Blogginlägg från 2010-09-20

#30/70: "Mona Bone Jakon"

Postad: 2010-09-20 07:55
Kategori: 70-talets bästa

CAT STEVENS: Mona Bone Jakon (Island, 1970)

Stora förvandlingar och att byta skepnad är en vanligt förekommande trend i artistbranschen. Ofta är anledningen kommersiell och nystarten, ibland en comeback, ska då sparka liv i en somnande karriär. Men ibland, som i Cat Stevens fall, kan det vara sjukdom som håller en artist borta från scenen. ”Mona Bone Jakon” var hans stora comeback.
   Som popsångare och låtskrivare var Cat Stevens extremt framgångsrik i mitten på 60-talet. Under 1966 och 1967 fick han hits med låtar som ”I love my dog”, ”Matthew & Son” och ”I’m gonna get me e gun”. Han skrev också Tremeloes första hit ”Here comes my baby” och den engelska såmgerskan P P Arnold gav ut den första hitversionen av hans ”The first cut is the deepest” innan Cat själv spelade in den. Låten har ju senare blivit en evergreenklassiker sedan bland annat Rod Stewart tog upp låten på 70-talet.
   Trots framgångarna var Stevens egen karriär 1967 lite i svajning och han själv var missnöjd med sina skivor. Skyllde på producenten Mike Hurst, som enligt Cat bara var intresserad av hits och tunga produktioner, medan han själv ville göra mer avskalade skivor.
   Cat gjorde paus i sitt artistliv och 1969 drabbades han av sjukdomen tuberkulos och på följande sjukhusvistelser började han tänka över sitt liv och sin karriär. Började meditera och skriva helt andra låtar än han hade gjort tidigare. Låtar som sedan skulle leda till Cat Stevens stora comeback, nu som en personlig singer/songwriter (en genre som vid den här tidpunkten inte var uppfunnen) utan koppling till alla hans tidigare hits.
   ”Mona bone jakon”, som comebackalbumet kom att heta, släpptes i juli 1970 och månaden innan kom singeln ”Lady D’Arbanville” som blev en överraskande mindre hit (8:a i England) och min entrébiljett till ett relativt långt förhållande med Cat Stevens karriär.
   Singellåten, som för övrigt är personligt skriven till en gammal flickvän (modellen och skådespelerskan Patti D’Arbanville), och dess avskalade och personliga sound gjorde att jag ohört köpte ”Mona Bone Jakon” och den har sedan dess varit min stora Cat Stevens-favorit. Hans karriär sparkade igång på allvar strax efteråt med både hits och starka album som ”Tea for the tillerman”, ”Teaser and the firecat” och ”Catch bull at four”. Men jag kunde aldrig glömma ”Mona Bone Jakon”.
   Cat Stevens hade en svenska mamma och bodde i yngre år tillfälligt i Gävle där han lärde sig teckna och måla vilket han visat på flera av sina skivomslag genom åren. Inte minst på ”Mona Bone Jakon” som pryds av en målning på en soptunna(!).
   Producent till ”Mona Bone Jakon” blev Paul Samwell-Smith som just hade inlett sin producentkarriär. Annars var Samwell-Smith fram till då mest känd som basist i Yardbirds. Den mest utmärkande musikern på skivan, vars sound är lågmält och förhållandevis akustiskt, är gitarristen Alun Davies som tidigare inte haft någon framträdande karriär i branschen. Davies kom att följa Stevens under nästan hela 70-talet både på scen och skiva. Genesis-sångaren Peter Gabriel gör här ett exklusivt inhopp på skivan som flöjtspelare.
   ”Mone Bone Jakon” är som sagt musikaliskt en stor protest mot Cat Stevens tidigare karriär som popsångare. Här är det genomgående akustiska, eftertänksamma och mogna sånger från en man som kommit till insikt om sitt eget liv.
   I sången ”Pop star” sjunger han ironiskt om sitt tidigare liv textraden ”I’m going to be a pop star” och det är egentligen hela texten och melodin är nog även den ironisk ty den saknar just melodi.
   Albumet inleds med singellåten och det är naturligtvis en knockoutstart fast tempot är lågt och arrangemanget lågmält utan trummor. Ibland förstärker Del Newmans stråkar personligheten i de här sångerna. På exempelvis ”Maybe you’re right” och den avslutande mycket vackra ”Lilywhite”.
   De akustiska gitarrerna spelar ofta huvudrollen i arrangemangen men Cat spelar också piano på några låtar och då blir det ibland både tyngre och vackrare.
   ”Lady D’Arbanville” är givetvis skivans centrala låt och ett givet singelval men jag hade nog också röstat på ”Katmandu” som en stark singel. Och det är just i den låten som Peter Gabriel dyker upp med sin flöjt.

YouTube: "Lady d'Arbanville" från "Majikat"-turnén 1976.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2010 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.