Blogginlägg

Covers: Magnus Carlson & John Fogerty

Min tanke med "Cover-skivor"-kategorin var i första hand att kartlägga de historiska skivorna. Men det kommer som bekant även nya skivor med enbart covers och just idag släpps två uppmärksammade skivor med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson och John Fogertys countrycoveruppföljare.

MAGNUS CARLSON & THE MOON RAY QUINTET: Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet (Blue Note/EMI)
Magnus Carlson gör ett försök att närma sig jazzmusiken med hjälp av elva mer eller mindre gamla covers med mer eller mindre jazzbakgrund.
   En jazzskiva gör man inte ensam men den här Carlson-skivan, som varken ska jämföras med någon av hans tidigare två soloskivor på svenska eller Weeping Willows många mästerverk, är ändå fylld av personlighet, ett fint urval av låtar och väl avvägda arrangemang.
   Magnus ledsagas med varm hand av kvintetten bakom, där full jazzrutin råder, under ledning av producenten och trumpetaren Goran Kajfes och saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson.
   För ovana öron, som undertecknads, uppfattas jazz ofta som en traditionell musikform som inte direkt har ambition att bryta ny mark. Jag har levt med den här skivan i två veckor och den har uppenbart växt i mitt medvetande med riktigt spännande detaljer och låtar.
   Lika viktig i förberedelserna för den här skivan har EMI:s legendariske a&r-man Kjell Andersson varit. Han har inte bara varit delaktig i urval av låtar utan också placerat skivan på den klassiska jazzetiketten Blue Note. Respekt!
   Anderssons ursprungliga idé var många standardlåtar och han drömde i inledningsskedet säkert om en traditionell jazzskiva men Magnus, diskofil i hjärtat, ville blanda upp med brittiskt 60-tal och det har givit skivan balans och omväxling.
   För här samsas traditionella blåsarrangemang á la Georgie Fame (det doftar mycket Fame om ”If you live”) och tunga basgångar med modernare tongångar som exempelvis Paul Wellers ”You do something to me” där Robert Östlunds hammond gör ett underbart jobb.
   Blandningen på skivan är exceptionellt fin, det kattmjuka svänget och de tajt lyhörda arrangemangen ger utrymme för Magnus genomgående coola röst och de små detaljerna i ljudbilden.
   Givetvis bryter killarna bakom ut i jazzig briljans med några överdimensionerade solon men i balladerna är det soft och skön pop där steget stundtals inte är så långt från Weeping Willows personliga pop.
   En av skivans bästa ballader är dessutom en hyllning till Magnus band, ”Willow weep for me”. Även skivans andra hyllningslåt (till Magnus dotter Ella) är en ballad, ”My baby girl”. Och avslutningslåten ”Deep in a dream” är också en suverän ballad.
   Men de få låtar på skivan som jag redan kände igen, ”Time of the season” och ”Riders on the storm”, ger lyssningsmässigt inte så mycket mer än originalen en gång gjorde.

Låtarna:
   1. If you live (Mose Allison)
   1957. Från albumet ”Mose Allison sings”.
   2. Sugar man (Sixto Diaz Rodriguez)
   1970. Från albumet ”Cold fact” med låtskrivaren.
   3. Comin' home baby (Robert L Dorough/Benjamin M Tucker)
   1962. En av Mel Tormés mest populära låtar.
   4. Willow weep for me (Ann Ronell)
   Skriven 1932. Har spelats in av ett oräkneligt antal artister.
   5. Sea lion woman (Trad.)
   1939. Gammal folkmusik, Herbert Halpert gjorde första inspelningen.
   6. Riders on the storm (John Densmore/Robbie Krieger/Ray Manzarek/Jim Morrison)
   1971. Från Doors album ”LA woman”. Släpptes på singel i juni, bara en månad innan Doors sångare Jim Morrison dog.
   7. My baby girl (John Martyn)
   1975. Från John Martyns album ”Sunday’s child”.
   8. Sally go 'round the roses (Zell Sanders/Abner Spector)
   1963. En hit med tjejgruppen The Jaynetts från Bronx
   9. You do something to me (Paul Weller)
   1995. Från Wellers album ”Stanley road”.
   10. Time of the season (Rod Argent)
   1968. Originalet gjordes av den engelska gruppen The Zombies. Singelsuccé i USA (3:a på listan) men floppade i hemlandet.
   11. Deep in a dream (Eddie DeLange/James Van Heusen)
   1938. Original: Cab Calloway & his Orchestra. Chet Baker gjorde låten 1959 och David Johansen gjorde den under sitt alter ego Buster Poindexter 1989.


JOHN FOGERTY: The Blue Ridge Rangers rides again (Verve)
Det tog John Fogerty 36 år att följa upp sin klassiska countrycoverskiva. Den gången var det en skiva som Fogerty gjorde helt på egen hand och gav ut så gott som inkognito under det påhittade gruppnamnet Blue Ridge Rangers. Nu är det namnet en del av titeln på en konventionell, låt vara lite snäll och blek, John Fogerty-skiva.
   Utan att dra några större paralleller mellan skivorna så har de en sak gemensamt: Covers till övervägande del i countrytakt. Men den här gången är det ett beskedligt sound som inte retar upp en enda själ men möjligen gör Fogertys rockiga fans en aning sömniga. Förstaupplagan från 1973 var inte heller så rockigt tuff men Fogerty hade i alla fall ett bett i rösten som han helt saknar idag.
   Det må vara länge sedan Fogerty levererade en ren rockplatta men det här smeker medhårs så till den milda grad att jag inte tänker på Creedence Clearwater Revival en enda gång.
   Det här är blott en ren och skär uppspelning av ett gäng smeksamma låtar. Inga ambitioner att förändra, ta ut svängarna eller lägga till en egen profil på materialet.
   Den här gången har Fogerty ett riktigt mänskligt kompband med levande musiker bakom sig. Ändå är arrangemangen så mycket mer tandlösa här jämfört med originalet.
   Det doftar stundtals lite bluegrass men slutar allt som oftast som rent av anonym logdansmusik. Och valet av låtar är ju inte heller direkt upphetsande. Att välja låtar från John Denver, Pat Boone och Kendalls tyder inte på någon större känsla för kvalité. Då blir det småtrevligt, småsvängigt och, dessvärre, lite smålarvigt. Då låter det märkvärdigt likt den lilla gruppen åldringar som står utanför Kompassens entré på Stortorget i Örebro på lördagar. Frälsningsarmé-pop och inget annat.
   Fogerty passar också på att göra en cover på sig själv, ”Change in the weather”, där Fogerty sjunger bra. Bästa sångframträdandet på skivan. Annars är det först i slutlåten ”When will I be loved” det blir lite rockigare, lite mer Rockpile och en regelrätt duett med Bruce Springsteen. Slutet gott, men…

Låtarna:
   1. Paradise (John Prine)
   1971. Femte spår på Prines debutalbum ”John Prine”.
   2. Never Ending Song of Love (Bonnie Bramett/Delaney Bramlett)
   1971. Från B&D:s album ”Motel shot”.
   3. Garden Party (Rick Nelson)
   1972. Titellåt på Nelson stora countryrockalbum där han kompas av Stone Canyon Band.
   4. I Don't Care (Just As Long As You Love Me) (Buck Owens)
   1964. Från Owens album ”I don’t care”.
   5. Back Home Again (John Denver)
   1974. Guldskiva på singel med låtskrivaren själv och från albumet med samma namn.
   6. I'll Be There (If You Ever Want Me) (Ray Price/Rusty Gabbard)
   1977. Från albumet ”Reunited” med Ray Price and his Cherokee Cowboys.
   7. Change in the Weather (John Fogerty)
   1986. Från Fogertys albumbottennapp ”Eye of the zombie”.
   8. Moody River (Gary Bruce)
   1957. Hitlåt med Pat Boone.
   9. Heaven's Just a Sin Away (Jerry Gillespie)
   1977. Hitlåt med The Kendalls.
   10. Fallin' Fallin' Fallin' (D. Deckleman/J. Guillot/J.D. Miller)
   Tidigt 50-tal. En honkytonk-låt med Ray Price and his Cherokee Cowboys.
   11. Haunted House (Robert L.Geddins)
   1964. Singel med Sam the Sham & the Pharaoes, ett år innan ”Wooly bully”.
   12. When Will I Be Loved (Phil Everly)
   1960. Singel med Everly Brothers.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.