Blogginlägg från 2010-04-30

Vemod och magi gick hand i hand

Postad: 2010-04-30 09:07
Kategori: Live-recensioner

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 30/4 2010.

KONSERT
Eilen Jewell
Just Started Rollin
Clarion Hotel, Örebro 28 april 2010
Min plats: ca 8 meter snett till vänster från scenen.
Konsertlängd: Just Started Rollin: 19:20-19:58 (38 minuter)
Eilen Jewell: 20:26-22:05
(99 minuter)


Eilen Jewell
Eilen Jewell: gitarr, munspel, maracas och sång
Jason Beek: trummor och sång
Johnny Scascia: ståbas
Jerry Miller: gitarr

Just Started Rollin
Mikael Andersson: dobro och sång
Isak Sandvik: gitarr och slide
Christoffer ”Noffe” Karlsson: munspel och tamburin

Då fick jag äntligen ta fram de ädlaste komplimangerna och sätta ett maximalt betyg på en konsert i Örebro. Idaho-sångerskan Eilen Jewell fick oss under dryga 90 minuter att glömma både tid och rum. All koncentration och uppmärksamhet gick till den lilla scenen där det kompetenta bandet med den avväpnande naturliga stjärnan längst fram gav oss en konsert som vi sent, eller aldrig, ska glömma.
   Hotellet på Kungsgatan har blivit Örebros mest frekventa konsertlokal. Det är på inget sätt en perfekt konsertmiljö, det är ju i första hand en hotellfoajé, men i onsdagskväll var det artisterna och publiken som förvandlade lokalen till en ljuvlig plats för levande musik.
   Eilen med band gjorde i höstas sin debut i Örebro på en privat fest med en sensationell konsert, kalla den gärna legendarisk, som gjorde förväntningarna inför det här besöket lite för stora för att det ska vara nyttigt. Men den här gången var jag beredd och allt slutade lika lyckligt som då.
   Efter bandets instrumentala intro trängde sig den lilla sångerskan fram genom publiken och tog över scenen med både förnuftiga och smått komiska mellansnack, en helt underbar sångröst och ett smittande evigt leende. Hur en röst med sådan personlig energi kan komma ur denna lilla spröda kropp är för mig en fullständig gåta. Eilen var som Loretta Lynn, Bessie Smith och Billie Holiday (vars låtar hon gjorde under kvällen) i en och samma person. Lägg till många av hennes egna starka låtar och ni förstår att hon som artist har ett brett register.
   I de mer lågmälda låtarna ”Boundary county” och ”Codeine arms” var det som om vemod och magi gick hand i hand genom konsertlokalen. När hon sjöng Billie Holidays ”Fine and mellow” var jag övertygad om att den aldrig framförts bättre någonstans. Och när det svängde obönhörligt i de mer arrangerade låtarna visste den inre glädjen inga gränser.
   Annars lever Eilen med stor beundran för Loretta Lynn vars låtar ”The darkest day” och ”Who say God is dead” (som släpps på tributeskivan "Butcher Holler") var konsertens mest countryfierade ögonblick bland coverlåtarna. En annan cover, Thems gamla ”I’m gonna dress in black”, var också en skinande höjdpunkt. Där Eilen sjöng så oerhört bra.
   På 21 låtar bjöd Eilen och bandet på en imponerande bredd av traditionell country, lite jazz, pop, rock’n’roll och känsliga ballader. Det var ingen konsert som krävde långa gitarrsolon men när Jerry Miller, med sin fina twang i soundet, i några låtar fick lite mer utrymme kändes det osedvanligt motiverat. Som i den förlängda och mer lekfulla versionen av Johnny Kidds ”Shakin’ all over”. Och under ”Sea of tears”, som sparkade igång direkt efter ”Where they never say your name”, förflyttades vi till Vilda Västern med hjälp av Millers gitarr. Medan trummisen Jason Beek och ståbasisten Johnny Sciascia genomgående stod för den genuina musikaliska ryggraden.
   Men allra mest imponerade Eilen själv som unik amerikanska där fina ord som generös, tacksam och anspråkslös perfekt beskriver hennes minuter på scenen. Ord som också omfattar hennes musikaliska kvalitéer. På en konsert som avslutades så vackert och innerligt med en känslig version av Porter Wagoners ”Satisfied mind”.
   Till kvällens exklusivt maximala betyg bidrog även det unga förbandet Just Started Rollin, en ung akustisk bluestrio från Lindesberg, som blandade originallåtar med covers och spelade på dobro, akustisk slide, munspel och tamburin. Vad månde bliva?
   60 år för unga, bluesartister är ju allmänt som bäst runt 80, uppträdde de tre grabbarna förvånansvärt självsäkert. Mikael Anderssons röst var som hämtad från skogarna norröver och hans dobrospel var soundmässigt läckert, Isak Sandviks slideteknik på akustisk gitarr var också anmärkningsvärt liksom Christoffer ”Noffe” Karlssons energiska munspel.
   Uppenbart avslappnade, Mikael satt med ena benet över det andra, gjorde de båda egna låtar (exempelvis ”I’m doing fine”, ”Go to New York City and you can’t hold on” och ”Just started rollin”) och covers av Louisiana Red, Tony Joe White och Chris English till samma stora konst.

Eilen Jewells låtar:
Intro
Lucky one
Rain roll in
The darkest day
Heartache Boulevard
Too hot to sleep
High shelf booze
Fine and mellow
Rich man’s world
Who say God is dead
Everywhere I go
Fading memory
Mess around
Boundary county
Where they never say your name
Sea of tears
Nobody’s business
Shakin’ all over
Codeine arms
I’m gonna dress in black
If you catch me stealing

Extralåt
Satisfied mind

/ Håkan

Covers: Kevin Rowland

Postad: 2010-04-30 07:54
Kategori: Cover-skivor

KEVIN ROWLAND: My beauty (Creation, 1999)

Från det makalöst uppseendeväckande omslaget till de pretentiösa och uppblåsta arrangemangen är förre Dexy’s Midnight Runners-ledarens coverskiva överlag en tämligen smetig historia. Lättsam schlagerpop med saftiga stråkar och fylliga körer där den uppenbara ambitionen har varit att både chocka och smeka varsamt. En blandning av engelsk elegans och pretentiösa schlager.
   Det finns människor i min omgivning (hej, Joakim!) som uppskattar den här skivan väldigt mycket. Han ser och hör en smärtsamt emotionell skiva från en man som håller på att ta sig ur ett hårt drogberoende. Och då betyder låtarna, enligt Joakim, mer än bara melodi, text och arrangemang. Jag är mer av den handfasta typen som hör det jag hör...
   Efter elva års tystnad som artist återvände Kevin med en coverskiva med övervägande engelska låtar. Ibland är det Las Vegas-varning. Många stora arrangemang och när Kevin i introt till inledande ”The greatest love of all” talar insmickrande i kapp med stråkarna blir det en aning ironiskt. Operakören i ”Rag doll” fyller bara i den känslan. Och på ”Concrete and clay” sjunger Kevin mycket likt Brolle Jr
   Sedan lyckas Kevin mirakulöst att till och med överträffa de överarrangerade stråkarna som Phil Spector dränkte Beatles-låten ”The long and winding road”med till Paul McCartneys stora besvikelse.
   I slutet på Squeeze-låten ”Labelled with love” överraskar det oväntat rockiga nästan Status Quo-liknande slutet medan pianisten Chris Stainton hamrar friskt på sitt instrument.
   Även om jag har lite svårt för många av de svällande arrangemangen på den här skivan tycker jag nog urvalet av låtar är klart godkänt. Med en majoritet härliga 60-talslåtar så är skivan låtmässigt godkänd som underhållning med ”Rag doll” och ”Daydream believer” som toppar.
   I övrigt tycker jag nog popsoundet på skivan blir lite för fjäderlätt för min smak. När han sedan avslutar med Liverpool-hymnen ”You’ll never walk alone” rinner det nästan sirap ur högtalarna.

Låtarna:
1. The Greatest Love Of All (Linda Creed/Michael Masser)
1985. Från albumet "Whitney Houston".
2. Rag Doll (Bob Crewe/Bob Gaudio)
1964. Singelhit med The Four Seasons.
3. Concrete And Clay (Tommy Moeller/Brian Parker)
1965. Singelhit med Unit Four plus Two.
4. Daydream Believer (John Stewart)
1967. Singelhit med The Monkees.
5. This Guy's In Love With You (Burt Bacharch/Hal David)
1968. Singelhit med Herb Alpert.
6. The Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney)
1970. Från albumet "Let it be" med The Beatles.
7. It's Getter Better (Barry Mann/Cynthia Weil)
1969. Singelhit med Mama Cass.
8. I Can't Tell The Bottom From The Top (Guy Fletcher/Doug Flett)
1970. Singelhit med The Hollies.
9. Labelled With Love (I'll Stay With My Dreams) (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
1981. Singelhit med Squeeze.
10. Reflections Of My Life (William Campbell/Thomas McAleese)
1969. Singelhit med The Marmalade.
11. You'll Never Walk Alone (Oscar Hammerstein II/Richard Rodgers)
1945. Från musikalen "Carousel".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2010 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.