Blogginlägg

Vemod och magi gick hand i hand

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 30/4 2010.

KONSERT
Eilen Jewell
Just Started Rollin
Clarion Hotel, Örebro 28 april 2010
Min plats: ca 8 meter snett till vänster från scenen.
Konsertlängd: Just Started Rollin: 19:20-19:58 (38 minuter)
Eilen Jewell: 20:26-22:05
(99 minuter)

Eilen Jewell
Eilen Jewell: gitarr, munspel, maracas och sång
Jason Beek: trummor och sång
Johnny Scascia: ståbas
Jerry Miller: gitarr

Just Started Rollin
Mikael Andersson: dobro och sång
Isak Sandvik: gitarr och slide
Christoffer ”Noffe” Karlsson: munspel och tamburin

Då fick jag äntligen ta fram de ädlaste komplimangerna och sätta ett maximalt betyg på en konsert i Örebro. Idaho-sångerskan Eilen Jewell fick oss under dryga 90 minuter att glömma både tid och rum. All koncentration och uppmärksamhet gick till den lilla scenen där det kompetenta bandet med den avväpnande naturliga stjärnan längst fram gav oss en konsert som vi sent, eller aldrig, ska glömma.
   Hotellet på Kungsgatan har blivit Örebros mest frekventa konsertlokal. Det är på inget sätt en perfekt konsertmiljö, det är ju i första hand en hotellfoajé, men i onsdagskväll var det artisterna och publiken som förvandlade lokalen till en ljuvlig plats för levande musik.
   Eilen med band gjorde i höstas sin debut i Örebro på en privat fest med en sensationell konsert, kalla den gärna legendarisk, som gjorde förväntningarna inför det här besöket lite för stora för att det ska vara nyttigt. Men den här gången var jag beredd och allt slutade lika lyckligt som då.
   Efter bandets instrumentala intro trängde sig den lilla sångerskan fram genom publiken och tog över scenen med både förnuftiga och smått komiska mellansnack, en helt underbar sångröst och ett smittande evigt leende. Hur en röst med sådan personlig energi kan komma ur denna lilla spröda kropp är för mig en fullständig gåta. Eilen var som Loretta Lynn, Bessie Smith och Billie Holiday (vars låtar hon gjorde under kvällen) i en och samma person. Lägg till många av hennes egna starka låtar och ni förstår att hon som artist har ett brett register.
   I de mer lågmälda låtarna ”Boundary county” och ”Codeine arms” var det som om vemod och magi gick hand i hand genom konsertlokalen. När hon sjöng Billie Holidays ”Fine and mellow” var jag övertygad om att den aldrig framförts bättre någonstans. Och när det svängde obönhörligt i de mer arrangerade låtarna visste den inre glädjen inga gränser.
   Annars lever Eilen med stor beundran för Loretta Lynn vars låtar ”The darkest day” och ”Who say God is dead” (som släpps på tributeskivan "Butcher Holler") var konsertens mest countryfierade ögonblick bland coverlåtarna. En annan cover, Thems gamla ”I’m gonna dress in black”, var också en skinande höjdpunkt. Där Eilen sjöng så oerhört bra.
   På 21 låtar bjöd Eilen och bandet på en imponerande bredd av traditionell country, lite jazz, pop, rock’n’roll och känsliga ballader. Det var ingen konsert som krävde långa gitarrsolon men när Jerry Miller, med sin fina twang i soundet, i några låtar fick lite mer utrymme kändes det osedvanligt motiverat. Som i den förlängda och mer lekfulla versionen av Johnny Kidds ”Shakin’ all over”. Och under ”Sea of tears”, som sparkade igång direkt efter ”Where they never say your name”, förflyttades vi till Vilda Västern med hjälp av Millers gitarr. Medan trummisen Jason Beek och ståbasisten Johnny Sciascia genomgående stod för den genuina musikaliska ryggraden.
   Men allra mest imponerade Eilen själv som unik amerikanska där fina ord som generös, tacksam och anspråkslös perfekt beskriver hennes minuter på scenen. Ord som också omfattar hennes musikaliska kvalitéer. På en konsert som avslutades så vackert och innerligt med en känslig version av Porter Wagoners ”Satisfied mind”.
   Till kvällens exklusivt maximala betyg bidrog även det unga förbandet Just Started Rollin, en ung akustisk bluestrio från Lindesberg, som blandade originallåtar med covers och spelade på dobro, akustisk slide, munspel och tamburin. Vad månde bliva?
   60 år för unga, bluesartister är ju allmänt som bäst runt 80, uppträdde de tre grabbarna förvånansvärt självsäkert. Mikael Anderssons röst var som hämtad från skogarna norröver och hans dobrospel var soundmässigt läckert, Isak Sandviks slideteknik på akustisk gitarr var också anmärkningsvärt liksom Christoffer ”Noffe” Karlssons energiska munspel.
   Uppenbart avslappnade, Mikael satt med ena benet över det andra, gjorde de båda egna låtar (exempelvis ”I’m doing fine”, ”Go to New York City and you can’t hold on” och ”Just started rollin”) och covers av Louisiana Red, Tony Joe White och Chris English till samma stora konst.

Eilen Jewells låtar:
Intro
Lucky one
Rain roll in
The darkest day
Heartache Boulevard
Too hot to sleep
High shelf booze
Fine and mellow
Rich man’s world
Who say God is dead
Everywhere I go
Fading memory
Mess around
Boundary county
Where they never say your name
Sea of tears
Nobody’s business
Shakin’ all over
Codeine arms
I’m gonna dress in black
If you catch me stealing

Extralåt
Satisfied mind

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.