämtades från Magnus senaste skiva ”Ett eget liv” och när de repeterade låtarna var slut ville Magnus fortsätta och övertalade Basse att spontant kompa honom i ännu en låt från hans senaste skiva, ”Alla går runt”.
   Vill i sammanhanget tipsa om Jan Gradvalls alldeles fantastiska intervjuer med Magnus och Basse. Plus producenten Kjell Anderssons tänkvärda ord om hur läget är för musiker i 55/60-årsåldern som vill överleva utan att spela i dansband.

/ Håkan

Soundtracks: "Paris Texas"

Postad: 2010-04-23 07:55
Kategori: Soundtracks

PARIS TEXAS (Warner Bros, 1985)

Den här klassiska filmen, som är skriven av Sam Shepard och regisserad av tysken Wim Wenders , hade premiär 1984 men det här nästan lika klassiska Ry Cooder-soundtracket kom inte ut på skiva förrän 1985. En speciell film och ett lika speciellt soundtrack, om än på ett väldigt typiskt Cooder-sätt. Döpt efter Texas-staden Paris men inte inspelad där. Harry Dean Stanton spelar Travis som varit borta i fyra år och försöker nu få ihop sitt gamla liv med bror (spelad av Dean Stockwell), fru (Nastassja Kinski) och sonen.
   Bleka ödsliga landskap, oändlig öken och långa, tomma gator. I den miljön ekar Ry Cooders lågmälda slidegitarr perfekt. Musiken understryker hela känslan i filmen men den klarar sig också mycket bra som en enskild enhet. Det dallrande, glidande soundet på akustiska gitarr är påtagligt ödesmättat och tystnaden mellan gitarranslagen påverkar stämningen än mer tydligt.
   Ry Cooder har skrivit en väldigt enkel melodi som återupprepas på flera låtar. Det förekommer bara tre musiker på skivan, förutom Cooder också Jim Dickinson och David Lindley, men allt är så lågmält att det ofta låter som Cooder gjort det här själv.
   De tre första låtarna utgår från samma nervdallrande sound. Överraskande korta låtar som väver melodier utifrån samma tema. På låt fyra, ”Canción mixteca”, ändras soundet något. Fler instrument, gitarrer och piano, i en ballad som doftar texmex där Harry Dean Stanton får göra ett exklusivt inhopp som sångare. En traditionell låt som Cooder har arrangerat.
   Även ”No safety zone”, där man kan ana cikadorna i bakgrunden, och ”On the couch” håller sig till huvudtemat. Men ”She’s leaving the bank”, som Cooder har skrivit tillsammans med Dickinson, är arrangemangsmässigt lite friare. Mer tempo och både pianot och ytterligare en gitarr påverkar.
   På ”I knew these people” återkommer Stanton men den här gången är det i talande repliker från filmen då han samtalar med Kinski. Det långa (8:38) spåret avslutas med akustisk gitarr,
Skivan avslutas med en Blind Willie Johnson-låt, ”Dark was the night”. En blueslåt som Cooder har klätt om i arrangemang som är gemensamt med skivtemat i övrigt.
   Ry Cooder hade 1984 redan figurerat på flera soundtracks, ”The long riders”, ”Souther comfort” och ”The border”, och skulle efter ”Paris Texas” jobba med både ”Alamo bay”, ”Blue city”, ”Crossroads” och ”Johnny Handsome” innan 80-talet tog slut.

Innehåll:
1. Paris Texas
2. Brothers
3. Nothing Out There
4. Canción Mixteca
5. No Safety Zone
6. Houston In Two Seconds
7. She's Leaving The Bank
8. On The Couch
9. I Knew These People
10. Dark Was The Night

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2010 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.