Blogginlägg

#46/70: "Ripp Rapp"

ULF LUNDELL: Ripp rapp (Parlophone/EMI, 1979)

1979 var en brytningstid för Ulf Lundell. Hans popularitet hade på några år breddats. Hans turnéer hade växt ur rockklubbarna och nu var han på väg mot Konserthusen och de lite större arenorna. Sommaren 1977 hade han sagt adjö till kompgruppen Nature men i turnébandet 1978 fanns fortfarande Lasse Wellander och Mats Ronander kvar men i övrigt var det så kallade studiomusiker. Inför inspelningen av ”Ripp Rapp” ville Ulf samla ett nytt band omkring sig. Ett komp som också skulle följa med på turnén.
   Första tanken på nytt kompband introducerades hösten 1978 och under den kommande vintern inleddes arbetet och då var målet ett dubbelalbum. Med Nature-trummisen Stanley Larsson, Stanleys bror Sten ”Plutten” på bas och gitarristen Roffe Färdigh. Men Stanley råkade bryta foten och den idén fick helt skrotas. Sedan fick Lundell höra skivbolagskollegorna Lasse Lindbom Bands coverskiva ”Nineteen and the sixties” och fascinerades av soundet och då blev det plötsligt nära till hands att engagera Lasse Lindbom som producent.
   Lindbom var ju redan så smått känd som producent och skulle snart bli än mer hyllad när han på 80-talet började jobba med bland annat Gyllene Tider, Niklas Strömstedt och Marie Fredriksson. Lindbom var därmed given som basist i nya bandet och från Lindbom Band plockades också Ingemar ”Sture” Dunker på trummor. Och gitarristen Janne Andersson med punkrötter i Mandarines och Pain vässade bandet ytterligare. De tre musikerna blev kärnan i Lundells nya band.
   Övriga musiker på skivan, som då hade slimmats ner till ett singelalbum, tillhör den så kallade studiomaffian: Roffe Färdigh, gitarr, Rutger Gunnarsson, bas, Stefan Nilsson, moog, Kjell Öhman, orgel/dragspel, Peter Lindroth, el-piano, Totte Bergström, akustisk gitarr, och Lindboms gamla Landslaget-kollega Hasse Breitholtz på Steinway-piano.
   Plus sångerskan Eva Dahlgren som sjunger på två låtar, ”Hav utan hamnar” och ”Rom i regnet”. 1979 var Eva ett tämligen oskrivet blad. Hon skivdebuterade året före men medverkade i Melodifestivalen 1979 med ”Om jag skriver en sång” som kom trea i den svenska uttagningen. Ändå får Evas gästinhopp på ”Ripp Rapp” beskrivas som överraskande. Dock skulle hennes skivbolagsboss Bruno Glenmark i förhand godkänna Ulf Lundells texter som Eva skulle sjunga. Förstavalet till den kvinnliga sångrösten var däremot Wenche Arnesen från Eldkvarn som dock tackade nej.
   Första officiella tillfället att höra något från de nya inspelningarna blev sommaren 1979 när den smått discofierade singeln ”(Oh la la) Jag vill ha dej” släpptes. Som liksom albumet i övrigt var producerat av Kjell Andersson, Lasse Lindbom och Ulf Lundell.
   Titeln till Lundells skiva var hämtad från den amerikanske kultpoeten Gary Snyders diktsamling ”Rip Rap”. Några år tidigare hade Lundell hämtat en albumtitel från en annan amerikansk bok. Namnet på liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”, som för övrigt kallats för Sveriges första punkplatta, baserades på en bok av Tom Kaye.
   Det är väl inte punk på ”Ripp Rapp” men omslaget är lite rebelliskt sönderrivet med herr Lundell som designer under namnet H. Mercy. Och det är ett rockigare och mer jordnära sound som genomsyrar en majoritet av låtar på ”Ripp Rapp”. Ruffigare och tuffare. Inte bara på de fartiga rock’n’roll-spåren utan också på balladerna som doftar live i studion och är rockigare än det uppenbart studiofierade soundet på skivan innan, ”Nådens år”.

Singlar var fram till 1979 ett tämligen unikt format för Lundell. Han hade året innan släppt sin första, ”Bergets topp”, och från ”Ripp rapp” släpptes faktiskt två singlar. Den redan nämnda ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och senare på hösten 1979 kom ”På fri fot”.
   ”Oh la la”-låten har också blivit en av Lundells mest seglivade låtar i liverepertoaren. Jag har en statistik tillgänglig (Tack Hans Odelholm!) som säger att låten på Lundell-konserter är den fjärde mest framförda under åren 1991-2008. Men även ”Rom i regnet” tillhör Lundells femstjärniga konsertlåtar. Låten är en av mina största favoriter alla kategorier med Ulf. Janne Anderssons uppgift i det här albumprojektet var att rufsa till och stöka till det inkörda Lundell-soundet men det är faktiskt han, som också råkar vara bror med Mona Sahlin, som spelar den fantastiskt fina akustiska gitarren (Martin 000-18) på den låten.
   En annan personlig favorit på skivan i ett ungefär liknande arrangemang är ”Ute på tippen”. En akustisk, smått Dylan-influerad pärla där vers följer på vers och bryts av med ett vackert tidstroget Mark Knopfler-liknande gitarrsolo av Roffe Färdigh.
   ”Håll mej… åh, ingenting” är en annan av skivans låtar med stor potential. En mäktig ballad i tungt halvtempo med piano och ett sugande sound à la Bruce Springsteen. En låt som hade hängt med länge och faktiskt förekom på demon som Lundell skickade till skivbolaget Silence långt innan den egna debuten.
   På turnén som traditionsenligt följde upp ”Ripp Rapp” hösten 1979 fanns kärnan av bandet med som gjort skivan plus pianisten Niklas Strömstedt, som här gjorde sin stora debut i större sammanhang, och gitarristen Yngve Hammervald. Liverepertoaren var inte överraskande koncentrerad på senaste skivan, sju av nitton låtar, och låtar som ”På fri fot”, ”Rom i regnet” och ”(Oh la la) Jag vill ha dej” blev succé även på scen.
   Hela "Ripp Rapp" är tillägnad dottern Sanna som föddes i november 1978. Hon fick senare en sång uppkallad efter sig, Lundells version av Bruce Springsteens "4th of July, Asbury Park (Sandy)" som då fick titeln "Sanna (nyårsafton Åre 1983)".
   Samarbetet Ulf Lundell/Kjell Andersson/Lasse Lindbom, som alltså inleddes på ”Ripp rapp”, kom att sträcka sig fram till 1988 och dubbelalbumet ”Evangeline”.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.