Blogginlägg från mars, 2010

Covers: Di Leva

DI LEVA: Lovestar (Universal, 2010)

Min kategori om coverskivor handlar allt som oftast om historiska nedslag men ibland blir jag otäckt aktuell. Som idag. På samma dag som Di Levas nya skiva, coveralbumet ”Lovestar”, släpps vill jag högljutt varna för en skiva som inte håller måttet. På något enda sätt.
   Här finns ingen känsla varken i urval av låtar, tolkningar eller produktion. Kommersiellt och extremt uttänkt har Di Leva valt tolv kända låtar, tolv kända singlar och inte enda ny idé. Förutom att klä varje låt i en helt elektronisk kostym där inte ett enda fysiskt instrument får plats i arrangemangen. Men däremot en stor maskinpark av keyboards, trumprogrammeringar och enbart elektronik.
   Jag får känslan att med våld flyttas tillbaka till 80-talets mest syntiga tid, materialet är ju också i elva fall av tolv från det decenniet, och det här känns så malplacerat 2010 att det förmodligen kan uppfattas som kult i vissa kretsar. Vi som redan har hört de här låtarna till leda tycker bara att det är tröttsamma repriser i ett monotont sammanhang. Att så urskillningslöst välja så känt material kräver bra mycket mer fantasi och kreativitet för att uppnå en viss musikalisk nivå.
   Här finns inga toppar men däremot en rejäl dos med åtskilliga bottennapp. När Di Leva gör Neil Youngs ”Rockin’ in the free world” blir det så pinsamt att jag helt enkelt ger upp och skivan ska nog inte analyseras djupare än att det är en stor och rejäl flopp.

Låtarna:
1. Another Day In Paradise (Phil Collins)
1989. Phil Collins på singel och från albumet ”But Seriously”.
2. Let’s Dance (David Bowie)
1983. David Bowie på singel och från albumet med samma namn.
3. Owner Of A Lonely Heart (Jon Anderson/Trevor Horn/Trevor Rabin/Chris Squire)
1983. Yes så singel och från albumet ”90125".
4. Pride (In The Name Of Love) (U2)
1984. U2 på singel och från albumet ”The Unforgettable Fire”.
5. Man In The Mirror (Glen Ballard/Siedah Garrett)
1987. Michael Jackson på singel och albumet ”Bad”.
6. The Miracle Of Love (Annie Lennox/Dave Stewart)
1986. Eurythmics på singel och från albumet ”Revenge”.
7. Boys Don’t Cry (Michael Dempsey/Robert Smith/Lol Tolhurst)
1979. The Cure på singel och albumet med samma namn.
8. Never Ending Story (Keith Forsey/Giorgio Moroder)
1984. Limahl på singel.
9. Personal Jesus (Martin L. Gore)
1989. Depeche Mode på singel och från albumet ”Violator”.
10. Redemption song (Bob Marley)
1980. Bob Marley & the Wailers på singel och från albumet "Uprising".
11. Rockin´ In The Free World (Neil Young)
1989. Neil Young på singel och från albumet ”Freedom”.
12. The Winner Takes It All (Benny Andersson/Björn Ulvaeus)
1980. ABBA på singel och från albumet ”Super trouper”.

/ Håkan

#42/70: "Stick to me"

GRAHAM PARKER and THE RUMOUR: Stick to me (Vertigo, 1977)

I onsdags var det Nick Lowes födelsedag (gratis Nick på din 61-årsdag!) och i mitt projekt med de bästa 70-talsskivorna dyker det med jämna mellanrum naturligtvis upp Nick Lowe-relaterade skivor. Ofta med Nick som producent och hans födelsedag förra veckan är faktiskt (och helt oplanerat, jag lovar!) omgiven av två engelska skivor där han har suttit i producentstolen på båda. Förra veckans Elvis Costello-skiva, ”This year’s model”, och dagens skiva i centrum, Graham Parkers ”Stick to me”. Och i det senare fallet är Lowes medverkan extraordinärt speciell.
   Innan ”Stick to me” hamnade i skivbutikerna i oktober 1977 hade skivan spelats in två(!) gånger, bytt producent en gång och de nya inspelningarna fick avbrytas för några konserter i bland annat Stockholm.
   Bob Potter hette producenten vid första inspelningstillfället. Som tekniker hade Potter jobbat med Steeleye Span, Lindisfarne och Charlie Ainley men även producerat skivor som Paul Kossoffs ”Back Street Crawler” och Yes-trummisen Alan Whites “Ramshackled”.
   När de första inspelningarna av ”Stick to me”, som hade pågått en månad, skulle mixas visade det sig att mastertejperna hade oxiderat och var oanvändbara. Graham Parker berättar.
   “The producer didn't seem to spot it. We saw this black stuff coming off the tapes but he didn't notice it. When we came to mix it, it was un-mixable. The hi-hat was leaking through all the tracks. It was a nightmare, because we had a tour coming up. In those days I had a manager, and managers are always saying, ‘We have to play in Sweden now,’ like that's the most important thing to do.”
   Sverigekonserten, som Parker refererar till, var jag närvarande på 10 september 1977 i Konserthuset i Stockholm och minns den som en väldigt stark och fin upplevelse med ett väldigt tryck i det extrainkallade blåset och skivan ”Stick to me”, med både soul- och r&b-influenser, svarade ju senare upp till den försmak som konserten gav. Den här kvällen fick vi också höra många nya och då opublicerade låtar.
   Det finns också oroväckande uppgifter om att den ”Stick to me” som Potter hade producerat var en snäll, inställsam och smått USA-influerad skiva, med bland annat en hel stråkorkester inblandad. Med tanke på bytet av producent kunde det knappast ha slutat musikaliskt lyckligare. Nick Lowe fick uppdraget att på fem dagar spela in skivan på nytt och han var ju på 70-talet alltid en handlingskraftig man som agerade snabbt och spontant och det påverkade de nya ”Stick to me”-inspelningarna i rätt riktning, tycker jag. Skivan är både aggressiv och melodisk, både pop och r&b, och är i mina öron en större musikalisk succé än både första och andra Graham Parker-skivorna.
   När ”Stick to me” till slut hamnade på min grammofon kunde jag inte göra annat än skriva en positiv recension som bland annat lät så här:
   ”Här är Graham Parkers musik än mer kompromisslös. Den fullständigt vräker sig med full kraft mellan rummets fyra väggar. Soundet på ’Stick to me’ är ännu tätare, råare och hårdare. Rumour driver på som aldrig förr och Parker attackerar och sluggar sig verkligen igenom de flesta låtarna”.
   Recensenten Dave Marsh på amerikanska Rolling Stone var inte lika imponerad av denna engelska skiva men inleder ändå recensionen positivt:
    “Graham Parker is unquestionably the most exciting new rock performer since Bruce Springsteen. He is a ferocious singer and an obsessively lyrical writer with a sense of rock bounded by (sort of) Presley and Dylan plus a deft touch for R&B and reggae. His band, the Rumour, is as tough and inspired as he is.”
   Men fortsätter och avslutar mindre positivt:
    “The failures of Nick Lowe's production are more distressing because they're less readily remedied. Parker has never made a record that kicks as hard as his music—his records take weeks to sink in, not because the music is inaccessible but because the recording clouds it. Lowe, who produced Howlin' Wind, repeats his mistakes here. Once again, the tracks are so muddy that, while you hear the band rocking out, you can only feel it at the most extreme volume. The emphasis is always on Parker's voice, which exacerbates his long-windedness. Some of the production flourishes are not to be believed: the female chorus on "Problem Child" makes a decent song ludicrous, and the horn chart on Ann Peebles' "I'm Gonna Tear Your Playhouse Down" is not even high-level hackwork."

Originalskivan “Stick to me” var alltså ämnad att bli en skiva med stora rymliga arrangemang som en protest mot punkvågen som då exploderade på alla hall i England just då. Arrangören David Bedford, mest känd för sitt samarbete med Mike Oldfield, var engagerad för att skriva stora stråkarrangemang. Med Nick Lowe vid rodret blev det en enklare och mer slimmad skiva men stråkarna finns kvar på den inledande titellåten men tar på inget sätt udden av attacken. Även blåset, arrangerat av Rumour-pianisten Bob Andrews, på fyra man var på tårna och kören (Frank Collins, Paddy McHugh och Dyan Birch) på låtarna "Problem Child" och ”The Heat In Harlem" som hämtats från den engelska gruppen Kokomo (som inte fått någon credit på skivomslaget) var fetare än någonsin.
   Förutom titellåten finns det ytterligare hitpotentiella spår på skivan, ”Soul on ice”, ”The New York shuffle”, mäktiga ”Thunder and rain” och den långa episka ”The Heat in Harlem”. Plus den mäktiga covern på Ann Peebles ”I’m gonna tear your playhouse down” och den fina balladen “Watch the moon come down”.
   Så har vi den kontroversiella låten på sluten, “The raid”. En låt med flera drogrelaterade ord i texten som fick Parker att vara lite lustig när låten i november 1977 släpptes som b-sida på singeln ”New York shuffle”. Han döpte om den till ”The bleep” och suddade bort de ”farliga” orden med ett pip eller ”bleep” som det heter på engelska. "Coke", "joints", "out" och "snow" var ord som stryktes. Men det är fascinerande att höra ty det är bara sångrösten som är raderad, inte musiken. Parker förklarar:
   "A silly idea that I take full credit for. In fact, to make it even sillier, I bleeped out some innocent words as well, just for good measure. I can't imagine this frivolous version ever turning up anywhere."

YouTube: "Stick to me", "Thunder and rain" och "I'm gonna tear your playhouse down", alla live från tyska Rockpalast 1978.







/ Håkan

Det var en våldsam utmaning som gick hem

Det här kanske kommer som en stor överraskning men sedan 1972 och albumet "Close to the edge" var jag en stor beundrare av den engelska rockgruppen Yes. Och det hade med åren växt men 1977 var gruppen på musikalisk reträtt med albumet "Going for the one" som var aktuell på skiva vid tiden för konserten i Göteborg. Att använda sig av den skotske trubaduren Donovan som ensam uppvärmare var onekligen en absurd upplevelse. Han var just då aktuell med albumet "Donovan".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/11 1977.

YES
DONOVAN
Scandinavium Göteborg 12 november 1977

Yes:
Jon Anderson (Vocals)
Steve Howe (Guitars)
Chris Squire (Bass)
Rick Wakeman (Keyboards)
Alan White (Drums)

Donovan:
Donovan (vocals, guitar)
Miller Anderson (guitar, vocals)
Ronnie Leahy (keyboards)
Colin Allen (drums)
Nick South (bass)

Ibland är det kusligt olikt. Som exempelvis hur olika artister världen över blir olika uppskattade i olika länder. Fleetwood Mac säljer sex miljoner skivor i USA men bara en knapp miljon i sitt egentliga hemland England och här är de nästan okända. Nu ska det här inte handla om den gruppen utan om Yes, som är i samma situation, och i någon mån också Donovan.
   Det något ojämna turnépaketet åker nämligen Europa runt och var i helgen i Göteborg och inför ett fullsatt Scandinavium, 6 500 personer, bjöds det på en så total upplevelse att tankarna svindlar.
   Den engelska rockgruppen Yes har dominerat 70-talets popularitetsomröstningar i engelsk press. Här är de nästan okända och deras unika kvalitetsmusik ännu mer. De började skriva enkla korta melodier med udda arrangemang. Numera skriver de betydligt längre stycken som växelvis intensifieras och går ned i tempo.
   Deras tionde skiva från i somras, "Going for the one", gick säkert många sommarslöa svenskar förbi. Skivan är mycket bra och har betytt en sak. Deras första singelhit i England, "Wonderous stories". Något de inte strävat efter i någon större omfattning. "Going for the one" är kvalité på bred bas och jämnare än någon annan Yes-skiva.
   I gruppen är Jon Anderson, Chris Squire, Steve Howe, Rick Wakeman och Alan White lika anpassade som de fem sista pusselbitarna i julklappspusslet. Samtidigt som de ensamma är lika individuellt självsäkra. Det visade deras respåektive soloprojekt som kom förra året under gruppens sabbatsår.
   De har alla ett speciellt sätt att behandla sina instrument. Kort sagt är det nog världens bästa instrumentalister i en och samma grupp. De kan alla sin sak och intrycket på scen blev hejdlöst imponerande.
   Konserten var ett skådespel. En välregisserad och djupt engagerande show som med filmprojektorer och laserkanoner gjorde konserten fulländad.
   OK, deras musik var konstruerad, konstlad och ibland omotiverat aggressiv och högljudd. Men vad Yes framkallade med sina enorma och gränslösa popsymfonier föll jag pladask för.
   Det var en våldsam utmaning som gick hem. Folket på Scandinavium skrek fullkomligt ut sin förtjusning under och efter den över två timmar långa konserten. Ljus-, ljud- och rökeffekter gjorde det än mer sevärt. Kort sagt en fullträff.
   Det var Yes konsert och inte Donovans. Han har varit oroande tyst de senaste åren. Att vara förband till Yes berättar väl något om hans numera svåra arbetsförhållanden.
   Men hans gitarrspel, röst och sånger kunde ingen ta ifrån honom i lördags. Överraskande elektrisk och rockig hade han blivit. Ett fint band, lett av gitarristen Miller Anderson, hade han bakom sig.
   Och det var inte oväntat de kända låtarna "Hurdy gurdy man", "Colours" och "Mellow yellow" som fick publiken att trots allt trivas i väntan på den stora attraktionen Yes.

Låtarna med Yes:
Firebird Suite
Parallels
I've Seen All Good People
Close To The Edge
Wonderous Stories
Colours Of The Rainbow/Turn Of The Century
And You And I
Going For The One
Flight Jam/Awaken
Roundabout
Yours Is No Disgrace


Aftonbladet 13 november 1977.


Arbetet 14/11 1977.


Dagens Nyheter 14/11 1977.


Göteborgsposten 14/11 1977.


GT 13/11 1977.


Svd 14/11 1977.

/ Håkan

”Vita lögner + Svarta ballader, volym 1”

MAGNUS LINDBERG + BASSE WICKMAN
Vita lögner + Svarta ballader, volym 1
(Capitol/EMI)

Det första jag visuellt lägger märke till på den här skivan är producentnamnet Kjell Andersson. Bara det namnet ökar ju trovärdigheten för det här projektet med ungefär hundra procent. Andersson har förknippats med svenska EMI-artister i minst 35 år och hans insats för svensk pop, poprock, rock, visor och mycket annat på skiva är ovärderlig. Det är rätt bra för en person som började som kontorsråtta, ritade några skivomslag och aldrig, vad jag vet, har spelat ett enda instrument på någon skivinspelning.
   Han ligger som sagt var bakom så många klassiska svenska artisters skivor att det är svårt att minnas dem alla. Och när han dessutom har satt sig i producentstolen, vilket är väldigt sällsynt, har det ofta slutat mycket bra. Som på exempelvis Magnus Lindbergs tidiga ”Som natt och dag” och klassikern ”Röda läppar”. Eller den lika magiska ”Historier från en väg” med Kajsa Grytt & Malena Jönsson.
   På Ulf Lundells skivproduktion mellan 1978 och 1988 satt Kjell Andersson på stolen mellan musikern Lasse Lindbom och den store konstnären Lundell och var allmänt kreativt smakråd samtidigt som han tillverkade några av svensk populärmusiks snyggaste och mest historiska skivomslag. Andersson ligger också bakom två samlingsboxar som saknar motstycke inom svensk musik. Båda med Lundell, ”Livslinjen” (1991) och ”Under vulkanen” (2007).
   1987 producerade Andersson dessutom Basse Wickmans debut på svenska, "Gränsland".
   Sedan ska vi naturligtvis inte glömma projektledaren Kjell Andersson som samlat artister långt utanför den egna sfären på skivbolaget EMI för att tillverka storslagna hyllningsskivor till legendariska både levande och döda namn som Totta, Cornelis Vreeswijk, Plura, Olle Adolphson och Evert Taube. Eller den mycket fina samlingen ”Vilda fåglar” som tillägnades temat barn.
   Det var säkert Kjell Andersson som lockade Wilmer X och Eldkvarn till EMI utan att han sedan var direkt inblandad i deras fantastiska produktioner. På Magnus Carlsons jazzcoverskiva "The Moon Ray Quintet" från i höstas var han delaktig i urvalet av låtar.
   Vilket på en konstig väg också för mig till några Perssons Pack-skivor som kom 1991 och 1992, ”Äkta hjärtan” och ”Svenska hjärtan”, som Andersson producerade. Och den senare skivan har mycket gemensamt med skivan jag sitter med i handen just nu. Ty båda har grävt djupt i den svenska vistraditionen och format om den musikaliska profilen. Och några låtar är dessutom gemensamma.

Att föra ihop Magnus Lindberg och Basse Wickman är faktiskt mer naturligt än man först kan tro. Båda var EMI-artister på 70-talet och båda har haft väldigt sporadiska karriärer med långa avbrott och lång tid i skymundan.
   Under Kjell Anderssons vingar trodde jag på en väldigt traditionell men lyhört arrangerad skiva men jag får tämligen omedelbart skifta förväntningar för här är det pop med tre stora utropstecken. Pop som i Rickenbacker-sound (The Byrds står först i tack-listan på skivan), pop som i gammalmodigt 60-tal och pop som när två gamla gubbar träffas och tycker att allt var bättre förr.
   Nej, så blekt och pinsamt är inte det musikaliska resultatet på skivan för även om jag har hört många av låtarna på den här skivan alldeles för många gånger tidigare så hittar paret Lindberg-Wickman en viss finess och avsevärd elegans i sina poppiga arrangemang som i mina öron ger nytt liv till det gamla dammiga materialet. Från klassiska namn som Dan Andersson, Karin Boye, Evert Taube, Nils Ferlin och Bellman.
   Precis som i Grymlings-samarbetet är det Magnus Lindberg som tar tag i sången och levererar dignitet och personlighet i sin intensiva röst medan Basse snälla självömkande stämma smeker medhårs. Å andra sidan är det nog Basses fascination för den tolvsträngade Rickenbacker-gitarren, flitigt avbildad på omslag och cd-häfte, som blivit musikalisk ryggrad för hela projektet. Där bland annat Lundell-musiker som Marcus Olsson och Jens Frithiof ingår i kompet.
   De flesta låtarna är duetter och det blir en viss ojämn balans mellan sångarna och de fem sångerna de sjunger var och en för sig står därför ute lite mer. Som när Magnus med härlig intensitet i röst och munspel tar sig an ”Balladen om Joe Hill” och sedan avslutas med ett svindlande elgitarrsolo.
   Men ”Jungman Jansson”, med sång av Basse, är alltför utsliten i mina öron men den nya versionen har en härlig avslutning med ”hej å hå”-tema som lyfter både låt, framförande och arrangemang.
   Allra bäst på skivan är däremot Magnus Lindbergs tonsättning av Stig Dagermans ”Den första snön” i Neil Young-inspirerat arrangemang, Basses tonsättning av Nils Ferlins ”Getsemane” som har en vacker akustisk gitarr och den innerligt avslutande ”Bleka dödens minut”, av Birger Sjöberg, som Magnus sjunger till en frustande tramporgel som enda men suveräna instrument.
   I sedvanlig ordning har Kjell Andersson också gjort ett skivomslag som andas både information, stil, känsla och musik. Det är då den här skivan blir så mycket viktigare än några filer på en dator som musik idag ofta lagerförs.

/ Håkan

Soundtracks: "Stardust"

STARDUST (Ronco, 1974)

”Stardust” är ett klassiskt soundtrack från 70-talet men som film är den kanske inte kvalitetsmässigt på samma legendariska nivå. Jag råkade se delar av filmen i helgen och både historien och skådespelandet tillhör den ytliga och simpla kategorin. Däremot innehåller filmen många komiska inslag, engelsk realism och många så kallade skådespelare med en musikalisk bakgrund.
   ”Stardust” var uppföljningsfilm till en annan engelsk musikfilm, ”That’ll be the day” (1973). Den filmen utspelar sig i slutet på 50-talet bland rock’n’roll, spetsiga skor, polisonger och fett hår. Huvudrollen i båda filmerna spelas av David Essexi rollen som Jim Maclaine. På ”Stardust” har historien gått några år framåt till mitten av 60-talet och bandet Maclaine leder, The Stray Cats, är en sorts kopia av Beatles när de slår igenom i USA.
   Redan här andas ”Stardust” mycket musik och musikaliska profiler. David Essex var vid den här tidpunkten, 1973/1974, stor idol i England och tillverkade hits på rad. Det började 1973 med ”Rock on”, fortsatte med ”Lamplight” och när filmen ”Stardust” hade premiär hösten 1974 låg han etta i England med ”Gonna make you a star”. Därför var det naturligt att titellåten från filmen blev nästa singel för Essex som i februari 1975 nådde en 7:e-plats på försäljningslistan.
   Just ”Stardust”-låten, som framförs av David Essex och inte rollkaraktären Maclaine, producerades av Jeff Wayne, Essex egen producent. I övrigt var det nyinspelade soundtracket inspelat i Rockfield-studion, producerat och spelat av Dave Edmunds som också spelar rollen som gitarrist i bandet Stray Cats. För övrigt tillsammans med en annan stor profil i popvärlden, trummisen Keith Moon från The Who med många galna upptåg i sitt huvud.
   Dubbelvinylen och soundtracket är också ett maffigt samlingsalbum, se nedan, med många klassiska övervägande 60-tals-låtar inom både engelsk pop (Procol Harum, Hollies, Who, Billy J Kramer och Bee Gees) USA-hits (Jefferson Airplane, Barry MacGuire, Righteous Brothers, Lovin Spoonful) och många, många fler.
   De nyinspelade låtarna täcker den fjärde och sista sidan på albumet men bland alla gamla hits har Edmunds smugit in sin egen version av Phil Spectors historiska poplåt ”Da doo ron ron” på sida A. Han gör den tillsammans med ett band som kallar sig The Electricians som till vardags är mer känt som Brinsley Schwarz och de agerar även kompgrupp till några lättklädda damer i filmen. Ett rent nöje att se en välkammad Nick Lowe och en lika välkammad men skäggig Ian Gomm stå i bakgrunden på scenen tillsammans med övriga medlemmar.
   Kopplingen Edmunds och Brinsleys var vid den här tiden naturlig då Edmunds precis hade producerat gruppens album ”The New Favourites of Brinsley Schwarz” och de hade även turnerat tillsammans.
   Versionen av låten på skiva är en ren och skär kopia av Spectors dundrande tjejhit och jag undrar vem som sjunger tjejstämmorna. I övrigt spelar Edmunds alla instrument på inspelningarna och ”When will I be loved” låter verkligen som de första stapplande stegen på det framtida Rockpile-soundet.
   ”Da doo ron ron”-låten skulle våren 1975 också dyka upp på Edmunds andra soloalbum, ”Subtle as a flying mallet” tillsammans med två andra ”Stardust”-låtar, ”Need a shot of rhythm & blues” och ”Let it be me”.
   Namnet Stray Cats skulle dyka upp många år senare men även då med stark koppling till Dave Edmunds namn. Amerikanska gruppen Stray Cats bildades 1980 av hängivna rockabillybeundrare med Brian Setzer i spetsen. Men revivalvågen av rockabilly var mycket mer utbredd i England så trion sökte sig till England där de kom i kontakt med Dave Edmunds som kom att producera deras skivor.
   Men Stray Cats på filmen 1974 var ett betydligt snällare popband och det låter stundtals, speciellt på ”Some other guy”, som Beatles på Cavern 1961. Ändå är soundtracket ett nödvändigt kapitel, mellan första och andra soloalbumet, i Dave Edmunds diskografi.

Innehåll:
Sida A
Neil Sedaka - Happy Birthday Sweet Sixteen   2:33
The Drifters - Up on the Roof   2:30
Del Shannon - Hats Off to Larry   2:35
The Zombies - She's Not There   2:21
Bobby Darin - Dream Lover   2:30
Billy J. Kramer & The Dakotas - Do You Want to Know a Secret   2:00
Dave Edmunds & the Electricians - Da Doo Ron Ron   2:17
The Beach Boys - I Get Around   2:08
The Supremes - Baby Love   2:27
The Chiffons - One Fine Day   2:05
Tommy Roe - Dizzy   2:15
The Fortunes - You've Got Your Troubles   3:17

Sida B
Martha and the Vandellas - Dancing in the Street   2:20
Gerry and the Pacemakers - Don't Let the Sun Catch You Crying   2:33
Stevie Wonder - Uptight   2:27
Cat Stevens - Matthew & Son   2:36
Barbara Lewis - Baby I'm Yours   2:28
Jimmy Ruffin - What Becomes of the Brokenhearted   2:38
The Box Tops - The Letter   1:51
The Mamas & The Papas - Monday, Monday   3:13
The Lovin' Spoonful - Summer in the City   2:40
Manfred Mann - Do Wah Diddy Diddy   2:41
The Animals - The House of the Rising Sun   4:26

Sida C
The Hollies - Carrie Anne   2:53
Procol Harum - Whiter Shade of Pale   3:49
The Who - My Generation   2:56
Bee Gees - I've Gotta Get a Message to You   2:54
The Righteous Brothers - You've Lost That Lovin' Feelin'   3:48
Barry McGuire - Eve of Destruction   3:29
Jefferson Airplane - White Rabbit   2:30
Jimi Hendrix - All Along the Watchtower   3:23
Derek & the Dominos - Layla   2:37
Joe Cocker - With a Little Help From My Friends   3:58

Sida D
The Stray Cats - When Will I Be Loved   2:58
The Stray Cats - Need a Shot of Rhythm & Blues   2:20
The Stray Cats - Make Me Good   2:44
Jim Maclaine and The Stray Cats - You Kept Me Waiting   3:10
The Stray Cats - Let It Be Me   2:40
The Stray Cats - Some Other Guy   2:20
Jim Maclaine and The Stray Cats - Take It Away   1:55
The Stray Cats - C'mon Little Dixie   3:34
Jim Maclaine - Americana Stray Cat Blues   3:42
Jim Maclaine - Dea Sancta   4:29
David Essex - Stardust   2:17

/ Håkan

#43/70: "This years model"

ELVIS COSTELLO: This year's model (Radar, 1978)

”My aim is true” var 1977 naturligtvis en helt sensationell debut i Elvis Costellos namn men det var ju ändå bara en typisk förstaskiva och kompbandet (Clover) var tillfälligt inhyrt från USA. Mellan Costellos debutalbum och "This year's model" hände allting mycket fort på kort tid. Han fick ett stabilt kompband i Attractions, ett kommersiellt genombrott, singelsuccé med ”Watching the detectives”, en turbulent Stiff-turné och ett uppmärksammat skivbolagsbyte.
   Mitt i den uppståndelsen, under några inledande dagar i november mellan turnéavslutning i England och turnéstart i USA, gick Elvis, bandet och producenten Nick Lowe in i studion och påbörjade ”This year’s model”, Elvis Costello & the Attractions första album tillsammans. Ändå står det bara Elvis Costello på skivomslaget och på etiketten.
   "This year's model" är en mycket imponerande skiva så tidigt i karriären och vars kvalité håller än idag. Inspelad på bara elva dagar före och efter den där USA-turnén.
   Under en enspaltsbild med Costello i den där typiska posen med fötterna vinklade inåt och med rubriken ”Costello imponerar igen” skrev jag en förhållandevis kort recension av ”This year’s model” i Nerikes Allehanda 11 april 1978:
   ”Han har gjort det igen! Hans låtar är fortfarande korta men originellt slagkraftiga. Få kan pressa in så mycket idéer och uppslag på två och en halv till tre minuter som Elvis Costello. ”No action”, ”This year’s girl” och ”Hand in hand” är fullkomliga låtar som kan få en regnig dag att verka solig och varm.”
   Ord och bedömningar som gäller fortfarande. Skivan jag recenserade var utgiven i Sverige på Smash-etiketten och jämfört med den officiella Englands-releasen (på Radar) så var skivan utökad med singelhitlåten ”Watching the detectives”, i april 1978 nästan ett halvår gammal. Versionen på den svenska skivan, där den avslutade vinylskivans förstasida som låt nummer sju, var dessutom något uppspeedad… En felaktighet som uppstod under masterarbetet.
   ”This year’s model”-skivan var extremt anpassad olika länder och i USA plockades två låtar bort från den engelska utgåvan, ”(I don’t want to go to) Chelsea” och ”Night rally”. De första 5000 exemplaren i England av ”This year’s model” innehöll en bonussingel, "Neat, Neat, Neat" (inspelad live 22 oktober 1977 på Leicester University)/"Stranger In The House" (en outtake från ”My Aim Is True”-inspelningarna). A-sidan är en Damned-cover.
   "This Years Model", som för övrigt under arbetets gång hade många alternativtitlar ("Little Hitler", "Girls! Girls! Girls!" och "The King of Belgium"), innehåller naturligtvis fler bra låtar än bara de tre jag nämnde ovanför.
   ”Pump it up”, som släpptes på singel samma dag som albumet, har ju ett härligt tufft tempo medan Elvis spottar ur sig sina textrader och hamnar i en fullständigt galen refräng. Sedan är det lika tufft att våren 1978 som stor och ny poprockidol göra en så spektakulär ballad som ”Little triggers” med piano och Costellos vibrerande stämma som många år senare skulle bli hans store kännetecken.
   Den galopperande rytmen i ”You belong to me” är också klassisk med orgeln i en central musikalisk roll och ”Day tripper”-introt som knockout-start. Mot slutet av skivan glänser även låtarna ”Lip service”, mer pop än rock, och ”Lipstick vogue”, som efter ett mäktigt trumintro är en rasande snabb och imponerande låt.

YouTube: En ung Elvis i videon till "(I don't want to go to) Chelsea", en liveversion av "Lipstick vogue" och ännu en liveversion (22 april 1978 i Detroit) med "No action".







/ Håkan

“Are we going to America”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 2010.

PETE & THE POETS
Are we going to America
(Peter Nygren)

Ett gäng musikaliska örebroare har satt ihop det nya bandet Pete & the Poets som innehåller idel kända lokala ansikten. Så många bekanta namn, bland annat Clas Olofsson, Fredrik Landh och Mikael Dahlén, att inavel i den regionala musiken känns hotfullt nära.
   Större delen av det här bandet har nämligen figurerat i Jeremias Session Band och har även kompat artister som Henrik Skanfors och Mathias Lilja. Men det ligger ingen större kritik i det konstaterandet för medlemmarna i det här bandet har ett unikt kunnande att variera sig och att anpassa sig i olika sammanhang.
   Här finns inspiration att spela både folkpop, country, vemodiga visor och ibland också tyngre rock. Men på den här skivan har alla musikervänner samlats för att kompa Peter Nygren, pianisten som även spelar andra instrument, sjunger och skriver sitt eget material.
   Han kunde ibland få en låt i strålkastarljuset på Jeremias Session Band-konserterna men här får Peter utrymme att utveckla hela sin musikaliska ambition i en musiksort som jag generellt och kanske lite slarvigt vill kalla amerikansk melodisk pop.
   Det unikt personliga uttrycket spelar inte huvudrollen på skivan men däremot den bländande tekniken i både sångröst, låtar, arrangemang och produktion. Den proffsiga skickligheten till trots är det en viss risk att Peter Nygrens låtar kommer att dränkas bland all annan kvalitetsmusik som produceras världen runt i denna sekund.
   Den luftiga ljudbilden och de klockrena klangerna gör skivan till en perfekt lyssningsupplevelse och det varierade materialet, storslagen pop, ballader, popreggae, countryrock och lite soul, höjer den exemplariska grannlåten ytterligare.

/ Håkan

Covers: John Holm

JOHN HOLM: Vägen till Californien (Rival, 1999)

”Vägen till Kalifornien” var ännu en comeback för den sporadiske artisten John Holm och privat var det precis tvärtom för honom. I samband med den här skivan var Holm på väg tillbaka från Kalifornien till Sverige. Skivan är nämligen huvudsakligen inspelad i USA med övervägande amerikanska musiker. Men det förekommer också flera svenska musiker och det är på pappret tämligen spännande att läsa hur Rolf Wikström, Staffan Astner och Jerry Donahue spelar elgitarr på en och samma låt, den svenska versionen ”Nästan ny” av Jesse Winchesters ”Just like new”.
   Men det är nästan det enda spännande med den här skivan som i huvudsak är en besvikelse. Holm har blandat upp sitt urval av framförallt amerikanska covers med några omotiverade repriser av sina egna låtar som känns som ren utfyllnad.
   Han gör exempelvis helt obegripligt två varianter av samma låt, under de två olika titlarna ”Ingen” och ”Ingen har en hy som du”. Som blir än mer svårförklarligt när det visar sig att låten fanns med på boxen ”Främmande natt” bara två år innan. Då under ytterligare en annan låttitel, ”Ingen ingen”…
   Nästan ingenting på den här skivan motsvarar förväntningarna på en så legendomspunnen artist som John Holm. När han dessutom levererar en smått oinspirerad version av sin egen klassiker ”Maria, många mil och år från här” förstår man att det funnits problem att samla ihop material till skivan.
   ”Across the borderline” är en klassisk Ry Cooder-låt men Holm ”lyckas” göra den mycket mediokert som ”Andra sidan ån”. Kompet är dock hyfsat med en snygg balans mellan steelguitar, slidegitarr (Micke Nord) och fiol.
   Holms cover på Gunnar Wiklunds ”Han måste gå” kunde på pappret blivit mycket bra men Holm, som ofta har en svag men personlig stämma, sjunger här mycket oinspirerat. Och ”Blå väg”, ”Blue moon” på svenska, är en standardversion av en standardlåt som inte ger något mer i Holms version.
   I övrigt innehåller skivan mycket traditionell men sensationsfri country eller generell studiorock som lämnar minnet i samma stund du lyssnar på den. Och på vägen lyckas Holm helt massakrera den i original annars så vackra ”He was a friend of mine”. Och Holms många tvivelaktiga sånginsatser sänker betyget ytterligare.
   På en skiva som i sitt cd-häfte innehåller fler felstavningar än man som skivkonsument ska behöva godta.

Låtarna:
1) Andra sidan ån (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Dickenson/John Holm)
1987. "Across the borderline" från albumet "Get rhythm" med Ry Cooder. Jim Dickinson felstavat.
2) Han måste gå (Joe Allison/Audrey Allison/Rose-Marie)
1959. "He'll have to go" med Jim Reeves. Men John Holms största inspiration var Gunnar Wiklunds svenska tolkning från 1960 på en ep utan titel.
3) Blå väg (Richard Rogers/Lorenz Hart/John Holm)
1934. "Blue moon" sjööngs av Shirley Ross i filmen "Manhattan melodrama".
4) Sänd mig ett minne (Hank Locklin/John Holm)
1949. "Send me a pillow you dream on" av låtskrivaren.
5) Ingen har en hy som du (John Holm)
1997. Fanns med på John Holms box "Främmande natt" under titeln "Ingen ingen".
6) Nästan ny (Jesse Winchester/John Holm)
1993. "Just like new" på albumet "Tell my why" med Wynonna Judd.
7) Vänta på igår (Kathleen Brennan/Tom Waits/John Holm)
1987. "Yesterday is here" från albumet "Frank's wild years" med Tom Waits.
8) Rullar (Hank Snow/John Holm)
1950. "I'm movin' on" med låtskrivaren.
9) Maria, många mil och år från här (John Holm)
1974. Från John Holms egen "Lagt kort ligger".
10) Jag kallar honom vän (Roger McGuinn/John Holm)
1963. "He was a friend of mine" är en gammal folkmelodi som Jim McGuinn, som Roger hette 1963, skrev en ny text till med anledning av mordet på John F Kennedy.
11) Ingen (John Holm)
1997. Fanns med på John Holms box "Främmande natt" under titeln "Ingen ingen".

/ Håkan

Alex Chilton (1950-2010)

Den amerikanske sångaren Alex Chilton har funnits med under nästan hela min resa från 60-talets fascinerande upptäcktsresa i musik. Kanske i mindre omfattning i dag, ska det erkännas, än när Chilton en gång satte sitt namn i pophistorien som sångare i Box Tops. Där fick han njuta av kommersiell popsuccé när hans hesa, högst personliga stämma signerade klassiska poplåtar som ”The letter”, ”Cry like a baby” och även ”Soul deep”.
   Sedan kom 70-talet och Chilton bildade det legendomsusade, i alla fall i efterhand, Big Star. Beskrevs av någon som en musikalisk korsning mellan Byrds och Kinks och gjorde några skivor i powerpopgenren. Med låtar som ”Thirteen”, som Håkan Hellström 2005 döpte till ”13” på svenska, och den gitarrklingande poppärlan ”September gurls”.
   Fortsättningen som soloartist var lite ojämn för Alex Chilton. Det handlade ofta om covers, om än ofta mindre kända, och i den vevan kom han faktiskt till Örebro och uppträdde på den lilla rockklubben Rockmagasinet på Nygatan 33, en adress som inte finns kvar idag. I morse tog jag faktiskt vägen förbi den adressen där det sedan ett drygt år tillbaka står ett nybyggt hus. Hösten 1987 köpte jag, av väldigt få skivor, faktiskt Chilton-plattan ”High priest” i New York. Även det var huvudsakligen en coverskiva.
   Förutom några reunion-skivor med Big Star på 2000-talet har namnet Chilton tynat bort på senare år.
   Alex Chilton dog av en hjärtattack igår onsdag 17 mars.

/ Håkan

Charlie Gillett (1942-2010)

Jag kände aldrig Charlie Gillett och jag har aldrig hört hans röst men ändå var han en av de största musikjournalisterna i England. På väldigt många sätt är han jämförbar med den svenska musikjournalisten Lennart Persson vars personliga texter jag har saknat varje dag sedan han dog i april förra året. Redan 1970 köpte jag Gilletts banbrytande musikbok ”The sound of the city” som tittade under ytan på 15 års rock- och poputveckling. På ett mycket större och seriösare sätt än min då 18-åriga hjärna kunde fatta.
   Men han var inte bara en extremt musikintresserad författare. Han började presentera musik på radion och det ledde snart till att han också bildade ett skivbolag, Oval, där han gav ut musik som ingen annan var intresserad av. Exempelvis gav han ut Johnnie Allens cajunversion av ”Promised land” i ett samarbete med Stiff.
   Honky Tonk var ett legendariskt radioprogram där han spelade mängder med demo från artister och band utan skivkontrakt. Just där upptäcktes bland annat Dire Straits, Elvis Costello, Graham Parker och Geraint Watkins som sedan gick vidare till de stora bolagen. På samlingsskivan ”The Honky tonk demos” (Oval, 1979) finns många av de unika första inspelningarna med. Parkers demoinspelning av ”Between you and me”, som spelades i programmet, gick aldrig att göra bättre i den stora inspelningsstudion så den kom med på debutalbumet ”Howlin wind” i sitt ursprungsskick.
   Charlie Gillett dog av en hjärttack igår onsdag 17 mars.

/ Håkan

Status Quos rock tände packat Idrottshus

Det engelska rockbandet släppte i november 1977 sitt kanske mest uppmärksammade album, "Rockin' all over the world", och befann sig på en lång turné som i januari 1977 nådde Örebro. Där en publik på nästan två tusen personer (1952) mötte upp.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/1 1978.

STATUS QUO
Idrottshuset, Örebro 29 januari 1978

John Coghlan, trummor
Rick Parfitt, gitarr och sång
Francis Rossi, gitarr och sång
Alan Lancaster, bas och sång
Andy Bown, keyboards
Bob Young, munspel

Kommer stjärnorna kommer också publiken. Status Quos Örebrokonsert blev en stor och jublande succé både musikaliskt och publikmässigt. Kampfrasen "Quo-woh-oh-woh-oh" ekade taktfast i ett kokande Idrottshus på söndagskvällen.
   Efter den obligatoriska, men absolut inte acceptabla, förseningen gick ridån upp och Status Quos öppenhjärtiga rockmusik smittade av sig på publiken som snabbt förvandlade sittplatserna till ståplatser.
   Bandet gav sina något likartade rocklåtar på skiva oanade proportioner på scen. Ett rejält hantverk som i sina bästa stunder också var väldigt effektivt. Grep fysiskt tag i åhörarna.
   Den medvetna publiken var hela tiden med på noterna och kommunikationen mellan Francis Rossi och de främsta bänkraderna blev ett givet samspel och atmosfären var den bästa på flera år vid en rockkonsert i Örebro.
   Den nya vågens introduktion trodde man skulle stjäla publik från Quo men så verkar inte vara fallet. De spelade samma gamla traditionella och hårda rock och i de publikfriande stampa loss-låtarna svängde det oavbrutet och kompromisslöst. Ibland nästan monotont men det var rock och det var show på bästa internationella nivå.
   Det var maffiga och massiva inramningar av alla låtarna. Som framkallade en extatisk lycka i publiken som medvetet sjöng, klappade, skrek, stampade,, dansade och visslade med i de välkända låtarna.
   Gruppen kompletterades på scen av Andy Bown på klaviaturinstrument som dock dränktes i gitarrdånet från herrar Rossi och Rick Parfitt. Även managern Bob Young medverkade sporadiskt på munspel.
   Men det var kring Status Quos tre bra sångare det mesta hände. Basisten Alan Lancaster visade sig ha en charmerande röst.
   Precis som hos de stora monumentala grupperna var showen också en visuell upplevelse. Speglar, projektorer, rökutveckling och vindmaskin var några hjälpmedel.
   Det var alltså en tillfredsställd publik som lämnade den luftsnåla lokalen efter en energiladdad konsert som pågick i en timme och tre kvart där Status Quo bjöd rikligt på sig själva. Inför en nöjd och troligen också svettig publik. Energin som kastades ut från scenen spred sig nämligen snabbt bland publiken och den avslutande "Bye bye Johnny" med tillhörande allsång var en mäktig final på en mäktig rockkonsert med dessa rockmusikens missionärer, Status Quo.

Låtarna:
Caroline
Roll over lay down
Backwater
Rockers rollin
Is there a better way
You don´t own me
Hold you back
Rockin all over the world
Dirty water
4500 times
Big fat mama
Don´t waste my time
Roadhouse blues
Rain
Down down
Drumsolo
Bye bye Johnny

/ Håkan

Lesley Duncan (1943-2010)

Den engelska låtskrivaren och sångerskan Lesley Duncan dog i fredags 12 mars efter en lång tids sjukdom på ett sjukhus nära Tobermory i Skottland. Leslie blev aldrig speciellt känd som artist men gästade på en mängd kända skivor. Mest berömd blev hon när Elton John spelade in hennes ”Love song”, en av väldigt få covers som Elton spelade in.
   Lesley körade på Eltons andra album från 1970. Och det blev sedan naturligt att Elton spelade in Lesleys mycket vackra ”Love song” på albumet ”Tumbleweed connection” samma år, faktiskt ett år innan Lesley själv gav ut sin egen version av låten på debutalbumet ”Sing children sing”. Hon sjöng sedan även på Eltons ”Madman across the water”.
   Lesley sjöng, bland många andra artister, faktiskt på ”Jesus Christ Superstar”-skivan 1970. Och finns med på skivor som Pink Floyds ”Dark side of the moon”, Donovans ”Cosmic wheels” och Ringo Starrs ”Goodnight Vienna”.
   Jag har aldrig ägt en Lesley Duncan-skiva, upplevde henne aldrig som artist på scen men jag är så gott som säker på att jag har sett henne levande en gång. Det var nämligen en mörk tjej som var sällskap till Elton John när han spelade på Liseberg 1971 som jag starkt misstänker var Lesley Duncan.

/ Håkan

#44/70: "Nils Lofgren"

NILS LOFGREN: Nils Lofgren (A&M, 1975)

Utan att göra en traditionell årsbästalista över 1975 års bästa skivor så begränsade jag mig den gången till att bara utnämna två skivor. Och det visade sig att båda var amerikaner, båda hade svenskklingande namn och båda hade 1975 gjort var sitt lysande album. Dan Fogelbergs ”Captured angel” och, dagens ämne, Nils Lofgrens ”Nils Lofgren”. Jag var för övrigt inte ensam det året om att utnämna ”Nils Lofgren” till årets bästa skiva. Rolling Stone-journalisten Jon Landau gjorde samma sak. Sedan blev Landau manager åt Bruce Springsteen som Lofgren har spelat gitarr bakom sedan 1984.
   ”Nils Lofgren” var Nils Lofgrens solodebut men han var inget nytt namn i min värld. Jag hade följt honom sedan hans gästinhopp på Neil Youngs ”After the goldrush”, första skivan med Crazy Horse och alla de fyra albumen med hans grupp Grin. Jag har samlat min och Nils Lofgrens historia i den här långa artikeln.
   Mellan 1971 och 1973, alltså bara drygt två år, släppte Grin fyra album. Gruppens sound hade under åren blivit lite tyngre men Lofgrens solodebut är en skön avvägning i melodier, bra sång och en perfekt balans mellan rock/pop och gitarr/piano. Lofgren är nämligen inte bara en gitarrhjälte, han är också mycket duktig på piano och det var ju som pianist han engagerades för ”After the goldrush”. På vars skivinspelning Nils träffade producenten och teknikern David Briggs.
   Briggs, som avled 1995, var under många år Neil Youngs högerhand i skivstudion och kom också att under några år följa Lofgren genom att producera samtliga Grin-skivor. Att välja David Briggs som producent på ”Nils Lofgren” var därför tämligen naturligt.
Innan Grin släppte sitt fjärde album i november 1973 turnerade Lofgren med Neil Young på den beryktade ”Tonight’s the night”-turnén vars inspelningar inte släpptes på skiva förrän i juni 1975. I april samma år släpptes ”Nils Lofgren” sedan Grin splittrats året innan.
   Lofgren omger sig på skivan med ett extremt minimalt band på skivan, basisten Wornell Jones, och den engelske trummisen Aynsley Dunbar medan Nils spelar allt annat, gitarrer och keyboards. Ett överraskande val av band. Den färgade Jones hade då bara medverkat på en enda skiva tidigare, Leon Russells ”Looking back”, men kom att till och från jobba med Lofgren i 15 år fast han under tiden utvecklat en egen karriär som jazzbasist och 1979 gjorde en egen skiva, ”Wornell Jones”.
   Aynsley Dunbar härstammar från Liverpool och inledde sin mest kända karriär 1967 i John Mayall’s Bluesbreakers men spelade sedan bland annat med Frank Zappa, Lou Reed och David Bowie innan han spelade med Lofgren. Men just vid den här tidpunkten var Dunbar medlem i den musikaliskt hårda supergruppen Journey där Santana-musikerna Gregg Rolie och Neal Schon var de stora stjärnorna.

Den överlägset mest uppmärksammade låten på Lofgrens solodebut är ”Keith don’t go (Ode to the Glimmer Twin)”. Lofgrens hyllning till Rolling Stones-stjärnan Keith Richards skrevs redan 1973 som en vädjan till sin idol och hjälte och en uppmaning till honom att sköta om sitt liv lite bättre. Nils har berättat så här:
   Back in 1973 I was touring England with Neil Young in the "Tonight's The Night" band. It was an intense, crazy, and beautiful musical adventure for me. I have always been a passionate Rolling Stones fan and Keith Richards remains one of my greatest musical heroes, so he was a topic of frequent conversations on the tour, especially with Englishmen and women. Dozens of people kept claiming to be Keith's close friend and regularly expressed grave concern for his health. I didn't think most of them knew him as well as they claimed, however, it got me thinkin' about the extraordinary inspiration and contribution Keith has made to all our lives through his music. I had a great, dark musical riff that I needed to write lyrics for and realized it would be a good musical foundation for a piece about Keith. Thus the song "Keith Don't Go" was born. It is intended to be a giant thank you note to Keith on behalf of all of us fans. The ominous chords and melody, were also a great backdrop to implore Keith to take care of his health for his sake and ours and to continue sharing his great gift with us all.

Texten till “Keith don’t go”, som även inkluderar en strof om Lofgrens andra idol Jimi Hendrix går:
   This is a right-away letter, I've got to mail it today
   Straight to my main inspirer, says urgent from the USA
   Its got this heart inside it, the postage is my soul
   Contains a message from millions, says Keith don't go

   10000 guitars wailin', but it ain't quite the same
   You've got a knack for sailin', and it's stamped with your own brand name
   We's all sailors, as captain you must know
   You bring a message to millions, says Keith don't go

   I said Keith don't go; Don't take my fun
   Keith don't go; Keith don't go

   We miss our father Jimi, it's hard to breathe with that loss
   But I still got you brother, don't nail yourself to a cross
   I watch you lead the pack, you put the drive into my soul
   You bring a message to millions, says Keith don't go

I februari 1977 blev Keith Richards arresterad I Toronto för innehav av diverse droger, fem gram kokain och 22 gram heroin, och inför rättegången och i fortsättningen ändrade Lofgren texten på “Keith don’t go” genom att lägga till ”…to Toronto”. En version som bland annat kan höras på Lofgrens liveskiva ”Night after night” från 1977.
   I december 1974, några månader innan “Nils Lofgren” släpptes, lämnade Mick Taylor Rolling Stones och jobbet som gitarrist i det bandet blev plötsligt intressant för väldigt många kända gitarrister. Inte minst för Nils Lofgren som anmälde sitt intresse tillsammans med bland annat Jeff Beck, Harvey Mandel, Rory Gallagher, Wayne Perkins, Peter Frampton, Mick Ronson och Geoff Bradford. Men det blev som alla vet Ronnie Wood.
   ”Nils Lofgren” innehåller tolv mer eller mindre korta låtar. Sju låtar under tre minuter och bara en, ovan nämnda ”Keith don’t go”, över fyra minuter. Skivan inleds med ett 49 sekunder kort instrumentalt intro med slide och swamprock-känsla, ”Be here tonight” innan en av skivans ”hitlåtar” trampar igång, ”Back it up”. Gitarren spelar huvudroll men solot är kort och snärtigt och Lofgrens röst är snäll och vänlig.
   ”One more Saturday night” representerar det övervägande soundet på skivan som ofta är avslappnat, enkelt, levande och anspråkslöst och en fin balans mellan elektriskt och akustiskt. Som på exempelvis ”I don’t want to know” där det lättsamma pianot kompas av en akustisk gitarr. En ädel poplåt där introt faktiskt har vissa likheter med Small Faces ”Lazy Sunday”.
   Sedan pendlar skivan mellan enkla pianopoplåtar (”The sun hasn’t set on this boy yet”), blueskryddat (”Can’t buy a break”) och tuffare gitarrock (”Rock and roll crook”). På en skiva som slutar så oerhört finstämd med coverlåten ”Goin’ back”, Gerry Goffin-Carole King som Dusty Springfield gjorde första gången 1966. Jag minns fortfarande ögonblicket när Nils Lofgren på en konsert 1976 satte sig bakom pianot och framförde låten så oerhört vackert.

"YouTube": En superversion av "Keith don't go" från Old Grey Whistle Test 1976. Och sedan Lofgren bakom pianot 1975 när han framför "Goin' back".




/ Håkan

"A curious thing"

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 12/3 2010.

Amy Macdonald
A curious thing
(Mercury/Universal)

Det är få artister förunnat att slå igenom så massivt, både musikaliskt och kommersiellt, som den skotska sångerskan Amy Macdonald har gjort. Debutskivan släpptes 2007 men det var först ett år senare som genombrottet var ett faktum. ”This is the life”-albumet var under 2008 den tionde mest sålda skivan i Storbritannien och det skapar givetvis förväntningar och förhoppningar inför uppföljaren. Men också uppenbara problem. Trots sin ungdom hade Amys debutskiva växt fram under flera år utan krav där låtarna skapades fritt utan tanke på publik och stora reaktioner.
   Nu är förutsättningarna helt annorlunda och mer pressande och inledningsvis tycker jag mig höra den missriktade ambitionen i både sound, arrangemang och framtoning. Jag ska inte förstora min känsla när jag mötte skivomslagsbilden första gången. Det naturliga skotska underbarnet hade bytts ut mot en kraftigt målad och uppenbart stajlad poptjej med lösögonfransar. Jag har genom åren lärt mig att yta, utseende och mascara inte alltid betyder något musikaliskt så jag lyssnar ändå förutsättningslöst.
    Men starten på skivan är oroväckande. Ungefär på samma sätt som Lars Winnerbäck i höstas satsade på ett hårdare och tuffare sound och, i mina öron, tappade sin geniala personlighet är Amy på inledningslåtarna i händerna på bandet, det stora soundet och en uppenbart överproducerad omgivning. Kanske blir det så när managern och skivproducenten är samma person. De litar inte riktigt på Amys nya låtar utan har känt sig tvingade att dekorera med fler instrument och större arrangemang.
   Eller är det så enkelt att 22-åriga Amy tillsammans med rådgivare runt om sig mot bättre vetande blivit så överambitiösa efter den förra skivans stora framgångar att de med hjälp av en gränslös budget överlastat soundet så mycket i sin förtvivlade tro att ju mer man skriker ju mer hörs man. När det i själva verket är precis tvärtom, less is more liksom.
   Nu är ”A curious thing” ingen stor katastrof. Snarare resultatet av en ambitiös rastlöshet att vilja för mycket för ofta. Ty stråkarna, som förgyllde det vackra uttrycket på några få låtar på förra skivan, dyker här upp alldeles för ofta och de energiska elgitarrerna rimmar inte alltid så perfekt bredvid Amys genialt folkpoppiga röst.
   Vi får på skivan alltför sällan höra det där nakna och ofantligt personliga uttrycket. Det är först mot slutet av skivan, på mycket vackra ”What happiness means to me”, som jag får som jag önskar. Det vill säga innan någon, som uppenbart bestämmer, ökar tempot, brassar på med stråkarna och låter elgitarrerna ta över från både sans och vett.
   Det gömda extraspåret ”Dancing in the dark”, Bruce Springsteen-låten i en avskalad liveversion, ger en liten fingervisning åt vilket Amy McDonalds nyligen upptäckta karriär skulle kunna ha varit på väg. Om skivan enbart handlat om den otroligt talangfulla skotska tjejen från Bishopbriggs utanför Glasgow och inte växt till ett stort projekt med en alldeles för påkostad uppföljare till en miljonsäljare.
   Ni kanske tror att jag hatar allt på skivan som överskrider halvfart men då kan jag berätta att skivans klart snabbaste låt, den närmast punktempokryddade ”Love love”, är min stora favorit på skivan. En snabb och tajt poplåt med Paul Weller på gitarr som överträffar allt annat och just där träffar jämförelsen med den saknade engelska sångerskan Kirsty MacColl mitt i prick.
   Även skivans andra låt där Paul Weller gästar, ”This pretty face”, är en fin halvakustisk pärla med struttig engelsk melodi och George Harrison-doftande gitarr. Och ”Troubled soul” är också en given favorit för att den med en nästan skotsk melodi, fin sång och rytmisk anspråkslöshet så tydligt påminner om förra skivan.

/ Håkan

Soundtracks: "That thing you do"

THAT THING YOU DO! (Pay-Tone/Epic, 1996)

Den här filmen har ett visst släktskap med filmen “Grace of my heart”. Båda är gjorda på 90-talet och båda handlar om ett musikaliskt 60-tal. Båda filmernas historier är fiktiva och medverkande artister är påhittade men kan mycket lätt översättas till autentiska sångerskor och grupper. I ”Grace of my heart” anses det allmänt att det handlar om Carole King och förlagan till gruppen The Wonders, som spelar huvudrollen i ”That thing you do!”, är naturligtvis The Beatles.
   Tom Hanks spelar en av huvudrollerna i filmen som producent och skivbolagsboss. Men Hanks är personligen ännu mer involverad i filmen än som skådespelare. Han har skrivit och regisserat filmen och skivbolagsnamnet som figurerar i filmen, Play-Tone, blev också namnet på hans eget privata produktionsbolag. Och Hanks har också varit med och skrivit låtar och delvis producerat musiken på den här skivan.
   The Wonders historia börjar alltså 1964 och sammanfaller därmed med The Beatles genombrott i USA. Och musikaliskt är gruppen en väldigt tydlig, nästan övertydlig, parallell till Liverpoolgruppen. Fast i det här fallet är gruppen amerikansk och kommer från Erie, Pennsylvania.
   Gruppens fem låtar på soundtracket kan härledas till Beatles-soundet och ibland är det så smart och skickligt gjort att jag börjar tänka på The Rutles, Neil Innes geniala upprepning av Beatles-låtar fast de är nyskrivna.
   Det är Rickenbacker-gitarrer, framträdande körsång, typiska 60-talsrytmer, det hesa John Lennon-vrålet ”come one” och genuin brittisk pop. Fast lite mer opersonligt, lite mer amatörmässigt och lite tunnare. Så soundmässigt hamnar mina tankar mer hos Gerry & the Pacemakers och Hollies.
   Dock är låtarna på den fiktiva singeln, med A-sidans titellåt, och balladen ”All my only dreams”, som B-sida, av bästa kvalité. Så är också titellåten skriven av en professionell låtskrivare, Adam Schlesinger som 1996 precis hade inlett sin karriär som ledare och sångare i Fountains Of Wayne. Men egentligen var det Dwight Twilley som var påtänkt att skriva titellåten.
   De fyra skådespelarna i The Wonders lärde sig faktiskt spela på riktigt i sina roller men på soundtracket är det professionella musiker som Kenny Aronoff, Mark Goldenberg, Gary Mallaber och Neil Stubenhaus som spelar.
   På soundtracket finns också andra artister och grupper som förekommer i filmen och då blir ljudbilden väldigt splittrad när det pendlar mellan schlager (Freddy Fredrickson), Shadows-influerade instrumentala låtar (The Saturn 5), Burt Bacharach-pop (Diane Dane), Phil Spector-flickpop (The Chantellines), saxofonbröl på instrumental låt (Cap’n Geech) och ren och skär urvattnad cocktailjazz (Del Paxton).
   Ändå är ”That thing you do!” tämligen musikaliskt homogen men är överlag mycket svagare och mindre intressant än “Grace of my heart”.

Innehåll:
1. Lovin' You Lots And Lots - Norm Wooster Singers 1:54
2. That Thing You Do! - The Wonders 2:46
3. Little Wild One - The Wonders 2:30
4. Dance With Me Tonight - The Wonders 2:05
5. All My Only Dreams - The Wonders 2:54
6. I Need You (That Thing You Do) - The Wonders 2:52   
7. She Knows It - The Heardsman 3:00
8. Mr. Downtown - Freddy Fredrickson 2:31   
9. Hold My Hand, Hold My Heart - The Chantrellines 3:11   
10. Voyage Around The Moon - The Saturn 5 3:04   
11. My World Is Over - Diane Dane 3:01
12. Drive Faster - The Vicksburgs 2:47
13. Shrimp Shack - Cap'n Geech & The Shrimp Shack Shooters 2:21
14. Time To Blow - Del Paxton 4:19
15. That Thing You Do! (Live at the Hollywood Television Showcase) - The Wonders 2:54

/ Håkan

Paul McCartneys nya singel bara digital

Konstaterar lite besviket att Paul McCartneys senaste singel "(I Want To) Come Home" endast releasas digitalt. Och till följd av det lägger jag upp den officiella videon här, hämtad från Robert De Niro-filmen "Everybody's Fine". Så att jag, och alla andra McCartney- och Beatles-fans, lätt kan spela låten.

/ Håkan

Covers: Steve Earle

STEVE EARLE: Townes (New West, 2009)

För första gången i min serie om coverskivor närmar vi oss en skiva där artisten ägnar hela utrymmet/skivan åt en och samma artist, låtskrivare eller band. Historien har genom decennierna presenterat flera sådana exempel. Ofta handlar det om en artist som tolkar Bob Dylan, det är nog det vanligaste objektet i genren, men det kan också vara Tom Waits eller Hank Williams. Eller som i Steve Earles fall: Townes Van Zandt. En låtskrivare, artist och människa som påverkat Earle mer än någon annan.
   Möjligen började Earle sin karriär som en kopia av Van Zandt. Men han har tidigare under hela sin karriär bara spelat in en enda Van Zandt-låt, “Tecumsey Valley” på ”Train a comin’”-skivan. Ty Earle har genom åren, framförallt de senaste drygt tio åren, gjort sin egen karriär, funnit sin egen stil och själv blivit en stor och personlig låtskrivare. Därför var tiden mogen förra året för Earle att göra en skiva med enbart Townes Van Zandt-låtar.
   Du behöver inte veta någonting om Townes Van Zandt för att tycka om den här skivan. Men det hjälper givetvis för att du ska förstå Steve och hans urval och hur mycket den egensinnige låtskrivaren har påverkat Earle sedan han blev artist.
   Det här är en tämligen konventionell Earle-skiva av sedvanlig suverän kvalitet utan att innehålla en enda originallåt. Men så har Earle levt livet parallellt med Van Zandts själ så länge att han format sitt liv efter Texas-profilen. Inklusive ett djupt drogberoende som Earle överlevde medan Van Zandt gick under. Steve gav sonen Justin Townes Earle namn efter sin förebild och tillsammans gör de en av skivans mest imponerande låtar, ”Mr Mudd and Mr Gold”, som duett.
   Här finns fler fantastiska låtar och ingen, absolut ingen, är bättre än Earle att tolka Van Zandts låtar för ständigt nya generationer.
   ”Townes” är naturligtvis också en hyllning till Van Zandt. På framsidan på cd-häftet är det en bild av Townes medan artisten själv visar upp sig på baksidan. Det är mycket hjärta i det här och Earle har lagt ned hela sin själ i både framförande och urval.
   Jag kan koncentrera mig på det allra bästa. Inledande ”Pancho and Lefty”, säkert en av skivan mest kända Van Zandt-låtar, är en ypperlig ballad där Earle sjunger med känslig röst till ett viskande komp med rasslande percussions. Även ”Colorado” framförs i en trubadurliknande stil där demoupptagningen var så bra att den fick komma med på skivan.
   Det är de lugnare och mer avskalade låtarna som är mina favoriter. ”Rake” är en psalmliknande sång med tramporgel i kompet och en tung akustisk gitarr. Och den berättande texten om att stå i arbetslöshetskön på ”Marie” är mycket fin. Men även den mer uptempo och folkrockskryddade ”Loretta” där fru Earle, Allison Moorer, sjunger vacker duett tillhör topparna. Medan kompet faktiskt påminner om John Lennons ”Give peace a chance”.
   Jag kan alldeles för lite om Townes Van Zandt för att bedöma om Earle tolkar låtarna bättre eller sämre än låtskrivaren själv. Men det är sådana här skivor som lär mig. Jag är lika obevandrad men ständigt nyfiken på andra amerikanska artister som Ry Cooder, Randy Newman, Little Feat och Grateful Dead. Jag har hört men inte tillräckligt och inte haft möjlighet att gå på djupet.

Låtarna:
Alla låtarna skrivna av Townes Van Zandt utom "Delta momma blues" (Matthew Moore/Ruben Studdard/Townes Van Zandt)
1. Pancho And Lefty
1972. Singel.
2. White Freight Liner Blues
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
3. Colorado Girl
1969. Från albumet "Townes Van Zandt".
4. Where I Lead Me
1971. Från albumet "Delta momma blues".
5. Lungs
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
6. No Place To Fall
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
7. Loretta
1978. Från albumet "Flyin' shoes"
8. Brand New Companion
1971. Från albumet "Delta momma blues".
9. Rake
1971. Från albumet "Delta momma blues".
10. Delta Momma Blues
1971. Från albumet med samma namn.
11. Marie
1994. Från albumet "No deeper blue".
12. Don't Take It Too Bad
1969. Från albumet "Townes Van Zandt".
13. Mr.Mudd And Mr.Gold
1972. Från albumet "High, low and in between".
14. (Quicksilver Daydreams Of) Maria
1968. Från albumet "For the sake of the song".
15. To Live To Fly
1973. Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.

/ Håkan

#45/70: "Taxi to the terminal zone"

DUCKS DELUXE: Taxi to the terminal zone (RCA, 1975)

Idag inleder vi med ett fyra rader långt citat från en text till en Chuck Berry-låt, ”Promised land”:
   Swing low chariot come down easy
   Taxi to the terminal zone
   Cut your engines and cool your wings
   And let me make it to the telephone

Automatiskt träffar vi då på en albumtitel på en 70-talsplatta vars sound kallades pubrock när den kom men egentligen var en musiksort som innehöll allt. Från jazz via country och blues till rock’n’roll för att göra en lång historia kort. Och Ducks Deluxe, som hade sina musikaliska rötter i USA, är min uppenbara favorit i genren. Det har jag berättat några gånger tidigare i både långa och längre artiklar, konsert - och skivrecensioner och setlists.
   Ducks Deluxe hade en förhållandevis kort skivkarriär. Gruppens båda album släpptes samma år, 1974, med singlar och ep-spår utspridda på 1973 och 1975. Debuten från februari 1974, ”Ducks Deluxe”, är en helt okej skiva med sin fina blandning av ballader, tuff rock, pop och Dylan-inspiration. Men skivan därpå, ”Taxi to the terminal zone” från december 1974, är ett strå vassare. Inte minst soundmässigt med tanke på att gruppen hade utökat med pianisten Andy McMasters och lyckats engagera Dave Edmunds som producent. ”The legendary Dave Edmunds” som det står på omslaget.
   Skivan spelades in i augusti och i november 1974 i den studio där Dave Edmunds i stort sett bodde i under några år, Rockfield Studios, Wales. Där hade han innan Ducks-äventyret producerat skivor med Wales-kollegorna Shakin’ Stevens & the Sunsets (”A legend”, 1970), Man (”Be Good to Yourself at Least Once a Day”, 1972), Foghat (”Foghat”, 1972), Arthur Browns band Kingdom Come (”Journey”, 1972) och Brinsley Schwarz (”The new favourites of Brinsley Schwarz”, 1974). Plus hans egna soloskivor där han ofta spelade alla instrument själv. Edmunds var vid den här tiden en riktig studioräv. Och han var också musikaliskt ansvarig för musiken till filmen ”Stardust”. Under våren ska jag återkomma till det soundtracket…
   Det är inte bara albumtiteln som är hämtad från Chuck Berrys liv. Ibland svänger det lika rock’n’roll-klassiskt om låtarna och ibland blir det rivig rock à la Rolling Stones. Men med tre olika sångare, Sean Tyla, Nick Garvey (som på skivomslaget kallas Nicky för första och enda gången i hans karriär…) och Martin Belmont, och ännu fler olika låtskrivare i bandet har ”Taxi…” en helt underbar variation.
   Det var en låt från ”Taxi…” som fick mig intresserad av Ducks Deluxe en gång i tiden, ”Love’s melody”. Kanske inte den låt som kan kallas representativ för bandets USA-inspirerade sound men ändå en stor och klockren hitlåt i hela sin struktur. Skriven av bandet senaste medlem Andy McMasters. En engelsk delikatess mitt i den amerikanska dominansen.
   Sean Tyla var på den här tiden väldigt USA-fixerad i sin musik och sina texter. På Ducks första skiva skrev han en låt som hette ”West Texas Trucking Board” (med den inledande textraden ”I pulled into Deadwood, about the dead of night”) och på den här skivan fortsätter han med ”Rio Grande” med snyggt steelguitar-spel av Dave Edmunds. Även den Stones-rockiga ”Cherry pie” och ”Paris 9” är starka Tyla-låtar. Ducks cover av Flamin’ Groovies ”Teenage head” tillhör väl också de USA-inspirerade materialet.
   Vid sidan av ”Love’s melody” finns det ytterligare en exemplarisk poplåt, Garveys ”My my music”. Där McMasters spelar snyggt piano och Wilko Johnson klappar händerna anonymt i bakgrunden.
   Bland så mycket fantastisk poprock finns det även plats för ballader. Garvey sjunger en fantastisk ”I’m crying” och Belmont är minst lika imponerande i ”Rainy night in Kilburn”.
   Strax efter release av ”Taxi…” lämnade Garvey och McMasters bandet och ett drygt halvår senare fanns inte gruppen mer. En finalkonsert på 100 Club 1 juli 1975 utvecklade sig till en spektakulär happening och ett historiskt datum för pubrockhistorien. Inte så mycket av musikaliska skäl som av alla spontana gästartister som invaderade scenen och ville vara med. Kvällen finns inspelad och utgiven på skiva, mer eller mindre illegalt, men ljud och sound är under all kritik.

/ Håkan

Ett oplanerat stopp på vägen hem

KONSERT
JOHN LINDBERG TRIO
The Buddy Holly Bar, Örebro 6 mars 2010
Konsertlängd: 23.30-00.42 (72 minuter)
Min plats: ca 4 meter till höger om scenen.

Det här var i allra högsta grad ett spontant konsertbesök, helt oplanerat och egentligen bara ett oväntat stopp på vägen hem efter en fantastisk middag på restaurang, en mellanöl på Bishops Arms och ett kort gästinhopp på Björnstugan där mina vänner Joakim och Gördis stod och dj:ade. Sedan ville jag faktiskt gå hem när min fru Carina nästan tvingade mig att stanna till på Buddy Holly Bar för att våra favoriter från fredagskvällen, John Lindberg Trio, gjorde en helt officiell spelning.
   Jag kanske inte var så svår att övertala, bandet är ju verkligen en fröjd för örat, och det var nära till konsertstart, ingen kö i entrén och lagom med folk i lokalen. Bandet stod redan på scenen och laddade för en sedvanligt explosiv start på konserten.
   Det blev låtmässigt närmast en repris av konserten vi redan upplevt ett dygn tidigare. Fast lite kortare och lite mer opersonlig. Men det berodde mest på lokalen och på publiken som här var på betydligt större festhumör och till viss del ignorerade det som hände på scenen.
   Men även bandet gjorde en mer professionell konsert med lite större fokus på gitarrsolon och show. Men naturligtvis svängde det sanslöst och jag blev ännu en gång medveten om vilken fantastisk trummis Joakim Dunker är, fullt jämförbar med både Terry Williams (Rockpile) och Mats Forsberg (Refreshments).

/ Håkan

”Sånt man egentligen har sett”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2010.

Aguson & Östra Ågatan Band
Sånt man egentligen har sett
(Killer Cobra/Sound Pollution)

Har man sett Aguson och för all del hans duktiga kompband Östra Ågatan Band på konsert är det svårt, på gränsen till omöjligt, att på skiva toppa den upplevelsen. Ty Aguson själv, eller Peter Augustsson som han egentligen heter, är ett under av naturlig och sprudlande liveartist som lyfter en konsert, både med låtar och mellansnack, långt över det ordinära.
   På skiva, och då är det enkelt att ta det nya albumet ”Sånt man egentligen har sett” som utmärkt exempel, är det musikaliskt inte lika hejdlöst avväpnande och glatt utan mer eftertänksam vispop.
   Aguson, som kommer från Kumla, delar nu hemstad med Lars Winnerbäcks rötter och vissa vill gärna jämföra de båda låtskrivarna. Både som artister och till sound. Och visst finns det väl ett uppenbart musikaliskt släktskap mellan de två artisterna där båda befinner sig i singer/songwriter-fåran av svenska artister. Men just nu, Aguson är ju så mycket färskare som soloartist, kan man på sin höjd höra likheter mellan dagens Aguson-vispop och de tidiga Winnerbäck-låtarna.
   Den gränslösa och utåtriktade spelglädjen live är på skiva dämpad till väldigt textcentrerade låtar från en genuin låtskrivare. Agusons röst gränsar till den visorienterade trubaduren med personliga texter medan musiken och arrangemangen håller sig på en lättjefull lagom nivå. ”Viktlös”, som råkar vara en titel på en låt här, skulle också kunna vara en beskrivning eller programförklaring på Agusons andra album.
   Texterna är som sagt väldigt eftertänksamma medan musiken låter lite för bra, välproducerad och försiktig för att passa till de ibland vemodiga textraderna. Han når inte riktigt under huden. Svärtan som ibland brukar uppträda hos Winnerbäck, för att återigen dra en parallell, finns inte här.
   Däremot många trygga och fantastiskt välljudande folkpopmelodier där dragspelet, steelgitarren och fiolen möts i korsningen mellan lättsam country och rytmisk folkrock. Akustiskt och mjukpoppigt men ibland blixtrar det till i det trygga lunket. Som rullande elektriska ”Vackla eller stå” där en brutalt vacker trumpet och en läcker vilda västern-gitarr dekorerar snyggt. Eller i bluesmunspelet som dominerar den rytmiska ”Stackars Johnny”.
   Ändå är det de glatt svängiga låtarna som är skivans signatur och det är svårt att tycka illa om den inledande ”En god prognos”, den tydligt hitinriktade ”Östra Ågatan Strand”, den Lasse Lindh-aktiga popmusiken i ”Socker i sår” och den avslutande mäktiga balladen ”Östra Ågatan Band”.

/ Håkan

Musikaliskt godis i glada vänners lag

KONSERT
Aguson & Östra Ågatan Band
John Lindberg Trio
Privat 5 mars 2010
Konsertlängd: 22:30-23:30 (60 min), 23:45-00.15 (90 min)
Min plats: ca 4 meter svagt till vänster framför scenen.

John Lindberg Trio:
John Lindberg, gitarr och sång
Joakim Dunker, trummor
Martin Engström, ståbas

Välkommen till en förvirrad rapport från fredagskvällens konserter i källarlokalen på öster i Örebro. Det var, ska det erkännas, rätt mycket spring till baren men jag kom ifrån äventyret med minnet i behåll fast det glada humöret ibland spelade spratt för det mer analyserande minnet. I goda vänners lag bjöds det på musikaliskt godis i flera timmar.
   Aguson har en ny skiva ute, recension imorgon på den här sidan, men han och han hjärtliga band bjöd under en timmes tid inte bara på låtar från nya skivan, som i mina öron uppfattas som ett bra men alldeles för snällt album, utan de framförde också låtar från förra skivan och även titlar som jag inte kände igen eller kunde härleda till någon av Agusons skivor.
   Det blev inte oväntat en glad start på konsertkvällen där Aguson på sedvanligt sätt fångade publiken både med sång och prat. Med ett band som innehåller både steelgitarr, dragspel och banjo blev det följaktligen mycket sväng i arrangemangen från första till sista låt. De hann inte med så många låtar (se låtlistan nedan) ty Aguson är ju en berättare av rang där historierna mellan låtarna var minst lika underhållande som själva konserten.
   John Lindberg Trio som äntrade scenen framåt midnatt svängde minsann inte mindre. De har spolat Rock-A-Billy i sitt gruppnamn och musiken är så mycket mer än bara gammal tempoladdad rock. Trots den typiska rockabillysättningen, med gitarr, ståbas och trummor, spelade de exempelvis Johnny Cashs ”Ring of fire” vilket givetvis just då gav konserten ett countryfierat stuk. Men även Bruce Springsteens ”I’m on fire” och ”Fire” finns numera med i gruppens liverepertoar som musikaliskt har breddats sedan jag såg bandet som förband till Refreshments för några år sedan.
   Ledaren i bandet, John Lindberg själv, drog naturligtvis till sig blickarna liksom Martin Engströms spektakulära ståbas men själv stod jag och bara älskade Joakim Dunkers trummor. Mer energiskt, tajt och explosivt trumspel har jag inte upplevt sedan, ja kanske, pappa Ingemar Dunker på sin tid bakom bland annat Ulf Lundell och Perssons Pack. Jag var naturligtvis tvungen att påpeka för Joakim att jag en gång i tiden kände hans pappa. Att jag till och med hade träffat honom på Mallorca 1976. En väldigt ödmjuk Joakim berättade att han var född 1986 och att han spelat trummor sedan barnsben. Bara 23 år och redan helt fullärd rummis.

Agusons låtar:
Tragiskt men sant
Småstadslögn
Mr Johnssons klagosång
Vackla eller stå
Östra Ågatan Strand
Stort hus på landet
Sånt man egentligen har sett
Stackars Johnny

Extralåt:
Vapenbröder

/ Håkan

Grattis Mickey Jupp, 66!

Den store pubrockhjälten, engelsmannen, låtskrivarfavoriten och fantastiske sångaren Mickey Jupp fyller just idag 66 år. Det senaste året har varit händelserikt för Jupp som nu bor uppe i Cumbria i norra England där han faktiskt brukar dyka upp oannonserat på pubarna. Förra lördagen gjorde han ett överraskningsinhopp i The Mo Whitham Band, som alltså leds av Legend-gitarristen. En konsert, på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness, som också spelades in. Mo har skickat två låtar, "St James Infirmary" och ”Blues coalition”, till Lasse Kärrbäck, som driver den allt mer officiella Mickey Jupp-sidan, och även givit tillåtelse att de spelas på hemsidan (se under ”Audio Demos”, låt nummer 27 och 28).
   "St James Infirmary" är en ledset vemodig blueslåt med piano, gitarr och Mickeys röst i fin form. "Blues coalition" är en över sex minuter lång blueslåt i en underbart bra inspelning. Med både en gitarrist och pianist i högform. Mickey sjunger och texten är så där vemodigt bitter som Jupp-låtar är när de är som bäst. Till synes spontant har han lagt till "I ain't had no good lovin since Southend United last won away" i texten.
   Strax innan Mickey fyllde 65 förra året släpptes Legends sensationella (det var trots allt nästan 37 år sedan deras senaste officiella release…) comebackskiva ”Never too old to rock” . Två veckor senare dök det upp en 16 låtar lång demo, ”Favourites”, och innan det blev sommar dök det upp ännu ett i allra högsta grad Jupp-relaterat album, ”Country & Northern”, där Jupp och Legend-medlemmen Chris East gjort en skiva med både countryfierat och jordnära originalmaterial.
   Jag har också berättat om hur Lasse Kärrbäcks direktkontakt med Mickey utvidgades under senaste hösten.
   Det finns inga kända Mickey Jupp-klipp på YouTube men på Kärrbäcks sida kan du ladda ner en "Long distance romancer"-video filmat hemma hos Mickey där han pratar om sitt liv och sina sånger. Där finns även den tyska videon till "Wait", en opublicerad Jupp-låt, där Mickey och bandet skriver låten samtidigt som de spelar in den.
   Dagen till ära ber jag att få bjuda på Dr Feelgoods svettiga version av Mickeys ”Down at the doctor’s”. Med Lee Brilleaux och bandet i högform.


Andra både glada och sorgliga Legend-nyheter är:
   Basisten John Bobin har också ett eget band, coverbandet Hunt, Runt, Shunt and Cunningham, som är på gång med en cd där två Mickey Jupp-låtar ingår, ”There’s a thing” och ”Hunt, Runt, Shunt and Cunningham”. Den senare låten är specialskriven av Mickey och albumet har fått titeln ” Pack up while you’re winning!”.
   Här kan ni höra “Mystery train”...


…och här kan ni höra Chuck Berrys ”Back in the USA”.


Chris East, som fanns med i upplaga 1 av Legend och sedan samarbetade med Mickey Jupp på ”X”-albumet, gjorde i tisdags en bypass-operation på sjukhuset i Blackpool. Och trummisen Nigel Dunbar, också medlem i detta tidiga Legend, har dessvärre avlidit i en hjärtattack.

/ Håkan

Grabbarna är redan stora

Efter flera års harvande och två album fick City Boy sommaren 1978 en stor hit med "5-7-0-5". Nya albumet "Book early" kom samma höst och den följande turnén ledde till Sverige. I samband med en intervju med bandet på Hotell Malmen i Stockholm såg jag konserten på Göta Lejon 18 januari men också dagen efter i Örebro Konserthus.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1979.

CITY BOY
Göta Lejon, Stockholm 18 januari 1979

Lol Mason (sång)
Steve Broughton (sång och gitarr)
Max Thomas (sång och keyboards)
Chris Dunn (bas och sång)
Roy Ward (trummor och sång)
Mike Slamer (gitarr)

City Boy på scen är populärt. Åtminstone i Sverige där hela turnén är slutsåld och därmed gör oss i Sverige till ett andra hemland för gruppen vid sidan av Australien och Kanada där de också säljer många skivor. De kommer närmast från framgångar i Kanada till Stockholm och inte mindre framgångar.
   Allehanda hade möjlighet att närvara vid soundcheck på Göta Lejon några timmar före konserten och fick uppleva hur noga förberedelserna var inför en konsert med City Boy.
   Där var de sex killarna i gruppen och gjorde sig hemmastadda på den något trånga scenen påjagade av den entusiastiske ljudteknikern som befann sig vid mixerbordet i salongens mitt. Varje instrument och mikrofon kollas och det blev ett virrvarr av musik när de inte drog igenom hela låtar. Och i salongen satt managern Ralph Simon och strölyssnade medan han var djupt försjunken i en tjock roman.
   Eko, ljussättning och ytterligare instrument kollades och diskuterades. Och Simon sjönk allt djupare i romanen.
   Så småningom blev alla nöjda och drog sig tillbaka medan folk intog sina platser innan showen, något försenad, kunde börja.
   City Boy har en något annorlunda sättning med två sångare som också är sina respektive motpoler. Till vänster den lille Steve Broughton, som också spelade gitarr och var mest sprallig, och vid sidan av honom Lol Mason, en skäggig bastant kille som man nog helst vill undvika på en mörk bakgata. Båda sjöng de fantastiskt bra och kompletterade varandra utmärkt.
   Det var full fart från start. Rockiga ”Walk on the water” angav direkt kvällens ton och publiken var genast med på noterna. Redan på andra låten, ”Moving in circles”, stod publiken på de främsta bänkraderna upp.
   Sedan följde 13 låtar jämnt fördelade från alla deras skivor. En klockren show som inte avslöjade några misstag. Noga planerat och omsorgsfullt arrangerat kunde inget gå fel. Ur deras digra repertoar saknade jag inte många färgstarka låtar. Kan i denna stund bara minnas en, ”Sunset boulevard”.
   Däremot kunde jag glädjas åt monumentala låtar som ”5000 years” med härligt tvära kast, Young men gone west”, där Steve spelade akustisk gitarr utmärkt. Sedan visade sig trummisen Roy Ward vara en duktig sångare i ”5705”, vilket jubel, och ”Cigarettes” innan Lol bytte till vit kavaj och Steve till kråsskjorta och hög hatt inför finalen med titellåten från gruppens andra album, ”Dinner at the Ritz”. En pampig och storslagen avslutning med allsång och ”Over the rainbow”. Och publiken hade ännu inte fått nog.
   Vad som förut var en axelryckning var så dags en självskriven sanning. City Boy är stora. Inga framgångar i världen kan förstöra dessa duktiga och trevliga killar.



Aftonbladet 19/1 1979.


Svd 19/1 1979.

/ Håkan

Soundtracks: "The Million Dollar Hotel"

THE MILLION DOLLAR HOTEL (Island, 2000)

Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders film ”The Million Dollar Hotel”. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.
   Dels bidrar Bono själv med många insatser och dels finns han med i bakgrunden på de flesta låtarna.
   "The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar på tre spår som samtliga håller en oerhörd kvalité. Som år 2000 dök upp och släckte törsten på varje U2-fanatiker som trånade efter ett nyinspelat album från de fyra irländarna som här återförenats med både Brian Eno och Daniel Lanois.
   Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad på steelgitarr, som inte undgår någon.
   Även "Stateless" och "The first time" är starka låtar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
   På ytterligare tre låtar uppträder Bono på egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker också upp bakom skådespelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är underbar.
    I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, återfinns både Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar åt det jazziga hållet men ändå inte faller ur ramen.
   Inte ens Hassells nio minuter långa liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom några repriser av redan framförda låtar.
   Även en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma på den här skivan fast den musikaliskt står ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spanskspråkig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade på originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final!

Innehåll:
1. The Ground Beneath Her Feet - U2 with Daniel Lanois
2. Never Let Me Go - Bono and the MDH Band
3. Stateless - U2
4. Satellite Of Love - Milla Jovovich and the MDH Band
5. Falling At Your Feet - Bono and Daniel Lanois   
6. Tom Tom's Dream - The MDH Band   
7. The First Time - U2
8. Bathtub - The MDH Band
9. The First Time (Reprise) - Daniel Lanois and the MDH Band
10. Tom Tom's Room - Brad Mehldau with Bill Frisell
11. Funny Face - The MDH Band
12. Dancin' Shoes - Bono and the MDH Band
13. Amsterdam Blue - Jon Hassell, Greg Arreguin, Jamie Muhoberac, Peter Freeman
14. Satellite Of Love (Reprise) - The MDH Band featuring Daniel Lanois, Bill Frisell, Greg Cohen   
15. Satellite Of Love (Danny Saber Remix) - Milla Jovovich with Jon Hassell and Danny Saber   
16. Anarchy In The USA - Tito Larriva and the MDH Band

/ Håkan

Tom ”T-Bone” Wolk (1951-2010)

Stod i köket i morse och gjorde frukostmackan när det från tv:n i en reklampaus strömmade ut musik: ”Maneater” med Hall & Oates. Men jag tänkte inte på Daryl Hall, jag tänkte inte på John Oates utan jag tänkte på multiinstrumentalisten T-Bone Wolk som avled på lördagen i en hjärtattack.
   Wolk inledde nämligen sin professionella karriär som basist i Hall & Oates band vid tidpunkten för just den stora hitlåten. För övrigt en alldeles utmärkt bugglåt när jag har agerat dj på typ firmafesten.
   Han kom sedan att spela bakom en mängd olika artister och på en lika stor mängd olika instrument. Allt från bas till keyboards, gitarr, dragspel och mandolin. På skivor som Squeezes ”Babylon and on”, Willie Niles ”Places I have never been”, Roy Orbisons ”King of hearts” och T Bone Burnetts ”Talking animals”.
   Men mest minns jag hans insatser på Elvis Costellos skivor. Wolk kom med i Costellos komp i samband med ”King of America”-skivan och började då också spela live med honom. Ett samarbete som sedan sträckte sig över ”Spike” och ”Mighty like a rose” men Wolk spelade också bas på ”Painted from a memory”, Costellos samarbete med Burt Bacharach.
   Wolk var en osedvanligt uppskattad musiker, bland annat i husbandet på Saturday Night Live, och visuellt kommer jag ihåg honom för hans huvudbonader. Ofta bredbrättad hatt men också basker och mössa.

YouTube: T-Bone fortsatte jobba med Daryl Hall och här är ett filmklipp när Hall och T-Bone möter Nick Lowe och framför den senares ”I live on a battlefield”.



/ Håkan

#46/70: "Ripp Rapp"

ULF LUNDELL: Ripp rapp (Parlophone/EMI, 1979)

1979 var en brytningstid för Ulf Lundell. Hans popularitet hade på några år breddats. Hans turnéer hade växt ur rockklubbarna och nu var han på väg mot Konserthusen och de lite större arenorna. Sommaren 1977 hade han sagt adjö till kompgruppen Nature men i turnébandet 1978 fanns fortfarande Lasse Wellander och Mats Ronander kvar men i övrigt var det så kallade studiomusiker. Inför inspelningen av ”Ripp Rapp” ville Ulf samla ett nytt band omkring sig. Ett komp som också skulle följa med på turnén.
   Första tanken på nytt kompband introducerades hösten 1978 och under den kommande vintern inleddes arbetet och då var målet ett dubbelalbum. Med Nature-trummisen Stanley Larsson, Stanleys bror Sten ”Plutten” på bas och gitarristen Roffe Färdigh. Men Stanley råkade bryta foten och den idén fick helt skrotas. Sedan fick Lundell höra skivbolagskollegorna Lasse Lindbom Bands coverskiva ”Nineteen and the sixties” och fascinerades av soundet och då blev det plötsligt nära till hands att engagera Lasse Lindbom som producent.
   Lindbom var ju redan så smått känd som producent och skulle snart bli än mer hyllad när han på 80-talet började jobba med bland annat Gyllene Tider, Niklas Strömstedt och Marie Fredriksson. Lindbom var därmed given som basist i nya bandet och från Lindbom Band plockades också Ingemar ”Sture” Dunker på trummor. Och gitarristen Janne Andersson med punkrötter i Mandarines och Pain vässade bandet ytterligare. De tre musikerna blev kärnan i Lundells nya band.
   Övriga musiker på skivan, som då hade slimmats ner till ett singelalbum, tillhör den så kallade studiomaffian: Roffe Färdigh, gitarr, Rutger Gunnarsson, bas, Stefan Nilsson, moog, Kjell Öhman, orgel/dragspel, Peter Lindroth, el-piano, Totte Bergström, akustisk gitarr, och Lindboms gamla Landslaget-kollega Hasse Breitholtz på Steinway-piano.
   Plus sångerskan Eva Dahlgren som sjunger på två låtar, ”Hav utan hamnar” och ”Rom i regnet”. 1979 var Eva ett tämligen oskrivet blad. Hon skivdebuterade året före men medverkade i Melodifestivalen 1979 med ”Om jag skriver en sång” som kom trea i den svenska uttagningen. Ändå får Evas gästinhopp på ”Ripp Rapp” beskrivas som överraskande. Dock skulle hennes skivbolagsboss Bruno Glenmark i förhand godkänna Ulf Lundells texter som Eva skulle sjunga. Förstavalet till den kvinnliga sångrösten var däremot Wenche Arnesen från Eldkvarn som dock tackade nej.
   Första officiella tillfället att höra något från de nya inspelningarna blev sommaren 1979 när den smått discofierade singeln ”(Oh la la) Jag vill ha dej” släpptes. Som liksom albumet i övrigt var producerat av Kjell Andersson, Lasse Lindbom och Ulf Lundell.
   Titeln till Lundells skiva var hämtad från den amerikanske kultpoeten Gary Snyders diktsamling ”Rip Rap”. Några år tidigare hade Lundell hämtat en albumtitel från en annan amerikansk bok. Namnet på liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”, som för övrigt kallats för Sveriges första punkplatta, baserades på en bok av Tom Kaye.
   Det är väl inte punk på ”Ripp Rapp” men omslaget är lite rebelliskt sönderrivet med herr Lundell som designer under namnet H. Mercy. Och det är ett rockigare och mer jordnära sound som genomsyrar en majoritet av låtar på ”Ripp Rapp”. Ruffigare och tuffare. Inte bara på de fartiga rock’n’roll-spåren utan också på balladerna som doftar live i studion och är rockigare än det uppenbart studiofierade soundet på skivan innan, ”Nådens år”.

Singlar var fram till 1979 ett tämligen unikt format för Lundell. Han hade året innan släppt sin första, ”Bergets topp”, och från ”Ripp rapp” släpptes faktiskt två singlar. Den redan nämnda ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och senare på hösten 1979 kom ”På fri fot”.
   ”Oh la la”-låten har också blivit en av Lundells mest seglivade låtar i liverepertoaren. Jag har en statistik tillgänglig (Tack Hans Odelholm!) som säger att låten på Lundell-konserter är den fjärde mest framförda under åren 1991-2008. Men även ”Rom i regnet” tillhör Lundells femstjärniga konsertlåtar. Låten är en av mina största favoriter alla kategorier med Ulf. Janne Anderssons uppgift i det här albumprojektet var att rufsa till och stöka till det inkörda Lundell-soundet men det är faktiskt han, som också råkar vara bror med Mona Sahlin, som spelar den fantastiskt fina akustiska gitarren (Martin 000-18) på den låten.
   En annan personlig favorit på skivan i ett ungefär liknande arrangemang är ”Ute på tippen”. En akustisk, smått Dylan-influerad pärla där vers följer på vers och bryts av med ett vackert tidstroget Mark Knopfler-liknande gitarrsolo av Roffe Färdigh.
   ”Håll mej… åh, ingenting” är en annan av skivans låtar med stor potential. En mäktig ballad i tungt halvtempo med piano och ett sugande sound à la Bruce Springsteen. En låt som hade hängt med länge och faktiskt förekom på demon som Lundell skickade till skivbolaget Silence långt innan den egna debuten.
   På turnén som traditionsenligt följde upp ”Ripp Rapp” hösten 1979 fanns kärnan av bandet med som gjort skivan plus pianisten Niklas Strömstedt, som här gjorde sin stora debut i större sammanhang, och gitarristen Yngve Hammervald. Liverepertoaren var inte överraskande koncentrerad på senaste skivan, sju av nitton låtar, och låtar som ”På fri fot”, ”Rom i regnet” och ”(Oh la la) Jag vill ha dej” blev succé även på scen.
   Hela "Ripp Rapp" är tillägnad dottern Sanna som föddes i november 1978. Hon fick senare en sång uppkallad efter sig, Lundells version av Bruce Springsteens "4th of July, Asbury Park (Sandy)" som då fick titeln "Sanna (nyårsafton Åre 1983)".
   Samarbetet Ulf Lundell/Kjell Andersson/Lasse Lindbom, som alltså inleddes på ”Ripp rapp”, kom att sträcka sig fram till 1988 och dubbelalbumet ”Evangeline”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.