Blogginlägg

"A curious thing"

En kortare version av den här recensionen publicerades i Nerikes Allehanda 12/3 2010.

Amy Macdonald
A curious thing
(Mercury/Universal)

Det är få artister förunnat att slå igenom så massivt, både musikaliskt och kommersiellt, som den skotska sångerskan Amy Macdonald har gjort. Debutskivan släpptes 2007 men det var först ett år senare som genombrottet var ett faktum. ”This is the life”-albumet var under 2008 den tionde mest sålda skivan i Storbritannien och det skapar givetvis förväntningar och förhoppningar inför uppföljaren. Men också uppenbara problem. Trots sin ungdom hade Amys debutskiva växt fram under flera år utan krav där låtarna skapades fritt utan tanke på publik och stora reaktioner.
   Nu är förutsättningarna helt annorlunda och mer pressande och inledningsvis tycker jag mig höra den missriktade ambitionen i både sound, arrangemang och framtoning. Jag ska inte förstora min känsla när jag mötte skivomslagsbilden första gången. Det naturliga skotska underbarnet hade bytts ut mot en kraftigt målad och uppenbart stajlad poptjej med lösögonfransar. Jag har genom åren lärt mig att yta, utseende och mascara inte alltid betyder något musikaliskt så jag lyssnar ändå förutsättningslöst.
    Men starten på skivan är oroväckande. Ungefär på samma sätt som Lars Winnerbäck i höstas satsade på ett hårdare och tuffare sound och, i mina öron, tappade sin geniala personlighet är Amy på inledningslåtarna i händerna på bandet, det stora soundet och en uppenbart överproducerad omgivning. Kanske blir det så när managern och skivproducenten är samma person. De litar inte riktigt på Amys nya låtar utan har känt sig tvingade att dekorera med fler instrument och större arrangemang.
   Eller är det så enkelt att 22-åriga Amy tillsammans med rådgivare runt om sig mot bättre vetande blivit så överambitiösa efter den förra skivans stora framgångar att de med hjälp av en gränslös budget överlastat soundet så mycket i sin förtvivlade tro att ju mer man skriker ju mer hörs man. När det i själva verket är precis tvärtom, less is more liksom.
   Nu är ”A curious thing” ingen stor katastrof. Snarare resultatet av en ambitiös rastlöshet att vilja för mycket för ofta. Ty stråkarna, som förgyllde det vackra uttrycket på några få låtar på förra skivan, dyker här upp alldeles för ofta och de energiska elgitarrerna rimmar inte alltid så perfekt bredvid Amys genialt folkpoppiga röst.
   Vi får på skivan alltför sällan höra det där nakna och ofantligt personliga uttrycket. Det är först mot slutet av skivan, på mycket vackra ”What happiness means to me”, som jag får som jag önskar. Det vill säga innan någon, som uppenbart bestämmer, ökar tempot, brassar på med stråkarna och låter elgitarrerna ta över från både sans och vett.
   Det gömda extraspåret ”Dancing in the dark”, Bruce Springsteen-låten i en avskalad liveversion, ger en liten fingervisning åt vilket Amy McDonalds nyligen upptäckta karriär skulle kunna ha varit på väg. Om skivan enbart handlat om den otroligt talangfulla skotska tjejen från Bishopbriggs utanför Glasgow och inte växt till ett stort projekt med en alldeles för påkostad uppföljare till en miljonsäljare.
   Ni kanske tror att jag hatar allt på skivan som överskrider halvfart men då kan jag berätta att skivans klart snabbaste låt, den närmast punktempokryddade ”Love love”, är min stora favorit på skivan. En snabb och tajt poplåt med Paul Weller på gitarr som överträffar allt annat och just där träffar jämförelsen med den saknade engelska sångerskan Kirsty MacColl mitt i prick.
   Även skivans andra låt där Paul Weller gästar, ”This pretty face”, är en fin halvakustisk pärla med struttig engelsk melodi och George Harrison-doftande gitarr. Och ”Troubled soul” är också en given favorit för att den med en nästan skotsk melodi, fin sång och rytmisk anspråkslöshet så tydligt påminner om förra skivan.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.